E G Waldemar N Rudin

Rudin, Erik Georg Waldemar Napoleon, f 20 juli 1833 i Östra Ryd, Ög, d 2 jan 1921 i Uppsala. Föräldrar: löjtnanten Erik Waldemar R o Lovisa Elisabet König. Elev vid Linköpings elementarskola o gymn 42–51, inskr vid UU 12 sept 51, FK 28 mars 57, disp 22 maj 57, mag 5 juni 57, dimissionsex 31 jan 59, allt vid UU, förest för Evangeliska fosterlands-stiftelsens (EFS) exp, Sthlm, 12 okt 58 (tilltr maj 59)–61 o dess missionsinst (från 1 okt 63 vid Johannelund, Bromma, Sth) 61–april 69, prakt teol ex vid UU 20 maj 64, prästv 5 nov 65, v komminister i Klara förs, Sthlm, 1 okt 69–30 sept 72, TK vid UU 28 okt 71, doc i gamla o nya testamentets exegetik där 21 nov 71, tjänstg e o hovpredikant 5 april 73–92, disp inför teol fak vid UU 29 jan 75, teol adjunkt där o kh i (Uppsala-)Näs' prebendepastorat, Upps, 14 april 75, TD vid UU 6 sept 77, e o prof i exegetisk teologi 6 nov 77, ord prof i detta ämne där o kh i Helga Tref:s prebendeförs, Upps, 16 dec 92 (tilltr 1 sept 93)–31 aug 00, led av allm kyrkomötet 83–08, kontraktsprost i Ulleråkers kontrakt 1 maj 86–92, led av bibelkommissionen april 84-15. – LSA 96, LHVU 97.

G 7 okt 1859 i Sthlm (enl vb för Arboga) m Julia Maria Lovisa (Louise) Maule, f 2 juli 1828 där, Jak o Joh, d 28 jan 1899 i Uppsala, dtr till postmästaren, kammarherre James M o Charlotta Juliana Theresia Hollé.

I Uppsala anslöt sig Waldemar R till de studentkonventiklar som hölls hos rådmannen L V Henschen (bd 18). Den som introducerade honom där var faderns officerskamrat, marinmålaren J C Berger (bd 3), enligt R "den förste öppna bekännare av Kristus, som jag mött". I kretsen kring Henschen förenades "läseri" och liberalism och där fick R sitt andliga genombrott. Genom Berger vanns R för Evangeliska alliansens idéer, som R komprimerade i ett föredrag 1854: Bekännelserna äro mångahanda men Herren är en. Han entusiasmerades snabbt för nya idéer, alltför snabbt, sades det med viss rätt, och blev nära vän med den kyrkligt och politiskt radikale H J Lundborg (bd 24). De bägge fann i den reformerta skotska frikyrkan en förebild till en från staten fri sv kyrka och gjorde flera studieresor till Skottland. Vid religionsfrihetsmötet i Sthlm i juni 1853 talade båda för oinskränkt religionsfrihet – då en högst radikal åsikt i konventikelplakatets Sverige. Båda fascinerades också av Søren Kierkegaard; de översatte och spred som traktater utdrag ur dennes skrifter. Budet om Kierkegaards död 1855 blev överväldigande för R: "Mig har aldrig något så gripit, ej ens Nya testamentet."

R kunde inte tänka sig en prästvigning och mottog därför kallelsen som expeditionsföreståndare inom EFS, grundad på Lundborgs initiativ 1856 efter skotskt mönster. Rörelsens bas blev dock smalare än Lundborg tänkt sig, och verksamheten hämmades även av kyrkopolitiska och teologiska olikheter mellan "Uppsala-pietism" och "Stockholms-evangelism", den senare med C O Rosenius (se ovan) som samlande namn. Såväl stiftelsens förste ordförande, friherre Jonas Alströmer, som Lundborg själv och senare även R, vilka alla distanserade sig från "Stockholmsevangelismen", kom därför snart att lämna EFS. R fann hos "Stockholms-typen" – hans eget uttryck – etisk slapphet, "lätt tro", "pjunk-kristendom" och konfessionell trångsynthet.

Inom EFS fick R först ansvar för den inre missionen med dess kolportör- och predikantverksamhet. För honom var inre mission ett uttryck för församlingens diakoni i samverkan med församlingsprästen, "ett evangelii nät av den fria kärleksverksamheten". Dessa skotska lärdomar visade sig dock svåra att tillämpa inom EFS, där man föredrog predikomission. 1861 beslöt EFS att med stöd av det snabbt växande antalet missionsföreningar i landet börja en självständig sv yttre mission. R fick med sina breda språkkunskaper uppdraget att förbereda och leda den. Förebilden för denna första sv mission blev Herrmannsburgermissionens s k bondemission. R syftade till att den av honom ledda missionen skulle ses som sv kyrkans mission. Sällskapsmission betraktade han som en nödlösning i kyrkans kris. Hans egen prästvigning 1865 var en följd av denna syn. Han fick också genomfört ett regeringsbeslut att de mer teoretiskt begåvade eleverna skulle ordineras av biskop efter fyra till fem års studier medan övriga medföljde till missionsfältet som "lekmannaarbetare".

EFS:s missionsfält förlades till Östafrika. R ansåg att bondemissionärerna skulle "bättre passa för Afrikas vilda folk än för det högt kultiverade Indien", Rödahavskusten lockade: det var biblisk mark och Suezkanalen skulle snart öppnas. Utbildningen inleddes 1862 i Sthlm men flyttade redan följande år ut till lantegendomen Johannelund i Bromma där en ny institutsbyggnad med gudstjänstlokal stod färdig 1867. Det var en hård skola – för att pröva kallelsens äkthet. Missionärernas prästvigning väckte dock kritik i en del missionsföreningar. Man ville inte se sina bondemissionärer "som statspräster i prästkragar och kaftanetter". R å sin sida blev alltmer tveksam till sällskapsmission och överhuvud till den sk associationsprincipen som slog igenom på flera plan i samhället. Viktigare än inre och yttre mission blev för R "den innersta missionen", som ställer personligheten och dess andliga mognad i centrum.

Vid C O Rosenius' död 1868 väcktes frågan om vem som skulle bli den andlige ledaren i EFS – P P Waldenström eller R. Den förre representerade evangelismen och talade för missionsföreningarnas frihet från sv kyrkan. Vid ett av Lunds missionssällskap arrangerat möte i Uppsala s å gick Waldenström till hårt angrepp mot kyrkan och "den avgudiska efterhängsenheten vid de vigda kyrkomurarna". R replikerade med att peka på den lika stora faran för "den vidskepliga vidhängsenheten vid bönhusen". R anklagades då för att inte vara "evangeliskt sinnad", och flera missionsföreningar hotade med att detta nödår dra in missionsunderhållet. En förtroendeomröstning i EFS:s styrelse 2 febr 1869 slutade med lika röstetal men med ordförandens utslagsröst till förmån för R. Denne valde likafullt att lämna in sin avskedsansökan. Konflikten väckte stor uppmärksamhet i Sverige och även inom utländska missionssällskap. I sin dagbok skrev R att hans tjänst i missionen, "så förvänd och oren i sin rot", var en Guds pedagogiska väg för att han skulle lära känna Gud djupare.

Efter uppbrottet från EFS och Johannelund fick R med hustru och barn en tillfällig uppehållsort hos familjen Bergman (bd 3, s 645 f) på Rosenvik, Djurgården i Sthlm. Här fördjupade han sig i den s k Rosenvik-mystiken. Denna anknöt till en lång Stockholms-förankrad tradition av pietism, schwabisk teosofi, kvietistisk mystik och württembergsk bibelteologi. En "theologia mystica" formades som korrektiv till rådande abstrakt konfessionalistisk skolteologi. R påverkades starkt av dessa traditionslinjer liksom av fördjupade Kierkegaard-studier.

R:s predikoverksamhet, först som vice komminister i Klara församling och sedan som prebendekyrkoherde i anslutning till befattningar vid UU, markerar en höjdpunkt i sv homiletik under 1800-talets senare hälft. Det fanns en märkligt betvingande glöd i den spröde R:s väsen, som fyllde kyrkorummet. Han använde ett nytt predikospråk, som anknöt dll aktuell sv litteratur och som den nya bildningens generation begrep. Sina predikningar lät R publicera under titeln Evighetsvinkar, och de trycktes i en mängd olika utgåvor (1873–99).

Som akademisk lärare fullföljde R den av O F Myrberg (bd 26, s 139) utformade s k bibelteologin. Viktiga inspirationskällor till denna var den württembergska bibelteologin och J T Beck i Tübingen. R och flera andra teologer i Uppsala gjorde studieresor till Beck. En annan inspirationskälla var E G Geijers personlighetsfilosofi och historiesyn. Ett syfte med bibelteologin var att lösgöra teologin från den vid denna tid helt dominerande boströmianismen i Uppsala och hegelianismen i Lund.

I sin bibelteologi rörde sig R särskilt kring tre begrepp: personlighetsbegreppet, det universella gudsriket och den s k frälsningshistorien. Han betonade det etiska i personlighetsbegreppet med viljan och valet i centrum. Samtidigt framhöll han i anslutning till Kierkegaard och Geijer gemenskapskategorin: "intet du – intet jag" och "människan är sig själv och släktet". Linjen drogs inte individ-kyrka (stat) utan individ-det universella gudsriket (mänskligheten). R:s människosyn utgick från utsagan om människans skapelse till Guds avbild. Han vände sig mot "den protestantiska lymmelaktigheten" som bosatt sig i en enkel negation till katolicismen och "bara förkunnar hur syndig människan är, men glömmer hur stor hon är". Gudsbilden är det sant mänskliga, "människan i människan". I det nya begreppet frälsningshistoria drogs hela världshistorien in. Den är "Guds berättelse om hans egna och mänsklighetens sammanflätade vägar".

R:s trosuppfattning bars av romantikens och den schwabiska teosofins organismidé. Han betonade en existentiell kunskapsprincip enligt Kierkegaard. Sanningen var en etisk fråga, inte ett i det förflutna uppnått resultat eller lärosystem utan en framför var och en ställd uppgift som skulle fyllas, en väg att välja och gå. Personlighetsprincipen drev R att vid kyrkomötena argumentera mot prästeden och att under bekännelsedebatterna strida mot uppfattningen att sv kyrkans bekännelseskrifter var den slutliga sanningen i obetingad överensstämmelse med bibeln. Det är också denna princip som gör bibelteologin till "theologia mystica" för R. Mystik är "innerlighet", existensförståelse i Kierkegaards och Geijers mening. Mystik är korrektiv, inte en ny konfession. Mystik är bönens teologi, vördnad för livet, tillbedjan. R kritiserade de låsta kyrkorna i landet och han fick på den punkten se sin vision förverkligad i det 1889 uppförda Mikaelskapellet i Uppsala, det första kyrkorummet i sv kyrkan som stod öppet hela veckan för enskild andakt. Viktigt för R var att det placerades i arbetarkvarteren.

R:s tryckta produktion är mycket omfattande och hans inval i SA efter V Rydberg föranleddes inte bara av den utan också av att han framstod som en vältalighetens och predikans förnyare. I flera arbeten, förutom predikosamlingarna, profilerades särskilt tydligt hans bibelteologi. Det gäller bl a pastoralavhandlingen Om det personligas betydelse vid förkunnelsen af Guds ord (1869), adjunkturavhandlingen Grunddragen till läran om menniskosjälen enligt den Heliga skrift (1875) och inte minst i verket Sören Kierkegaards person och författarskap (1880). Det sistnämnda arbetet är ett av R:s mest betydelsefulla och har setts som en utmärkt totalanalys. Där formuleras hans protest mot varje låst system som förfalskar "den kristliga personlighetsprincipen".