Clas J Theodor Odhner

1 Odhner, Clas Jonas Theodor, f 17 juni 1836 i Alingsås landsförs, Älvsb, d 11 juni 1904 i Sthlm, Hedv El. Föräldrar: prosten mag Claes O o Anna Carolina Ericsson. Elev vid Skara gymn 48–51, studentex vid UU 24 sept 51, inskr 16 sept 51, FK 9 nov 59, disp pro gradu 22 maj 60, fil mag 31 maj 60, doc i allm historia 4 okt 60, allt vid UU, adjunkt i historia vid LU 11 maj 65, led av komm ang undervisn i historia o geografi vid elementarlärov dec 66–aug 68, prof i historia vid LU 12 april 71–87, ordf i komm ang en pedagog undervisn:anstalt för elementarlär juli–dec 73, ordf i komm ang revision av allm lärov:stadgan aug–dec 74, förest för LU:s mynt- o medaljkabinett 16 juni 76, riksarkivarie 16 dec 87–juni 01, led av komm ang granskn av inskriptionerna på arméns fanor o standar 88–92, av komm ang undervisn inom fil fak vid UU o LU juni 88–juli 89, av dir över Sthlms stads undervisning:verk från 92, av AK 94–97, av dir över H lärarinnesem i Sthlm från 95.– LSkS 62, LVHAA 72, LVVS 79, LVS 82, LSA 85, LVA 88.

G 12 juni 1866 i Uppsala m Emma Hedvig Charlotta Knös, f 26 mars 1842 där, d 20 sept 1925 i Sthlm, Engelbr, dtr till domprosten Anders Erik K (bd 21, s 400) o Gabriella Schönherr.

Clas Theodor O fick sin första undervisning hemma i Medelplana prästgård på Kinnekulle. Ett varmt intresse för botanik följde genom livet. Tolvårig kom han till Skara gymnasium och femtonårig avlade han studentexamen i Uppsala. Han bidrog redan då till sin försörjning genom konditioner som lärare. I ett för honom ovanligt, självbetraktande brev ett tiotal år senare heter det: "jag kom mycket tidigt ut i världen från hemmet och i främmande hus vid tretton års ålder. – om man då som jag inom tio års tid i egenskap av lärare vistats i åtta särskilda hus, så har man nog fått lära sig att vara lugn, försiktig och självbehärskande. Härav har du förklaringen av min lugna och stundom kanske kalla yta" (Karlfeldt). Ett av dessa 'hus' var domprosten Knös' i Uppsala, likaså av västgötsk präst- och lärdomssläkt, och man kan förmoda att mottagare av brevet var dottern i huset Emma, som senare skulle bli hans hustru.

Den sjuklige fadern dog samtidigt med att O blev student, efterlämnande änka i små omständigheter och sex barn, av vilka O var näst yngst. Av fyra döttrar blev två tidigt änkor med oförsörjda barn; de övriga två förblev ogifta utan utbildning. En något äldre broder hade svårigheter att genomföra sina studier och att finna sig tillrätta i det praktiska livet. På O föll därmed tidigt ett tungt ansvar att själv lyckas och att hjälpa modern att hålla ihop familjen i det nya hemmet i Folkesta utanför Torshälla. Ett stöd hade Carolina O också i sin bror John Ericsson (bd 14) som, utan egen familj, ur sina efterhand betydande inkomster i USA gav regelbundet underhåll åt systern och senare åt hennes döttrar. Brevväxlingen mellan morbrodern och O, vilka aldrig möttes, visar hur denna frikostighet hade sitt pris i bryska förhållningsorder till familjen och i en misantropi mot det efterblivna och otacksamma fäderneslandet. Ett uppriktigt intresse för systersonens vetenskapliga gärning skymtar dock.

Studierna i Uppsala bedrevs således under pressande villkor men likväl snabbt och med lysande resultat. FK-betyget innehöll högsta vitsord i latin och grekiska, estetik och historia. Avhandlingen gjorde honom till primus vid promotionen 1860 och ledde omedelbart till docentur.

De lärare som kom att betyda mest för O var professorerna i historia F F Carlson (bd 7) och i praktisk filosofi C J Boström (bd 5). En minnesteckning över den förre, O:s sista tryckta skrift, visar otvetydigt att Carlson både som historieskrivare och lärare blev den stora förebilden. Man anar det självupplevda när det talas om hur professorn 'sokratiskt' förhörde under "långa promenader i stadens omgivningar", eggade den hoppingivande "till fortsatta studier och fäste honom vid universitetet". O fick uppleva också senare bevis på förtroende, men någon intimitet kom ej i fråga; hans brev inleds: "Vördade herr Statsråd!"

Den historiska metod O menade sig ha lärt av Carlson hade denne lärt av Ranke – vilken O vid hans död i ett akademital (1886) hyllade såsom "oupphunnen mästare i fin karakteristik, i vyernas omfattning, i historisk objektivitet och oväld". Den bestod av ett förutsättningslöst insamlande och värderande av källmaterial. "Av de fakta, som efter denna sovring kvarstå såsom vissa, få ej andra slutsatser dragas än de som därav följa med nödvändighet eller största sannolikhet, och när hävdatecknaren skildrar en förgången tid, får han ej bedöma denna efter vår tids åskådningssätt utan skall söka leva sig in i densamma, så att hon blir för honom liksom samtida och levande."

Gradualavhandlingen Bidrag till svenska städernas och borgareståndets historia före 1633 (1860) var tillägnad morbrodern Nils Ericson (bd 14). Den är en typisk produkt av sin eftergeijerska miljö i sitt framhävande av den harmoniska sv samhällsutvecklingen och sitt förhärligande av Gustav II Adolf. Men genomgående följs "administrativa och representativa förhållanden" samt "kommersiella grundsatser". Källkritiken demonstreras i påvisandet att den berömda T 619 års stadga' för städerna aldrig blev påbjuden.

Ämnet togs upp igen i större omfattning med Bidrag till svenska stadsförfattningens historia. Ett första häfte (1861) för i tid icke längre men är säkrare i linjen från stadslagen till 1619. – Den äldsta tiden skildras tunt med framhävande av tyskt inflytande. – Den organiska synen är påfallande: "Kommunen är ett organ i en högre enhet... Därjämte är dock kommunen även en självständig personlighet." Därmed avbröts planen och Fick blott en kort avrundning i uppsatsen Om de svenska städernas kommunala utveckling under 17:e århundradet (1867), vilken för vidare ett par temata: tillkomsten av 'de äldste' och av k borgmästare.

Trots sin egenskap av ofullbordade ungdomsverk är O:s stadshistoriska arbeten en pionjärinsats av lång varaktighet genom energisk källforskning, insättande i ett europeiskt forskningsläge och uppläggning efter huvudlinjer. Som en svaghet framstår att O inte nog beaktat att ensidigheten i hans källmaterial, av normativ natur och utgående från statsmakten, genomgående låter denna framstå såsom aktiv och förutseende gentemot de passiva och konservativa städerna.

Boströms inflytande över O framträder tydligast i 'utkastet' Om möjligheten af historiens philosophi (1862), ett djärvt försök att abstrahera den historievetenskap som bedrevs i Uppsala. Historievetenskapens uppgift vore att påvisa kontinuitet och förnuft i skeendet med bortträngande av det tillfälliga och materiella. Föremålet blir därmed "nationerna och deras enhet mänskligheten såsom de alla historiska tilldragelser förmedlande grundväsendena, vilka ensamma göra en verklig historia tänkbar"; härav följer "att det politiska betraktelsesättet av historien är det enda tillfredsställande", att "de offentliga eller rättsliga samhällena" är "den historiska vetenskapens egentliga objekt".

Genom O:s författarskap går problemet att förena denna religiös-etiska statsidealism med den rankeska objektiviteten och med en sund patriotism. Han tog upp det vid sitt inträde i SA (1885) och förde det vidare i en minnesskrift över läraren Boström (1897): historikerns strävan borde vara att gå från det individuella över det generella till det ideella; bortom alla 'orsaker' mötte "en i ändligheten utplanterad idé"; historieskrivaren fick dock ej "följa idéen längre, än tillgängliga källor giva vid handen"; det gällde – vad som endast var ett fåtal stora andar förunnat – att "med forskningens och kritikens grundlighet förena den framställningskonst, den ideala åskådning och den siareblick, som äro geniets kännemärken".

När O övergav sitt stadshistoriska projekt var anledningen tydligen att den epok han nått fram till, Gustav II Adolfs och Axel Oxenstiernas, tycktes kräva just "att forskaren samlar alla de vittnesbörd han kan finna rörande ett folks historia och noga prövar deras värde såsom historiska källor". För den förra delen av epokens 'inre' historia förelåg J Hallenbergs och A Cronholms väldiga ofullbordade arbeten; för den följande tiden fanns ingen motsvarighet. En förebild hade han snarare i Carlsons överblick över Sveriges inre tillstånd vid 1600-talets mitt (i andra delen av hans historieverk). Men O syftade vida längre; det var ett sannskyldigt kraftprov att inom fyra år framställa Sveriges inre historia under drottning Christinas förmyndare (1865). I stort sett gick han här fram på oplöjd mark. En för tiden sällsynt bred källgenomgång låg till grund: riksregistraturet, rådsprotokollen, Tidösamlingen, kammararkivet, kollegiers och hovrätters arkiv osv. Det enorma materialet var tuktat genom systematisk disposition till en volym av hanterligt omfång och påfallande läsbarhet. Ofrånkomligt är att arbetet delvis fått en encyklopedisk karaktär; det har också förblivit standardverket för sin epok. Detta hindrar icke att det präglas av en enhetlig syn: "tre statsmannasnillen av första ordningen", Karl IX, Gustav II Adolf och Axel Oxenstierna, drog upp utvecklingens linjer. "Sjuttonde århundradets förra hälft bildar därför ett sammanhängande och inom sig slutet helt, genomträngt av samma ledande idéer i den inre och yttre politiken, i förvaltning och sociala förhållanden."

Oxenstierna utgör epokens motor; han var dock icke höjd över "tids- och ståndsfördomar": "detta är det tragiska i världshistorien, att även den störste, den bäste måste fullfölja ensidiga intressen". Vad som åsyftas är främst gynnandet av det egna ståndet, adeln; O ser som ödesdigert hur "bondens omedelbara förhållande till kronan" tenderade att upplösas och i takt därmed "kommunallivet på landet". Det är påfallande att detta arbete, som med större bredd än något annat i 1800-talets sv historieskrivning tar upp samhället i hela dess vid – förklarligt nog utifrån ett centralt perspektiv – utmynnar i en individuell förklaring: "Det är Axel Oxenstierna, som i första hand har äran av storverken, men även han, som bär skulden för misstagen."

Från skedets inre historia vände sig O till dess yttre: under året 1865 gjorde han med stipendium en studieresa över Paris till Italien, Österrike och Tyskland. Syftet var att studera tillkomsten av Westfaliska freden; arkiven i Venedig, Wien och München visade sig särskilt givande. Andra arbetsuppgifter gjorde dock att arbetet Sveriges deltagande i Westfaliska fredskongressen och grundläggningen af det svenska väldet i Tyskland utkom först tio år senare. En framgång för 0:s ställning i den europeiska historikervärlden var att arbetet översattes till tyska (1877).

O utvecklade här sin syn på Sveriges insats i 30-åriga kriget: det började som ett försvarskrig men fullföljdes som ett krav på garantier och kompensation; det religiösa momentet var oupplösligt invävt i det rationella intresset; den tyska protestantismen räddades, men Sveriges vunna ställning som dennas ledare förskingrades snart. Insatsen i fredsverket betecknas som vår "största diplomatiska bedrift". Likväl ser O starkt kritiskt på de sv förhandlarna; hans 'objektivitet' får honom att hylla kejsarens legat Trautmannsdorf. Arbetet faller väl in i den rankeska traditionen.

Det låg således nära till hands för O att bli den etablerade synens försvarare mot J Mankells (bd 25) försök till omvärdering av 'orsakerna' till Gustav Adolfs inträde i kriget (1878). Hans främsta poäng blir dennes oförmåga att se händelserna 1630 i ett europeiskt och historiskt perspektiv. Ett motangrepp, där Mankell anklagade O för konventionell idealism, föranledde denne att beteckna sin motståndare som subjektiv amatör. Här framträder hur O inte ville medge någon konflikt mellan religiös-etisk syn, patriotism och objektivitet.

Innan O gav sig ut på sin europeiska resa hade han i Lund disputerat på ett kapitel av den 'inre historien' för att meritera sig för en adjunktur i historia vid universitetet. Efter hemkomsten kunde han tillträda denna och därmed gifta sig med Emma Knös. Äktenskapet var uppenbarligen harmoniskt, dock skuggat av långvarig barnlöshet, oro för hustruns hälsa och bekymmer för familjen O. Eftersom Lundaprofessorn i historia N Tengberg var helt ung, kan O förmodas ha fortfarande sett sina framtidsutsikter i Uppsala. Men i nov 1870 dog Tengberg oväntat, och efter en snabb tillsättningsprocedur, där den jämnårige M Weibull var ende medtävlaren, utnämndes den knappt 35-årige O till hans efterträdare. O:s Lundatid blev drygt 20 år: när professuren i Uppsala 1882 stod ledig efter C G Malmström (bd 25) avstod han från att söka, enligt egen uppgift för att ej gå i vägen för den äldre S F Hammarstrand (bd 18), men väl också för att makarna rotat sig i Lund. Att det senare var fallet framgår av den brevväxling O under sin följande Stockholmstid förde med vänner som G K Hamilton, G Ljunggren, A Nyblaeus, Elof och Esaias Tegnér samt M Weibull.

När O 1866 bosatte sig i Lund kom han till en miljö, där han ideologiskt hade lätt att känna sig hemmastadd. Sedan sin första studenttid hade han varit ivrig 'skandinav'. Redan 1852 deltog han i ett studenttåg till Kristiania. Tio år senare var han upsaliensarnas ledare vid det allmänna studentmötet i Khvn och uttalade deras stöd för Danmarks gräns vid Eider. Vid mötet på De la Croix' salong i Sthlm 6 mars 1864 till stöd för det av Preussen och Österrike angripna Danmark var O en av talarna: hans tema var hotet mot Sveriges självständighet. Ett halvår senare, då nederlaget var ett faktum, var han en av de sex som, med A Sohlman och S A Hedin (bd 18) som ledande namn, förberedde den Nordiska nationalförening som 2 mars 1865 konstituerades med programmet att "förbereda de tre rikenas förening till en konstitutionell förbundsstat", med gemensam utrikespolitik och försvar men egen inrikespolitik. Som föreningens organ fungerade Nordisk tidskrift för politik, ekonomi och litteratur (1866–70) med Lundaprofessorn G K Hamilton (bd 18) som redaktör. O blev hans nära medarbetare med bidrag dels ur sin pågående forskning, dels av historisk karaktär med uttalad skandinavistisk tendens. Om nationalitetsprincipen med särskildt afseende på Norden (1867) var tillkommen som ett föredrag inför Nationalföreningen och pläderade öppet för dennas program. I en anmälan av Allens nordiska historia och i en följande artikel Kalmarunionens betydelse i Nordens historia hävdar O att unionen var en 'tanke', icke blott en 'händelse', såtillvida att utvecklingstendenser pekade mot den; Margaretas verk förspilldes av kung Erik och en självisk och kortsynt aristokrati: "frågan var för tidigt väckt". – Artikeln framkallade ett angrepp ur nationell synpunkt av H Forssell (bd 16) i SvT, slagkraftigt besvarat av O; sannolikt spelade en irritation över O:s nyutkomna lärobok här in.

Fransk-tyska kriget blev Nationalföreningens prövostund. Forssells uppmärksammade inlägg i SvT mot sympatierna för Frankrike betitlat Tyskland, Frankrike och Sverige föranledde Hamilton och O till att i sitt organ publicera dubbeluppsatsen Frankrike, Tyskland och Skandinavien, där O författat förra hälften; den spreds även som broschyr. O fritog där 'skandinaverna' för antigermanism: det var det preussiska systemet och statskonsten man vände sig mot. Nordisk tidskrift överlevde inte detta nya nederlag för den skandinaviska tanken. Den desillusionerade idealisten O drog sig från politiken; det skulle dröja 20 år innan han återvände till den med delvis nya förtecken.

F F Carlson, nu ecklesiastikminister, hyste ett gott öga till O och insatte honom 1866 som sekreterare i den kommitté som skulle granska skolans läroböcker i historia och geografi och formulera 'grundsatser' för sådana i framtiden. I förra delen av betänkandet, avgivet 1868, rörande 'grundsatser' är det helt tydligt sekreteraren, författaren till traktaten om 'historiens filosofi', som talar om den goda läroboken i historia. Historia är det centrala undervisningsämnet. Dess föremål är "folk och samhällen", dess mål att framställa ett "sammanhängande helt". Syftet är att hos den studerande uppväcka "en kristligt sedlig uppfattning, en ädel och upphöjd världsåskådning" men också en "fosterländsk och nationell" hållning samt en känsla för "historisk objektivitet". Liksom den politiska historien självklart skall dominera, är "fäderneslandets historia den ojämförligt viktigaste delen", därnäst "de övriga nordiska ländernas med vår så nära sammanhängande historia". Höga krav ställs på läroboksförfattaren: "han måste äga en grundlig vetenskaplig bildning och noga hava följt den historiska vetenskapens framsteg"; "högsta möjliga fulländning i språk och framställningssätt" skall eftersträvas; "det slippriga och lösliga", "det råa och vidriga, det lumpna och obetydliga i historien" skall undvikas.

O formulerar här ett program som skulle styra ända till andra världskrigets tid. Normgivande blev den bok han arbetade på parallellt med utredningsarbetet. Lärobok i Sveriges, Norges och Danmarks historia för skolans högre klasser (366 s) utkom 1869; den skulle redan under O:s livstid uppleva åtta upplagor, den senaste något omarbetad, för att sedan få en ny tillvaro i E Hildebrands redaktion. Som en hälften så omfattande avläggare utgavs 1870 Lärobok i fäderneslandets historia samt grunddragen af Norges och Danmarks historia för skolans lägre klasser; efter 16 upplagor under 0:s livstid fördes den vidare av K G Westman. Sista länken blev Lärobok i fäderneslandets historia. Under förf:s ledning bearbetad för folkskolan (1872); efter 16 upplagor, den senaste en omarbetning, övertogs också den efter O:s död av Westman. Denna mycket kortfattade bok översattes tämligen omgående till finska och till samiska. Inkomsterna från ständigt nya upplagor befriade O från hans ekonomiska betryck. Han var en generös man som trädde hjälpande in också för akademiska kolleger.

Ingen av 1800-talets sv historiker bestämde i så hög grad och så direkt generationers historiesyn som O genom sina läroböcker. Detta hindrar inte att de var utsatta för viss kritik från pedagogiskt håll. Utom såsom informator hade O aldrig undervisat andra än studenter; för dem bör 'stora Odhner' ha fungerat såsom ett utmärkt repetitorium. Kritiken innebar i första hand just att framställningen var alltför 'akademisk' – abstrakt och betydelsemättad – och drabbade därmed främst 'lilla Odhner', för läroverkets lägre klasser. Senare tillkom en kritik av den dominans som staten, politiken, krigen och de stora männen tillerkänts. Men bådadera ingick i 0:s program, vilket således fullödigt omsatts i handling. Enighet har också rått om att hans insats som läroboksförfattare innebar en ny epok i historieundervisningen, förenklat uttryckt en övergång från namn, årtal och episoder, till karaktärer, orsaksförhållanden och sammanhang, framställda på ett förebildligt pregnant och stundom måleriskt språk.

I korthet ter sig 'stora Odhners' framställning som följer: Vad gäller 'forntiden' – närmast vikingatiden – och 'medeltiden' har O bäst lyckats med att anlägga en skandinavisk syn. Centralt står Margaretas idé: "att de tre rikena och folken småningom skulle sammansmälta till ett stort och mäktigt helt med kraft att värna sin frihet och att betyda något i världen", slaget vid Falköping innebär "främlingarnas förjagande". Men unionstanken fördärvades och försynen valde tillsvidare en annan väg: "Kris-tierns grymhet blev ett medel i Guds hand till Sveriges återupprättelse" genom "det ädla redskap som försynen utkorat till Sveriges frälsning". – Medeltiden avslutas, liksom följande epoker, med en kompendie-artad 'återblick', där också andlig och materiell kultur fått sin plats.

Skedena '1521–1611' och '1611–1718' – även i epokindelning har O varit stilbildande – präglas givetvis i hög grad av konungarnas personer och insatser. Gustav II Adolf är "en av de ädlaste och upphöjdaste karaktärer, som historien vet att omtala". Andra stora regenter, Karl IX och Karl X Gustav, har däremot genom löftesbrott och övergrepp lämnat 'fläckar' på sitt minne. Karl XII får, i anslutning till lärofadern F F Carlson, en sträng bedömning: han saknade "statskonst, beräkning och omdömeskraft – Genom sina fel har Karl XII påskyndat Sveriges fall från en stormaktsställning, som det ej hade krafter att i längden bibehålla". – Det har här varit svårare för O att uppehålla ett skandinaviskt perspektiv; men Kristian IV vid Femern och Khvns försvar mot Karl Gustav får sina erkännanden.

Frihetstiden får med dessa utgångspunkter en föga positiv bedömning, likaså den gustavianska tiden utom "den lyckliga tiden av Gustav III:s regering": statsvälvningen 1789 var "en kedja av olagligheter och våldsamma handlingar"; till katastrofen 1809 bidrog den enväldige konungens "oförnuft". "Men ännu var ej sista timmen slagen för gamla Sverige, ännu höll försynen sin skyddande hand däröver." Den sänder den nye tronföljaren, som med Sverige förenade Norge, "ej såsom ett erövrat land och lydrike, utan som ett självständigt och jämbördigt rike".

Det sista halvseklet behandlas kort. För Oscar I:s tid konstateras en "snabb och lysande materiell förkovring", för Karl XV: s tid framhålls representationsreformen, hälsad med "stort jubel över hela landet". 'Skandinaven' hos O bryter igenom på tal om "Tysklands oberättigade inblandning i Danmarks inre förhållanden", vilket lett till att "200 000 danskar framgent sucka under det preussiska oket".

'Stora' och 'lilla Odhner' kom efterhand att få ett rykte av konventionalism. Som framgått var de tvärtom präglade av sin tillkomstsituation under Nordiska nationalföreningens tid och ett uttryck för O:s intensiva historiesyn och samtidssyn.

Mer än de flesta samtida var O en aktiv universitetsman. Han hade även här F F Carlson till förebild. Hans noggrant utförda föreläsningsmanuskript vittnar om ett brett register av översiktliga ämnen: övervägande europeisk historia, särskilt engelsk, men även fransk, från medeltiden till senaste sekelskiftet. Mycket uppskattad blev hans sista serie: Kritiska undersökningar i svensk historia, d v s punktnedslag från Olof skötkonung till Wallenstein. En åhörare har kontrasterat O:s pedagogiskt förebildliga framförande mot kollegan M Weibulls dynamiska, oberäkneliga (Vetterlund). I Uppsalas efterföljd inrättade de två en historisk förening i syfte att aktivera utbildningen. Bland studenterna i Lund var O högt uppburen, säkerligen i viss mån för sitt skandinaviska engagemang. Under ett årtionde var han ordförande i deras Akademiska förening och en gärna hörd talare.

I fakultet och konsistorium var O betydande. Sin främsta insats gjorde han vid remissen av förslag till nya statuter. Den föranledde hans stora och uppmärksammade inlägg Universitetsreformer (Sv tidskr för politik, ekonomi o litteratur, 1875). O fäller här en hård dom över det sv universitetsväsendet, som främst jämförs med det tyska: för få lärare, för många svaga studenter, för många examina splittrade på många tentamina, alltför långdragen, bred och ytlig utbildning, opedagogiska föreläsningar, alltför litet ledning av den enskilde studenten. På en punkt upplevde han en viss framgång. Medan förslaget innebar val av rektor för ett år – i stället för turordning bland professorerna – hade O velat förstärka universitetsledningen genom en rektor tillsatt av K M:t för fem år. Hans yttrande i konsistoriet ledde till dettas yrkande om val för två år, något som också förverkligades i de utfärdade statuterna.

Företrädaren på professuren, Tengberg, hade inlett ett brett studium av Gustav III:s tid. O gav ut hans korta efterlämnade manuskript och övertog hans samlingar. Länge var avsikten att han skulle för Heeren-Ukerts Geschichte der europäischen Völker teckna Sveriges historia 1771–1818. Det dröjde innan O kunde koncentrera sig på uppgiften; utöver plikterna som professor kom kommittéuppdrag. Först 1881, i HT:s första årgång, publicerade han sig inom epoken, och samma höst studerade han diplomatiska akter i Moskva, biträdd av den ryskkunnige H Hjärne (bd 19). 1885 utkom första delen av Sveriges politiska historia under konung Gustaf III:s regering, omfattande tiden t o m 1778; O hoppades att en andra del t o m 1787 och en tredje del till 1792 "icke allt för länge skall låta vänta på sig", då forskningen väsentligen var utförd.

Gustav III:s historia skulle emellertid bli O:s följeslagare intill hans sista levnadsdag. Ännu en gång tog han upp en epok i sv historia, men denna var längre i tid, omfattade både den yttre och den inre historien och hade avkastat ett större källmaterial. Med ordet 'politisk' i titeln hävdade han sin personliga uppfattning om historievetenskapens egenart men anslöt också till Malmströms 1877 avslutade verk om frihetstiden, vilket han såg som sitt utgångsläge. I likhet med denne stödde sig O främst på offentliga och diplomatiska handlingar, men hans forskning omfattade också brevsamlingar, dagböcker och – med uttalad misstro – memoarer.

Fördelningen på volymer var ägnad att poängtera året 1778 som vattendelare mellan en 'lycklig' tid och en orolig och problematisk. Centralt i första delen står en 'karaktäristik' av huvudpersonen, den unge konungen. Den är mer en beskrivning än en analys – "Så lätt det är att fatta denna bild från intelligensens sida, lika svår är den att rätt förstå från karaktärens" – men utgör ett vackert prov på O:s sensibilitet och vilja till objektivitet. Andra delen kunde först 1896 publiceras; den besvärande avlägsenheten från arkiven hade nu efterträtts av det krävande ansvaret för arkivväsendet. Själva författandet kändes tyngre: "När hävdatecknaren från den löftesrika perioden 1772–1778 med dess vackra reformer och tilltagande välmåga bland folket kommer in på 1780-talet, kan han icke värja sig för en känsla av vemod och svikna förhoppningar." En konung, alltmer inställd på snabba, lysande framgångar och på sin egen tillfredsställelse skilde sig från sina bästa rådgivare och lyssnade till oansvariga. Den italienska resan under pågående hungersnöd i landet var ett svårt missgrepp, utrikespolitiken blev alltmer hasarderad, och 1786 års riksdag ställde kung och ständer mot varandra.

Arbetet på den sista delen gick långsamt; när O 1901 lämnade tjänsten var hans hälsa bruten. Också förefaller Gustav III:s sena år både av intellektuella och av ideella skäl för O ha varit svårast att framställa. Vid hans död förelåg endast, dock i tryckfärdigt skick, en omfattande skildring av krigsförberedelserna och kriget intill kallelsen till 1789 års riksdag. Det var för honom ett beklämmande skeende präglat av oansvarighet, verklighetsflykt, förräderi och desperation. Verket blev således en torso, så mycket mer som värderingen av Gustav III:s senare regentgärning hade fått anstå till avslutningen. Att en sådan skulle utfallit övervägande negativt är att antaga utifrån O:s religiöst-etiska livssyn, hans hemmahörighet i en konstitutionell, byråkratisk monarki och hans historieuppfattning, där den store individen tillerkändes en avgörande roll. Som bred historisk framställning och litterär skapelse står det oavslutade verket dock på höjden av sitt tidevarvs förmåga.

I dec 1887 utnämndes O att efterträda Malmström som riksarkivarie. Lika litet som denne hade han någon erfarenhet som arkivman. De stora frågor han skulle syssla med var ärvda efter Malmström och företrädaren R M Bowallius (bd 5). I maj 1891 kunde den nya byggnaden på Riddarholmen tas i bruk, med lokaler för forskare "även vintertid nog varma att kunna besökas utan överkläder". En anhållan från riksarkivarien att få befria arkivet från offentligt tryck hade 1883 resulterat i ett åläggande att inkomma med förslag om gallring. K M:t följde förslaget som främst pekade ut massan av justitierevisionsakter, äldre än 100 år. Från 1888 tio år framåt pågick genom utomstående expert denna genomgång, där vad som menades sakna intresse för RA i första hand erbjöds biblioteken och krigsarkivet, i andra hand samlare, för att ytterst "till pappersbruk försäljas". Det i arkivet behållna materialet fördelades till största delen på ämnesserier, bl a Topographica, Ecclesiastica och Biographica. O röjer i ämbetsberättelserna icke sin mening om detta åläggande, men denna kan anas av hans begäran 1898 att processen nu skulle avslutas, trots att åren 1680–1700 återstod; i stället borde en eftergranskning av det gallrade ske; utrymme fanns numera nog av; vinsten menades främst ha bestått i den omordning som skett. Såsom arkivman anslöt O till föregångarna i sin prioritering av ämnesprincipen framför proveniensprincipen.

Den stora, tunga fråga O fått övertaga gällde det offentliga arkivväsendet utanför RA. En riksdagsskrivelse föranledde ett riksarkivariens utlåtande 1888: O konstaterar att vad det gäller är tre ting: bättre förvaringsrum, betryggande tillsyn, mer tillgänglighet för forskning; de viktigaste skyddsobjekten var härads-, läns-, kyrko-och stadsarkiven; deras samlingar intill år 1800 borde tillföras 'landsarkiv', lämpligen förlagda i Vadstena, Uppsala och Lund. Efter remissomgång avgav riksarkivarien ett andra utlåtande 1895, vartill bilades Förslag till instruktion för vårdare av lokala offentliga arkiv. Vem som hållit i pennan röjes av bemötandet av invändningen att kommunerna vore suveräna ägare av sina handlingar: de är "tillika organen i det större samfund som heter staten". I en sista aktion (1899) utvecklade O sina tankar om ett norrländskt landsarkiv och en organiserad arkivinspektion.

Det första landsarkivet, i Vadstena, inledde 1899 sin verksamhet. Fåtaligheten i RA:s personalstat hade gjort att riksarkivarien själv handlagt hela landsarkivärendet. Även det praktiska utförandet, genom V Omberg i Vadstena, följde han noggrant och aktivt. Idén om landsarkiv var inte O:s, genomförandet skedde främst under efterträdaren E Hildebrand (bd 19), men genombrottet var i hög grad hans förtjänst.

Det var försvarsfrågan, denna gång inför ett hot från öster, som föranledde 0:s återkomst till politiken. Hans framträdande som huvudtalare vid ett möte på MA till stöd för regeringens förslag till urtima riksdagen hösten 1892 fäste uppmärksamheten vid honom. Moderata valmansföreningen i Sthlm hade vid 1893 års val honom bland sina fem namn i fjärde valkretsen, Östermalm, den enda man segrade i. O anslöt sig till AK:s 'center' av moderata stadsrepresentanter. När dennas högerflygel vid 1895 års riksdag konstituerade sig som Nya centern, blev O gruppens ordförande. Någon ledarställning intog han dock icke, och han hade aldrig plats i utskott. Det var således i kammardebatterna O gjorde sig hörd med korta, välargumenterade yttranden, som dock sällan tycks ha gjort intryck pä kammarens majoritet. Kombinationen av försvarsvänlighet, unionsvänlighet och ovilja mot livsmedelstullar var lika litet gångbar i AK som i FK. I kulturfrågor yttrade han sig utifrån självklar sakkunskap. Den personliga upplevelsen lyser igenom när han talar för statsstöd åt flickskolor – "även den kvinnliga undervisningen är ett statsintresse" – och när han ifråga om kyrkomötets befogenhet och om utträde ur kyrkan uttalar sin sorg över statskyrkans "hart när olidliga tillstånd". O omvaldes 1896 men lämnade riksdagen redan följande år. Hans hälsa var försvagad, och han fann sig göra bättre bruk av sina återstående krafter i sitt ämbete och i sitt författarskap.

Den åldrande O:s samhälleliga patos framträder i ett direktörstal i SA 1902, som han på grund av sjukdom ej själv kunde föredraga . Han konstaterade "beklagliga skuggsidor av förnekelseanda och angrepp på heliga livssanningar" men gladde sig över en "nationell renässans" i både kultur och politik. Det kom nu an på "att indraga även de djupa leden i den nationella rörelsen, att fastare tillknyta de band, som fästa de stora arbetareskarorna vid fäderneslandet", att uppnå "en på ömsesidig aktning och förtroende grundad samhörighetskänsla inom alla klasser av folket".

Som oförvitlig enskild person, som aktiv, framstegsvänlig medborgare, som nitisk och duglig pedagog och ämbetsman, som framstående vetenskapsman, vilken strävar att inom ramen för vidsträckt kritisk forskning och litterärt framställningssätt förena individpräglad idealism och patriotism med objektivitet, i alla dessa avseenden framstår O som nära nog en idealtyp för sin epok.