E Gösta Oswald

Oswald, Eric Gösta, f 9 juni 1926 i Sthlm, Matt, d 26 juli 1950 i Väskinde, Gotl (enl db för S:t Göran, Sthlm). Föräldrar: faktorn Eric Gustaf Adolf O o Judit Blenda Östberg. Studentex vid H a l för gossar å Norrmalm, Sthlm, 29 maj 45, inskr vid StH ht 45, ex i pianopedagogik vid Kursverksamheten där 23 maj 47, litt:kritiker i Aftontidn 46 o AB 48–50. Förf.

G 6 april 1950 i Uppsala, Domk, m journalisten FM Jörel Emfred Jöransdtr Sahlgren, f 7 maj 1923 i Lund, d 26 juni 1984 i London, Greenwich, dtr till prof Gustaf Fredrik Jöran S o Eva Gudrun Förberg samt senare omg Plowman.

Gösta O växte upp i Sthlm, i en enrummare på Västmannagatan. Staden förblev huvudmiljön, upplevd med en intensitet som påminner om James Joyce och Hjalmar Söderberg. O försökte sig som författare och Stockholmsskildrare redan i tolvårsåldern. Hans tidiga produktion vittnar om både lekfullhet och livsallvar, om språklig musikalitet och eminent imitationsförmåga. Med sina brådmogna intellektuella och konstnärliga ambitioner var han en främmande fågel i sin omgivning.

Musiken var den främsta ambitionen under tonåren. 1942 studerade O komposition och musikteori för Erland v Koch. O:s musikaliska produktion omfattar ett stort antal verk som ännu väntar på en sakkunnig granskning och bedömning. En pianokomposition från 1942, Fantasie, Op 11, Finns i en inspelning från 1968. Komponerandet kulminerade i en symfoni 1943–45.

Efter skolgång i bl a Vasa real kom O till treårigt latingymnasium i Norra latin. Vid samma tid flyttade familjen till en något större enrummare i Fredhäll. I Norra latin hamnade O i en krets som delade hans konstnärliga intressen: I samma klass gick Vilgot Sjöman, senare författare och filmskapare, och i gymnasieföreningen Concordia fanns författarämnena Carl-Eric Nordberg och Lars Forssell. Med Sjöman förde O en intressant korrespondens 1943–46. Det sammansatta i O:s karaktär – det på en gång skygga och sprudlande, svala och brinnande – framhålls av vännerna: "En inre eld lyste upp hela hans genomskinliga lilla gestalt, han brann som en snölykta. Han uppväckte på samma gång – och ofta också var för sig – skrämsel och ömhet" (Forssell).

Debuten kom redan våren efter studentexamen. I Schopenhauers anda – boken är dedicerad "an A. S." – skrev O sommaren 1945 den musikaliskt komponerade diktsamlingen "den andaktsfulle vissiaren" (1946). Formellt står den i Erik Lindegrens (bd 23) tecken. När O sökte sig mot modernismen i sitt musikaliska skapande var det för att ge frihet åt visionen och det känslomässiga uttrycket, vilket innebar en mer "romantisk" hållning än den samtida s k Måndagsgruppen (K-B Blomdahl, I Lidholm m fl) med dess klassicistiska och formalistiska inriktning. Lindegrens diktsamling "mannen utan väg" blev en katalysator. Där fann O såväl känslomässig kraft och komplikation som intellektuell klarhet och formell kontroll liksom troligen också en väg att förena musikens omedelbara appellerande till sinnena med språkets förmåga att bära fram idéer.

O:s debut väckte uppmärksamhet; han fann sig snart indragen i den strid om modernismen som blossade upp 1946. På två dagar författade han ett konstnärligt manifest, Nysymbolismen. – Ett par dagar efter debuten koncipierade O sitt nästa verk, Christinalegender (postumt utg 1963): "väljer Christina av Stommeln, trevar mej fram mot henne, gm sekler härifrån och bortifrån".

Christinalegender är ett lyriskt prosaverk och O:s djärvaste konstnärliga experiment. Där samlas alla de mystiker och tänkare som fängslat O under åren: Eckehart, Leopardi, Kierkegaard, Rilke, Ekelöf, men även skeptiker som Kafka och Hägerström, etiker som Spinoza och Vilhelm Ekelund. Starkt framträder det kvinnliga temat; Christina, Sapfo, Dido, Kassandra, Ifigenia. En av O:s tidigaste följeslagare var Edith Södergran.

O gav aldrig ut Christinalegender. Kanske menade han att han hade förlyft sig. Renskriften gav han i present till den kvinna han hade lärt känna när han påbörjat verket, den norskfödda Ranveig Boleyn-Drewry. Hon uppfyllde vid sidan av skrivandet O under dessa år och breven till henne 1946–50 är konstnärligt och känslomässigt rika dokument. Ett stort "(R)" står på ett av försättsbladen till romanen En privatmans vedermödor (1949). I den speglas de branta kurvorna i kärleksförhållandet till Ranveig.

Den tunna boken, utgiven under pseudonymen Peter Sergius med konstnären Arne Jones' katedral på omslaget, förtjänar en plats som modernistisk prosaklassiker, en motsvarighet på 1900-talet till Hölderlins Hyperion eller Claes Livijns Spader Dame från romantiken. Den är å ena sidan ett totalt genomfört ironiskt konstverk, å andra sidan en svindlande vacker "pathétique". Temat är svartsjukan. Romanen är en vandring genom herr O:s medvetande, som på samma gång är hela den västerländska kulturens medvetande. Det som hägrar är en befrielse i intet, men herr O hinns upp. Boken slutar i herr O:s tigande och oförlösta skri som rinner utmed rännstenen och boksidan.

Parallellt med romanen arbetade O med översättningar, dels (tillsammans med Karl Vennberg) av Max Bröds bok om Kafka (1949), dels av Hölderlins Hyperion (1990). Sporadiskt bedrev han också litteraturkritik.

Våren 1949 begav sig O med hjälp av ett resestipendium tillsammans med kollegan Axel Liffner till Irland. Förutom Dublin besöktes öarna på västkusten, varifrån O tog namnen på tre av personerna i sin nya roman Rondo (1951). O fortsatte sedan till Paris där denna vår många sv författare samlades. O träffade bl a Erik Lindegren, Johannes Edfelt, Sven Stolpe och Rut Hillarp. O var en av medarbetarna i Lindegrens mångkulturella tidskrift Prisma, bl a med diktsviten Unga flickors sånger för att dö och en artikel om Thomas Manns Doktor Faustus.

I Paris tog arbetet på den nya romanen fart. Rondo skulle stå i humorns och humanitetens tecken, i närheten av Rabelais. Men dess tema blev saknaden. I Paris nåddes O av meddelandet att Ranveig skulle fara till Amerika på ett år. Enligt ett brev hade han då redan påbörjat "avskedskapitlet" i Rondo: "och plötsligt är luren så tung och kall i handen...". O:s egen resa avbröts. En "sjukjournal" förd under hösten 1949 vittnar om saknaden och sönderslitenheten. Till detta kom de materiella bekymren. O försökte recensera för brödfödan, men verksamheten låg inte för honom. Han var ofri och barskrapad: "50 öre i kontanter och 3 cigarretter". Han bodde ännu hos föräldrarna.

O mötte sin blivande hustru i samband med en politisk diskussion i Uppsala. Arbetet med Rondo återupptogs, en stort anlagd idé- och "dröm"bok med drag av "mytografisk" självbiografi. I en form hämtad från drömmens arbetssätt prövar romanen olika förhållningssätt till skapandet. I centrum står kvinnan Inis, symbol för den saknade Skönheten. Skådeplats och motpol till Inis är Staden, som står för lidande, förgänglighet och mänsklig gemenskap. Till sin ansats är romanen en för Sverige unik inventering av konstens uppdrag och av möjligheten att "förhålla sej skapande". Av romanens fem delar är två tämligen färdiga, de övriga tre mer eller mindre fragmentariska. Arbetet avbröts av O:s drunkningsdöd utanför Brissunds fiskeläge på Gotland. Rondo utgavs ofullbordad, kärleksfullt redigerad av hustrun.

O är en av "de unga döda" i litteraturen. Han omgavs tidigt av en aura av genialitet. O kan ses både som en romantisk särling och som en begåvad och stridbar företrädare för den sv fyrtiotalsmodernismen. Hans skaparlynne kännetecknades av starka spänningar: Språkligt mellan en extrem receptivitet och en djup egenart – "en inre klang av hammare mot städ, ett inre vibrato" (Ekelöf), känslomässigt mellan frånvändhet och dragning mot mystik och en febrig längtan efter gemenskap.