Tillbaka

Julius Mankell

Start

Julius Mankell

Arméofficer, Kommunalpolitiker, Militärhistoriker, Riksdagsledamot

3 Mankell, Julius, son till M 1, f 8 juni 1828 i Sthlm, Klara, d 23 febr 1897 där, Jak o Joh. Studentex vid UU ht 47, sergeant vid Svea artillerireg 20 dec 47, transport till Göta artillerireg 8 juni 49, underlöjtn där 18 jan 50, avsked 21 nov 50 men kvarstod som underlöjtn i armén, underlöjtn vid Värmlands reg 11 dec 52, löjtn 5 juli 55, sekr i Krigsvetenskapens vänner 5860, led av styr för Sthlms skarpskyttefören från 60, krigshistoriskt biträde vid topografiska kåren 31 okt 6131 okt 64, led av komm ang sjöofficersutbildn okt 64febr 65, kapten i armén 28 nov 65, utg av KrVA:s handhar o tidskr 6669, överbefälhavare för Örebro frivilliga skarpskyttefören 31 juli 66, led av Sthlms stadsfullm 6672, sekr i riksdagens försvarsutsk 67, i komm ang indeln:verket okt 67maj 68, deltog i bildandet av Nyliberala sällsk 67, lär i befästmkonst vid Sjökrigsskolan 6871, andre kapten i Värmlands reg 7 aug 681 maj 74, led av AK 7072 o 9196 (led av tillf utsk 70, av särsk utsk 71, av lagutsk 72 o 9192), av FK 8390, statsrevisor 7375, 7880 o 8286. Krigshistoriker. LSkS 58, LKrVA 63.

G 1) 1863 m Maria Albertina Coghen från Polen, f 2 febr 1844, d 13 aug 1878 i Sthlm, Klara, dtr till godsägaren Constantin C o Julia Margaretha Stockowski; 2) 26 april 1880 i Sthlm, Klara, m Ebba Charlotta Gabriela Lindvall, f 26 aug 1847 i Umeå, d 20 aug 1936 i Danderyd, Sth, dtr till tullinspektorn Erik Gabriel L o Euphrosyne Rechardt.

M fick en omsorgsfull uppfostran i Klara lärdomsskola och i Nya elementarskolan, där fadern var sånglärare. M skall ha haft anlag för både musik och målning men ville efter avslutad skolgång gå till sjöss, vilket dock visade sig omöjligt. Han fick då faderns motvilliga tillstånd att bli officer. Emellertid trivdes han dåligt med den praktiska tjänsten och garnisonslivet och ägnade sig i stället åt krigshistoriska studier och militärt skriftställen, så småningom också politisk verksamhet. Hans radikala och oppositionella åsikter ledde till trakasserier från överordnade och medförde att han inte avancerade längre än till kapten. Efter Oscar II:s trontillträde begärde han avsked 1874.

Från 1851 deltog M i R M v Klinckowströms (bd 21) arbete att insamla och utge krigshistoriska handlingar, och ett första band om Gustav II Adolf utkom under prins Gustavs egid. Sedan denne avlidit, åtog sig M 1859 att fortsätta arbetet under prins Oscars ledning, och ytterligare två delar utgavs 186061.

M lyckades även intressera Oscar I för en atlas över den sv krigshistorien och företog efter undersökningar i sv arkiv en resa 1856 till arkiv och slagfält i Tyskland, England och Frankrike. Av de planerade sju banden utkom tre 185759; efter Oscar I:s död upphörde utgivningen.

I sitt första större verk skildrade M den sv skärgårdsflottans öden från 1700 till 1814, granskade förhållandet mellan lant- och sjöförsvar ur strategisk synpunkt och diskuterade hur skärgårdsflottan skulle användas i ett försvarskrig mot Ryssland: skärgårdsflottan och linjeflottan, den förra mer betydelsefull, borde skiljas åt. Sverige hade inte förmåga' eller anledning att upprätthålla en flotta på stormaktsnivå. Verket påbörjades 1851 och utgavs fyra år senare anonymt av "En infanteriofficer", författaren hade "blott velat gagna, icke lysa". Arbetet föranledde flera motskrifter, på vilka M i sin tur svarade.

Vid 1859 års riksdag väcktes genom M:s förmedling en motion om flottans tudelande och även vid 1862 års riksdag arbetade han under hand för samma mål. Sjöministern v Platen framlade en plan för följande riksdag, och en delning genomfördes 1866. Den blev dock inte långvarig. 1873 sammanslogs vapnen på nytt, en åtgärd som livligt understöddes av den marint utbildade Oscar II.

M hade 1864 insatts i en kommitté som skulle planera utbildningen av sjöofficerare, och 1868 uppdrogs åt honom att utarbeta en lärobok i skärgårdskrigskonst för Sjökrigsskolan. Arbetet var färdigt året därpå, men blott en mindre del trycktes och först 1872, enligt M själv "i följd av systemförändringen vid Oscar II:s tillträde" (M:s arkiv, vol 1, KrA).

M propagerade ivrigt för skarpskytterörelsen och verkade i Sthlms skarpskytteförening från dess bildande. Han utarbetade ett exercisreglemente och valdes till överbefälhavare för Örebro skarpskytteförening.

Härordningsfrågan behandlade M i artiklar och broschyrer. Han kritiserade indelningsverket som orättvist och förespråkade folkbeväpning, "den enda värdiga krigsförfattningen för ett fritt och upplyst folk" (KrVA:s tidskr 186667). Också Sveriges befästningsväsen granskade M i några broschyrer. Alternativen var försvar vid gränsen, vilket ansågs omöjligt, eller återtåg och centralförsvar, vilket var teorin bakom landets dåvarande befästningssystem. M förespråkade en tredje möjlighet, nämligen att befästa huvudstaden så att den var skyddad mot överrumpling och kunde tjäna som replipunkt för huvudhären.

Vid det polska upproret 1863 var M en av dem som inbjöd till ett möte på Börsen 2 mars. Han tillhörde också talarna där och utgav Karta över Polen före dess delning. Under Krimkriget hade M uppgjort en plan för ett angrepp på Ryssland, och på uppdrag av furst Czartoryski utarbetade han nu en operationsplan, som sedermera överlämnades till Karl XV och Napoleon III (M:s arkiv, vol 3, KrA). Efter ett av skarpskyttar anordnat avskedskalas på Blå porten avreste M 23 juni med Schweiz som officiellt mål. Under täcknamnet Malborg deltog han sedan jämte en veterinärelev Hedlund i striderna i södra Polen i augusti. Svenskarna måste efter en eldstrid, förföljda av kosacker, ge sig till österrikarna. De fängslades några dagar men tilläts lämna landet genom Preussen, M för att fortsätta till Schweiz. Han återkom till hemlandet i oktober. Äventyret väckte givetvis stort uppseende, och det skildrades bl a i ett skillingtryck 1865. Det har senare uttryckts tvivel på att M verkligen deltog i strid. Han har emellertid själv utförligt beskrivit händelseförloppet (brev till Sven Lagerberg 28 aug 1863, Kr A, tr hos Ahnlund).

Efter tysk-danska kriget 1864 var M en av dem som sökte återuppliva skandinavismen genom att bilda Nordiska nationalföreningen, där han länge var styrelsemedlem. I en skrift propagerade han för en försvarssamverkan med Danmark. Sitt radikala engagemang manifesterade M vidare genom att delta i bildandet av ett sällskap för arbetarfrågans främjande 1866, varvid han utgav en skrift om arbetarföreningar. Han medverkade även vid stiftandet av Nyliberala sällskapet med dess radikala reformprogram hösten 1867. Som ledande kraft i Reformföreningen, bildad 1879, ivrade han för allmän rösträtt.

Sedan 1866 var M stadsfullmäktig i Sthlm, där han aktivt och på ett demagogiskt förenklat sätt verkade för att bromsa upp vad sparsamhetsvännerna betecknade som det kommunala slöseriet (Lindberg). 1869 invaldes M för Sthlms stad i AK och fick då tillfälle att försöka genomföra sina idéer. Vid riksdagarna 1869, 1870 och 1871 stödde han med sin sakkunskap lantmannapartiet i dess opposition mot de Abelinska härordningsförslagen. Vidare framlade han detaljerade planer för landets befästande i dess helhet, och 1871 presenterade han ett arméorganisationsförslag byggt på indelningsverkets avskaffande. Det fälldes i FK. M motsatte sig en återförening av skärgårdsartilleriet och flottan, pläderade för jordskatternas ersättande med inkomstskatt och kämpade för en utvidgning av rösträtten. När kammaren avstyrkte upphävandet av dödsstraffet var han "av illamående frånvarande".

Valet 1872 gick i konservativ riktning, och M omvaldes inte, vilket bl a kan förklaras av att han stödde en avskrivning av grundskatterna, som inte låg i städernas intresse. Genom sin kritik av härordningsförslagen hade han dock vunnit lantmannapartiets förtroende. Han blev en av partiets förgrundsmän och dess militäre expert. Det var främst han som utarbetade partiets härordningsförslag 1878, framlagt i sju massmotioner, också det fällt i FK. Under 1870- och 80-talen uppträdde han också som lantmannapartiets vapendragare i pressen (Aftonbladet, DN, Fäderneslandet).

M återkom till riksdagen 1882, då han av Kronobergs läns landsting invaldes i FK. Han fann sig emellertid aldrig tillrätta i denna konservativa församling och återgick till AK 1890. Inför riksdagen 1891 sammankallade M stockholmsbänkens ledamöter och framlade ett handlingsprogram. I den förtroendenämnd som sedan tillsattes lämnades han dock utanför, vilket var ett hårt slag för honom. Vid varje riksdag 189096 yrkade M på allmän rösträtt, och när en folkriksdag för detta ändamål anordnades 1893, fick han det högsta röstetalet och valdes till ordförande. Men AK vägrade M att interpellera statsministern i rösträttsfrågan. Han hade förlorat förtroendet inom sitt parti och blev allt mer isolerad.

Vid sidan av sin politiska verksamhet fortsatte M sitt krigshistoriska författarskap. 1862 hade han författat texten till ett planschverk om sv arméns uniformer, och som krigshistoriskt biträde vid topografiska kåren samlade han material till en sv krigshistoria för tiden från 1500-talets slut till 1814 (utg 1865). Vidare fick han i uppdrag av finska litteraturföreningen att utarbeta en skildring av den finska arméns öden och krigshändelserna i Finland särskilt åren 178890 och 180809 (utg 1870). M skrev också i serien Öreskrifter för folket populära skildringar av bemärkta krigshändelser i Sveriges historia samt skildrade Erik XIV:s fall, Sthlms historia och fälttåget i Norge 1814.

Uppsatsen Om Carl XII såsom fältherre, jemte en öfversigt af de strategiska grunddragen af hans fälttåg (KrVA:s tidskrift 1867) förebådade genom sin positiva bedömning av kungen som fältherre Karl XII-renässansen trettio år senare. I två uppsatser om Gustav II Adolf några år före 250-årsminnet av kungens död hävdade M att angreppet på Tyskland var ett erövringskrig och att det varit till skada för såväl Sverige som Tyskland: Om kungen antas försvara trosfriheten måste man ändå ifrågasätta om han har rätt att offra sitt folk för en idé; kungen, i synnerhet för ett litet folk, får inte vara kosmopolitisk utan måste vara strängt nationell, och idéer kan dessutom aldrig befrämjas genom våld och blodsutgjutelse. Uppsatserna väckte ovilja i vida kretsar och föranledde skarp kritik. Särdeles uppbragt var Oscar II, som tidigare tagit intryck av M:s åsikter om Karl XII (Hildebrand).

Som författare var M outtröttligt flitig, saklig och ofta starkt moraliskt engagerad. Hans "tal liknade hans skriftställarskap i brist på personlig prägel" och han var alltid mycket allvarsam (Jäderin). "Med sin stora, tunga kropp på de löjligt små, högklackade stövlarna" (Jäderin; jfr Lewenhaupt) tycks han ha haft ett drag av koketteri som väl även skymtar i kommentaren att han prövat sitt "mod i kulregnet och funnit det bestå provet" (brev till S Lagerberg 28 aug 1863, KrA).

M var självständig, orädd och oppositionell och drog sig inte för att i handling dra konsekvensen av sina åsikter. I åtskilliga avseenden beträffande indelningsverket, värnplikten, sjöförsvaret, skatterna, dödsstraffet, rösträtten, Karl XII och Gustav II Adolf förfäktade han åsikter som var högst inopportuna, av samtiden ibland uppfattade som rentav skandalösa. Därför avbröts hans militära bana, och som politiker blev han inte särskilt framgångsrik. Han var en självständig tänkare och framförde åsikter som i vissa avseenden var före sin tid.

Göran Andolf


Svenskt biografiskt lexikon