Erik Sjöberg

Sjöberg, Erik (Vitalis), f 14jan 1794 i Ludgo, Söd, d 4 mars 1828 i Sthlm, Kungsh. Föräldrar: borgaren Eric S o Beata Sara Broling. Elev i Strängnäs gymn 09–14, inskr vid UU 1 nov 14, FK 29 april 24, disp pro gradu 5 juni 24, mag 12 juni 24, allt vid UU. Förf. – Ogift.

S växte upp i Trosa under enkla, om än inte direkt fattiga, förhållanden. Fadern var ursprungligen dräng och arbetskarl men vann burskap i Trosa som stadstimmerman. Modern var dotter till en prost, och S, som föddes innan föräldrarna ingått äktenskap, var följaktligen i samtidens ögon frukten av en mesallians. S fick sin första skolgång i Trosa, där han på grund av sin uppenbara begåvning uppmärksammades av ett par lokala prästmän. Med stöd av dessa och släktingar på moderns sida kunde han genomgå trivialskola och gymnasium i Strängnäs. Från gymnasiet dimitterades han till UU med excellenta betyg. Av ekonomiska skäl fick studierna avbrytas av konditioner, bl a i Särestad, Skar, och Västerhaninge, Söd. Först från 1818 kunde S kontinuerligt tillbringa terminerna i Uppsala.

1815 diagnosticerades S med tuberkulos och återstoden av hans liv präglades av kampen mot sjukdomen. Av allt att döma förvärrades hans hälsotillstånd av de mycket knappa ekonomiska omständigheter under vilka han tvangs genomföra sina studier. Han disputerade pro gradu under professorn i grekiska J O Höijer (bd 19, s 692) med ett antal översättningar av den hellenistiske epigramdiktaren Meleagros från Gadara.

Efter disputationen försökte S stanna kvar i Uppsala som akademisk lärare, men förhoppningen om en docentur kom på skam, och i stället blev han än en gång hänvisad till informatorstjänster. 1827 flyttade han till Sthlm, där han i viss mån förefaller ha sökt försörja sig som oberoende skriftställare, bl a genom översättningsarbeten. Denna väg visade sig emellertid inte framkomlig och S tvangs åter konditionera. Han sökte under denna tid också befattningar som skolmästare i landsorten men utan framgång.

S:s utomordentligt ömtåliga självkänsla och starka motvilja mot varje beroendeställning förefaller enligt samtida vittnesmål ha tvingat honom att avvisa erbjudanden om välbehövligt bistånd. Även i övrigt präglades hans relationer till potentiella gynnare och beskyddare av stolthet och en intill misstänksamhet gränsande reservation. S förefaller ofta ha gett ett både tafatt och avvisande intryck och verkar i socialt hänseende ha varit sällsynt illa rustad för en tillvaro som fattigstudent. Att dessa egenskaper också skulle ligga honom i fatet i hans karriär som författare är inte ägnat att förvåna, och även här kom han att visa sig notoriskt ovillig att ingå allianser som kunnat befrämja hans bana. Huruvida dessa drag i S:s karaktär psykologiskt låter sig förklaras med hans sociala ursprung har flitigt diskuterats i forskningen. Om S i större sociala sammanhang gjorde ett tillknäppt och kyligt intryck, omfattade han emellertid kamraterna från Strängnäs gymnasium och vid Södermanland-Närkes nation i Uppsala med en varm och innerlig vänskap, och i breven till vännerna uppvisar han ett helt annat lynne, även om han genom sin ömtåliga karaktär och starka hedersuppfattning förefaller ha haft lätt att hamna i konflikter också i det privata umgänget.

S:s litterära intressen gick tillbaka åtminstone till hans gymnasietid. I Strängnäs ingick han i ett vittert gymnasistsällskap, där också den första kontakten med vännen och skaldekollegan K A Nicander (bd 26) knöts. S och Nicander diskuterade och kritiserade varandras diktning, och vänskapen och det ömsesidiga utbytet skulle bestå fram till den gemensamma debuten 1819. I S:s tidiga produktion var inflytandet från gustavianernas, främst Kellgrens och Leopolds, diktning starkt. Genom Uppsalamiljön kom S i närmare kontakt med den romantiska, och inte minst phosphoristiska, diktningen, och från 1817 gjorde sig inflytandet från denna starkt gällande i hans egna litterära arbeten. Atterboms (bd 2) diktning har lämnat ett betydande avtryck i S:s texter, men där finns också tydliga influenser från den göticistiska poesin liksom från Tegnér.

I Uppsala trädde S också i personlig kontakt med kretsen kring Atterbom och V F Palmblad (bd 28), men i mycket på grund av S:s reserverade personlighet förblev relationen sval. Även Geijer intresserade sig för S och lyckades bl a under en period förskaffa honom ett stipendium från kronprinsen. S förefaller dock ha värjt sig kraftigt mot att bli betraktad som en adept till den nya skolan, och mot bakgrund av detta är det också signifikativt att han avslog erbjudanden om att medarbeta i Atterboms Poetisk kalender för att tillsammans med Nicander i stället debutera i den konkurrerande boktryckaren Bruzelius' Kalender för damer (för år 1820, utg 1819). En parallell separatutgåva bar titeln Dikter af Vitalis.

Pseudonymen Vitalis tog S efter den dag då han lämnade in sina första dikter till tryckning. Vitalis' dag var 27 nov i den gamla almanackan. Sannolikt hade pseudonymen också en djupare personlig betydelse för S, med sin sammansättning av latinets "vita", liv och "lis", som är oegentligt härlett av "strid" eller "tvist".

Debuten mottogs i grund och botten erkännsamt i Uppsalaromantikernas främsta organ, Svensk literaturtidning, där den anmäldes av Palmblad, men den ömtålige S kom snart att veckla in sig i en alltmera förbittrad litterär fejd med phosphoristerna. Fejden drevs från båda håll i såväl polemikens som paskillens former. Några principiella estetiska motsättningar mellan S och den nya skolan framkom inte i debatten; den rörde sig huvudsakligen om vad S uppfattade som orättvisor i den kritiska bedömningen av hans texter. S:s motvilja mot att betraktas som en lärjunge inom den nya skolan utgjorde tveklöst den viktigaste bakomliggande drivkraften å hans sida. Ganska snart förföll debatten till rena personangrepp.

Den uppenbara motsättningen mellan S och Uppsalaromantikerna gjorde honom snart till ett stridsäpple i kampen mellan de senare och de liberala krafterna kring Johan Johanssons (bd 20) och Georg Scheutz' (bd 31) tidning Argus. Just som striden mot den gamla akademiska och franskklassiska skolan mattats fann sig phosphoristerna i sin tur angripna från vänster. För den framväxande liberala oppositionen framstod de forna revoltörerna i Uppsalakretsen som politiskt reaktionära, och den romantiska estetiken sågs som överspelad och improduktiv. Den nya skolan å sin sida hade avgjort svårt med åter-växten, liksom över huvud taget med att producera någon mera, i såväl kvalitativt som kvantitativt hänseende, tungt vägande litteratur. Förutom Atterboms dikter i Phosphoros och Poetisk kalender hade man inte mycket att peka på, och det framstod därför som synnerligen angeläget att kunna utpeka yngre författare som Stagnelius och S som proselyter.

För motståndarna i det liberala lägret var det på omvänt sätt angeläget att markera de yngres oberoende av och rent av motsatsställning till phosphoristerna. På denna punkt sammanföll Argus' och S:s önskemål. Den liberala oppositionen var inte heller sen att ställa sig på S:s sida, och utropade honom till den vid sidan av Bellman, Lidner och Thorild mest originelle skalden i sv litteratur. S medverkade också i tidningen, om än endast med material i anslutning till den egna litterära fejden med phosphoristerna. Att S även i politiskt hänseende stod till vänster om Uppsalaromantikerna framkommer bara glimtvis i de egna texterna men bekräftas i viss mån av hans samröre såväl med Argus som med H B Palmær (bd 28) och den radikale boktryckaren Pär Götrek (bd 17).

Efter debuten 1819 utgav S två häften Senare dikter (1820), en reviderad upplaga av debuten (1821), ytterligare dikter i Kalender för damer (1822) samt ett flertal i Götreks tidskrift Brage. Nyare dikter (1825) blev det sista större arbete S själv utgav. Den första samlade utgåvan utgavs av hans gode vän C A Forselius och redigerades delvis efter anvisningar som S själv meddelat under sin sista tid.

S:s författarskap är till omfånget inte omfattande, och med ett fåtal undantag rör det sig uteslutande om lyrisk diktning. Den tematiska och formella spännvidden är emellertid anmärkningsvärd. 1 författarskapet låter sig två huvudströmningar urskiljas: vid sidan av högstämd lyrik med metafysiska övertoner i Atterboms och Tegnérs efterföljd återfinns ett flertal komiska och satiriska dikter av sinsemellan ganska olikartad karaktär. I S:s intressantaste dikter ingår dessa tendenser en spänningsfylld och produktiv förening.

I dikter som Prolog, Skaldens tröst och Hymn företräder S en idealistisk estetik som ligger såväl Atterboms som Tegnérs nära. Dikten och det sköna framstår där som en mystisk storhet som förmår överbrygga svalget mellan den jordiska verkligheten och den transcendenta värld som kan anas bortom rimlighetens rymd. Diktaren blir på motsvarande sätt en utvald siare som i sinnlig gestalt förmår fasthålla de perspektiv som tanken blott momentant kan snudda vid. Till dessa dikter kan även räknas kärleksdiktningen till Laura, som på konventionellt romantiskt maner närmast framstår som en inkarnation av det gudomliga eller ideella snarare än som en jordisk kvinna. Enligt forskningen och traditionen har denna "Laura" likväl en biografisk förebild i Chatarina Sofia Thyselius (1798–1866; g m MD J O Lagberg, bd 22), dotter till S;s principal i Särestad, prosten Carl Thyselius.

Mot denna syn på dikten och diktandet bryter sig på ett skärande sätt en annan linje i S:s författarskap, och texter som Prolog till tragedien Väinemöinen och Tal till Månen, liksom flera av de Komiska fantasierna, innehåller ingenting mindre än en radikal uppgörelse med just den nya diktarroll som romantiken lanserat. Där kan man se hur S ägnar sig åt att konsekvent demaskera föreställningen om diktaren som en inspirerad och genialisk gestalt, för att i stället reducera honom till en i grund och botten löjeväckande figur, vars strävan efter yttre framgång och jor- disk ära deformerar honom till en lismande krypare.

S:s kritik tar sig inte bara denna ganska konventionella form; han analyserar också obarmhärtigt de drag av personkult och fetischism som den nya diktarrollen innehåller. I texter som Allmänheten: satire, liksom i sitt parodiska Prospectus, riktat mot vännen K A Nicanders (bd 26) tillämnade projekt att publicera sina dikter i litografisk handskriftsfaksimil illustrerade med författarens porträtt, demonterar S effektivt den nya författarrollen. Parodin blir desto mera drabbande som just Nicander med stor energi, och stor initial framgång, förefaller ha spelat rollen av romantisk skönande, samtidigt som han såg till att hålla sig utomordentligt väl med såväl världens som litteraturens mäktiga män. Denna motsättning mellan de en gång nära lierade diktarbröderna låter sig för övrigt skönjas redan i samband med debuten; enligt en ofta förmedlad anekdot skall S ha dedicerat sina första dikter till fullmånen som en omedelbar reaktion på att Nicander dedicerade sina till kronprinsen.

Det är dock inte bara diktarrollen som sådan som blir föremål för S:s uppgörelse; dikten själv reduceras i hans satiriska texter från en uppenbarelse av metafysisk karaktär i "sångens" form, till ett meningslöst lekverk med bläck och papper. Ett exempel är den drabbande språkkritiken i satiren Orden, men i sin diktsyn, liksom i sin syn på diktarkallet, förblir S i grunden ambivalent.

I sin kritik slår S hårt mot såväl den nya som den gamla skolan: i ett par dikter är det phosphoristerna som är den uttalade måltavlan, och i det postumt publicerade fragmentet Svenska akademien är det på motsvarande sätt den gamla skolan som står i fokus för satiren. Detta antyder att S:s satiriska och polemiska uppgörelser med dikten och diktarna inte så mycket betingades av litteraturpolitiska som fastmer av litteraturteoretiska utgångspunkter och att stridens kärnpunkt ytterst gällde även det egna författarskapets grundförutsättningar. Vad det rör sig om är med andra ord, som Fredrik Böök framhållit, inte minst en självuppgörelse. Denna framstår som desto mer drabbande som den dödsmärkte S själv tidvis förefaller ha knutit stora förhoppningar till föreställningen om en postum överlevnad genom sin litterära ryktbarhet.

S:s litteraturparodiska texter kan på ett övergripande plan ses som inslag i den romantiska litteraturens självrevision. Samtida motsvarigheter finns i t ex C F Dahlgrens (bd 9) och Clas Livijns (bd 23) författarskap, men medan dessa senare är tillkomna vid en tidpunkt när författarna redan givit upp förhoppningarna om att kunna spela en huvudroll på den sv parnassen, äger S:s texter sin särprägel just däri att han driver diskussionen parallellt med att han försöker spela rollen av diktare i eminent romantisk mening. Detta skänker S:s texter en drabbande intensitet som saknas i Dahlgrens mer godmodiga gyckel eller i Livijns halsbrytande ironier.

I de Komiska fantasierna, liksom i ett antal andra dikter, visar sig S också formellt nydanande på ett sätt som aldrig är fallet i den allvarliga diktningen. I dessa komiska knitteltexter förefaller han programmatiskt eftersträva ett låglitterärt och oskönt uttryckssätt som nästan kan synas peka fram emot vissa inslag i den modernistiska dikten. I detta avseende har släktskapen med Almqvists och Strindbergs poesi framhållits.

Den litterära satiren upptar ett betydande utrymme i S:s komiska författarskap, men hans satir finner också andra föremål. Så t ex i dikten Julkalaset, en satiriskt sedeskildrande genremålning, närmast i Anna Maria Lenngrens efterföljd. Till skillnad från henne lägger dock S skildringen i munnen på en berättare i första person, som parallellt gestaltar sin egen starka känsla av isolering och utanförskap, varigenom texten kommer att inrymma mera oblandad svärta och mera skärande dissonanser än vad som vanligtvis är fallet hos förebilden. På ett besläktat sätt mynnar den stora satiren Promotionen: 1824 ut i en personlig bikt av utanförskap, men också av utvaldhet. En särställning i S:s författarskap utgör de milt vanvördiga Bibelparodierna i Bellmans efterföljd.

S är, vid sidan av Stagnelius, den store melankolikern i sv romantisk poesi. I texter som Enslingens sång i den stora öknen, Enslingens klagan och Parabel talar en svart förtvivlan, som sannolikt har djupa rötter i den sjukdomsmärkte S:s personliga erfarenhet. Där kan man se hur avskedet från den romantiska skönhetsmetafysiken antar det individuellt upplevdas smärtsamma karaktär; den ironiska grimasen stelnar i ett uttryck av djup förtvivlan när de metafysiska perspektiven förflyktigas. Inför denna hotande meningsförlust laborerar S ibland med stoisk resignation, ibland med titaniskt trots som möjliga hållningar. Stundom, som i den märkliga dikten Dödsbetraktelse, förmår S balansera de motstridiga elementen i sitt författarskap inom ramarna för en och samma dikt, och här närmar sig S en form som låter galghumor och metafysisk förtröstan ingå en sällsynt förening.

I synnerhet i de senare dikterna kommer ett entydigt kristet perspektiv alltmera i förgrunden, där såväl resignation som Kristusidentifikation fungerar som strategier för att hantera den trängande livsproblematiken, så t ex i dikten Försakelse, liksom i Aftonpsalm.

S intar en särställning i sv romantisk diktning, liksom i äldre sv poesi över huvud taget, genom den tydliga homoerotiska tematik som återfinns i ett flertal av hans dikter. Denna tematik omfattar hela skalan från skildringar av vänskaps- och lärjungeförhållanden i platonsk och antikiserande anda, till passionerad kärleksdiktning av en betydligt högre känslomässig temperatur än i diktningen till Laura. Det främsta exemplet på den senare kategorin utgörs av Sånger till mannen i månen, adresserade till Alvin. Dessa dikter, i synnerhet i den handskrivna version som har bevarats, utmärker sig genom en omedelbarhet och en känslomässig intensitet som gör att de väl låter sig jämföras med såväl Stagnelius' som Tegnérs kärleksdikter. Bakom namnet Alvin torde döljas Hugo Adolf Hamilton (bd 18), med vilken S under en period stod i ett nära vänskapsförhållande.

S var redan under livstiden ett uppmärksammat namn i den litterära diskussionen, inte minst som humoristisk och satirisk författare. Härav följde inte att hans författarskap inbringade särskilt mycket pengar, eller att hans karriär kan betraktas som särskilt framgångsrik. Till skillnad från ungdomsvännen Nicander, som var en avgjort mera anpasslig och strategisk natur, lyckades S knappast etablera sig som författare. Genom sin ovilja att knyta litterära allianser förblev han isolerad, trots att han ursprungligen hälsats som ett, i vissa avseenden, större litterärt löfte än Nicander.

Postumt har dock S:s författarskap rönt en mildare behandling än Nicanders, vars ryktbarhet började avta märkbart redan under skaldens livstid. Även om rollen som isolerat, melankoliskt och i förtid avlidet, romantiskt snille i litteraturhistorien fyllts genom Stagnelius, med vilken S svårligen kunnat konkurrera, har de disharmoniska, ironiska och oppositionella dragen i S:s författarskap tillförsäkrat honom en åtminstone andra rangens position. Efterkrigstidens starka intresse för romantikens litteratur har dock, med få undantag, inte kommit honom till del, och i den följande periodens litteraturhistorieskrivning måste han nog betraktas som marginalise-rad. Däremot tycks han i stigande grad ha etablerats som en diktarnas diktare, och bland dem som skrev initierat och inspirerat om S under efterkrigstiden återfinns Johannes Edfelt, Carl-Göran Ekerwald, Gunnar D Hansson och Olof Lagercrantz.