Tillbaka

A V Martin Olsson

Start

A V Martin Olsson

Arkitekt, Riksantikvarie

Olsson, Axel Vilhelm Martin, f 30 april 1886 i Tensta, Upps, d 27 aug 1981 i Sthlm, Osc. Föräldrar: trädgårdsarkitekten Axel Vilhelm O o Hulda Charlotta Lindquist. Mogenhetsex vid H reallärov å Norrmalm i Sthlm 14 dec 07, ord o tillfällig elev vid KTH 28 sept 08vt 10, inskr vid UU ht 10, FK där 28 maj 12, specialelev inom fackskolan för arkitektur vid KTH ht 13vt 15, avgångsex där 27 maj 15, inskr vid StH ht 13, vetensk kontrollant vid Riddarholmskyrkans restaurering 14 (instr 26 maj)22, FL vid StH 12 dec 14, speciallär i sv arkitekturhist vid KTH 18, tf prof i samma ämne vid FrKA (Konsthögskolan) 26 juli 18, ord prof där 27 nov 19 (tilltr 1 jan 20)30 april 46, arkitekt utom stat i Byggnadsstyr 18 dec 18, sekr hos Rådet till skydd för Sthlms skönhet 2647, led där 4757, sekr i Sthlms stads-museikomm 2837, chef för Sthlms stadsmuseums organisation 3235, tf chef för museet 3637, riksantikvarie o sekr i VHAA 5 april 4630 april 52.  HedLFrKA 38 (led av förvaltn: nämnden 4257), LVHAA 46, fil hedersdr vid StH 30 maj 47, LKrVA 49.

G 10 juni 1915 i Sthlm, Jak, m Wera Maria Wahlin, f 13 aug 1888 i Siklaö, Sth (enl fb för Hedv El, Sthlm), d 2 aug 1978 i Sthlm, Osc, dtr till grosshandlaren Carl Abraham W o Clara Johanna Stanislauska Syberg.

Martin O:s far arrenderade den stora trädgården på 1600-talssäteriet Salsta i Uppland. Hans yrke grundlade säkerligen O:s botaniska intresse. I Norra realläroverket, där O fick börja sedan familjen flyttat till Sthlm, odlades hans botaniska kunskaper. I skolan väcktes också hans litterära ambitioner, och redan som gymnasist började han utarbeta en bibliografi över tidens store skald och ungdomens idol, Gustaf Fröding. Yrkesvalet var med O:s många intressen svårt, och hans första val blev inte det definitiva. Efter två år på KTH:s väg-och vattenbyggnadslinje och med den publicerade Frödingsbibliografin i bagaget skrevs han in vid UU för studier i litteratur-och konsthistoria med estetik. O fick snart kontakt med Johnny Roosval, docent i konsthistoria. Denne hade en nästan magnetisk förmåga att dra till sig och entusiasmera elever. I Roosvals trollkrets mötte O några äldre studenter, vilka blev hans nära vänner, och även sin blivande hustru. Nu formerades för att citera hans studiekamrat Henrik Cornell (bd 9), "den första stora och sammanhållna generationen av svenska konsthistoriker", den som kom "att bilda ryggraden i den utveckling, som tog sin början inom museiväsendet, konst- och kulturminnesvården".

Roosvals cykelexkursioner i Uppland har blivit legendariska och är ofta omskrivna. Det gällde inte bara studier för examen utan också medverkan i verket Sveriges kyrkor, som börjat utges under ledning av Roosval och Sigurd Curman. De två delade ut kyrkor till eleverna att studera och beskriva. O och hans närmaste vän Karl Asplund fick i uppdrag att gemensamt behandla kyrkorna i Väddö och Häverö skeppslag i Uppland. Säkerligen var det Curman som uppmanade O att ta upp arkitekturstudier vid KTH. Med en fil kand-examen från Uppsala som extra merit blev han antagen som specialelev och gick sedan ut som arkitekt. Då hade han också hunnit bli licentiat för Roosval med en avhandling om centralkyrkor.

Medan O ännu gick på KTH fick han ett erbjudande att bli överintendentsämbetets och riksantikvariens kultur- och konsthistoriske kontrollant vid den restaurering av Riddarholmskyrkan i Sthlm som just på- börjats. Arbetet hade av K M:t kringgärdats med ovanligt stränga bestämmelser; kontrollanten skulle tillse att inga konst- eller kulturhistoriska intressen åsidosattes eller led skada, han skulle göra undersökningar för att klarlägga kyrkans historia, övervaka alla känsligare arbeten och ge arbetarna tekniska anvisningar om arbetets utförande. Samtidigt fick han i uppdrag att skriva om kyrkan i Sveriges kyrkor. Riddarholmskyrkans restaurering blev en fjäder i hatten för O, som nu vid sidan av Curman sågs som den främste representanten för modern restaureringsteknik. Han skrev flera verk om kyrkan, bla två stora volymer i Sveriges kyrkor (192837), rikt dokumenterade såväl i arkeologiskt och byggnadshistoriskt hänseende som i fråga om inventarierna och de historiskt märkliga gravminnena.

Som professor i arkitekturhistoria vid Konstakademin och som lärare i sv arkitekturhistoria vid KTH lät O eleverna mäta upp intressanta byggnadsverk och anläggningar. Därigenom lärde han dem husens historia, egenart och tekniska karaktär. Han var saklig och betonade vikten av att studera byggnadernas miljö. Han fostrade många unga arkitekter, vilka senare gjort viktiga insatser inom sv byggnadsvård. Själv fick O genom olika statliga uppdrag en ovanligt mångsidig och ingående kunskap om Sveriges äldre arkitektur; bl a förordnades han att som sakkunnig biträda Byggnadsstyrelsen vid upprättande av en förteckning över staten tillhöriga s k byggnadsminnesmärken.

Under 1920-talet arbetade O också med restaureringen och undersökningen av några av landets viktigaste och märkligaste profana byggnadsverk, främst K Slottet i Sthlm samt Kalmar och Borgholms slott. Han gjorde där viktiga arkeologiska undersökningar och kunde därigenom klargöra deras äldsta historia. De omfattande grävningarna på Sthlms slotts borggård och undersökningarna bakom Lejonbacken, där medeltida murverk blottades, gjorde att han kunde utföra goda rekonstruktioner av medeltidens borg och Vasatidens slott. Ett resultat blev att O fick i uppdrag att redigera verket Stockholm slott (194041) där han själv skrev avsnittet om slottets tidigare historia. Vetenskapligt blev hans forskningar om Kalmar slott de mest omfattande; de resulterade i en byggnadsmonografi i fyra delar (194465). Om Kalmar slotts kyrkor skrev han i Sveriges kyrkor 196876.

Som lärare i arkitekturhistoria fick O syssla mycket med 1700-talet, och han fängslades av detta ur byggnadshistorisk och konstnärlig synpunkt intressanta skede. Han utgav Erik Palmstedts illustrerade resedagbok 177880 med en utförlig biografisk inledning (1927) och skrev flera uppsatser om Jean Erik Rehn. O ansåg Rehn vara en av sin tids mest framstående arkitekter, i varje fall den mångsidigaste.

1926 uppdrog Rådet till skydd för Sthlms skönhet, vanligen kallat skönhetsrådet, åt O att vara kontrollant vid reparationsarbeten på staden tillhöriga, kulturhistoriskt värdefulla byggnader och senare s å blev han rådets sekreterare. Skönhetsrådet hade dåligt rykte hos stadens myndigheter, men O lyckades göra det till en flitigt utnyttjad remissinstans. Han gav det en ny och mera realistisk inriktning, koncentrerade verksamheten till de kulturhistoriska vårdproblemen och fick god kontakt med de verkschefer han skulle samarbeta med. O var kulturoptimist och ansåg att vandalism oftast berodde inte på ond vilja utan på okunnighet. Därför lät han rådet igångsätta inventeringar av äldre bebyggelse som kunde anses värdefull och borde bevaras. Rådet deltog även i debatterna om stadens stora genomgående trafikleder, Nedre Norrmalms reglering och Gamla stans bevarande. Ibland kunde direkta initiativ tas, delvis tack vare 0:s goda förbindelser med arkitekterna.  O kom också att mycket aktivt medverka till skapandet av Sthlms stadsmuseum. Borgarrådet Oscar Larsson tillsatte bl a en museikommitté där O som sekreterare fick i uppdrag att utarbeta riktlinjer för museets verksamhet.


O efterträdde 1946 vännen och lärofadern Curman som riksantikvarie. På denna post kunde han inte som i sina tidigare verksamheter göra viktiga nya insatser, och det var inte utan saknad han lämnade sekreterarskapet i skönhetsrådet. Han var van att arbeta tämligen självständigt och inte att leda ett ämbetsverk. Som riksantikvarie gällde det att förvalta och vårda den organisation som Curman byggt upp. Han lät sina medhjälpare arbeta självständigt men ingrep med kraft när så behövdes. Han agerade till förmån för flera hotade byggnadsverk och lyckades bl a rädda den vackra Falkenbergsbron. Efter pensioneringen ägnade sig O åt författarskap; i flera arbeten behandlade han Djurgården i Sthlm där han var bosatt.

Den samhällsomvälvning som följde i industrialismens spår ställde stora krav på förnyelse inom kulturminnesvården i Sverige. I den krets som från 1910-talet, målmedvetet och med knappa resurser, tog itu med problemen var O en viktig kraft. Med sina djupa, såväl tekniska som konsthistoriska, arkeologiska och arkivaliska kunskaper blev han en av landets främsta restaureringsexperter. Han var också en samlande gestalt som engagerade och stimulerade en med tiden växande skara av medarbetare.

Gösta Selling


Svenskt biografiskt lexikon