Jonas Samuel Bagge

6. Jonas Samuel Bagge, f. 30 juni 1803 i Uddevalla, d 4 jan. 1870 i Falun. Föräldrar: rådmannen Daniel Benjamin Bagge och Anna Charlotta von Schoultz. Elev vid Göteborgs gymnasium 1819—22; student i Lund 22 okt. s. å.; disp. 16 apr. 1823 (De pendulo astronomico, p. I, pres. K. J. D:son Hill); filol. kand. 14 juni 1826; fil. kand. 16 maj 1829; disp. 6 juni s. å. (De forma civitatis Svecanse, p. IV, pres. E. S. Bring); fil. magister 23 juni s. å.; företog studieresor inom Sverige under 1830-talet samt till England som bysantinsk stipendiat 1837. Tf. adjunkt i fysik och praktisk mekanik vid teknologiska institutet 21 dec. 1830; andre lärare och professor i fysik och mekanik vid bergsskolan i Falun 9 nov. 1838; tf. föreståndare för samma skola 3 dec. 1845–30 sept. 1848; vik. chef för järnkontorets mekaniska stat från 1 maj 1853; deltog i redigerandet av järnkontorets annaler under åren 1854 och 1855 samt utsågs till redaktör för tidskriftens mekaniska avdelning 15 okt. 1856; företog på uppdrag av bergskollegium med statsanslag (tilldelat B. 12 apr. 1855) sommaren 1855 en resa till världsindustriexpositionen i Paris för att taga kännedom om järnindustrins ståndpunkt i främmande länder samt om de i Frankrike befintliga läroanstalter i bergshanteringen; ledamot i kommittén angående ny läroverksbyggnad i Falun 31 mars 1862–30 aug. 1866; tf. chef för järnkontorets mekaniska stat 1 juli 1865; erhöll avsked från lärarbefattningen vid Falu bergsskola 22 maj 1868. RNO 1851; LVA 1857; erhöll järnkontorets stora guldmedalj 1 juni 1865; var ordförande i Dalarnes, fornminnesförening och i Falu skarpskytteförenings styrelse.

Gift 20 juli 1835 med Anna Margareta Ödman, f. 24 febr. 1804, d 10 febr. 1874, dotter till kyrkoherden i Myckleby, fältprosten Sven Johan Ödman.

När B. som 27-årig filosofie magister på nyåret 1831 började sin undervisning vid teknologiska institutet, kom han från sina bokliga studier vid universitetet i Lund och var så föga hemmastadd på teknikens område, att han måste använda tiden efter ansökningen om adjunktsbefattningen till att själv på institutet öva sig i linear- och maskinritning. Betecknande både för den unge magisterns praktiska begåvning och för den dåtida uppfattningen av kompetensvillkoren för läraren i fysik är, att den merit hos B., som institutets föreståndare särskilt framhöll, var att han ur minnet avtecknat »en förbättring å Ekenmarkska vävstolen för drällvävnad». Liksom B. snart lärde sig maskinritning, så inhämtade han också på egen hand de kunskaper i rent tekniska ämnen, som han behövde för sin undervisning, varemot den till fysikadjunkturen då hörande befattningen såsom verkstadsföreståndare måste överlämnas till annan person. B: s undervisningsskyldighet ökades högst väsentligt, då han fr. o. m. ht. 1831 även övertog föreläsningarna inom den genom prof. K. J. D son Hills avgång från institutet vakanta professuren i fysik och fysisk teknologi. Trots den stora arbetsbörda, som sålunda ålades honom, fann dock den outtröttligt flitige B. tid till författarverksamhet, och redan i mars 1835 utkom hans »Elementarkurs i fysiken». Han fullbordade även år 1837 en större kurs i fysisk teknologi, som dock, troligen av brist på medel, icke utgavs från trycket utan i handskrift förvaras i tekniska högskolans bibliotek. Adjunkttiden vid teknologiska institutet bragte B. ringa tillfredsställelse. Dels kunde den klena avlöningen av 1,350 rdr om året icke hindra ständiga ekonomiska svårigheter, dels var samarbetet med föreståndaren ingalunda lätt, dels voro förhållandena i övrigt vid institutet under denna tid föga hugnesamma.

I Falun, där B. år 1839 började sin lärarverksamhet, fann han däremot det fält, som fullt motsvarade hans önskningar och hans begåvning. Han fick här fria händer att planlägga och ordna en undervisning, som före honom varit föga tillfredsställande. Han lät eleverna förena ett omfattande ritarbete och studier på lärosalen med studieresor samt praktiska undersökningar och experiment, oftast på verkliga maskiner inom bergshanteringen och närliggande områden av tekniken. Särskilt erbjöd Falu gruva med dess olika byggnader ett material, som flitigt begagnades. Till hans undervisning hörde, utom den praktiska mekaniken, även lantmäteri och nivellering jämte övningar på fältet. En svårighet, mot vilken B. redan vid teknologiska institutet haft att kämpa, mötte honom visserligen i än högre grad vid bergsskolan, nämligen den ytterst växlande kunskapsnivån hos eleverna, bland vilka särskilt de s. k. extra-ordinarie i allmänhet voro svagt förberedda för teknisk-teoretiska studier. Då därtill kom att endast ett ringa antal och i mången årskurs ingen enda av eleverna ägnade sig särskilt åt bergsmekaniken, så var B:s ställning såsom lärare ingalunda lätt. Men han visade sig vara rätte mannen att gå i land med den kinkiga uppgiften, varvid utan tvivel hans egen utvecklingsgång blev honom till en god ledning.

Då frågan om bergsskolans förflyttning till huvudstaden år 1858 återupptogs inom brukssocieteten, var B. den ivrigaste och utan gensägelse den mest sakkunnige motståndaren mot denna flyttning. I ett memorial till kommerskollegium 15 mars 1865, vilket sedermera i nästan oförändrad form trycktes under titeln »Tankar rörande beskaffenheten af ett bergsundervisningsverk i Sverige», framlade B. alla de skäl, som kunde anföras mot flyttningen och allt vad som talade för skolans bibehållande i Bergslagen, i Falun eller Nora. B. var i icke ringa grad en känslomänniska, och hans kärlek till den stad och det samhälle, varest han i så många år levat och verkat, torde nog hava, om än omedvetet, inverkat på hans omdöme i frågan; men det var en skriande orättvisa, då vid 1866 års riksdag en talare i bondeståndet förklarade, att motståndet mot flyttningen »härleder sig från en av skolans lärare, som icke kan finna sig i den föreslagna flyttningen till huvudstaden». Den egna fördelen var säkerligen under hela B:s liv det sista han tänkte på. Då emellertid bergsskolans flyttning till Stockholm blev beslutad, gick detta B. djupt till sinnes och föranledde hans avskedstagande från lärarbefattningen.

B. var en av den svenska bergsmekanikens främste män. Såsom bergsmekaniker utförde han dels egna konstruktioner, dels förbättringar av andras idéer, omändringar av bestående äldre anläggningar, granskning och beräkning för nya företag m. m. Hans arbetsområde omfattade bruksbyggnader, krossverk, blåsmaskiner, kvarnar, sågverk, tröskverk, vattenhjul, turbiner, dammbyggnader o. d. Men därjämte inlade han stora förtjänster genom sina talrika undersökningar på den praktiska mekanikens, särskilt hydraulikens, område. Inom den svenska bergshanteringen började vid denna tid ett strävande allt mera göra sig gällande att från gamla hävdvunna metoder och konstruktioner övergå till mera tids- och kraftbesparande anordningar. Särskilt framträdde detta strävande beträffande vattenmotorerna, i det man ersatte de gamla hittills använda vattenhjulen av trä med de år 1833 uppfunna effektrikare turbinerna. För att vinna närmare kännedom om de nya motorernas egenskaper och effektförhållanden, föranstaltade B. många försöksserier i stor skala. Härvid hade han ett gott stöd uti järnkontoret, som med aldrig svikande frikostighet ställde de nödiga penningmedlen till hans förfogande. Redan under sista året av sin vistelse vid teknologiska institutet 1838 gjorde han förberedelser till försök med turbiner eller »strömsnurror», som han till en början kallade dem, och under hela sin återstående levnad ägnade han tid och krafter åt hithörande undersökningar.

Då B. år 1853 erhöll chefskapet för järnkontorets mekaniska stat, blev han i tillfälle att i än vidsträcktare mån verka på bergsmekanikens område, både genom många egna utförda konstruktioner och genom fortsatta experimentella undersökningar. Ännu hösten 1868 gjorde den då 65-årige mannen på uppdrag av styrelsen för Stora Kopparbergs bergslag vidlyftiga experiment för att utröna, vilken turbinkonstruktion som vore lämpligast för ett under byggnad varande större anrikningsverk för kopparmalm. Med anledning av ett sänkningsföretag vid sjön Hästefjorden i Dalsland anställde han samma år undersökningar rörande vattnets rörelse i kanaler. Han lämnade härom några förberedande meddelanden i tidskrifter, men hans uttalade avsikt att i en större uppsats vetenskapligt behandla frågan om kanalbreddens inverkan på vattenhastigheten hann aldrig bliva uppfylld. Att åtskilliga bland hans experiment, såsom hans mångåriga försök med en genom vattnets direkta verkan driven »vattenstöthammare» (1855–60), ej motsvarade de därtill knutna förhoppningarna, kunde dock med hans vittomfattande verksamhet ej gärna undvikas.

Även inom den tekniska litteraturen utövade B. en förtjänstfull verksamhet, både genom flera egna smärre monografier, genom sitt redaktörskap i Jernkontorets annaler och synnerligast genom översättning och bearbetning för svenska förhållanden av fransmannen A. Morins berömda »Handbok i praktisk mekanik». Men framför allt verkade han fruktbringande för den svenska praktiska mekaniken genom sin lärarverksamhet vid Falu bergsskola. Betecknande för hans här nedlagda nit är den omständigheten, att då han 1868 lämnade bergsskolan, ägde denna 380 modeller och 2,288 ritningar, vilka tillkommit under hans tid och till största delen under hans omedelbara ledning. Detta studiematerial delades sedermera mellan Falun och Stockholm. Huvudprincipen i hans undervisning var väckandet av lärjungarnas självverksamhet. Han lät eleverna icke endast arbeta så självständigt som möjligt utan även deltaga i hans egna undersökningar och experiment. Ofta överlämnade han den närmaste ledningen av sådana arbeten åt framstående elever och behöll själv endast överinseendet av desamma.

Enkel, anspråkslös och godmodig, visade B. sina lärjungar en omvårdnad, som sträckte sig även utom skolsalen. Han berömde gärna och tröttnade aldrig att hos järnkontoret anbefalla förtjänta behövande elever till understöd och uppmuntran. För egen del var han en anspråkslös och försynt idealist, som aldrig tänkte på egen vinning utan såg i teknisk forskning sitt livs högsta mål. Genom sitt arbete tillskyndade han ofta andra ekonomiska fördelar, men själv förblev han fattig under hela sitt liv. I ett brev till dv. expeditionschefen Thyselius (30 apr. 1855) skriver han rörande möjligheten att i någon mån profitera på en uppfinning: »En 53-årig lefnads erfarenhet har lärt mig, att allt hvad jag i sådant hänseende företagit, fullständigt misslyckats». Men vann han icke ekonomisk framgång, så hade han såsom lärare den lyckan att se sitt arbete bära lysande frukter i elever sådana som K. A. Ångström och J. E. Cederblom, vilka tagit en ledande andel i den svenska teknikens utveckling. I industripolitiska frågor företrädde han, såsom hans efter ett besök i Frankrike vid 1855 års världsexposition framförda varningar för tackjärnsexport visa, en avgjord skyddspolitik till förmån för de högre förädlingsindustrierna. B:s syn på den svenska industrins framtidsmöjligheter var mycket optimistisk.