Gulli C Petrini

2 Petrini, Gulli Charlotta, svägerska till P 1, f 30 sept 1867 i Sthlm, Jak o Joh, d 8 april 1941 där, Kungsh. Föräldrar: prof Carl Jacob Rossander o Emma Maria Godenius. Mogenhetsex vid Wallinska flickskolan i Sthlm 16 maj 87, inskr vid UU 15 sept 87, FK 13 dec 89, FL 31 jan 98, disp 8 dec 00, FD 30 maj 01, allt vid UU, lär vid Elementarskolan för flickor i Växjö 02–06, ordf i Fören för kvinnans politiska rösträtt 04–14, led av stadsfullm 10–14, av drätselkammaren 13–14, allt i Växjö, v ordf i Fören frisinnade kvinnor, Sthlm, 14–20, ordf i Fören för kvinnans politiska rösträtt, Sthlm, o led av VU för Landsfören för kvinnans politiska rösträtt 14–21, lär vid Whitockska samskolan i Sthlm vt 14–vt 28, vid Nya elementarskolan för flickor där ht 15–vt 31, led av VU för Frisinnade kvinnors riksförb o ordf för riksförb:s lokalavd i Sthlm 21-23.

G 4 mars 1902 i Leipzig (enl vb för Växjö) m P 1:s bror lektorn Henrik P (se släktart), f 15 april 1863 i Falun, d 6 okt 1957 i Sthlm, Kungsh.

Gulli P växte upp i Sthlm, där hennes far var framstående vetenskapsman, professor vid Kl och överkirurg vid Serafimerlasarettet. Modern avled när P var sju år, och P fick ett tillfälligt hem hos sin moster Selma, gift med professor Axel Key (bd 21). Till släkten hörde systrarna Jenny och Alida Rossander, som grundade och ledde Rossanderska kurserna för fruntimmer och som kom att betyda mycket för P:s uppfostran och intellektuella utveckling.

Det var självklart för P att efter mogenhetsexamen gå vidare till universitet. Bl a uppmuntrades hon av fadern, något som inte var alltför vanligt för unga kvinnor vid denna tid. I Uppsala inkvarterades hon i professor Frithiof Holmgrens (bd 19) hem. Dennes hustru Ann Margret Holmgren (bd 19) och P blev vänner för livet och verkade senare tillsammans i rörelsen för kvinnors rösträtt. Genom makarna Holmgren kom P in i Uppsalas radikala kretsar. Dit hörde bl a verdandisterna Hjalmar Öhrvall och Knut Wicksell. Den sistnämndes hustru Anna Bugge blev senare P:s samarbetspartner i inhemskt och internationellt politiskt arbete. I Uppsala mötte hon också sin blivande make.

P tillhörde den första kullen studentskor. Hon var med om att bilda Uppsala kvinnliga studentförening. Studentskornas uppförande var emellertid noga övervakat. När P och vännen Gerda Lundberg blev medlemmar i studentföreningen Verdandi fick de känna på omgivningens ogillande. Den radikala P lärde sig för all framtid att i alla lägen inta en rätlinjig hållning.

1900 disputerade P på avhandlingen Om gasers utströmning genom kapillärrör vid låga tryck och lämnade därefter den akademiska världen. Som nygift bosatte hon sig två år senare i Växjö där maken var lektor, och där hon själv blev lärare vid Elementarskolan för flickor. 1908 gick P med i Frisinnade landsföreningen och 1910, första gången kvinnor var valbara till kommunala församlingar, invaldes hon i Växjö stadsfullmäktige och senare i drätselkammaren. Därmed blev hon den första kvinna i Sverige som innehade ett sådant uppdrag.

P:s verksamhet som lärare i Växjö tog ett ganska snabbt slut. En ideologisk strid angående utvecklingsläran pågick i Småland, och ett yttrande av P till förmån för denna lära ledde till att hon 1906 avskedades från sin tjänst vid flickskolan. I stadsfullmäktige fattades några år senare ett beslut, föranlett av P:s medverkan i stadens föreläsningsförening: Man skulle vara restriktiv med anslag till föreläsare "som var kända för att i sina föreläsningar inlägga en mot vår kristna religion eller mot fosterlandskänslan riktad tendens" (Larsson, s 301). Som fullmäktigeledamot var emellertid P högt respekterad, och hon hade ett gott samarbete även med oliktänkande. I kampen för tanke- och åsiktsfrihet hade hon ett starkt stöd i Henrik P. De gav gemensamt ut flera skrifter i olika ämnen.

Redan som student ansåg P att kvinnor borde ha full medborgarrätt, och hon deltog i opinionsyttringar för detta krav. Rösträttskvinna på allvar blev hon 1903. Då bildades en rösträttsförening i Växjö, och P blev efter kort tid dess ordförande. Så småningom började hon framträda offentligt för att försvara kvinnornas krav på rösträtt; hon deltog i många kongresser och konferenser såväl i Sverige som utomlands. Hon var en omtyckt talare som med lätthet vann åhörarnas uppmärksamhet oavsett vilket samhällsskikt de tillhörde. Hon talade i många ämnen vid sidan av rösträttsfrågan, bl a om skolväsendet, om sociala problem och om ogifta mödrars och deras barns rättsliga ställning. Hon blev rösträttsrörelsens riksdags- och regeringsexpert som kunde kamrarnas debatter på sina fem fingrar.

1914, då familjen återflyttade till Sthlm, började en mycket aktiv tid för P. Hon tog anställning med full tjänst som matematiklärare vid två skolor, Whitlockska samskolan och Nya elementarskolan för flickor, där hon var en skicklig och omtyckt pedagog. Sin lediga tid ägnade hon ett omfattande arbete inom kvinnorörelsen. Hennes arbetsvillighet och skicklighet som föreläsare kom här väl till pass. Hon blev ordförande i Föreningen för kvinnans politiska rösträtt och inlemmades i de frisinnade kvinnornas gemenskap.

S å som P flyttade till Sthlm bildades Föreningen frisinnade kvinnor på initiativ av de båda läkarna Ada Nilsson (bd 26) och Julia Kinberg. P valdes till föreningens vice ordförande. De frisinnade kvinnorna producerade flygblad och småskrifter särskilt i samband med landstingsvalen våren 1918. Flera av dessa var författade av P och präglade av hennes klara och utredande skrivsätt. Hennes formuleringskonst och radikala kvinnokrav satte också sin prägel på Föreningen frisinnade kvinnors reformprogram. Hon fordrade full likställighet mellan könen i alla avseenden, moderskapsförsäkring, avskaffande av de äkta männens målsmanskap över sina hustrur, åsikts- och tryckfrihet, forsknings- och lärofrihet, stöd till kulturellt arbete och allas tillgång till kulturella värden.

Inom frisinnade kvinnors förening grodde emellertid en konflikt. Det fanns olika meningar om hur föreningen skulle förhålla sig till Frisinnade landsföreningen. P tillhörde den segrande fraktion som ville ha ett självständigt kvinnoförbund. När Föreningen frisinnade kvinnor 1921 ombildades till en riksorganisation, Frisinnade kvinnors riksförbund, blev hon invald i dennas verkställande utskott och ordförande i förbundets lokalavdelning i Sthlm. 1923 fick dock hennes engagemang i riksförbundet ett snabbt slut eftersom hon vid landsföreningens sprängning på förbudsfrågan gick med i det nybildade Sveriges liberala parti. I förbudsfrågan hade hon anslutit sig till Felix Hamrins (bd 18) linje att man skulle söka hålla samman de båda fraktionerna inför folkomröstningen 1922. Detta lyckades dock inte, och P, liksom flera av hennes frisinnade kvinnliga vänner, lämnade landsföreningen.

Det fanns många som önskade se P som ledamot av riksdagen. Deras önskan uppfylldes ej. Hon kandiderade i valet 1921 men kom inte på valbar plats. Hon fortsatte dock sin kamp för kvinnornas rättigheter så länge hon levde; bl a deltog hon med iver i den kamp för gifta kvinnors rätt till arbete som pågick under 1930-talet. Denna rätt hävdade hon som en del av demokratin i en tid då denna hotades av fascism och nazism. En stor del av sina sista år tillbringade P på resor i olika länder, ofta för att delta i konferenser, tillsammans med sin make.