Erik G T Rooth

2 Rooth, Erik Gustaf Teodor, kusin till R 1, f 22 april 1889 i Degerfors, Ör, d 14 mars 1986 i Lund, Allhelgona. Föräldrar: överingenjören Gustaf Fredrik Teodor R o Signe Kristina Erika Morén. Studentex vid H a l i Västerås 15 juni 08, inskr vid univ i Bonn, Tyskland, 6 maj 09, vid UU 13 sept 09, FK 31 jan 12, FM där 16 sept 12, assistent vid germanska sem o lär i svenska vid högskolan i Hamburg 1 febr 15–30 april 16, FL vid UU 14 sept 18, disp 28 maj 19, FD där 31 maj 19, amanuens vid UUB 16 aug 19–30 juni 26, doc i tyska språket vid UU 16 april 20–30 juni 26, vid LU 1 juli 26, tf prof i tyska språket där 15 jan–31 maj 29 o 7 dec 29–28 jan 32, ord 29 jan 32–30 juni 54, ordf i Svensk-tyska akademiska förb 32–44. – LHVL 33, LVSL 33, LVHAA 51, led av flera utl akad:er o lärda sällsk.

G 8 juni 1919 i Uppsala m tandläkaren Marta (Märta) Teodora Wizén, f 26 juli 1889 där, d 9 jan 1940 i Lund, dtr till tandteknikern Robert Teodor W o Amanda Gustava Carlsson.

Erik R blev 1912 fil mag vid UU i ämnena tyska, engelska och romanska språk. Den anda som mötte honom i Uppsala hade ännu mycket kvar av den entusiasm och upptäckarglädje som präglat den jung-grammatiska skolans upptäckt av lagbundenheten i språkutvecklingen. Till R:s lärare hörde germanisten Axel Erdmann (bd 14), som övertagit professuren i engelska. Dennes efterträdare Erik Björkman (bd 4) blev en vän och förtrogen till R. Liksom många språkintresserade studenter bevistade R Adolf Noreens (bd 27) seminarier. En stimulerande samtalspartner, när det gällde indoeuropeiskan, fann han i sanskritisten Jarl Charpentier (bd 8). Från professorn i tyska, Hjalmar Psilander (bd 29, s 508), tycks dock inga avgörande impulser ha utgått.

Väsentlig för R:s vetenskapliga utveckling blev hans kontakt med den lågtyska forskningens representanter i Hamburg, kännaren av lågtyska handskrifter Conrad Borchling och författaren till den medellågtyska grammatiken Agathe Lasch. R verkade en tid som assistent och lärare vid högskolan i Hamburg. Av Borchling fick han uppslaget till sitt doktorsarbete, som 1919 ledde till disputation på avhandlingen Eine westfälische Psalmenubersetzung aus der ersten Hälfte des 14. Jahrhunderts. Redan på detta tidiga stadium framträdde R som en skarpsinnig och idérik textfilolog, och arbetet rönte uppskattning bland fackmännen. Den språkliga analysen – en fruktbar syntes av språkhistorisk och modern dialektgeografisk metod – ledde till en lokalisering av texten till sydöstra Västfalen (Sauerland), ett område som skulle komma att spela en viktig roll i R:s fortsatta forskning. Han kunde också påvisa ett samband med de viktiga fornlåg-frankiska psalmfragmenten från 800-talet.

Hithörande frågor tog R upp även i Studien zu den altniederfränkischen und altwestfälischen Psalterversionen (1924). Arbetet utgjorde ett väsentligt bidrag till forskningen kring de medeltida psaltaröversättningarna och gav upphov till en fruktbar diskussion, i vilken R vid flera tillfällen deltog.

Efter disputationen tjänstgjorde R som amanuens vid UUB. Från 1926 innehade han ett docentstipendium vid LU, och när Ernst Kock (bd 21) 1929 lämnade professuren i tyska där förordnades R som vikarie på tjänsten. Tre år senare utnämndes han efter hård konkurrens till ordinarie professor.

Under sin tid i Uppsala hade R gett sig i kast med svåra etymologiska problem, redovisade bl a i Altgermanische Wortstudien (1925). Dessa undersökningar blev rätt omilt bedömda. R:s huvudtanke, att genom ett semasiologiskt studium av besläktade ord nå fram till socialt primitiva grundbetydelser, fick emellertid förnyad aktualitet inom den etymologiska forskningen genom Jost Triers sedan 1930-talet uppmärksammade arbeten. Efter att i LUB ha gjort ett unikt handskriftsfynd, ett antal trubadurdikter på gammal flamländsk dialekt, publicerade R Ein neuentdeckter niederländischer Minnesänger aus dem 13. Jahrhundert (1928).

Ett nytt område beträdde R i Nordfriesische Streifzuge (1929), som behandlar vissa ljud- och ordgeografiska frågor och delvis bygger på egenhändigt insamlat material. Central är exkursen över i-omljudet. R hade lagt märke till några tidigare inte observerade muljeringsföreteelser i nordfrisiskan och antog, att samma faktorer, nämligen palatalisering av konsonandsmen, också i tidigare språkskeden kunnat påverka vokalismen. På bredare basis tog han upp problemet i Det primära i-omljudet och frågan om muljerade konsonanter och i-epenteser i väst- och nordgermanskan (1935). Där betonade han den fonetiska synpunktens betydelse för processen och anslöt sig därmed till den Scherer-Sieverska muljeringsteorin. Med tanke på att i-omljudets geografiska utgångspunkt högst sannolikt är södra Nordsjökusten och att detta område samtidigt är centrum för muljering av gutturalerna, var det inte förvånande att R:s teori genast accepterades av nederländska forskare, bl a van Ginneken, Grootaers och Mansion. R drev denna tes i många av sina följande arbeten och var in i det sista övertygad om dess företräde framför assimilations- eller antecipationsteorin. Någon oomtvistlig och allmänt omfattad lösning av problemet föreligger emellertid ännu (1998) inte.

I den banbrytande artikeln Die Sprachform der Merseburger Quellen (1932) vände R sitt intresse mot de omdiskuterade frisiska inslagen i Merseburgkällorna från omkring år 1000. Den allmänna uppfattningen var, att det funnits en frisisk koloni så långt söderut som i Merseburg söder om Halle. R kunde visa, att de sk frisiska företeelserna inte är begränsade till detta område utan förekommer i material från i stort sett hela det fornsaxiska området och alltså måste anses representera fornsaxiska. Därmed hade R kommit in på det som skulle bli hans centrala forskningsfält: Studiet av saxiskan – eller nordsjögermanskan enligt en av R införd term – går som en röd tråd genom det mesta av hans in i det sista rikt flödande produktion.

För fornsaxiskans del återstod de svårlösta problem som sammanhänger med språkformen i det stora stavrimmade religiösa eposet Heliand, tillkommet omkring 830. Det finns i Heliand språkliga drag, som är främmande för de nordsjögermanska språken, inte minst skrivningarna uo, ie, io för de saxiska långvokalerna o, e, ia. Detta skall enligt en rad tyska germanister bero på att fornsaxiskan, som den möter i Heliand, är resultatet av en sammansmältning av saxarnas och andra germanska stammars språk.

Redan 1934 hade R i uppsatsen Zum Heliandproblem fört fram tanken, att vokalismen i Heliand kunde vara påverkad av frankisk ortografi. I det monumentala verket Saxonica, Beiträge zur niedersächsischen Sprachgeschichte (1949) visade han på grundval av ett stort material, att den gamla saxiska vokalismen i huvudsak bevarats. Till förklaring av de "tyska" dra- gen i Heliand hänvisade han till det väldiga politiska och kulturella trycket från frankerna under Karl den store. Det som inte är äkta saxiska i Heliand går tillbaka på frankiskt språk och framför allt frankisk ortografi. Vid sidan av detta litterära skriftspråk har det saxiska folkspråket mycket väl kunnat bevara sin äkta ursprungliga karaktär. Ortografin är, enligt R, en rörlig kulturföreteelse, som kan lånas från en kulturkrets till en annan, medan ljudsystemet är fast. R hade i Saxonica antagit, att Heliand tillkommit i klostret Fulda. Långt senare, i Nordseegermanische Studien 2 (1981), kom han fram till att klostret Werden i södra Västfalen är det troliga sätet för arketypen.

Studiet av fornsaxiskan och lågtyskan intar förvisso en central plats i R:s forskning, men han har lämnat viktiga bidrag också till andra områden av germanistiken. Väsentlig är hans ordhistoriska undersökning av det mångtydiga ordet Vrastmunt (1939) liksom arbetet Das Verb eratmen bei Goethe und seine Stellung im System der Verben mit er-Präfix (1943), ett uppmärksammat inlägg i debatten om tyskans aktionsarter. Av litteraturhistoriskt och stilistiskt intresse är granskningen av Viktor Rydbergs Faustöversättning (1951). En kombination av ortnamnsundersökning och bosättningshistoria utgör uppsatsen om namn på-by, -bey (1951). Den är tillika ett argument i diskussionen om saxarnas utbredning längs Elbe.

Efter emeriteringen var R rastlöst verksam med nya projekt. 1961 utkom det stora arbetet Zu den Bezeichnungen fur 'Eis-zapfen' in den germanischen Sprachen, en imponerande ordgeografisk monografi, som kombinerar dialektologi med en mästerlig behandling av det historiska källmaterialet. Samma vidsträckta perspektiv kännetecknar R:s undersökning av ordförrådet i ett medeltida flamländskt glossar (Niederdeutsche Mitteilungen 1964, 1965). Av särskilt intresse är de behandlade nordsjögermanska företeelserna och dessas utbredning söderut ända mot rhenfrankiskan. R framhävde liksom T Frings nederländskans viktiga ställning "im Aufbau des Westgermanischen".

Under senare delen av 1960-talet återvände R dll sin ungdoms västfaliska handskrift, vars andra del, Niederdeutsche Breviertexte, han utgav 1969 tillsammans med en grundlig undersökning av språket och den ålderdomliga textens förhistoria. 1974 kom den inträngande och fängslande vetenskapshistoriken Das Vernersche Gesetz in Forschung und Lehre 1875–1975, ägnad hundraårsminnet av publiceringen och av den pågående diskussionen av Karl Verners teser.

Under 1970-talet utgav R några skrifter som behandlar högtyska problem, bl a en skarpsinning semantisk-morfologisk undersökning av tre adjektiv ur det tidiga fornhögtyska glossverket Der deutsche Abrogans (1971). Zur Sprache des Karl-meinet (1976) behandlar en i Rhenlandet tillkommen medeltida dikt om Karl den store; samma ämne ligger till grund för Zum Darmstädter Gedicht über das Weltende (1977).

I Nordseegermanische Studien 1–3 (1979–83) tog R upp till behandling en rad problem som sysselsatt honom under en mansålder. Han visade där, som i sina övriga arbeten, en suverän förmåga att behärska ett stort och i många avseenden snårigt material liksom att i tolkningen av detta se de stora språkliga sammanhangen.

I sin sista skrift, Das Runenhorn von Gallehus (1984), försökte R bevisa, att verbformen tawido på det berömda guldhornet inte betyder 'tillverkade', som vanligen antagits, utan 'lagade', 'reparerade', 'satte i stånd'. Som stöd för sin uppfattning anförde han en rad etymologiska och semantiska släktskaper, R såg sin skrift som en "Ehrenrettung" av den tolkning som 1899 framlades av den danske språkforskaren Vilhelm Thomsen.

Ett genomgående drag i R:s forskning är hans blick för kontinuiteten i språkutvecklingen: att låta gammalt och nytt, skrivet och talat språk belysa varandra. Han förenade en brinnande kärlek till vetenskapen med en ovanlig arbetskapacitet. Långt över 90 år gammal fortsatte han sitt vetenskapliga arbete med bibehållen vitalitet.

R var en utmärkt lärare, som framför allt hade förmågan att entusiasmera sina lärjungar och medarbetare. Under mer än ett kvartssekel utvecklades under hans ledning en livlig vetenskaplig aktivitet. Han gjorde sin Lunder Schule till ett aktat och känt begrepp i internationella sammanhang. Den av honom grundade serien Lunder germanistische Forschungen omfattade vid hans emeritering 31 nummer, av vilka 19 var doktorsavhandlingar. Tidskriften Niederdeutsche Mitteilungen, som startades av R 1945, kom under flera decennier att bli ett uppskattat forum för det lågtyska språket och kulturen.

R var under sin levnad den ledande gestalten inom sv germanistik; även internationellt sett hörde han till den vetenskapliga eliten. Han fick mottaga många hedersbevisningar och akademiledamotskap och han blev hedersdoktor i Kiel 1956 och Hamburg 1969. På sin 60-årsdag erhöll R en festskrift.