Hans Åke Svahn

Svahn, Hans Åke, f 14 nov 1902 i Sthlm, Maria, d 31 dec 1984 i Båstad, Krist. Föräldrar: cigarrhandlaren o kassören Anders S o Ruth Selma Elisabet Eriksson. Studentex vid H a l å Södermalm, Sthlm, 9 maj 22, inskr vid StH 21 sept 23, FK 31 jan 25, FL där 22 juni 50, redaktionssekr för The children’s encyclopedia 25–26, medl av redaktionen för Nord familjebok (NF) 26–37, huvudred för NF:s sportlex 36–49, sekr i Gymnastik- o idrottsmuseinämnden 43–47, verkst led av styr för Sveriges centralfören för idrottens främjande 43–50, av styr för Sv roddförb 43, ordf där 45–50, v ordf för Riksfören Konsten i sporten 43–53, stiftare av Roddfrämjandet 44, ordf där 44–46, en av stiftarna av Sv korporationsidrottsförb (Korpförb) 45, v ordf där 47–52 o 62–66, ordf för dess VU 46–62, VD o led av styr för Medéns förlags ab 48–62, för Medéns försäljnings ab (från 55 ab Glansfoliering) 50–62, för World Encyclopedia Co 62–67, dr phil vid univ i Halle 22 juni 70, dr sc där 74, tillades prof:s namn 75, ordf i Sv idrottshist fören från 76, generalsekr för International Committee of Sport History 77–82, adjung led av styr för Fören Idrottsarkivet i Helsingborg, från 79.

G 1) 23 juni 1934(–45) i Sthlm, Joh, m Marianne Lilliesköld, f 11 aug 1905 i Arvika, Värml, d 21 okt 1992 i Hemmesjö, Kron, dtr till advokaten Carl Oskar L o Elisabet Beata Stadenberg o senare omg m konstnären Viktor Emanuel (Vicke) Lindstrand; 2) 9 juli 1946(–52) i Sthlm, Sofia, m Anna Viola Trägårdh, f 13 juli 1901 i Gbg, Domk, d 3 febr 1978 i Sthlm, Kungsh, dtr till grosshandlaren John T o Karolina Ida Henriette Schmidt samt tidigare g m MK Tage Henrik Lindelöw o stadsdistriktsläkaren Lars Alfred Sandborgh; 3) 6 sept 1953 i Sthlm, Engelbr, m tandläkaren Birgit Hedin, f 2 febr 1911 i Örebro, d 27 nov 1995 i Båstad, Skå, dtr till överingenjören Erik H o Berta Sofia Pettersson samt tidigare g m kanslirådet Gustaf Harald Berggren.

Efter akademisk grundexamen påbörjade Åke S en bana som lexikograf och förlagsman. Från mitten av 1920-talet verkade han på redaktionen för Nordisk familjeboks tredje upplaga, där han i första hand skrev artiklar inom områdena historia och politik. Som sidotema hanterade S idrotts- och kroppsövningskultur vilket var en förlängning av ett personligt intresse; han var aktiv inom flera grenar, bl a orientering och rodd. De djupa luckor han tyckte sig kunna konstatera i det stora verkets idrottsbevakning väckte tankar på kompletteringar.

Mot denna bakgrund lanserade S idén att framställa ett större speciallexikon för idrott/sport och blev så initiativtagare till ett verk som kom att omfatta inte mindre än sju band: Nordisk familjeboks sportlexikon (1938–49). Han fungerade själv som huvudredaktör under den drygt decennielånga produktionstiden. En imposant redaktionskommitté trummades samman och den totala medarbetarskaran närmade sig 600 personer. Till de mest framstående hörde läraren vid GCI Nils Hellsten (bd 18) och sportjournalisten Sven Lindhagen (bd 23). Branschfolk hade tvivlat på möjligheterna att ekonomiskt lotsa företaget i hamn men lexikonet gick t o m med vinst; kring 1950 hade hela upplagan (30 000 exemplar) avyttrats.

Sportlexikonets undertitel, Uppslagsverk för sport, gymnastik och friluftsliv, visar att det inte var fråga om en snäv tävlingsinriktning. Bredden och det kulturhistoriska intresset framgår av att områden som jakt, fiske, bergsbestigning och scouting behandlas. Medicinska och sociala aspekter beaktas. Olika grenar (idrotter) presenteras utförligt samtidigt som såväl idrottslivet i länder och större orter som organisationer, personer och termer får sitt. Närliggande föregångare till verket tycks ha saknats. Det präglades av S:s vision och gav ökad respektabilitet åt det delvis omstridda idrottslivet.

På 1940-talet engagerade sig S på sin fritid i en rad organisationer och projekt med anknytning till idrottsrörelsen. Som ordförande i Svenska roddförbundet tog han flera uppmärksammade initiativ: propagandaorganisationen Roddfrämjandet, Strömrodden (genom Norrström i Sthlm) och Eskaderrodden (likaså i Sthlm). Hans historiska intresse dokumenterades i en skrift med anledning av förbundets 40-årsjubileum (1944), där förbundet och dess föreningar presenterades tillsammans med bredare perspektiv på roddkulturen.

S:s engagemang omfattade också korporationsidrotten. Den hade haft tidiga, sporadiska lokalföreningar och började på 1940-talet organiseras mera kraftfullt parallellt med stark medlemstillväxt. S tillhörde inledningsvis den innersta kretsen i Sthlms-korpen. Där talade han för att skapa ett riksförbund, en inte enhälligt omfattad ståndpunkt. Vid Svenska korporationsidrottsförbundets tillkomst 1945 blev han en av de tongivande, dock i skuggan av ordföranden Carl Albert Andersson. S:s roll tycks i första hand ha varit ideologens. Det var ingen tillfällighet att han låg bakom den i massupplaga utgivna informationsskriften Vad vill korpidrotten? (1947).

Med sitt på idrotten omsatta kulturhistoriska intresse kunde S inte undgå att intressera sig för de likaså på 1940-talet återupptagna försöken att skapa ett idrottsmuseum av rikskaraktär. Huvudman var Sveriges centralförening för idrottens främjande, i vars styrelse S ingick. Han medverkade i uppbyggnadsarbetet som verkställande ledamot i en för ändamålet inrättad museinämnd. Landets första allmänna idrottsmuseum av dignitet och format kunde invigas 1947. Lokaler hade upplåtits i GCI:s nya byggnad norr om Sthlms stadion. I viss anknytning till museiverksamheten verkade S som vice ordförande i Riksföreningen Konsten i sporten, som bl a eftersträvade vackrare idrottspriser.

S tillhörde närmast de konservativa kretsar som slog vakt om namnet Ling och den specifikt svenska gymnastiken i oförfalskad form. Sportlexikonet hade tagit in en artikel ostentativt rubricerad ”Svensk gymnastiks företräden framför andra system”. I dessa kretsar framstod S i samband med GCI-chefen Bertil Ugglas plötsliga död 1945 som lämplig efterträdare. Det blev inte så, ovisst om det berodde på att S prioriterade sitt lexikala projekt eller att de beslutande prioriterade annan person.

S var djupt involverad i den världssportutställning som arrangerades i Sthlm parallellt med den andra Lingiaden sommaren 1949. Utställningen, som rymde starka kommersiella intressen och möjligen vilade på orealistiska kalkyler, ”regnade bort”. Ekonomisk katastrof följde. Svenska gymnastikförbundet tvingades i egenskap av ansvarig huvudorganisation krypa till korset inför sin topporganisation Riksidrottsförbundet, som beviljade lån för att hindra ett medlemsförbunds konkurs. Debaclet kunde inte undgå att falla tillbaka på bl a S, vars engagemang inom idrottsrörelsen därefter till största delen upphörde.

Från 1960-talet fram till sin död fick S tid att ge sitt idrottshistoriska intresse fritt utlopp. En omfattande pensionärsgärning på oplöjd mark tog vid. Sitt huvudintresse riktade S mot mänsklighetens tidigaste tendenser till kroppsliga aktiviteter av idrottslig karaktär. Bildstenar och hällristningar kom att bli det centrala källmaterialet. S dokumenterade, systematiserade och sökte förklara ett stort antal fysiska aktiviteter, varvid graden av idrottsrelevans och bakomliggande drivkrafter bjöd på utmanande tolkningsuppgifter.

S fann en akademisk hemvist i DDR, närmare bestämt i Halle. Där framlade han 1970 sin doktorsavhandling, Sportliche Motive auf nordischen Felszeichnungen und Bildsteinen. Tre år senare kom en uppföljande ”Habilitationsschrift” med likartad tematik. Anknytningen till det svenska universitetsväsendet var mer rudimentär, men 1975 tilldelades han genom regeringsbeslut professors namn.

S utforskade även yngre inslag i den svenska idrottshistorien. Mest omfattande är en kronologisk faktasammanställning över yttringar av kroppsövningar i Sverige före 1900 (1978). Även i övrigt avhöll han sig från den moderna tävlingsidrotten och dess organisationer, det dominerande objektet för senare idrottshistorisk forskning i Sverige. I stället uppmärksammade han i mindre studier exempelvis ”olympiska spel” i Ramlösa på 1830-talet och den tidiga utvecklingen av begreppen ”idrott” och ”sport”.

S framträdde flitigt som uppskattad presentatör av sina resultat vid de internationella sammankomster för idrottshistoriker som började anordnas under hans tid som forskande pensionär. Han verkade några år kring 1980 som generalsekreterare i International Committee of Sport History (ICOSH), ett fackorgan med status motsvarande UNESCO:s, som därmed för en tid kom att ha svensk ledning. På hemmaplan tillhörde han stiftarna av Svenska idrottshistoriska föreningen (SVIF) 1976 och fungerade som dess ordförande till sin död. Han framstod i sådana sammanhang mer som samlande symbol än som reell arbetskraft och initiativtagare.

S:s namn är i första hand förknippat med Nordisk familjeboks sportlexikon, ett resultat av den optimism och tro på idrottens kulturhistoriska betydelse som kännetecknade honom. Som idrottsledare tog S en rad uppmärksammade initiativ på spridda områden men framstår inte som någon av de allra främsta. Med sin på ålderns höst genomförda forskning bidrog han till att idrottshistoria började framträda som ett ämnesområde värt vetenskapliga studier.