G E Fritz Arlberg

Arlberg, Georg Efraim Fritz, f. 21 mars 1830 i Leksand, d 21 febr. 1896 i Kristiania. Föräldrar: dv. adjunkten Georg Arlberg och Margareta Lovisa Sahlmark. Avlade studentexamen i Uppsala 8 juni 1848 men inskrevs först 23 okt. 1849 som student vid universitetet; avlade kameralexamen 10 dec. 1852 och undergick examen inför kammarkollegium 24 dec. s. å. E. o. kammarskrivare därstädes 31 dec. s. å.; tjänstgjorde även vid ett par andra ämbetsverk; debuterade 1854 som Farinelli å Stjernströmska Mindre teatern; aktör och sångare vid K. teatern 1 juli 1858 och kvarstod sedan i dess tjänst till 12 juni 1874 samt var därunder underregissör 1860–64 och regissör 1864–65; medverkade efter avskedet från K. teatern vid Ludvig Josephsons operaföretag i Kristiania och uppträdde efter dess slut 1877 vid flera av Stockholms mindre teatrar till 1883, verkade som sånglärare i Köpenhamn, Stockholm och Kristiania till sin död samt uppträdde för sista gången aug. 1890 (som Gaspard i »Cornevilles klockor»). LMA 1868.

Gift 3 dec. 1868 med Maria Anna Rudolfina Neruda, f. 26 mars 1840, dotter till musikdirektören och domkyrkoorganisten i Brunn Josef Neruda.

Redan tidigt visade A. musikaliska anlag, vilka först utvecklades under organisten D. M. Walins ledning. Hans vackra röst, som redan i Uppsala gjort honom bemärkt, drog honom under extraordinarietiden vid ämbetsverken alltmera till konstnärsbanan. Han studerade sång för Julius Günther och för en tysk tenorsångare Wieser (även Oskar Arnoldsons lärare) för att slutligen, 1854, debutera. Vid den Stjernströmska Mindre teatern blev han tack vare en utmärkt apparition som Asmodeus i »Den ondes besegrare» särskilt damernas favorit. Sedan han 6 okt. 1858 debuterat som Figaro på K. teatern, var han en av dess dragningskrafter, tills en konflikt med kapellmästaren angående orkesterackompanjemanget till sången föranledde honom att taga avsked. Då han för sista gången framträdde, 1890, visade hans dittills vackra stämma tendenser till avmattning. A:s sceniska bana och omfattningen av hans förmåga betecknas av bl. a. följande roller: Don Juan, Flygande holländaren, Hans Heiling, Telramund, Karl V i »Ernani», Agamemnon i »Iphigenia», Kark i »Den bergtagna», Almaviva och Figaro i »Figaros bröllop» och Laertes i »Mignon». Som tonsättare framträdde A. med flera större och mindre verk, kännetecknade av flytande melodisk uppfinning och starkt formsinne. Ett »Offertorium» av honom uppfördes 1865 i katolska kyrkan i Stockholm, hans »Sten Sture» gavs 1886, likaledes i Stockholm.

Förträfflig stilist, var A. en talangfull bearbetare och översättare för scenen, författade därjämte flera musikuppsatser samt utgav år 1891 »Försök till en naturlig och förnuftig grundläggning av tonbildningsläran», ett bemärkt arbete, som dock till följd av hans polemiska, stridslystna natur vållade honom skarpa konflikter med den »gamla skolan». Hans sångundervisning ledde emellertid till goda resultat. Därom hava hans framstående elever Louise Pyk, Anna Klemming, Salomon Smith, K. F. Lundqvist m. fl. vittnat. — K. biblioteket äger en volym brev från Ludvig Josephson till A. (1864–82). — A:s hustru, syster till Vilma Norman-Neruda (Lady Hallé) och professor Frans Neruda, var själv en framstående violinist och konserterade med sina syskon under en följd av år i London, Petersburg och Stockholm. Deras son Hjalmar Arlberg (f. 30 okt. 1869) har gjort sig känd som sångpedagog enligt faderns system och som konsertsångare samt har även komponerat sånger med piano. Han är numera sånglärare vid musikkonservatoriet i Leipzig.