Luth, släkter

Luth, släkter.

1 Skattebonden Jon L (d tidigast 1565) i Yg, Färila (då Ljusdal), Gävl, nämnes i de årliga räntelängderna ända från 1542 såsom Jon Luthsson men kallas i tiondelängderna Jon L. Han har tidigare med orätt förknippats (Leijonhufvud) med släkten Ygbergs förfäder. På sitt hemman följdes han enligt tiondelängderna av Simon L (d tidigast 1585), som 1573 deltog i ljusdalsallmogens upprorsförsök för den avsatte Erik XIV mot Johan III (STb). Efter honom innehades samma hemman i tur och ordning av Hans L (d tidigast 1613), Jon L (d tidigast 1618; jfr nedan), Mårten L (d tidigast 1629), Olof L (d tidigast 1636) och Olof Olofsson L (d 1673). Den sistnämnde var far (Gävleborgs läns domb) till Mårten Olofsson, som dog i Lund under 1670-talets krig, Olof Olofsson, som kort därpå omkom på sjön, och kh Simon L (d 1703) i (Ytter-)Hogdal, Jämtl (då Gävl), som var far till komminister Olof Luthén (1682-1720) i Danderyd, Sth.

Jon L d ä var sannolikt far till Olaus Jonae L (d 1580), som 1569 tillsammans med en annan student till underhåll av Johan III fick spannmål från Ljusdal och Färila. Han hade under namnet Olaus Jonae Helsingus inskrivits 1562 vid universitetet i Rostock, varifrån ett brev från honom till ärkebiskop Laurentius Petri d ä (bd 22) är bevarat i DRA (publ av de Brun). L studerade från 1565 i Greifswald och från 1570 i Wittenberg, där han blev magister 1571. Han var ännu 4 juni så kvar i Tyskland (Hälsinglands landskapshandl) men blev möjligen redan så (Lindberg) prof i Uppsala. Vid ärkebiskopsvalet 1574 efter Laurentius Petri d ä, kom han på fjärde plats med 5 röster av 72. L gifte sig senast detta år med en av Laurentius Petris döttrar (STb). L:s föreläsningar i elementär astronomi, vilka kom att fungera som den äldsta kända läroboken på svenska i detta ämne, har bevarats i sv översättning i KB och publicerades 1935 (Sandblad). Enligt 1600-talsuppgifter skall L även ha efterlämnat en handskrift i logik och en kommentar till en skrift av Cicero (Annerstedt, s 63, not 6). Trettondedag jul 1577 kallades han och hans professorskollega Petrus Jonae av Johan III till Sthlm, där disputationer om liturgin anordnades 11–14 jan. De båda professorernas ogillande (avskr i RA, KB o UUB; Sandblad 1935, s XI) av konungens nya liturgi föranledde att de förvisades till Svartsjö slott under det därpå följande möte i Sthlm där denna liturgi godkändes. Då den nye ärkebiskopen Laurentius Petri Gothus (bd 22), vilken liksom L var gift med en av företrädarens döttrar, på ett prästmöte i Uppsala i juli så ville avsätta de präster som ogillade den nya liturgin, bad L denne vara mer skonsam men beordrades då att lämna mötet. I nov så anmodade konung Johan honom att jämte Petrus Jonae och prof Henricus Gadolenus (bd 16) nedskriva de betänkligheter de hade mot en predikan av Laurentius Nicolai Norvegus ("Kloster-Lasse"; bd 22), men innehållet i deras skrift (avskr i RA, KB, UUB och LSB; Sandblad 1935, s XII) väckte sådant misshag hos konungen att han arresterade dem och minskade deras löner. Den skildring av den liturgiska striden 1573–79 (tr HH 20, s 223–35, efter hs i KB och UUB), som kommit att bli huvudkällan för historikernas behandling av densamma, har visats (Palme) härröra från L. Efter svärfadern ägde han vad som senare kom att kallas Angsöhandskriften av Upplandslagen. Man (Ohlsson 1946, s 143) har också velat identifiera L med den "OIH" som 1571 lät instämpla sina initialer på frampärmen till en stambok (Ih 15, KB).

Han var sannolikt far till den Laurentius Olai L som inskrevs vid UU 1595 och vid universitetet i Wittenberg 1596. Bevisligen var Olaus Jonae L far till Johan L (d mellan 17 febr 1630 och 17 jan 1632 enl Svea hovrätts arkiv). Denne förde i sept 1598 tillsammans med bl a Isak Behm (bd 3) och Hans Klasson (Bielkenstierna; bd 4) befälet över den flotta som kort före slaget vid Stångebro för hertig Karls räkning kapade ett polskt skepp några mil från Stegeborgs slott och dränkte dess besättning, bl a konung Sigismunds biktfader (J o A J Messenius). Följande månad förde han befälet på Ormen, som var ett av de skepp som konvojerade Sigismund på dennes återfärd till Polen. 1609 befullmäktigades L att mönstra knektfänikorna i Norrland och 1610 att föra franska knektar till Livland (RR). Han vistades 1612 i landsflykt i Ryssland på grund av dråp. Eftersom han visat tapperhet i strider mot ryssar och polacker, fick han då lejdebrev för att komma hem och ingå förlikning. I ett odaterat brev till Axel Oxenstierna åberopade L intyg av Jakob De la Gardie (bd 10) om att han två gånger blivit "illa skjuten" i Ryssland. Litteraturuppgifterna, att L skulle ha varit överste (Aurelius; Strängnäs hm) eller ryttmästare (Herdin), har ej kunnat verifieras. 1600 hade han av hertig Karl fått sin mosters make ärkebiskop Abraham Angermannus' gods efter dennes avsättning och fängslande, och 1612 fick han skattefrihet för sina fädernegårdar i Yg och Kilbo i Färila, där han ville "bygga sig sätegård". 1607 (Svea hovrätts arkiv E VI a 2 a a: 77) och 1610 (STb) skrev sig emellertid L till Ytternäs i Uppsala-Näs, Upps, och då han 1623 sålde denna gård, som då uppgavs vara hans sätesgård, skrev han sig till Myrby i Skuttunge (Svea hovrätts arkiv E VI a 2 a a: 77), liksom Ytterby ärvt från morfadern Laurentius Petri. Från hans egendom i Uppsala härrör namnet Luthagen (Herdin). I sitt första äktenskap – med ärkebiskop Andreas Laurentiis (Björnram) dotter Karin (Svea hovrätts arkiv E VI a 2 a a: 77) – hade L en dotter, som gifte sig med prof Laurentius Wallius och blev mor till k rådet och presidenten greve Lars Wallenstedt.

2 Prosten Åke Johannis Luuth (d 1632) i Vingåker, Söd, som studerat i Jena, och hans bror (Palmskiöldska saml) kh Olaus Johannis Luhtt (d 1633) i Ytterselö, Söd, uppges i herdaminnena ha varit söner till den ovannämnde Johan L. De förekommer dock aldrig bland dennes arvingar och torde ha varit födda alltför tidigt for att kunna vara söner till honom. Vid sin inskrivning vid UU 1595 resp 1609 uppges de vara södermanlänningar. Olaus Johannis Luhtts son kontraktsprosten Johan L (1630–77) i Nyköping, som var riksdagsman 1668, var via södermanländska präster farfars far till Carl Johan Luut (1746–1816). Denne var från 1773 eo predikant vid den sv missionen i Nordamerika, där han 1775 blev kh i Wicacoa (nu inkorporerat med Philadelphia) och dess annexförsamlingar Kingsessing och Upper Merion. Redan 1778 återvände han till Sverige, där han fick exspektanslön, tills han 1815 blev kh i Torshälla (tilltr 1816). Hans bror apotekaren Lars L (1743–1803) i Gävle var farfar till grosshandlaren där Adolph Fredrik L (1819–63), som var ledamot av styrelsen för Högbo stål- och jernverks ab. Dennes son John Fredrik L (1857–1909) utexaminerades från KTH 1880, genomgick Ecole d'Application du Génie maritime i Cherbourg 1880–81 och var anställd vid varv och verkstäder i England 1881–83. 1883 grundade John L i Sthlm en elektrisk byrå med ljusinstallationer som specialitet. Dess verksamhet inleddes med iordningställandet av båglampsbelysningen vid Karlavägen, den första permanent använda gatubelysningen i Skandinavien, och elektrifieringen av K slottet, Sandvikens järnverk och Gustavsbergs porslinsfabrik m m. Sedan dåvarande ingenjören vid Sthlms belltelefon ab Ivar Rosén 1885 upptagits som kompanjon, fick firman namnet Elektriska byrån L & Rosén. Sedan Rosén utträtt, ombildades foretaget 1891 till L & Roséns elektriska ab med L som VD. Dess verksamhet utsträcktes snabbt till allt fler områden inom den elektriska industrin i hela Sverige med filialer i nästan alla större städer. 1896–97 uppfördes en ny fabrik vid Rosenlundsgatan på Södermalm, och firman anlade eget vattenkraftverk vid Uddby i Tyresö, Sth. 1904 köpte den aktiemajoriteten i Ludvigsbergs verkstadsab, vars rörelse 1908–09 flyttades till Rosenlundsgatan, sedan dess tomtmark sålts till Münchens bryggeri (bd 22, s 207).

3 Landbofogden Måns Andersson (1605–61) i Damsgården i Härlunda, Skar, uppges (Sundholm) ha varit född i Håsten i Norra Björke, Älvsb, och i äktenskap med Axel Johanssons (Natt och Dag) dotterdotter Märta Persdotter (1610–76) far till Axel Månsson Luuth (1640–1700) i Damsgården. Denne nämnes 1672 (Skånings dombok) som befallningsman på säteriet Håberg i Flo, Skar, som ett par år senare såldes till M G De la Gardie, och uppges (Sundholm) 1677 ha av denne förordnats som proviantkommissarie i Älvsborgs län. Han var far till kh:arna Magnus L (1688–1713) i Horn, Skar, och Petrus L (f 1672 eller 1673, d 1728) i Otterstad, Skar. Den senares son Axel L (1708–81) blev magister i Uppsala 1737, kh i Flistad, Skar, 1742, prost 1757, kh i Borås 1765 (tilltr 1766), kontraktsprost så och teol dr i Lund 1768 samt var riksdagsman 1778. Han ingav till riksdagarna 1756 och 1778 memorial angående förbättring av psalmboken och publicerade 1764 Samling af några utwalda kyrkopsalmer och andeliga sånger, från tyskan och danskan öfwersatte. Dessa ansågs emellertid vara "alltigenom för mycket under medelmåttan och intet annat än en rimmad prosa" (Sthlms konsistorium 1782 enl Kristofersson, s 270). L:s beskrivning över Flistads församling är tryckt i Den nya sw Mercurius 1761, s 400–420. Han har även efterlämnat anteckningar om västgötadialekten (Grape), en bröllopsdikt på denna dialekt (Götlind) och Samling af några goda hus-curer (X 57, KB). L fick röster vid valen till biskop i Skara 1767, amiralitetssuperintendent i Karlskrona 1770, då han kom i andra rummet, och till pastor primarius i Sthlm 1773. Hans son Pehr L (1744– 1836) blev magister och docent i poesi i Uppsala 1769 samt var ledamot av sällskapen Apollini sacra och Utile dulci samt från 1786 av Uppfostringssällskapet. 1787 och 1788 fick han VHAA:s stora pris för insända medalj- och inskriptionsförslag. L blev vikarierande lektor vid Skara gymnasium 1772, gymnasieadjunkt där 1774 och lektor i grekiska 1778 och i historia 1779. 1817 blev han tjänstfri med prof:s namn. L publicerade biografier över Hannibal (1771), Kristian tyrann (s å), kurfursten Fredrik Wilhelm den store av Brandenburg (1772), Stanislaus Leszczynski (1773) och drottning Elisabeth av England (1777) samt en översättning (1789–90) av avsnittet om drottning Kristina i J M Schroeckhs Allgemeine Biographie. L:s anteckningar i sv och utländsk historia finns i KB (D 334) liksom hans översättning av det apokryfiska s k Nikodemusevangeliet (Engeströmska saml B X.1.83) och 22 brev från honom till C C Gjörwell. I ATA finns hans underrättelser om fornlämningar 1787. Brev till L finns i SB i Skara. Han son Wilhelm Olof L (1783–1844) blev 1806 magister i Uppsala, där han var ledamot av Vitterhetens vänner. 1808 blev Wilhelm L bibliotekarie vid Skara gymnasium, och 1818–39 var han faderns efterträdare som lektor i historia där. 1839 fick han titeln k bibliotekarie. L publicerade en 644-sidig Catalog öfver Skara gymnasii bibliothek (1830) samt översättningar av arbeten av R Watson om Filip II av Spanien (1813) och av D H Hegewisch om kejsar Karl den store (1816). Han var barnlös och överlämnade 1843 till Skara gymnasium sin från fadern ärvda och av honom själv ökade samling av omkr 5 000 böcker, framför allt historia men även klassisk och modern vitterhet. L:s donation är den största detta bibliotek någonsin mottagit.

4 Johan Larsson Luuth (d 1745, 81 år gammal) uppges ha varit född i Dalsland (Bergskoll) och son till en korpral Lars Andersson L (Hülphers). Möjligen åsyftas en korpral Lars Andersson i Bräckan i Frändefors, som antogs 1662 och fick avsked 1674. Luuth namnes i mtl för Norberg, Vm, från 1696, till en början med marginalanteckningen "borgare i Västerås". I Norbergs fdb 1700 och db 1702 kallas han handelsman. 1704–20 var han bergsfogde i Norberg. Hans son bruksförvaltaren Johan L (1700–64) i Kramsta vid Köping var far till kh Daniel L (1747–1811) i Torsång, Kopp. Söner till denne var grosshandlarna i Gävle Lars L (1790–1853) och Gustaf L (1800–63). Den senare hade firman Elfbrink & L tillsammans med sin svåger Wilhelm Elfbrink (bd 13, s 271), och de ägde tillsammans Galtströms järnbruk i Njurunda, Vnl, från 1848.

Då en av Johan Larsson Luuths söner döptes 1698, var bland faddrarna Sven Larsson L (d 1739, 86 år gammal), som i en faddernotis från Norberg 1711 uppges vara från Borås. Deras patronymika tyder på att de var bröder. Sven Larsson L kan beläggas som rådman i Borås och far till Lars L (1686–1763), som var stadskassör där 1707–11, postmästare 1722–47 och kämnärspreses 1735–60. Dennes son Israel L (1719–1805) var hans efterträdare som postmästare i Borås 1747–89 och efterträddes i sin tur av sin son Lars L (1763–1846), som var postmästare 1789–1831.

Utan påvisbart blodsband med ovanstående släkter var Johan Lwt (d 1673), som var borgmästare i Örebro från 1648 och riksdagsman 1650, 1659/60, 1664 och 1672. Overifierade är uppgifter i Sundholms samling om hans härkomst från Tillinge socken, Upps, och om en bror, Jöns Svensson, vars änka i senare äktenskap skulle ha blivit mor till ovannämnde Axel Månsson Luuth. Borgmästaren hade en son vid namn Johan (Örebro stadsarkiv), som sannolikt är identisk med den "Johannes Johannis Luuth Neric", som inskrevs vid UU 1674, och uppges (Fryxell) vara den Johan L (d 1726) som var geschworner vid Stora Kopparberget 1691–1722 men mest blev känd för egensinnighet, försumlighet och oförmåga till samarbete (Lindroth). Vid sitt avsked fick han emellertid bergmästares titel. 1721 hade L fatt k tillstånd att besitta det till honom pantsatta säteriet Molnby i Vallentuna, Sth. Av hans 1723 ingivna ansökan om adelskap framgår, att detta föranledde honom att kalla sig Molnstiema, men denna hans ansökan kan ej beläggas ha blivit beviljad. Oriktig är i varje fall den tidigast på 1790-talet (Genealogica) belagda litteraturuppgiften (Schlegel o Klingspor), att han skulle ha blivit adlad 1719.