Laurentius Paulinus Gothus

Laurentius Paulinus Gothus, brorson till Laurentius Petri Gothus, se nedan, f 10 nov 1565 i Söderköping, d 29 nov 1646 i Uppsala (begr i Strängnäs domkyrka 6 jan 1647). Föräldrar: guldsmeden o rådmannen Pavel Pederson o Karin Pedersdtr. Elev i Söderköpings skola 71—80, studier i Enköpings skola, där brodern Petrus Pauli var rektor, 80—82, studier i klassiska språk i Söderköping, studier vid Johan III:s högskola på Gråmunkeholmen (nuv Riddarh) 85— 88, philosophiæ adjunctus där 87—88, inskr vid Rostocks univ sept 88, studier i filosofi, teologi, matematik o astronomi där 88—91, studieresor till flera tyska univ, mag i Helmstedt 25 april 92, aktuarie (sekr) vid Uppsala möte febr—mars 93, prof i logik, senare astronomi med matematik o geometri, 93 (efter 1 aug)—00, UU:s rektor under tre perioder 99—jan 06, andre teol prof 00 (tilltr 23 maj 00)—06, kh i Uppsala-Näs 06—febr 09, vald till biskop i Skara 21 febr 08, biskop i Strängnäs 14 febr (tilltr 6 mars) 09—37, medl av tremannakommission för 1611 års skolordn dec 10—jan 11, TD vid UU 24 okt 17, prästeståndets ordf i ärkebiskopens ställe vid riksdagarna 34, 35 o 36, ärkebiskop o prokansler vid universitetet 5 juli 37, s å medl av en tiomannakommis-sion för främst den högre undervisningens organisation.

G 1) 94 m Catarina (Carin) Olofsdtr, d 23 maj 23, förut g m kh:arna Anders Erici i (Väster-)Åker o Mårten Johannis i Balingsta, Upps, skolmästaren Olof Andersson i Enköping o fogden Isak Nilsson (Rosencrantz) samt dtr till kh Olaus Petri Medelpadius i Sthlm o Margareta Gottormsdtr; 2) 24 m Brita Eriksdtr, dtr till kh Ericus Olai i Kjula, Söd, o Anna Danielsdtr.

Vid Rostocks univ kom L under inflytande av den berömde teologen o humanisten David Chytræus. Han tog här intryck både av Melanchthons verk o av moderat ramistisk pedagogik. Ramismen bekämpade den aristoteliska filosofins teologiska inflytande som skadligt för det kristna tänkandet o ville frigöra undervisningen från den antika metafysikens o moralfilosofins abstrakta begrepp o inrikta den på det praktiskt nyttiga. Övning i vältalighet o stilistik under efterbildning av antika klassiska författare var ledtråden i ramismens pedagogik. Av den lärde sig L klarhet o precision i språket. Vid Uppsala möte 1593 skötte han sina uppdrag skickligt o steg nu "liksom ur skuggan i solen". Som prof dokumenterade han sitt astronomiska intresse i en 1598 tryckt skrift, en almanacka, (ett ex i UUB). Här är han ännu starkt influerad av astrologin, som han försvarar i ett bihang: "prognosticon astrologicum". Almanackan markerar lyckosamma o olycksamma dagar o uppmuntrar så i realiteten till "ett dagväljande", som han sedan som biskop skulle fördöma som "avguderi". För påven Gregorius XIII:s reformerade almanacka varnar han. Den är ett verk av Antikrist. L liksom övriga prof:er (tillika domkapitula-res) drogs in i 90-talets politiska strider. När "det kristna enighetsförbundets" gemenskap från Uppsala möte brast o ärkebiskop Abraham Angermannus i sin kungatrohet motarbetade hertig Karls politik, intog L med de flesta prof:erna en försiktigare hållning o stödde i viss mån hertigen. Inför slutstriden 98 lyckades ärkebiskopen 20 sept förmå dem att underteckna en skrivelse till den just då segerrike Sigismund. Brevet innehöll ett avståndstagande från hertigens politik. Detta förklarade prof:erna senare vara insatt i efterhand av ärkebiskopen mot deras vetskap. Brevet hann aldrig avsändas men blev snart ödesdigert för L. 1600 höll L som promotor vid en fil magisterpromotion ett hänfört lovtal till de filosofiska studiernas ära (tr jämte andra liknande traktater av honom i "Panegyris Philosophica" 04). Han hävdar här värdet i läsning av antika poeter o vältalare. Det första gymnasiet tror han har grundats av Noak. S å tillträdde L professuren i teologi med "ett lysande tal" om teologins rätta studium (tr 16). Han hävdar här åter filosofins värde som förskola för teologin. Den är den "himmelska lärans" tjänarinna. Språkforskning, naturvetenskap o matematik hjälper oss bättre förstå bibeln; geometrin t ex har bidragit till att vederlägga gudlösa tvivel på berättelsen om hur Noaks ark byggdes. L blev snart den främste vid univ o utbildade bl a Johannes Rudbeckius. L var nu en teologisk auktoritet. I en prästmötesavhandling i Uppsala 04 (Theses de persona domini . .., tr 04) gav han i samverkan med ärkebiskop Olaus Martini en framställning av ortodox luthersk Kristustro o nattvardslära med udd mot Karl IX :s teologi. Han åberopar här utförligt kyrkofäderna i Melanchthons efterföljd. Skriften var tillägnad konungen. Hans akademiska bana avbröts bryskt 06 av Karl IX när denne sett skrivelsen till Sigismund. L:s räddhågade argumentation under förhören för att ge Anger-mannus hela ansvaret bemöttes med misstro av kungen.

Karl IX:s intresse för att åter ta L:s lärdom i anspråk väcktes när han rådfrågade honom om ett uppseendeväckande kometfenomen, observerat sept—okt 07. På Karls uppmaning författade L en skrift i frågan (Cometoscopia eller Comet Spegel tr 13). I denna angriper han astrologernas spekulationer om hur kometernas olika utseende, t ex lång eller kort svans, förutsäger framtida händelser. Kometerna bör enligt Skriften ses som väldiga botpredikanter som förebådar yttersta domen. Han gisslar här de "kloklingar" som förhånar sådan predikan.

Som nytillträdd biskop i Strängnäs 09 framförde L i Oratorio de Ministerii Ecclesiastici ellogiis den ortodoxt-lutherska läran om ämbetsnåden, att det predikade ordet blir verksamt till omvändelse genom den helige Ande, o inskärpte, att Gud som ordningens Gud vill en grad- o ståndsskillnad inom prästerskapet. I sitt förslag till revision av kyrkoordningen 1608 har han avlägsnat uttalandet i 1571 års kyrkoordning att präst o biskop ursprungligen varit samma ämbete. Han hävdade att redan urförsamlingen hade en gradering i ämbeten o att biskopen var den främste. L upprättade i Strängnäs en handlingskraftig stiftsstyrelse. Domkapitlet förstärktes, dels med nya lärarkrafter, lektor o konrektor, o efter gymnasiets inrättande 26 med sex nya lektorer, dels med regelbundna inkallelser av assisterande kyrkoherdar från landsbygden. Efter en tid slog dock L fast principen att endast de teologiska lektorerna o de prästvigda lärarna skulle ta del i rent kyrkliga ärenden. L ledde stiftsstyrelsen auktoritativt men i mjuka former o fann stöd hos präster o lärare för en nitisk reformverksamhet. Steg för steg utarbetade han i samverkan med sina stiftssynoder (prästmöten) Strängnäs stiftskonstitutioner, fullt utbildade 24. Det var en särpräglad provinsiell kyrkoordning, som dock hade en målmedveten rikspolitisk syftning utifrån L:s reformsträvanden. Statsmaktens vägran att godkänna biskoparnas förslag till en konservativ revidering o komplettering av 71 års kyrkoordning motiverade denna särlagstiftning. L företrädde jämte Johannes Rudbeckius den biskopliga oppositionen mot Gustav II Adolfs strävan på riksdagarna 24 o 25 att genomdriva en statlig överstyrelse för kyrkan beträffande "yttre ärenden", "consistorium generale", med hälften lekmän o hälften andlige. Denna skulle kontrollera biskoparnas ämbetsutövning. Han förfäktade härvid läran att alla lekmän också rådsherrarna o kungen i andliga frågor är underordnade det kyrkliga läroämbetet. På riksmötena 34 0 36 debatterades denna fråga också med förmyndarregeringen som ej förmådde bryta det kyrkliga motståndet. I samband med denna konflikt blev L o tvenne andra biskopar angripna för despotism i stiftsstyrelsen i en frän stridsskrift (otr) av kyrkoherden (sedermera biskopen) Joannes Baazius (bd 2) som försvarade statens rätt till översyn. L fick stöd av stiftssynoden 29, sedan pamfletten upplästs. — I några konflikter med enskilda präster hävdade L energiskt kyrkans egen domsrätt gentemot regeringens krav att dessa mål skulle behandlas av världslig domstol. L hade en viktig plats i lagstiftningsarbetet. Mälardalens biskopar, med honom o Johannes Rudbeckius i spetsen, tjänstgjorde i praktiken som ett slags andligt råd till regeringen. — 15 igångsatte L den första häftiga idédebatten i Sverige med ett angrepp på den nyutnämnde prof Jonas Magni, som i en serie disputationer lärt ut Aristoteles etik o förfäktat naturrättsliga idéer. I några prästmötesteser hävdade L att den aristoteliska etiken var värdelös o störande för det bibliska studiet o borde bannlysas från skolorna. Då Jonas Magni i ett för övrigt sakligt bemötande, "Defensio necessaria", betecknade L:s ståndpunkt som en "stinkande lakun" (pöl), svarade denne med en utförlig skrift, Scholae ethicae (16), med grova anklagelser mot motparten för "skymford mot Gud". Striden bilades av kungen. L förnekade i denna polemik aggressivt att den i människan inneboende naturliga sedelagen kan ge grunden till en sann etik, fördunklad av syndafallet som den är. Bibeln allena med de tio budorden kan ge ljus i världens syndamörker.

Medan nyaristoteliska lärde nu banade väg för en mer allsidig humanistisk forskning, blev L med sin massiva ortodoxa biblicism alltmer stelt konservativt bunden. Han angrep i sina böcker "den arge hedningen Aristoteles" med hans förmörkade förstånd o gudsförsmädande metafysik (Ethica christiana, vol I, 1617, s 170—92) o föreslog 38, att en aristotelisk universitetslärobok i fysik skulle ersättas med sådan "dragen ur den heliga skrift". Med okuvlig energi o insättande av hela sin auktoritet som allenarådande styresman för stiftets religiösa o kulturella skolning lade L grunden för menighetens lutherska trosliv. Kyrkans hela apparat för förkunnelse o undervisning effektiviserades genom hård press på prästerskapet. Prästerna anbefalldes att på anmodan vittna om sina kollegers leverne. De legitima prästerna var för L Guds legater med anspråk på ovillkorlig hörsamhet o lydnad i andliga ting, så att "Guds husfolk måtte hållas under tillbörlig disciplin". De hade av Gud förlänats "himmelrikets nycklar", uppdraget att förlåta de botfärdiga o bannlysa de obotfärdiga. Under stark påverkan av GT framställde L i ortodoxins anda prästerskapet som medlare mellan Gud o menigheten o förebedjare för denna. — Med bibelns lära i katekesens sammandrag, "gemene mans biblia", ville han driva människorna till himmelriket. Han var uppfylld av tron att "katekesen gör underverk", att kunskap i trosläran, omfattad i ödmjuk lydnad, genom bibelordets inneboende kraft skulle leda til] ett sant kristet liv. Prästkandidater underkastades grundliga förhör i bibelkunskap, hebreiska, grekiska o teologi samt matematik o geometri (examensprotokoll 09). Unga präster måste lämna in sina predikoutkast vid prästmötena, som i regel hölls vartannat år med teologiska disputationer på latin över den Augsburgska bekännelsens olika delar. Som biskop i Strängnäs visiterade L i genomsnitt varje församling vart tredje år. Prästerna fick då predika o undervisa på prov o resultatet av deras ordinarie undervisning prövades med förhör av menigheten. Var o en fick då ställa frågor o påtala brister i förkunnelsen. Här dömdes fall av bristande tro, avguderi o vidskepelse o sedliga förvillelser. Botstraff pålades o tvister vid förlovning o äktenskap löstes.

Enligt L:s stiftskonstitutioner skulle kyrkoherden regelbundet visitera de enskilda hemmen o överse katekeskunskapen o sedelivet. Katekesens bruk med böner o lärostycken i dagliga husandakter var ett huvudmål. Barnen borde "när de lärt sig tala o något förstå" få någon kunskap om katekesen. Prostarna skulle varje år visitera o då kontrollera prästernas undervisning. Prästerna skulle pröva de ungas katekeskunskap varje söndag i kyrkan i församlingens närvaro. Nattvardsgäster skulle ett par veckodagar före kommunionen komma till samvetsprövning i kyrkan. Ingen fick gifta sig utan att ha godkänts i katekesförhör. Hela sitt liv stred L för åtlydnad av dessa bud mot skiftande former av motstånd. I Strängnäs stift fördömde han adelns motstånd mot katekesförhören i kyrkan o hotade med kyrkostängning. I sina stora handböcker över katekesen, "Ethica christiana" o "Thesaurus catecheticus" (2:a uppl; se nedan), ägnar L ett utförligt inledande kapitel åt "visiteringar o förhör". Det sägs här att Gud visiterade Adam o Eva i paradiset; Kristi vandringar var visitationer, liksom hans tempelutrensning (i Thesaurus). Åhörarna lärde, påpekar L, att frimodigt uttala sig, reflektera o öva upp sina minneskunskaper. Krav på allmän läskunnighet o obligatorisk skola var tiden inte mogen för, men L banade väg härför mer än någon annan. Han lyckades besätta klockartjänsterna vid de flesta större församlingarna med boklärda kaplaner, som enligt prästmötesbeslut 18 skulle undervisa i katekesen, psalmerna o evangelierna. Det närmaste målet var att i varje gård skulle finnas minst en läskunnig, som kunde högläsa ur katekes o bönbok för de andra. Under L:s ämbetstid upprättades också mindre skolor flerstädes på landet. Han manade ständigt till ekonomisk hjälp åt studerande ungdom o bidrog själv med donationer.

Som medlem i tremannakommissionen för 1611 års skolordning hade L stort inflytande vid dess reformer i 1571 års skolordning. De var i stort sett i ramistisk anda, fast aristoteliska läroböcker också användes. En sexårig katedralskola upprättades vid sidan av den fyraåriga stadsskolan. Obligatoriskt studium i grekiska infördes o i mån av tid undervisning i hebreiska, "psykologi", matematik o astronomi. Grammatikplugget inskränktes o skolans praktiska inriktning betonades. 26 lyckades L få Gustav II Adolf att upprätta ett gymnasium i Strängnäs, det andra i riket. De sex lektorerna kallades professorer. Bibelkunskap, teologi o latinskolning dominerade. Retorik, matematik o astronomi hade en stark position. Medan 1611 års skolordning anbefallde läsningen av många antika hedniska poeter o talare blev L:s skolordning i Strängnäs omsider mer exklusivt kristen. Av världsliga klassiska författare lästes nästan enbart Cicero o Vergilius i o för den formella skolningen. L sökte förvärva gymnasiet rätten till magisterpromovering o utveckla det till ett stiftsuniv. 22 anlade han ett tryckeri i Strängnäs. Där trycktes hans stora handböcker i trosläran. — För prästernas bruk författade han den ovannämnda Ethica christiana, en fortlöpande kommentar på sv språket till Luthers lilla katekes, också den avfattad i frågor o svar. Också villfarelser o missförstånd fick komma till tals i frågorna för att bemötas. Svaren var predikoutläggningar som växte ut till delar av en encyklopedi över den lutherska tron o världsbilden. Verket kom ut i 7 band 17—30 o var med sina 3 700 sidor det största bokverket i Sverige under två århundraden. På folkspråket hade det inte sin like i den lutherska världen under L:s livstid. Delarna 1—3 behandlade läran efter katekesens huvudstycken, lagen enl de tio budorden, rättfärdiggörelsens evangelium o sakramenten. I de följande delarna undervisades om lärans tillämpning i livet, bot o bättring, samhällslivets villkor, krig o fred. L vill utan användande av spekulativa begrepp från filosofin, "inträdande i den helige Andes skattkammare, Guds ord", klarlägga tron o etiken o deras tillämpning i det praktiska livet. En ändlös ström av bibelcitat, de flesta från GT — särskilt Psaltaren o Syraks bok —, får sprida ljus. Med ortodoxin ser L i bibeln en ofelbart inspirerad helhet utan någon egentlig historisk utveckling i dess idéinnehåll. Bibeln är för honom en outtömlig källa för mänskligt vetande. Men först o främst är bibeln en borg o vapenarsenal mot synd, gudlöshet o kätteri. Han skriver mot bakgrunden av religionskrigen i apokalyptisk anda. Påven, den romerske Antikrist, med sitt "gruveliga avguderi" o den gudsförsmädande kalvinismen hotar. De yttersta tiderna står för dörren. L manar lärare o präster att "göra djävulen ett manligt motstånd". Trots sitt stora omfång fick verket stor spridning bland prästerskapet. L fann det dock för omfångsrikt för sitt praktiska syfte. Han utarbetade därför ett sammandrag på 440 sidor, den ovannämnda Thesaurus catecheticus, Gyl-dene clenodium (31), ett mellanting mellan katekespostilla o vanlig katekes. Det var en handbok för prästernas katekespredikningar med frågor o utförliga svar. L förhörde själv prästkandidater o präster i dess innehåll. Thesaurus blev allmänt brukad av prästerna i Strängnäs o Uppsala stift o påbjöds omsider till bruk i Linköpings o i Västerås stift. Den utkom i en andra upplaga 40, reviderad o utvidgad av L (472 s) o i ett flertal bearbetningar (bl a en mycket spridd förkortad upplaga med dogmatiska avvikelser utgiven av Johan Matthiæ). L har här fritt utnyttjat sin beläsenhet i den tyska lutherdomens katekeser o katekesteologiska verk. Han utgav sedan en katekes för folkbruk, Clenodium (33), som innesluter psalm- o bönbok samt evangeliebok. Psalmernas ordningsföljd var här anpassad efter lärostyckena i katekesen. Clenodium blev allmänt brukad i Strängnäs stift. Medan L:s stora katekeshandböcker mött allmänt gillande, restes stort motstånd i riket mot Clenodium o hans efterföljande folkkatekeser, då han även här gjort korrigeringar o tillägg i Luthers lilla katekes. Det teologiska försvaret för ändringar har han givit i Thesaurus 2:a uppl (40) o i Exegeseos Paulinianæ in catechismum . .. declaratio (41). Han skiljer mellan den kanoniska katekesen, "summan o märgen av den heliga Skrift", de från bibeln uttagna texterna, o mänskliga utläggningar av dem, även Luthers, som kan korrigeras o kompletteras. Väsentligast för honom var två större ingrepp. Före de tio budorden intog han som "fundamentala för hela lagen" 2:a Mosebokens inledande Gudsord framför dem "Jag är Herren din Gud" med en egen förklaring före Luthers, o han utlägger dessa ord i ett särskilt kapitel i Ethica o Thesaurus som en manifestation av Guds oändliga majestät o det förbund han upprättat med människan. Till Luthers förklaring av l:a artikeln i trosbekännelsen med hans målning av Guds lekamliga välgärningar för människan har L tillfogat "Desslikes att han haver utgivit sin ende son till en försoning för mina o hela världens synder". Då Luthers lilla katekes i 34 års regeringsform hade nämnts som symbolisk skrift, vände sig förmyndarregeringen skarpt emot L:s självrådighet. Därtill kom att hans psalmutgivning, med eget urval o korrigeringar, stötte emot principen om en enhetlig psalmbok för hela riket. Rådet inkallade honom för förmaning i saken (6 nov 35). Regeringen irriterades av L:s o andra biskopars självständiga lagar o anordningar, t ex prästeden i Strängnäs stift, som band prästerna att söka tillstånd hos biskopen vid förlovning o giftermål. — L fortsatte striden för sina särmeningar. När "rikskatekesen" 45 uteslöt hans tillägg till första trosartikelns förklaring, såg han häri en Guds försmädelse.

36 valdes L vid 71 års ålder till ärkebiskop av regeringen bland av prästerna på utskottsmöte föreslagna kandidater. Valet drevs fram av Axel Oxenstierna, som ville förhindra valet av den dynamiske Johannes Rudbeckius, den aggressivaste kämpen för kyrkans rätt mot staten. Valet mötte hård kritik, främst i Uppsala stift, där ingen röst lagts för L. Han kom genast i motsättning till stiftets främste kandidat till ämbetet, den aristoteliske teologiprofessorn Johannes Lenasus som 38 trots hans motstånd valdes till domprost i Uppsala. Lenaeus hävdade mot L att nattvardsgästerna inte borde oroas med katekesförhör. Vid ett prästmöte i Uppsala 21—22 sept 37 fastslog L i konstitutioner, som han nu drev igenom, sin stränga praxis med katekesförhör i kyrkan o vid olika slags visitationer. Bland ungdomen vägrade nu många infinna sig till katekesförhören i katedralen o hotade lämna staden. Rådet i Uppsala o domkapitlet, vars medlemmar satt i universitetets konsistorium, ville ha reformer genomförda med lämpa o hänsyn o tog domprostens parti, när han i katedralen fått offentlig uppsträckning av L för senfärdiga katekesförhör. Teologiprofessorerna kämpade för ett kollegialt styre i domkapitlet mot biskopens envälde o ville inte alltigenom acceptera Strängnässtiftets lagar o praxis. Vid ett möte med universitetets o stadens ledande män 25 febr 39 inskärpte L efter katekesens hustavla att Guds ordning krävde att underordnade "visa sina överherrar tillbörlig lydnad o vördnad". L:s nya katekes- o psalmbok 37 o 38, som var mycket lik Clenodium, mötte hårt motstånd i Uppsala, där man försvarade sin Lutherkatekes o psalmbok. Bägge parter vädjade till Axel Oxenstierna. Stridigheterna fortsatte i åratal o skärptes genom L:s med åldern ökade stingslighet. Motsättningen mellan hans ramism o de mestadels aristoteliska professorerna spelade också in. L stödde universitetskanslern Johan Skytte i hans fåfänga kamp mot aristotelismen vid universitetsvisitationerna 38—40.

På landsbygden i Uppland hävdade L bättre sin auktoritet. Han genomdrev också här förstärkt läsundervisning med kaplaner o han fick i prästeden införd förpliktelsen att studera Thesaurus. Han visiterade nitiskt o då stiftet också omfattade hela Norrland gjorde han 41 en visitationsresa i Hälsingland o följ år 16 maj—20 aug vid 77 års ålder en sådan från Tomeå utmed hela Norrland. Om denna resa berättar han i ett brev till Axel Oxenstierna att han understundom undervisade o förhörde i katekesen åtta, nio timmar om dagen. Uppländska visi-tationsprotokoll från 41 (tr i H Lundström, 3, bil, s 11—31) ger en levande bild av hans katekesmission. Menigheten blev efter genomgång av de tio budorden manad att ingå ett edsförbund med Gud efter förebilden av Israels barns edsförbund med Herren i GT, med löften att göra bättring o inlära o följa katekesens bud. Härvid upplästes 3:e Mosebok, kap 26, o Josua, kap 24.

Spänningen mellan L o domkapitlet avtog efterhand. Då tre proher tillträdde kyrkliga ämbeten, ersattes de från 40 med av L rekommenderade teologer. L:s utkast till konstitution för domkapitlet antogs efter bearbetning i kompromissens tecken 44 o blev grundläggande för framtida lagstiftning om domkapitlen. — L:s världsbild o historiesyn möter i Historia arctoa (36). I samklang med en samtida hermetisk-platonsk tankeriktning bygger L i inledande kapitel upp en kristen kosmologi på 1 :a Mosebokens skapelseberättelse o urtidskrönika. Ur en kaotisk urmassa med dess frökraft har Gud efter sitt medvetandes urbild skapat världen med dess skilda element. Därav följer världsalltets harmoni, där allt är sammanhang o kärlek.

L:s teologi o världsuppfattning dokumenteras utförligast i den tidigare nämnda Ethica christiana, "en väldig rundmålning av kristet liv o kristen lära" (Lindroth). I centrum står den lutherskt-ortodoxa rättfärdiggörelseläran. Guds majestätiska, orubbliga rättfärdighet kräver av människan ett heligt liv i kärlek till Gud o människor. Då ingen efter syndafallet förmår detta, måste Gud utkräva evigt straff av människan i helvetet. Läran utformas i juridiska termer. Budordens lag är åklagare inför Gud som domare. Av kärlek o barmhärtighet har Gud nu sänt sin son för att fullgöra vad människan inte förmår — ett heligt liv i fullkomlig lydnad gentemot Guds bud — o sedan sona människornas synder, på korset lidande helvetets pina i deras ställe. Kristus har därmed, enligt ortodoxin, brutit djävulens makt o öppnat vägen till barnaskap hos Gud för alla. Tron på försonaren är enda grunden för individens frälsning. L försvarar mot katolikerna den evangeliske kristnes frälsningstrygghet o mot kalvinisterna läran att Gud vill allas frälsning. Men tron får inte vara enbart "doctrina orthodoxa" utan måste åtföljas av ett helgat liv o kärlekens gärningar. Den av Kristus från lagens dom frigjorde måste dock i kraft av hans nåd fullgöra lagens bud. Att älska Gud i hängiven lydnad är det främsta budet. Starkare än i samtida luthersk teologi betonade L det personligt etiska i frälsningstillägnelsen o har här bevarat impulser från Melanchthon för sv ortodoxi (Göransson).

Av intresse är L:s samhällslära i Ethica christiana. Utifrån en grund av luthersk teokratisk kungavördnad med krav på gemene mans passiva lydnad företräder han mest konsekvent bland de samtida sv teologerna Althusius lära om samhällsfördraget. L förfäktar att makten ursprungligen ligger hos folket, som på vissa villkor överlåtit den till monarken. Om denne bryter mot dessa har folket genom sina representanter — eforerna, i Sverige rådet o ständerna, som har att övervaka konungens styre — rätt att avsätta honom. — Ethica christiana är en rik källa för kunskap om sv folktro. L ger i bd 1 en stor katalog på vidskepelse o magi som bedrivande av spådomar o magiskt bruk av "åtskilliga materier" som ormar o ormskinn, paddor, de dödas ben, salt, stål o ugglefjädrar o av vissa "synnerliga rum" som korsvägar, kyrkogårdar, dödgrifter, källor, brunnar. Allt detta liksom förbindelser med "tomtebissar", skogs- o havsrån var för L djävulens verk. Bakom naturväsenden i folktron står demoner i Satans tjänst. Han varnar för häxor o trollkarlar, som av Satan förs till Blåkulla. Då djävulen enligt bibeln förflyttar sig osynligt fritt i luften, kan han samla sina edsvurna till samråd o fest "med vin o dansande". Häxorna, "lövjerskorna", kan genom djävulen vålla regn, hagel o snö o skada gröda o människors hälsa. Utrotas ej trollpackorna enl bibelns bud, hemsöker Gud oss med landsplågor. Också varje form av hjälpsökande hos de onda makterna med magiska riter o ord måste överheten strängt bestraffa. L omtalar som en varning att två kvinnor halshöggs i Strängnäs år 13, en "lövjerska" o en "horkona", för offergåva till djävulen i en källa. Astrologisk vantro med "dagväljande" bekämpar han utförligt (s 201—30 i bd 1, l:a uppl) som avguderi o påvisar här med förståndsargument orimlig-heterna i de astrologiska föreställningarna, t ex tron att individens öde bestämmes av stjärnkonstellationer vid födelseögonblicket. Himlakropparna styres av Gud till hans ära o människors bästa. De inverkar inte på det mänskliga handlandet o binder inte människans fria vilja.

L var ingen förnyare av det teologiska tänkandet utan sammanfattade sin tids lutherska ortodoxi. I motsats till Johannes Rudbeckius var han ingen genial nyskapare i sv kulturliv o ingen fascinerande predikant. Utmärkande för L var hans okuvliga arbetsenergi. "Labore paratur gloria" (arbete medför ära) var hans valspråk. Han hade en enastående förmåga att utnyttja tiden. Hans starka självkänsla o härskarläggning hade sin fulla motsvarighet i hans allvarstunga känsla av ansvar för de honom anförtrodda själarnas eviga välfärd. Hans omutliga moraliska krav fick ofta en pedantisk utformning. L:s stora lärdom förbands med ett säkert minne o en nykter klarhet o precision i framställningen. Med sina stora katekesteologiska verk med deras rena sv språk motverkade han latinets uteslutande herravälde i teologisk litteratur. Hans storslagna uppbyggnad av bibelspråk i Ethica o Thesaurus får understundom en prägel av en katedrals allvar o skönhet.

L:s barn adlades 54 med namnet Oliwecrantz.