Henrik Ausius

Ausius, Henrik, f. 28 sept. 1603, d. 23 (26?) apr. 1659 (begravd 8 maj). Föräldrar: kyrkoherden i Ås Magnus Hénrici och Cecilia Håkansdotter. Kallade sig som yngre Henricus Magni. Kom till Växjö skola 1614; student i Uppsala i juni 1627; kallad till kollega vid collegium illustre i Stockholm 1629; återvände som »Trollorum alumnus» (begåvad med Trolleska stipendiet) till Uppsala 1630; informator åt Gustav och Krister Bonde 1633; ledsagade dem på resa till England och Nederländerna 1638–40; professor i grekiska i Uppsala 3 ,dec. 1640 (tillträdde 19 jan. 1641); därjämte e. o. professor i svensk och romersk rätt 22 aug. 1646 (K. fullm.; tillträdde 22 sept. s. å.)1258525 febr. 1651; universitetets Tektor nov. 1647–maj 1648 och maj–nov. 1653.

Gift 22 maj 1642 med Margareta Knutsdotter Bremer, f. 8 febr. 1624, d. 1673 (rektorsprogram vid begravningen 7 dec. s. å.), dotter till handelsmannen och rådmannen i Stockholm Knut Henriksson.

Det lär hava varit Axel Oxenstiernas förtjänst, att A. fick tillfälle att återupptaga de studier, han en gång avbrutit för att bliva lärare i Stockholm. Denne förskaffade honom det stipendium och den kondition, som satte honom i stånd att dels under åtta år fortsätta sin vetenskapliga utbildning i Uppsala och dels fullända densamma vid universiteten i Oxford och Leiden. På Axel Oxenstiernas önskan sysslade han utom med klassiska språk även med juridik. Efter A:s' begäran (i brev från Leiden apr. 1640) torde samme hjälpare hava rekommenderat honom till professuren i grekiska, vilken han tillträdde med en föreläsning »de necessitate græcarum litterarum». Under A:s' ledning nådde den grekiska språkkulturen vid universitetet en så hög ståndpunkt, att han blivit kallad för dess egentlige grundläggare i Sverige. Han har presiderat för ett flertal disputationer på grekiska samt författat åtskilliga grekiska epigram. Genom hans undervisning utbildades framstående lärjungar, som fortsatt hans verk (Martinus Brunnerus, Samuel Skunk och Petrus Aurivillius blevo hans efterträdare i professuren). Hans begåvning och intressen voro dock ej inskränkta endast till detta område. Sålunda har han presiderat även för naturvetenskapliga och filosofiska disputationer. Till den sistnämnda kategorin kan man nog också riktigast hänföra hans disputationer med juridiskt ämne, vilka väl äro att betrakta som frukter av den juridiska e. o. professuren; det var utan att ha fullgjort några prov inom ämnesområdet, som A., säkerligen för att förbättra sina ekonomiska villkor, några år förestod denna. När frågan om besättande av en adjunktur i juridik 1655 var före, sökte A. på grund av sin gamla fullmakt bliva dess innehavare, men utan resultat. — Av sin samtid var A. högligen uppburen, känd även utomlands. Vid en av hans disputationer (1649) var drottning Kristina närvarande. Det berättas, att ingen främling, som kom till Uppsala, underlät att besöka honom. I sitt hem mottog han som vänner vetenskapens allra främste, såsom Loccenius m. fl. Flera år före sin död var A. sjuklig, sista tiden höll han sina föreläsningar i hemmet. Vid hans död sörjde honom akademistaten som en av tidens mest lysande vetenskapsmän. Rektors begravningsprogram så väl som den parentation, vilken hölls över A. av sedermera K. bibliotekarien Johannes Pontinus, fingo form av beundrande äreminnen. Loccenius var bland dem, som i vers bragte den bortgångne sin hyllning.