Johannes Rudbeckius

1 Rudbeckius, Johannes, f 3 april 1581 i Almby, Ör, d 8 aug (begr 6 sept) 1646 i Västerås. Föräldrar: stadsskrivaren Johan Pedersson Rudbeck o Christina Pedersdtr Bose. Elev vid trivialskolan i Örebro 88, i Strängnäs 95, påbörjade studier i Uppsala 98, inskr vid univ i Wittenberg 10 juli 01, mag där 12 april 03, inskr vid univ i Jena vinterterminen 03, prof i matematik vid UU 04 (inträdestal 12 sept), studerade i Wittenberg 07–09, prof i hebreiska vid UU 09 ( första prof:tal 11 dec), prof i teologi där senast jan 11 (tilltr 9 april), hovpredikant maj (fullm 14 okt) 13, led av bibelkommissionen 6 mars 15, teol dr vid UU 24 okt 17, vigd i Linköping till biskop i Västerås 28 jan (tilltr 5 sept) 19, utsedd att biträda kommissionen i Reval för genomförande av reformer inom finans-, rätts- o skolväsendet i Estland 23 april 27.

G 1) 24 juni 1610 m Christina Stiernman, d 1618 i Västerås, dtr till ärkebiskop Nicolaus Olai Bothniensis (bd 26) o Elisabeth Grubb; 2) 25 jan 1620 m Magdalena (Malin) Hising, f 24 maj 1602 i Arboga, d 7 aug (begr 15 aug) 1649 i Västerås, dtr till kontraktsprosten Carl Hisingh (bd 19, s 92) o Cecilia Hintze.

Då R studerade vid trivialskolorna i Örebro och Strängnäs, präglades undervisningen helt av den filippo-ramistiska traditionen. Vid UU var förhållandena därvidlag likartade; R hade bl a Laurentius Paulinus Gothus (bd 22) som lärare i matematik, och denne följde helt den ramistiska pedagogiken. Genom en peregrination till Tyskland och särskilt till Wittenberg kom R i kontakt med den rådande teologiska och filosofiska debatten. Vid sitt första besök i Wittenberg torde han huvudsakligen ha följt undervisningen vid den filosofiska fakulteten medan tyngdpunkten vid det senare besöket låg på teologistudiet. Uppenbarligen följde han dock vid båda tillfällena undervisningen i språk, d v s i grekiska och inte minst hebreiska.

Enligt egen uppgift skulle R ha blivit erbjuden en professur vid universitetet i Altdorf. Likväl återvände han en andra gång till Sverige och Uppsala, där han alltså för en kort tid tillsammans med Johannes Canuti Lenaeus (bd 22) kunde vidarebefordra sina intryck från studierna i Wittenberg.

Universitetet där genomgick mot slutet av 1500-talet en kraftig omgestaltning i riktning mot vad som skulle kunna kallas en luthersk skolastik, en riktning som nyttjade den aristoteliska logiken och metafysiken i arbetet att forma en enhetlig luthersk lära i kamp mot såväl motreformationen som den kalvinska protestantismen. Inflytandet från Melanchthon hade därför nästan helt upphört omkring 1600 och dennes läroböcker var liksom Ramus' förbjudna.

Då R skrevs in 1601 var konkordieformeln påbjuden lärarkåren. Bekämpandet av kalvinismen lyste fram i snart sagt alla sammanhang. Det märktes inte minst av den undervisning R fick i logik av två av de mest bemärkta företrädarna för denna nya skolastik, Jacob Martini och David Cramer. Det var inte minst av Martini som R insöp den grundliga lärdom i den aristoteliska logiken som han senare demonstrerade i Uppsala, och det var med stor sannolikhet också från denne som han fick ingående kännedom om den paduanske professorn Jacob Zabarellas omfattande arbeten i logik.

R innehade själv aldrig någon lärostol i logik, men märkligt nog är det just inom detta område som det, utöver ett antal teologiska dissertationer, finns något nämnvärt bevarat av hans lärargärning: hans undervisning vid privatkollegier i Wittenberg och Uppsala resulterade nämligen i en omfattande kommentar av Organon som trycktes 1625 i Västerås; fyra år senare utgav han också ett arbete om allehanda tvistefrågor inom logiken, Controversiae logices. Det är främst genom dessa båda verk som det går att precisera R:s förhållande till de olika filosofiska skolriktningarna.

Enbart inom logiken fanns en rad mer eller mindre divergerande riktningar; svårast tycktes motsättningen vara mellan mer humanistiska och pedagogiskt inriktade logiker och dem som anknöt till den skolastiska traditionen; till de förra måste såväl anhängarna av Melanchthon som Ramus räknas. Med tanke på logikens centrala roll för teologin var alla dessa motsättningar kring t ex logikens mål, objekt och uppdelning av yttersta vikt. Då R gav ut sina logiska arbeten hade han sedan länge lämnat universitetet men utbildningen av präster var självfallet en viktig angelägenhet för honom som biskop.

Det är uppenbart att R i huvudsak var aristoteliker, att han i många stycken omfattade den nya skolastik som han tvivelsutan fått sig till livs från katedern i Wittenberg och som han senare förmedlade till sina egna studenter. Det är känt att han till sitt privatkollegium i Uppsala införskaffade F Suarez' inflytelserika arbete i metafysik. R konstaterade i sitt avskedstal till logikkollegiet i Wittenberg hur centrala Aristoteles logiska arbeten måste anses vara, och han åberopade ofta och ingående flera av de mest framträdande aristotelikerna, inte minst Zabarella. I de viktigaste grundfrågorna anslöt R sig till denne: logiken var självklart en habitus instrumentalis och dess objekt var res omnes, d v s verkligheten eller intentiones primae, inte som enligt vissa andra nyaristoteliker och nyskolastiker, begreppen eller intentiones secundae.

R synes alltså ha delat Zabarellas nominalism. Hans till synes nära anslutning till dennes uppfattning får dock inte överskattas. Logiken och i synnerhet metodläran var för den zabarellska teorin oupplösligt förbunden med naturfilosofin, och även om det också finns en dissertation från R som avhandlar tillblivelsens och förruttnelsens problematik och som gör detta i stort sett enligt gängse aristoteliskt mönster, var R:s hela intresse riktat mot teologiska frågor och pedagogiska aspekter av i synnerhet teologiska problem. Metodläran innebar i praktiken för honom en teori om hur ett lärostoff skulle presenteras korrekt, vad Zabarella kallat ordo och inte methodus. Logiken skulle användas som ett verktyg att klargöra och eventuellt vederlägga felaktiga slutsatser av Bibelns innehåll, eventuellt alltså styrka teologins sanningar men aldrig nå sådant som uppenbarelsen inte lämnade besked om. I detta avseende var R i lika hög grad som Martini en skolastiker.

Detta till trots finns överraskande litet polemik mot Ramus eller andra riktningar ens i R:s arbete om logikens stridsfrågor, även om ingen tvekan kan råda vilken hans grunduppfattning var. Lika stridbar som R kunde vara som kyrkopolitiker, lika konsiliant och försonlig kunde han vara som lärd och lärare. Möjligen kan också hans hållning gentemot ramisterna berott på hans egen utbildning som innehöll utläggningar av både Melanchthons och Ramus' uppfattningar. I sak synes han ha delat många andra aristotelikers åsikt att logikundervisningen på lägre stadier mycket väl kunde få följa Ramus men att studier på en mer avancerad nivå omöjligen kunde ske utan en lärobok som mer troget följde Aristoteles. Att R som professor i matematik nyttjade ramistiska läroböcker blev naturligt och säger egentligen föga om hans uppfattning i övrigt om den franske filosofen.

Hela R:s gärning alltsedan han återvänt första gången från Wittenberg bär prägel av hans stora intresse för undervisning. I mycket betonade han prästens roll som lärare. Därför blev det angeläget för R att betona den roll skolorna och universitetet hade. Det blev även viktigt för honom att värna om kyrkans inflytande och makt över skolväsendet. Därmed kom R emellertid att hamna i konflikt med regeringens strävan att genom kontroll över skolväsendet försäkra riket om utbildade ämbetsmän till en växande administration. Dessa motsättningar kom att prägla R:s båda perioder som professor vid UU. I praktiken hotades akademins fortbestånd eftersom konsistoriet vägrade att ge efter för Karl IX:s krav på reformer vilka radikalt skulle minska teologernas inflytande inom utbildningen. R uppträdde som en av de främsta talesmännen för universitetet och han utformade också ett förslag till statuter, vars innebörd var att ytterligare befästa Uppsala mötes beslut och att än mer markant knyta professorskåren till kyrkan och bekännelsen, något som tedde sig helt oacceptabelt för kungen. I ett tal sökte R ådagalägga en viss diplomatisk balansgång i det han förklarade all utbildning ytterst gagnelig för just staten, medan han samtidigt framhöll dess utsatta läge och studenternas desperata situation; deras nöd var så prekär att de inte ens hade pengar att köpa rep att hänga sig, var R:s kärva budskap.

I sak vägrade professorerna ge vika. Det hela tillspetsades ytterligare då kungen 1609 lät utnämna Johannes Messenius (bd 25) till professor i juridik, något som professorerna uppfattade som ett direkt försök från kungen att ensidigt upphäva universitetets privilegier. R gick därför till häftigt angrepp mot Messenius genom att indirekt i ett oratio, De servitute pontificia ... ifrågasätta dennes renlärighet; Messenius hade ju studerat vid jesuitiska akademier. R:s polemiska vältalighet framgår tydligt av talet som skickligt i reformatoriska ordalag hänger ut hela den skolastiska traditionens alla avigsidor och utmålar påven som Antikrist förkroppsligad.

Talet bilade emellertid inte konflikten som ytterligare stegrades av att kungen lät utnämna Johannes Raumannus som stöd åt Messenius till ett slags överprofessor; Messenius utmanade dessutom konsistoriet genom att på egen hand utlysa en disputation. R förnyade därför sitt angrepp genom att, i laga ordning, vid en disputation låta en av sina studenter försvara en dissertation om skolastikernas och jesuiternas galenskaper, Theses pro antiqua et Germana philosophandi ratione contra nova scholasticorum et Jesuvitarum deliria proposita (1610). Att R till synes här, liksom i sitt tal tidigare, av rent taktiska skäl grovt överdrev sin kritik mot skolastiken berodde naturligtvis på hans ambition att svartmåla sin motståndare.

Motsättningen mellan kungamakten och universitetet eller mellan Messenius och R fortfor. 1612 valdes R till rektor men Messenius vägrade överlämna insignierna. Striden bilades först i och med att kungen gav båda transport bort från universitetet. R blev av ärkebiskop Petrus Kenicius (bd 21) övertalad att inte motsätta sig detta utan acceptera att bli hovpredikant, något som han med viss bitterhet gjorde.

Striden mellan R och Messenius tog sig också andra uttryck. I jan 1610 öppnade Messenius ett privatkollegium i Uppsala. Sådana var inte ovanliga på kontinenten, men Messenius tog emot studenter som inte var inskrivna vid universitetet, och det kunde alltså fortgå utan insyn och inflytande från övriga professorer. Redan efter några veckor öppnade därför R ett eget privatkollegium men då anslutet till UU. Avsikten var att förbereda de ofta mycket unga studenterna för den akademiska undervisningen. Medan Messenius' kollegium oftast besöktes av adelsmän, var det främst prästsöner, bondsöner och andra med prästämbetet som mål som sökte sig till R:s. I sitt öppningsanförande gjorde också R tydligt att ett av kollegiets särskilda ändamål var att värna och stärka kyrkan.

R lät trycka detaljerade rapporter om undervisningen vid kollegiet. Denna var tämligen elementär men omfattade praktiskt taget allt som vanligtvis mötte studenterna i de vanliga föreläsningarna. De drillades också i latin, grekiska och hebreiska och fick inte ens på sin fritid tala svenska med varandra. Regelbundet hölls disputationer över allehanda ämnen, och studenterna fick lära sig att praktisera retorikens olika slag av tal. Innehållsligt präglades undervisningen av sin propedeutiska karaktär; några egentliga teologiska studier förekom därför inte; däremot kunde vältalighetsproven eller disputationerna stundom beröra etiska och teologiska spörsmål. R använde i sin matematikundervisning en ramistisk lärobok, i logik och i metafysik däremot Zabarella resp Suarez samt i fysik Magirus, tre läroboksförfattare som nyaristotelikerna och de lutherska skolastikerna flitigast nyttjade.

Då R lämnade universitetet förklarade han i ett tal till studenterna att det fanns en tydlig koppling mellan all undervisning och prästkallet, och endast den som hade en verklig förtröstan på Gud lämpade sig att vara lärare. Denna uppfattning styrde också R:s gärning som präst, först som fältpräst hos kungen vid fälttågen på andra sidan Östersjön och sedan under hans drygt kvartsekellånga gärning som biskop. Han visade ständigt ett brinnande intresse för utbildningsfrågor och förbättrade skolan och undervisningen, kanske främst då han efter tysk förebild 1623 grundade det första gymnasiet i Västerås. Han ökade antalet präster, skapade enligt en modell från Bremen ett särskilt prästseminarium, collegium candidatorum, och förde en fortlöpande kontroll av prästernas kunskaper, bl a genom att fordra deras aktiva närvaro vid årliga synoder. Genom sina många visitationer kunde R även utsträcka kontrollen till församlingarna, och han inrättade särskilda examinationer av katekeskunskaperna i stiftet. Han lade sig också vinn om en mer materiell upprustning av kyrkolivet i stiftet: Domkyrkan men också andra kyrkor i stiftet restaurerades, försumliga präster och klockare avsattes. Få områden undgick den nitiske R:s omsorger. Han inrättade t o m ett slags bankrörelse.

R:s beläsenhet i den samtida teologiska litteraturen var omfattande även om den till stora delar präglades främst av de fyra wittenbergteologer som han själv hade haft som lärare: Leonard Hutter, Aegidius Hunnius, David Rungius och Salomon Gessner. Detta innebar emellertid inte att han alltid följde dessa; tvärtom polemiserade han kraftigt mot Gessners kyrkorättsliga uppfattning vilken i det närmaste innebar ett försvar för en episkopalteori. Framförallt synes R ha tagit positivt intryck av Hunnius liksom av den i Uppsala flitigt läste Matthias Hafenreffer.

I stort kan R:s teologiska linje karakteriseras som i grunden reformatorisk, men han präglades också av den senare utvecklingen i riktning mot en ortodox och skolastisk utläggning, som återfinns hos de nämnda auktoriteterna men också hos Martin Chemnitz och Johann Gerhard. R var emellertid ingalunda begränsad enbart till dessa; också i den katolska skolastiken och den reformerta teologin hade han goda insikter, även om han naturligt nog var mer begränsad i hänvisningarna till dessa såvida det inte var fråga om polemik. Hans grundliga humanistiska lärdom förklarar också hans flitiga hänvisningar till den klassiska litteraturen. Däremot gör han överraskande få hänvisningar till Luther; i sin argumentation och i sina resonemang utgår han nästan alltid direkt från Bibeln, särskilt Gamla testamentet, och underbygger sedan ofta resonemanget med historiska exempel. Flitigt har han öst ur Matthias Illyrius Flacii verk över kyrkans historia fram till 1300-talet, de s k Magdeburgercenturierna.

En god bild av R som teolog ger dels ett antal dissertationer, dels, och framför allt, hans predikningar, flera av dem från hans tid som fältpräst. De teologiska dissertationerna samlades 1615 under titeln Articuli Christianae religionis; de består av 24 separata avhandlingar bl a om ett riktigt sätt att bedriva teologiska studier, om Gud, om världen, försynen och om själens odödlighet. R inskärper att det filosofiska studiet är värdefullt, särskilt logiken, men att detta ändå inte har något egenvärde utan uteslutande motiveras som hjälpmedel när det gäller att förstå och läsa Bibeln.

I sin predikostil följer R en i huvudsak melanchthoniansk linje. Predikningarnas uppbyggnad är förhållandevis enkel; utkast skrevs först på latin och med iakttagande av retoriska regler. Som regel undviker R en mer komplicerad, syntetisk eller tematisk framställning, något som eljest under 1600-talet blev allt vanligare i takt med att en ortodox och mer skolastiskt utformad förkunnelse vann terräng inom den lutherska protestantismen. Istället är R:s predikningar analytiska eller parafraserande vilket innebär att de nära ansluter till texten, nästan alltid hämtad från Gamla testamentet. Detta sätter också sin prägel på språket, som stundom visserligen röjer en djupare psykologisk insikt men oftare visar på ett föga känslosamt och snarare kärvt förhållningssätt, där den mustiga inlevelsen balanseras mot en torr men drastisk saklighet.

Det är som lärare R uppträder i predikostolen. Lagen dominerar över evangeliet; varje predikan skulle leda till bot och bättring. Det är Gud som rättvis men sträng och obeveklig domare som framträder i R:s förkunnelse. R predikar sällan nåd och försoning. Lagen var kommen av Gud och den var därför Guds vilja, vilket – enligt R – innebar att brott däremot strängt och obevekligt och utan misskund skulle bestraffas. Som biskop ivrade därför R för en rigorös kyrkotukt.

Det finns en trosviss glöd i R:s teologiska förkunnelse. Om sanningen tvekade han inte; den fanns på den lutherska sidan, papister och kalvinister skulle få sitt straff därför att de undvikit att inse denna sanning. Med samma trosvissa säkerhet gick också R ut i strid för kyrkan mot den politiska överheten. Konflikterna från hans uppsalatid återkom med förnyad intensitet då han blev biskop.

En rad protestantiska teoretiker hade under senare delen av 1500-talet formulerat en uppfattning som innebar att fursten hade rätt och skyldighet att styra kyrkans yttre angelägenheter, allt utom vad som rörde själva förkunnelsen och förvaltningen av sakramenten. Denna territorialkyrkliga uppfattning blev vanlig inom landskyrkorna i Tyskland. Kungen och rådet väckte 1623 förslag att i Sverige inrätta ett consistorium generale, ett slags överkonsistorium över kyrkan bestående av det högre prästerskapet samt rådspersoner och andra representanter för överheten. Konsistoriet skulle ha något slags överinsyn över kyrkan, dvs över biskoparnas och församlingarnas verksamhet i alla frågor som kunde betraktas som "blandade", fall där det inte rörde sig om uteslutande internt kyrkliga aspekter. Sådana kunde exempelvis vara äktenskap och familjefrågor.

Prästeståndet gjorde motstånd mot förslaget; särskilt energiskt engagerade sig biskoparna i stiften kring Mälaren. R blev strax en vältalig och kraftfull talesman för dem. Han kunde omöjligt acceptera vad som fanns implicit formulerat i förslaget, att fursten var överhuvud över kyrkan. Han skilde konsekvent mellan världsligt och andligt. Kungen kunde endast vara överhuvud över det världsliga riket, överhuvud över det andliga var Gud, prästerna och de lärda vore att betrakta som Guds ämbetsmän, och Guds undersåtar var alla, också furstarna. Då R i sina predikningar kritiserade överheten gjorde han det i kraft av sitt uppdrag från Gud.

Naturligtvis förnekade inte R i teorin vare sig det allmänna prästadömet eller konsekvensen därav, att det var församlingen som skulle ha makten över kyrkan. Avgörande i praktiken blev emellertid hur ordet "andligt" skulle definieras. Enligt R var de blandade frågorna långt färre än vad exempelvis Axel Oxenstierna ansåg. Istället betonade R att prästämbetet hade gudomligt upphov och att den andliga ämbetsmannen i kraft av sin kunskap borde ha större inflytande i många frågor. Vad som gjorde att R ofta gick ett steg längre än sina kolleger i sin kamp mot förslaget om ett generalkonsistorium var möjligen att han lade extra tyngd vid att det i prästämbetet också låg att straffa och döma. En enkel kaplan kunde förvalta sakramenten och förkunna Ordet, men det ställdes större krav på en biskop som skulle döma och kontrollera. Att då hävda att dylika frågor egentligen var "blandade" och mindre andliga tedde sig ytterst allvarligt för R.

Planen på ett generalkonsistorium mötte så kompakt motstånd att kungen inte kunde driva igenom denna. Frågan var dock ingalunda därmed ur vägen; inte heller var enigheten inom prästeståndet fullständig. Vissa syntes ansluta sig till den territorialkyrkliga uppfattningen, och Joannes Baazius (bd 2) åstadkom oro genom att leda ett smärre uppror bland det lägre prästerskapet mot en del biskopars mer diktatoriska ledarstil. Att därmed bl a avsågs R var uppenbart.

1636 lät R trycka en bok i vilken han samlat dokument som alla vittnade om det andliga ståndets privilegier, Privilegia doctorum .... Avsikten var dels att driva åsikten att många av dessa privilegier aldrig upphävts och därför alltjämt hade rättslig giltighet, men R ville också med sin samling urkunder från såväl fornkyrkan som sv medeltidskyrkan argumentera för det berättigade och kloka, ja nödvändiga, i att tillerkänna det andliga ståndet dessa privilegier, ty ingen kultur kunde bestå utan ett lärt skrå.

Boken blev strax omdiskuterad och uppmärksammades av rådet; R och flera andra biskopar kallades att förklara sig. Johan Skytte förklarade, att boken var den farligaste skrift som skrivits och publicerats på ett helt sekel och rikskanslern konstaterade att R med sin bok krupit in under "S:t Peders kjortel", d v s att R:s envisa kamp för det andliga ståndets maktställning i praktiken utgjorde samma anspråk på världslig makt åt kyrkan som påven hävdade. Rådet förbjöd boken och tvingade R till en viss avbön. En omedelbar konsekvens blev att R inte kunde utnämnas till ärkebiskop efter Kenicius trots att han fått flest röster.

Som professor och senare dynamisk kyrkoledare satte R mer än de flesta andra sin prägel på 1600-talets teologiska, kyrkopolitiska och pedagogiska utveckling. Han måste anses vara en av stormaktstidens främsta prelater, en kraftnatur som sällan kompromissade i praktiska ärenden men som samtidigt i sin lärdom kunde vara smidig och eklektisk; i sin ämbetsutövning var han modig och energisk, han dagtingade inte med sin övertygelse och kunde väl för många te sig hård och dömande. Han hade emellertid en obestridlig administrativ talang och en ambition att organisera församlingslivet liksom hela den kyrkliga förvaltningen enligt bestämda och entydiga regler utan godtycke. R blev sålunda den förste sv biskop som tog initiativ till kyrkobokföring, så att födelse-, vigsel- och dödböcker börjar tidigare i Västerås stift än i andra stift. Hans kyrkopolitiska agerande har genomgående tolkats inte som uttryck för en renodlad maktpolitik utan som en konsekvens av hans starka engagemang och kompromissovillighet. Oviljan att kompromissa ledde ofta till att R kritiserade överheten. Han kunde i sina predikningar utmåla särskilt adeln som förslappad och omoralisk, som inte medverkade i fäderneslandets gemensamma krigsansvar utan vältrade sig i lyx och överflöd. Det var tendenserna hos högadeln att importera kontinentens lyxkonsumtion, de välska seder som innebar slottsbyggande och allmänt överdåd, som R gisslade med kraft, men hans avsikt var ingalunda att mana till en radikal samhällsförändring. Tvärtom ansåg R ståndsindelningen vara av Gud påbjuden och därför evigt bestående. Bestridas kan heller inte att R hade en klar blick för konsekvenserna för kyrkan om kungen och rådet fick genomdriva sin linje. Utvecklingen besannade i stort R:s farhågor. 40 år efter hans död tillkom en kyrkolag som underordnade kyrkan under övrig förvaltning just på ett sådant sätt som R ansett vara farligt och felaktigt.