Banér, släkt

Banér, gammal svensk adelssläkt av uppländskt ursprung, vars äldste kände medlem, häradshövdingen i Oland Isak Björnsson, nämnes 1375–88 och förde det sköldemärke (spets från sidan), vilket sedan alltjämt burits av ätten. I sitt äktenskap med Gertrud Andersdotter, dotter till den uppländske frälsemannen Anders Tomasson i Lisa, hade han två söner: Isak Isaksson och Anders Isaksson. Den senare, som hade Östanå till sätesgård, var medlem av riksrådet och synes ha stått på riksdrotsen Krister Nilssons sida under dennes strider med Karl Knutsson. Han levde ännu 18 jan. 1445. Gift (enligt brev av 1 juli 1444, RA) med Ingegärd Svensdotter, dotter av väpnaren Sven Pik, hade han flera barn, bland dem sönerna Jakob Andersson till Östanå (1463) och Ericus Andræ. Jakob Anderssons linje utslocknade med sonen Anders Jakobsson till Östanå (1493, 1497) och dennes barn, bland vilka dottern Anna Andersdotter till Ådö var gift med den vid Stockholms blodbad avrättade, rådsherren Måns Gren. Den ovannämnde Ericus Andreæ valde den prästerliga banan, inskrevs (»Ericus de Östena») vid Leipzigs universitet sommarsemestern 1442, blev där artium baccalarius 1444 och magister 1446 och utnämndes till domprost i Uppsala 26 jan. 1463. Han verkade i denna egenskap till sin död 7 maj 1504. — Den förutnämnde Isak Isaksson (d efter 1425) är stamfader för alla medlemmar av ätten i nyare tid. Gift (senast 1398) med Märeta Siggesdotter, dotter av Sigge Brun och Birgitta Nilsdotter, hade han sonen Eskil Isaksson, släktens förste mera betydande medlem (se nedan 1). Dennes söner Knut Eskilsson och Nils Eskilsson (se nedan 2 och 3) intogo båda en framskjuten plats inom det svenska riksrådet vid medeltidens slut. Av Nils Eskilssons söner gjorde sig Axel Nilsson och Isak Nilsson bemärkta i Vasakonungarnas tjänst. Båda fingo en vårdad uppfostran, den förre (1529–34) hos danske riksmarsken Måns Göje, den senare hos danska riksrådet Holger Gregersson (Ulfstand) och därefter under 1530-talets förra hälft hos Gustav Vasas svärfader hertig Magnus av Sachsen-Lauenburg. Återkommen till Sverige, utnämndes Isak Nilsson 1540 till fogde i Tavastehus' slottslän, som han innehade till 1553. Han deltog senare i ryska kriget 1555 och var vid avslutandet av den svensk-ryska traktaten i Dorpat sept. 1564 chef för den svenska delegationen efter att ha blivit benådad från det dödsstraff, som 7 jan. s. å. ådömts honom av konungens nämnd för det sätt, på vilket han utfört vissa ekonomiska uppdrag i Lifland 1563. Åren 1569–73 var han kammarråd. På äldre dagar vistades Isak Nilsson i allmänhet å Rungarn, som blivit hans sätesgård, sedan Gustav Vasa 1554 under föregivande av bördsrätt fråntagit honom Skenas. Vid sin död 1589 (Anrep) efterlämnade han inga manliga arvingar. Axel Nilsson, som skrev sig till Djursholm, var i motsats till brodern medlem av riksrådet (troligen redan 1540) och användes av Gustav Vasa i åtskilliga uppdrag. Kort efter återkomsten från en beskickning till Tyskland 1553 avled han 2 mars 1554. Gift 3 mars 1538  i Söderköping med Margareta Pedersdotter (A. Bylow, Chronicon genealogicum, utg. av J. Peringskiöld, 1718, s. 39; anteckn av Lars Siggesson) (d 1557), dotter av riksrådet Peder Turesson (Bielke), hade han flera barn, bland dem sönerna Peder, Sten och Gustav (se nedan 4, 5 och 6), som antogo släktnamnet Baner. Av dessa fortplantade endast Gustav B. ätten. Av hans söner stupade Nils B. (f. 1589) redan 1614 såsom kapten vid livfanan i ryska kriget, medan de övriga, som nådde mogen ålder, Svante, Peder, Axel, Johan och Karl (se nedan 7, 8, 9, 10 o 11), alla kommo att intaga en framskjuten ställning. Bland deras systrar märkas Anna B. (f. 1585, d 1656), gift med riksskattmästaren Gabriel Bengtsson Oxenstierna, och Sigrid B. (f. 1592, d ogift 1669), vilka båda på flera sätt ådagalade sitt vittra intresse och sin iver för släktminnenas bevarande; särskilt den sistnämndas ofta citerade anteckningar ha bevarat flera intima drag från brödernas, främst Johans, uppväxt- och ungdomsår. Med Gustav B:s söner delade sig släkten i flera grenar, av vilka alla utom Peders snart utslocknade; hela ätten med undantag av Johans gren upphöjdes 20 nov. 1651 i friherrligt stånd, a) Svante Gustavsson B. blev far till riksrådet Svante B. (f. 1624, d 1674), känd som jorddrott; ättegrenen utslocknade emellertid med hans son generallöjtnanten, överhovmästaren och geheimerådet Johan Gabriel B. (se nedan 16). b) Söner till Per Gustavsson B. voro generalguvernören Gustav Persson B. (se nedan 12) samt riksjägmästaren Klas Persson B. (f. 1620, d 1675). Den sistnämnde blev far till generallöjtnanten Johan B. och riksrådet Axel B., vilken 17 apr. 1719 blev greve men aldrig i denna egenskap tog introduktion på riddarhuset (se nedan 14 och 15). Från generallöjtnanten Johan B:s son kammarherren Johan Maurits B. (f. 1708, d 1767) härstamma samtliga nu levande medlemmar av ätten. c) Riksmarskalken Axel Gustavsson B. överlevdes endast av döttrar, men av de båda övriga bröderna efterlämnade d) fältmarskalken Johan B. sonen riksstallmästaren och generalguvernören Gustav Adam B. (se nedan 13), vilken 26 mars 1651 upphöjdes i grevligt stånd men själv slöt sin ätt, samt e) v. guvernören Karl Gustavsson B. sonen Gustav Karlsson B. (f. 1629, d 1680), vilken under Karl X Gustavs tid utförde diplomatiska uppdrag i Polen, deltog i underhandlingarna med Ryssland före Kardisfreden, 1664 blev riksråd och 1665–72 var ledamot av kammarkollegiet, där han dock mest utmärkte sig för sin ringa flit; då hans barn dogo före honom, utslocknade denna gren av släkten vid hans död. — På familjegodset Djursholm uppfördes, troligen av den förste Banérske ägaren Nils Eskilsson, på det nuvarande slottets tomt ett nästan fyrkantigt stenhus, vilket under den yngre Vasatiden ersattes med en rymligare och präktigare byggnad. Under riksrådet Svante Svantesson B:s tid påbörjades därpå genomgripande ombyggnads- och moderniseringsarbeten enligt en 1663 uppgjord, i »Suecia antiqua et hodierna» återgiven ritning, vilken dock aldrig torde ha fullständigt genomförts. Sedan den äldsta släktgrenen utslocknat, inköpte generallöjtnanten Johan B. år 1707 stamgodset av sin syssling generallöjtnanten Johan Gabriel B:s arvingar och gjorde det 12 dec. 1731 till fideikommiss. Icke desto mindre försåldes egendomen år 1813, varvid fideikommissrätten överflyttades till Sjö i Uppland (K. resolution 4 mars). Släktarkivet fördes från Djursholm till Sjö och har därifrån övergått till Trolleholm. Ett större antal Banérska papper fanns även på Hörningsholm, som 1658 kom i släktens ägo, och har därifrån flyttats till Vik samt slutligen med det därvarande arkivet kommit till riksarkivet.