Geskel Saloman

Saloman, Geskel (före 1850 Salomon), f 1 april 1821 i Tönder, Slesvig, Danmark, d 5 juli 1902 i Båstad, Krist (enl db för Sthlm, Mosaiska). Föräldrar: köpmannen o kantorn Isak Salomon o Feilchen Geskel. Elev vid Det kongel Akad for de skønne Kunster, Khvn, 37, i modellskolan 42–46, arbetade i J L G Lunds ateljé, privatelev hos C W Eckersberg 44–45, allt i Khvn, verksam vid Thomas Coutures ateljé, Paris, 54–55, förest för Gbgs musei ritskola 9 sept 65–70, styresman för Slöjdförems skola, Gbg, sv medborgare 10 jan 68, v prof i figurteckn vid FrKA 74, erhöll den på FrKA:s stat uppförda porträttmålarlönen 24 sept 75. – LFrKA 68.

G 12 april 1855 i Gbg, Mosaiska, m Ida Göthilda Jacobson, f 23 nov 1828 där, ibid, d 25 nov 1863 där, ibid, dtr till bankiren Morris J o Rachel Magnus (bd 24, s 673).

S inledde sin karriär som porträttmålare i Khvn, där han deltog i flera utställningar, bl a i Charlottenborg 1847. De tidiga porträtten är, i enlighet med den danska skolan, omsorgsfullt målade med klar och ren konturteckning, ett noggrant skuggstudi-um och klart avgränsade färgfält. Exempel på konstverk från denna tid är Pauline i bruddräkt (1847), Porträtt av Siegfried Saloman (1848) och Porträtt av skådespelaren T Overskou (1848).

I sept 1850 kom S på besök till Gbg med anledning av brodern Siegfrieds bröllop. S fann sig omedelbart väl tillrätta i staden, där han bosatte sig; från början försörjde han sig som porträttmålare och hade egen målarskola. S:s utmärkta sångröst hjälpte honom att snabbt uppnå en social position i umgängeslivet, där musik och konstbildning värderades högt.

Medelpunkten för de socialt och ekonomiskt välbeställda judiska kretsarna var familjerna E L Magnus (bd 24, s 674) och Morris Jacobson i Gamla sockerbruket vid Södra Hamngatan. 1855 gifte sig S med den senares dotter Ida. Hon var kunnig konstbedömare och deras brevväxling 1854-55, då S studerade måleri för Thomas Couture i Paris, innehåller intressanta iakttagelser från tidens konstliv. Efter studietiden i Paris hade S uppnått en djupare koloristisk kunskap och en mjukare teckning. Hans ord till Ida sammanfattar de nya lärdomarna: "Couture visade mig enkelheten i linjerna och det höga intryck denna enkelhet gjorde. Nu förstod jag vad han menade med stil, stil i färg, i teckning, i uttryck." I Paris återupptog S vänskapen från akademitiden i Khvn med Karl XV:s lärare Johan Boklund (bd 5), en vänskap som skulle hålla livet ut. – Efter vigseln i april 1855 reste paret S åter till Paris och tillbringade sommaren i Marlotte, vid Bois de Fontainebleau.

S var en av de kulturella nydanare som bidrog till att göra Gbg till en bildningsstad. En central position i denna utveckling intog redaktören på GHT, S A Hedlund (bd 18). Konstföreningar hade funnits i Danmark sedan 1830-talet, och S hade redan 1846 sålt ett genrestycke, Den første Undervisning paa Violin, till Khvns konstförening. Gbgs konstförening grundades 1854, när S var i Paris, men han deltog i dess första utställning med ett uppmärksammat självporträtt, målat där s å. 1855 ställde S i föreningens regi ut Nyheter från Krimkriget; den hade s å visats på Paris-salongen. Följande år valdes S in i styrelsen för konstföreningen och där väckte han förslaget att föreningen skulle börja samla utvald konst till en museisamling. S tänkte sig att denna skulle innehålla nationell, sv konst men övriga i styrelsen ansåg att även "värderik konst" av norska och danska konstnärer kunde ingå.

Gbgs musei ritskola var Gbgs första icke privata konstskola. Den invigdes i okt 1865 och S blev skolans föreståndare. Ritskolan, som var nära knuten till Gbgs museum, delade lokaler med Slöjdföreningens skola, som S redan var styresman för. Båda skolorna inrymdes i museet i Ostindiska huset.

S använde den Hardingska metoden i sin undervisning om perspektivens principer. Undervisningen i frihandsteckning var uppbyggd i två steg. Först studerades enkla geometriska plana figurer, helst framställda i väggplanscher, i nästa steg skedde en övergång till solida kroppar (klossar) och därefter vidtog studiet av naturen. S:s pedagogik blev uppmärksammad både i Sverige och utomlands. 1868 publicerade han en artikel om vikten av ritundervisning i högre och lägre elementarläroverk. Hans elementarlära för skolor godkändes också för allmänt bruk. Ett visst missnöje med metoden fanns emellertid vid ritskolan, och bl a S A Hedlund anslöt sig till kritikerna. Lärarna ställde sig dock i allmänhet på S:s sida. - S deltog i organisationen av det skandinaviska konstnärs-och ritläraremötet i Gbg 1869, en av de sista stora manifestationerna för det akademiska måleriet i Sverige. Något år senare flyttade S med sina döttrar till Sthlm, där han 1874 blev v professor i figurteckning vid FrKA.

S:s två viktigaste motivfält var porträtt-och genremålning. Han gjorde också några historiemålerier. Sin mest betydande konstnärliga insats gjorde han dock inom porträttmåleriet. Han avbildade porträtt-likt, ofta psykologiskt inträngande och uppskattat. S utförde många uppmärksammade porträtt, bla av B Smetana (1859), J Gunther (1864), August och Euphrosyne Abrahamson (1860), K Almlöf (1895), J Levertin (1875), G Klein (1898), A T Gellerstedt (1902) och självporträtt. Mot slutet av hans liv kom ett nytt motivfält in – den judiska högtiden. Trots att S aldrig studerade i Düsseldorf fick han många impulser från det under 1850- och 1860-talen förhärskande Düsseldorfmåleriet.

S:s måleri kan helt hänföras till den akademiska traditionen, vilket innebär att både konstverkens motiv och form var styrda av regler och konventioner. Bilderna hade ofta allegoriska titlar. Hans mest kända målning dokumenterar, om än i romantiserad form, emigrationen från Gbgs hamn till Förenta staterna: Utvandrare på väg från Göteborg (1868–72). I flera genreverk visade S sitt folklivsintresse: Dalkarl vilande sig vid vägen, Kyrkbåtar vid Leksand och Den förstfödde, sceneri från Dalarna, samtliga målade 1864. Vävande fiskaränka betraktar sitt sovande barn (1856) tillhörde hans mest populära bilder och var ofta reproducerad i samtida press. Till hans övriga välkända verk hör Flicka begrundande innehållet i ett brev (1871), Bud efter balklänningen (1873), Segrarnas hemkomst (1882), Gustav Vasa i Västerås källare (1885), Ahasverus och Dödens ängel (1896) och Sabbatsljusens välsignande (1897).

S följde ivrigt den internationella konstdebatten, särskilt den om statyn Venus från Milo, och lärde sig på äldre dagar grekiska och latin för att kunna studera arkeologi. Förutom praktiska handledningar i teckning utgav han också bl a arbeten som rörde konstfrågor med klassisk anknytning. – Av S:s döttrar var Fanny Paulina S gift med Oscar Hirsch (bd 19) och mor till Axel Hirsch (bd 19). Dottern Cecilia S gifte sig med Axel Raphael (bd 29) och blev genom dottern Olga Raphael-Linden svärmor till Gustaf (Muck) Linden (bd 23).