6 Ribbing, Sigurd, f 22 okt 1816 i Mistelås, Kron, d 21 febr 1899 i Uppsala. Föräldrar: auditören o häradshövdingen Seved R o frih Catharina Wilhelmina Rappe. Elev vid Jönköpings skola 31, vid Uppsala lyceum 33, inskr vid UU 10 juni 35, FK 27 mars 39, disp pro gradu 14 juni 39, mag 15 juni 39, doc i prakt filosofi 28 april 43, tf prof i logik o metafysik (teor filosofi) 49–50, ord 20 april 50–28 aug 85, fil fak:s dekanus 57–58 o 72–73, rektor 58–59, allt vid UU, led av dir för Uppsala hospital 61–93, ordf i stadsfullm i Uppsala 63–66, led av Uppsala läns landsting 63–74, av prästeståndet 63–66 (led av allm besvärs- o ekonomiutsk 65–66), led av AK 67–72 o av FK 75–79 (led av lagutsk 67–71 lagt, 72 o 75–79, av andra tillf utsk 78–79), led av allm kyrkomötet 68, 73 o 78, av läroverkskomm okt 70-juli 72, ordf i dir för Akad sjukhuset, Uppsala, 72–78.
G 31 juli 1847 i Södertälje (enl vb för Uppsala) m Johanna (Hanna) Magdalena Haeffner, f 27 maj 1820 i Uppsala, d 5 febr 1904 där, dtr till hovkapellmästaren Johann Christian Friedrich H (bd 17) o Anna Magdalena Schylander.
R miste tidigt sina föräldrar och uppfostrades därför av farföräldrarna. Han studerade vid UU och hade där Samuel Grubbe (bd 17) och E G Geijer (bd 17) som lärare i filosofi. Karriären gick raskt. Redan 1839 publicerade R avhandlingen Anmärkningar vid praemisserna till Kants system. Fyra år senare blev han docent i praktisk filosofi för tidens ledande sv filosof, Christopher Jacob Boström (bd 5), ämbetsmannastatens främste ideolog. R blev själv professor 1850, i logik och metafysik senare kallat teoretisk filosofi, och innehade denna professur i 35 år.
Även om R själv ogärna kallade sig boströmian – han inspirerades främst av Geijer – kom han att tillsammans med kollegerna Axel Nyblaeus (bd 27) och Carl Yngve Sahlin bli den konservativa boströmianismens ledande försvarare inom filosofiämnet och inom det akademiska livet i sin helhet. Boströms lära präglades av idealism och intensiv motvilja mot konkurrerande filosofiska riktningar som hegelianism och moderna företeelser som materialism och liberalism. Idéerna sågs som det enda verkliga. De placerades i hierarkier, den högsta idén var Gud. Monarken sågs som den främste företrädaren för statsmakten och ståndsriksdagen som den mest förnuftiga representationen.
Efter gradualavhandlingen skrev R bl a Om pantheismen (1851, ursprungligen på latin) och Eristiska blad (1852). Båda dessa skrifter tillkom under en allt häftigare debatt med hegelianismens sv företrädare, främst Johan Jacob Borelius (bd 5). Segern gick till boströmianerna, åtminstone maktpolitiskt. En tid behärskade dessa alla filosofiska lärostolar i Lund och Uppsala. R författade också en av samtiden högt skattad Platonmonografi, Genetisk framställning af Platos ideelära (1858). Dessutom utgav han flera kompendier (sk Grundlinier) för universitetsundervisning. I övrigt var R inte särskilt framstående som författare. Med sin tungrodda stil var hans vetenskapliga verk svårtillgängliga. Flera av de politiska och filosofiska stridsskrifterna är mer effektiva med sin ofta bitande polemik.
Det var inte bara med starka argument som boströmianerna befäste sin ställning vid universiteten. Kring sig samlade R en "kamarilla av meningsfränder" (Nordin, s 85) som förföljde meningsmotståndare. Konkurrenten och hegelianen F G Afzelius (bd 1) råkade t ex illa ut: R försökte skrämma bort de studenter som anmält sig till dennes föreläsningar genom att gnugga dem extra i tentamina, ofta med kuggning som resultat. Senare krävde man att Afzelius' undervisning skulle inskränkas – eftersom den lockade så få studenter.
Jämfört med Boström var R mer nyanserad i fråga om representationsreformen 1865. Visserligen talade han emot förslaget i prästeståndet, men han begärde inte votering. Den idealistiske filosofen R accepterade i praktiken de nya politiska organ som införts under 1860-talets liberala reformvåg; åtminstone kom han att med energi delta i det politiska arbetet på en rad arenor: stadsfullmäktige, landsting, AK och FK samt en rad kyrkomöten. Med sin filosofiska grundsyn var han predestinerad till att verka på den konservativa sidan, mot tidens alarmerande faror – liberalism, industrialism, kapitalism, parlamentarism, demokrati, sekularisering och moralisk upplösning i allmänhet.
Någon overksam bänknötare var knappast R. I tvåkammarriksdagen var han en flitig motionär och aktiv ledamot i lagutskottet med många reservationer under hela perioden. För den konservative R var det en självklarhet att bevara statskyrkans starka ställning, en traditionell äktenskapslagstiftning, dödsstraffet och kungamaktens okränkbarhet. Lika konservativ var R i undervisningsfrågor. Oavbrutet försvarade han latinets och de andra klassiska ämnenas ställning vid läroverk och universitet. Latinet ansågs enligt denna nyhumanistiska åskådning öva tankekraften mer än både naturvetenskap och de praktiska ämnen som liberalerna såg som mer nyttiga. Liksom Henning Hamilton (bd 18) reserverade sig R i läroverkskommittén 1872 för en strikt uppdelning mellan latinläroverk och realläroverk, dvs en återgång till systemet före 1849. Statens uppgift var att utbilda ämbetsmän, inte industriella och praktiska yrkesmän, ansåg R, inspirerad av Geijers ståndpunkt på 1820-talet. R slog också vakt om universitetens självständighet. Som nybliven professor bekämpade han 1852 års universitetsstatuter som begränsade den akademiskajurisdiktionen – ett traditionellt korporativt privilegium. R klagade över att lärarna alltmer blev vanliga ämbetsmän; deras ställning som förtroendeämbetsmän undergrävdes. R var fientlig till naturvetenskap, särskilt darwi-nisterna ("som tro att om man kastar en katt i vattnet, blir det fisk"). Han tillhörde den "inte obetydliga skara som ständigt vädrade materialismen i naturforskningens närhet" (Eriksson, s 155).
R:s massiva konservatism ger dock inte hela bilden av honom som filosof och politiker. Det fanns både liberala och radikala inslag i hans förkunnelse, detta inte trots hans filosofiska grundsyn utan snarare på grund av den. Boströmianismens klara gränsdragning mellan staten och den privata sfären begränsade statsmaktens domäner i linje med gammalliberala rättsstatsideal. R ansåg därför att främmande trosbekännare skulle kunna inneha statliga ämbeten och att samerna i norr borde garanteras sina traditionella rättigheter.
Intressant är R:s inställning till den kommunala rösträtten. Vid riksdagen 1867 motionerade han om fördelning av bolagens rösträtt på delägarna, en tanke som återuppväcktes av 1890-talets kritiker mot bolagsväldet i Norrland. Aret efter tog R "ett kraftigt kliv åt vänster" (Mellquist, s 79) genom att föreslå en graderad skala med bara fyra steg och maximalt åtta röster. Detta var för R inte en fråga om demokrati – personlighetsprincipen var honom helt främmande – snarare rörde det sig om en kombination av en konservativ antiplutokratism och den liberale Geijers syn på en graderad rösträtt efter personliga kvalifikationer (Elvander).
Som person är R urtypen för den klassiske akademikern som det flödar anekdoter kring. Hans magra gestalt och långa näsa, hans vardagliga tafatthet och hans rykte som sträng tentator har bidragit till att skapa bilden av ett original, om än ett mycket analytiskt och politiskt skarpsinnigt sådant. R spjärnade emot samhällets till synes obevekliga förändring. I minsta fråga lät han sin stränga moralism tala. 1872 motsatte han sig en uppluckring av lotteriförbudet (AK:s motioner 1872, nr 166): Lotterier tillgodosåg bara "njutningslystnad" och "vinstbegär". Inte ens när det som i förslaget gällde ett gott ändamål, stöd till konstnärer, kunde detta "moraliska självbedrägeri" tillåtas. Med en överraskande vändning talar dock R om den fria marknadens betydelse för konstnärer och andra tillverkare, "endast den industriella produkt som har en naturlig marknad bör överleva". Här uttrycks den dubbelhet som fanns, inte bara hos R själv, utan framför allt i den hektiska omvandlingsperiod som han levde i. Industrins och marknadens värld var på väg att ersätta det korporativa ståndssamhället, R:s och de andra boströmianernas urhem.
Torbjörn Nilsson