Carl Fredrik Lundqvist

Lundqvist, Carl Fredrik, f 24 jan 1841 i Veinge, Hall, d 12 maj 1920 i Sthlm, Hovfors. Föräldrar: folkskollär Jöns Peter L o Kerstin Jönsdtr. Elev vid Halmstads lägre elementarlärov 52–55, vid Gbgs högre elementarlärov 56–59, studentex i Uppsala 21 jan 60, inskr vid UU vt 60, kameralex där sept 62, eo kammarskrivare vid förvaltn av sjöärendena 62–69, kanslist i expeditionsutsk 62–63, i KU 65–66, sekr i Sthlms skarpskyttefören 63, anst vid K teatern i Sthlm 1 juli 69–30 juni 04. – LMA 90, Litt et art 91.

G 9 nov 1883 i Norrköping, S:t Olai, m violinisten Hilma Anna Maria Åberg, f 4 nov 1854 där, ibid, d 12 febr 1927 i Sthlm, Hov-förs, dtr till stadsläkaren MD Otto Wilhelm Å o Amalia Regina Bernhardina Harling.

L växte upp på den halländska landsbygden, gick i skola i Halmstad och Gbg, tog studenten i Uppsala och absolverade kameralexamen där 1862. Han siktade på ämbetsmannabanan och skrevs in som eo kammarskrivare vid sjöförvaltningen 1862 men fick också uppdrag som kanslist i expeditions- och konstitutionsutskotten, där han på nära håll upplevde ärendena under de sista ståndsriksdagarna.

L hade 1863 åtagit sig sekreterarskapet i Sthlms skarpskytteförening och kom därigenom i kontakt med August Blanche, som präglade hans patriotiska och skandinavistiska idéer. Han medverkade i föreningens kör, som leddes av Operans kormästare August Söderman. Denne såg möjligheterna i L:s mäktiga men oskolade stämma och övertalade honom att medverka i kören i Wagners Rienzi (1865). Den gamle Joseph Tichatschek gästspelade i huvudrollen och gjorde ett outplånligt intryck på L, som beslöt ägna sig åt sången som yrke. Han fick kostnadsfri sångundervisning av Operans regissör Fritz Arlberg och hjälp med den sångligt-dramatiska gestaltningen av Anders Willman. Själv räknade L sin solistbana från 1867, då han i Uppsala domkyrka sjöng Uriels parti i Haydns Skapelsen.

1869 lämnade L sitt tidigare yrke och debuterade på K teatern som Josef i Méhuls Josef i Egypten. Han var sedan anställd där i 35 år, till en början som tenor i roller som Masaniello i Aubers Den stumma från Portici, som Rienzi i Wagners opera och som Gustaf i Naumanns Gustaf Wasa. 1874—75 slutade emellertid Operans båda främsta baritoner, Fritz Arlberg och Gustaf Sandström, och L övertog efter hand en rad av deras roller. Han kreerade sammanlagt omkring 55 roller, främst inom baritonfacket. Bland dem kan nämnas titelrollen i Rossinis Wilhelm Tel), Valentin i Gounods Faust, Nelusko i Meyerbeers Afrikanskan, Wolfram i Wagners Tannhäuser och Telramund i Lohengrin, Mossul i Adams Konung för en dag, Capulet i Gounods Romeo och Julia, Ulf i Hallströms Den bergtagna. L medverkade också i Verdioperor, bla som Karl V i Ernani, som Germont den äldre i Den vilseförda och som Falstaff.

Koloratur av det italienska slaget låg emellertid inte bra till för L, och rollen som Greve Luna i Trubaduren ansågs vara ett misslyckande. Däremot passade han för innerliga och psykologiskt intressanta roller, som Hans Sachs i Mästersångarna, men också för manligt kraftfulla, som Björn i Hallströms Vikingarne. L:s korpulens lade med tiden allt större hinder i vägen för den yttre rollgestaltningen. Berömd var duetten mellan Josef och Utobal (i Josef i Egypten), där L och den ännu frodigare Carl Johan Uddman lamenterade om missväxten och hungersnöden, "ett samtal vars berättigande publiken visserligen kunde medge i avseende på missväxten, men ingalunda beträffande hungersnöden" (Söndags-Nisse). Rollen som Buduto i Salomans Diamantkorset måste för trovärdighetens skull ändras från lindansare till atlet.

L:s röst skildras som kraftig, manlig, orgelliknande, men samtidigt nyansrik och mjuk. Ofta framhölls det tydliga uttalet av orden, friheten från förkonstling, det rättframma föredraget och entusiasmen. Märkligt nog tycks rösten endast ha blivit bättre med åren. Den nervositet och rampfeber som i början präglade framträdandena, minskade så småningom.

Trots sin tjänst vid Operan och trots sin besvärande korpulens ägnade sig L åt ett omfattande konserterande och turnerande. Han följde med uppsalastudenternas sångkör (Allmänna sången och Orphei Drängar) på dess konsertresor till Paris (1867, 1878, 1900), till Berlin (1898) och till andra länder och platser (1876, 1892, 1902). Han uppträdde vid många oratoriekonserter, främst i Sthlm, i Haydns Skapelsen, Händels Jephta, Bachs Matteuspassion, Kiels Christus och andra verk. Den folkkäre "Lunkan" blev en högt skattad konsertsångare. Utom en rad sv turnéer gjorde han en konsertresa till USA sommaren 1893, som kulminerade vid den sv sångfesten vid världsutställningen i Chicago. Han uppträdde där tillsammans med Caroline Östberg, och med henne gjorde han också en turné i Sverige våren 1905 efter sin avgång från Operan. Framgången var så stor, att L vågade sig på en ovanligt omfattande avskedsturné med Agda Lysell som pianist. Den började i sept 1905 i Gällivare och slutade i maj 1906 i Enköping efter konsertbesök i alla Sveriges städer utom tre. Därefter drog sig L tillbaka till privatlivet, vistades ofta i sommarvillan på Gotland och författade sina memoarer.

Vid konserterna tog L med förkärlek upp sv och nordiska sånger och sjöng ofta verk av J A Josephson, Söderman, Kjerulf, Hallén, A Körling, Svedbom och Sjögren. Dessutom förekom ofta sv folkvisor, gärna med humoristiska ämnen. Men L tog också med innerligt religiösa sånger på sina program. En särställning intog "Du gamla, du friska, du fjällhöga Nord" (Dybecks text till en folkmelodi). L tog till en början upp den som en bland andra nordiska folkvisor, men efter hand blev den ständig avslutning på hans konserter. Till stor del genom L blev den Sveriges inofficiella nationalsång. Han daterade genombrottet till jubelfesten 1877 för Uppsala universitet, då han ombads sjunga denna sång inför en stor publik i Botaniska trädgården. "Det var det högtidligaste ögonblick jag upplevat, ögonblick, som jag aldrig, aldrig glömmer" (intervju i Jönköpings Posten 14 dec 1905). Under den sista turnén 1905–06 ändrade L motvilligt "du friska" till "du fria", då man sagt honom att det var den ursprungliga texten. Han lade då till en tredje strof, som han delvis själv författat: "Jag älskar dig, Sverige, mitt fädernesland ...".