Hjalmar Emil Fredrik Söderberg

Söderberg, Hjalmar Emil Fredrik, f 2 jun 1869 i Sthlm, Hedv El, d 14 okt 1941 i Khvn, Østervold. Föräldrar: notarien Anders Fredrik S o Emilia Theresia (Emma) Brander. Mogenhetsex vid Norra latinlärov i Sthlm 15 maj 88, anställd i Generaltullstyr 11 juni 88–96, skribent i DN 89–91, inskr vid UU 12 maj 90, medarb i Nyaste Kristianstadsbladet dec 91–april 92, skribent i OoB från 92, medarb i SvD 97–08. Författare.

G 1) 18 jan 1899(–1917) i Sthlm, Svea art, m Märta Abenius, f 5 maj 1871 där, d 24 dec 1932 där, Hedv El, dotter till majoren Carl Johan A o Augusta Maria Elliot; 2) 23 aug 1917 i Khvn, Rådhuset, m Emilie Jensine Voss, f 19 jan 1876 där, Trinitatis, d 15 sept 1957 där, Næstvedgade, dotter till målargesällen Jens Eduard V o damskrädderskan Caroline Amalie Søeborg.

Hjalmar S:s roll i svensk kulturhistoria är sammansatt. Han debuterade som poet, skaffade sig ett respekterat namn som litteratur- och teaterkritiker, blev en av våra främsta novellister och skrev några romaner som fortfarande hör till de mest uppmärksammade i den svenska litteraturen. Han var också dramatiker, med tre pjäser – av vilka en fortfarande spelas, har uppförts i flera länder och dessutom filmats –, religionskritiker och samhällsdebattör. En kort tid var han en uppskattad kåsör.

Också uppfattningen om S har varierat. Forskning visar att han under sin livstid och flera decennier efter sin död inte hade den ställning av respekterad klassiker som han har idag. I början av sin litterära karriär framträdde han med en lätt utmanande attityd, som väckte upprördhet och delvis motverkade den seriösa sida som avtecknar sig i hans litteraturkritik och den vemodiga stämningskonsten i flera av hans verk. Samtidigt som hans självständighet och polemiska hållning vållade irritation i vissa kretsar blev han en beundrad förebild för flera yngre författarkolleger, även i Finland och Norge, och lästes med hängivenhet av en trofast publik. Bakom masken av en oberörd flanör, som tycktes intressera sig mera för valet av cigarrmärke än för världens gång, observerades efter hand hans engagemang, hans klarsyn och hans ståndaktigt humanistiska hållning, och numera hör den sidan till det som håller hans författarskap levande.

S kan med fog sägas ha varit före sin tid i flera avseenden, men det finns också ett konservativt drag hos honom: hans skönlitterära produktion har en förankring i tiden kring sekelskiftet 1900 och han tog starka intryck av upplysningstidens förnuftslära. Kanske det är riktigast att beskriva honom som tidlös: en man som gick sin egen väg genom tidens skiftningar, med värderingar som han funnit hållbara, och som i varje epok har funnit läsare vilka uppskattar hans blandning av allvar och humor, av skepsis och engagemang, av vemod och polemik – allt framställt med en stilkonst som även kritiska bedömare i samtiden noterade och som har lyckats bevara sin fräschör ännu hundra år senare.

S växte upp i ett stillsamt tjänstemannahem i Stockholm, först vid Nybrogatan, några år senare vid Majorsgatan, kvarter som då ännu hörde till stadens halvt lantliga idyller. Familjen bodde i ett stenhus – det fanns kvar ännu på 1960-talet – med hyresgäster som huvudsakligen tillhörde medelklassen, men mitt emot låg ”Långa raden” med enkla trähus och en fattig proletärbefolkning. Här mötte S först de sociala förhållanden som han senare vid flera tillfällen kommenterar i sitt författarskap.

Fadern var notarie vid Kammarkollegium och har beskrivits som stillsam och mycket plikttrogen. Även modern var lugn och tillbakadragen; en tilltagande dövhet isolerade henne med tiden och tvingade henne att upphöra med sin undervisning i pianospel. Deras första barn, dottern Frida, tre år äldre än Hjalmar, präglades tydligen av den anspråkslösa atmosfären i hemmet och led hela sitt liv av en påfallande blyghet. Hon blev lärarinna i Karlskrona 1896 och stannade där till sin död 1926. Livet igenom förblev hon sin brors förtrogne, beundrare och stöd, inte minst ekonomiskt.

Den färgstarkaste personen i hemmet var mormodern, Hedvig Wiberg. Hon var troligen den i S:s tidiga omgivning som hade den största betydelsen som litterär inspirationskälla för honom, med sitt mustiga språk och sin berättarglädje. Flera av hans tidiga skisser och noveller refererar till henne som källa eller medagerande.

S:s intresse för det ordinarie skolarbetet var tämligen matt, men han engagerade sig desto mer intensivt i litteraturstudierna, inte minst utanför skolan: ”Det fanns gudskelov en lokal som hette ’Stockholms Läsesalong’, i hörnet av Klarabergsgatan och Beridarebansgatan. Där var jag redan som gymnasist fast kund, och där hade jag slukat hela den moderna litteraturen.” (De första stegen, 1937). Denna omfattande läsning kan förklara hans påfallande tidiga mognad när han inledde sin bana som litteraturkritiker. Hans debut skedde dock som poet. Under sin sista termin i gymnasiet fick han två dikter publicerade i tidningen Hemvännen (under pseudonymen Ossian Bark), långt senare av S själv karakteriserade som ”blek efterklang av Rydberg”.

S beskrivs av samtida som kände honom närmare som trofast, pålitlig och ärlig. Han omtalas också som originell, kvick, rolig och charmerande. Ernest Thiels dotter Signe Henschen har i en intervju sagt att han var ”snäll och rar”, ”oerhört hemtrevlig” med ett milt och vänligt sätt. Sven Lidman (bd 22) karakteriserade S som ”en av de finaste, ädlaste och renaste människor jag någonsin har träffat”. Enligt Marika Stiernstedt (bd 33) var han till sitt yttre ”prudentlig och pedantiskt noggrann” och utmärkte sig genom sin ”oslagbara korrekthet”. Senare forskning har på flera punkter nyanserat denna idealiserande bild. Fastän en skarp debattör i offentligheten, var S uppenbarligen konflikträdd i det privata, stundom handlingsförlamad, och dessa inre slitningar utryckte sig både i ett allvarligt alkoholmissbruk och i depression.

Kritikern. Snart nog lockades S att bli kritiker. Sommaren 1888 läste han Fröken Julie och inspirerades till en artikel, som han sände till Dagens Nyheter. Den honorerades, utan att publiceras, och ledde till att han fick flera recensionsuppdrag. Parallellt med dessa uppgifter etablerade sig S nu även som prosaförfattare, med några skisser och noveller som också trycktes i Dagens Nyheter.

S tänkte sig en framtid som författare, men i likhet med Martin Birck i genombrottsboken ett decennium senare noterade han skillnaden mellan födkrok och livsuppgift. Någon månad efter studentexamen 1888 blev han extra ordinarie kammarskrivare vid Generaltullstyrelsen, en erfarenhet som han senare skildrade i Martin Bircks ungdom (1901) och som han i en självbiografisk återblick har kallat en ”humbugstjänstgöring”. Formellt kvarstod han i verkets rullor till 1896. I motsats till Martin Birck blev han yrkesförfattare, men med sin efter hand sparsamma produktion fick han svårigheter att ”leva på sin penna” och plågades länge av återkommande ekonomiska problem.

Höstterminen 1890 påbörjade S studier i statskunskap och latin vid Uppsala universitet. Det blev bara en termin vid akademin, men den saknade inte betydelse för hans litterära utveckling.

Följande år upphörde S:s förbindelse med Dagens Nyheter, och han måste se sig om efter en annan plattform. Det blev Nyaste Kristianstadsbladet, som för att vara landsortstidning var relativt väl ansedd. Den var liberal och betraktades som radikal. I december 1891 efterträdde han Emil Kléen (bd 21). Han tilldelades skiftande arbetsuppgifter – litteraturkritik, teaterkritik och brottmålsreferat – men skrev också dikter, litterära skisser och kåserier och översatte både lyrik och prosa: från danska (J P Jacobsen, Gustav Esmann, Viggo Stuckenberg), från franska (Pierre Loti) och från tyska (några anonyma). Han hade ganska stor frihet i sitt skrivande, men betraktade denna vistelse i Skåne som en förvisning, och den blev inte lång. Han lämnade tjänsten och staden i slutet av april 1892.

S:s viktigaste produktion fram till bokdebuten 1895 var hans litteraturkritik. Efter de två dagstidningarna blev hans förbindelse med Ord och Bild ett viktigt avancemang. Den grundades av Karl Wåhlin 1892, och samma år började S skriva där. Här fick han ett forum för litteraturkritik, teaterkritik och skönlitteratur och han medverkade i tidskriften under tre årtionden, med sammanlagt ett 50-tal större och mindre bidrag, från stora litteratur- och teaterkrönikor till dikter, recensioner och korta berättelser.

I S:s litteraturkritik, urskiljer man två viktiga drag: den stränga estetiska granskningen och intresset för samhällsfrågor. Ett studium av de tidiga recensionerna och essäerna visar att S redan före sin bokdebut hade format ett litterärt program, som omfattade en rad principiella kvalitetskrav på handling, personskildring, miljö, idéer, komposition och stil. Historien skulle gripa genom framställningen, inte genom författarens personliga anvisningar i texten; en objektiv berättarattityd var idealet. Det fanns några författare som S satte särskilt högt. Dit hörde i ungdomen Viktor Rydberg (bd 31) och Strindberg (bd 33), Herman Bang och Georg Brandes samt Guy de Maupassant (som han även översatte). Något senare tillkom Anatole France, som han har kallat sin ”mästare”; han översatte flera av dennes böcker.

S:s teaterkritik är naturligt nog besläktad med hans litteraturkritik, men skiljer sig samtidigt i vissa avseenden från den, eftersom det handlar om ett annat medium. Här gäller det att bedöma två prestationer, både pjäsen och föreställningen, och S tog båda uppgifterna på stort allvar. Under sina fem månader i Nyaste Kristianstadsbladet recenserade han ett tjugotal föreställningar, och när han några år senare fick samma uppdrag i Svenska Dagbladet och Ord och Bild utvecklade han det intresse som han hade grundlagt redan i de tidiga tonåren.

S:s recensioner speglar hans förtrogenhet med teatern, både de viktigare pjäserna och skådespelarna. Han iakttog de enskilda aktörerna, deras förutsättningar för rollen och deras förmåga att ta vara på den, men han var också en skarp iakttagare av föreställningens scenografi, rekvisita och kostymer; därtill brukar han kommentera både akustik och temperatur i lokalen, vilket ger läsaren en särskild närvarokänsla. Det finns i dessa artiklar en annan, lättare, ton än i de många seriösa litteraturartiklarna, ibland rentav uppsluppen, och tillsammans utgör de en intressant och underhållande krönika över sekelskiftets teaterliv.

Romanförfattaren. Med debutboken Förvillelser visade sig S behärska ett större format. När den kom ut i slutet av oktober 1895 hyllades den av flera recensenter för sin stil och skickliga litterära gestaltning. Dess innehåll väckte däremot anstöt hos de flesta kritikerna. Det strängaste angreppet kom från Harald Molander (bd 25) som i likhet med många andra uppfattade romanen som ett exempel på den ”sedlighetssårande” litteraturen: en berättelse om en medicinstudent som missköter både sina studier och sin ekonomi, förfalskar en växel och inleder två oansvariga kärleksaffärer. Genom att inte straffa dessa brott mot både den erotiska och den ekonomiska moralen – och, av en ytlig läsning att döma, inte heller visa att hjälten känner några påtagliga betänkligheter – ansågs S utgöra en fara för den ungdom som kunde lockas av hans bok. Molander gick t o m så långt att han karakteriserade den som pornografi (den borde ha försetts med ”förseglat omslag”). Hans recension föranledde en protest från en rad av S:s kolleger, men den ryktbara debatt som följde, sköttes i huvudsak av S själv. Det var hans första offentliga polemik, men den blev ingalunda den sista. Häftigheten i polemiken kan förklaras med att bakom en litterär gestalt igenkände man – särskilt på den konservativa sidan – en människotyp som på den tiden var föremål för återkommande kritik: den frivola, moraliskt indifferenta bonvivanten. Genom S ville man således komma åt Det unga Sveriges realistiska hållning.

Förvillelser har ibland underskattats vid jämförelse med S:s övriga böcker. En noggrannare läsning visar att den äger påfallande kvaliteter. Den medvetna berättartekniken, den eleganta och säkra stilen och den psykologiska gestaltningen är märkvärdigt mogen för att vara ett debutverk av en 26-åring. När man sätter in romanen i ett större sammanhang, i belysning av hela S:s författarskap, inser man att samtidskritikernas förhastade tolkning, föreställningen om en omoralisk historia, har att göra med frånvaron av ”etiska anvisningar”. Författaren överlåter åt läsaren att göra sina egna bedömningar och intar själv en objektiv, iakttagande berättarroll, men berättelsen saknar inte moraliskt medvetande.

S kunde nu betrakta sig som etablerad, dock fortfarande framför allt som kritiker, och våren 1897 ingick han i Svenska Dagbladets kulturredaktion. Även S:s privata förhållanden ändrades; i januari 1899 gifte han sig med Märta Abenius, dotter till en affärsman och f d officer med stundom framgångsrika affärer, och inom fyra år var han familjefar med tre barn. Äktenskapet blev olyckligt, hustrun var sjuklig och visade sig snart oförmögen att sköta hemmet. Denna situation i förening med S:s vacklande ekonomi bidrog till att störa hans arbetsro.

Som romanförfattare återkom S 1901 med Martin Bircks ungdom, en utvecklingsroman där den inledande barndomsskildringen har tydliga självbiografiska inslag som gestaltas med utsökt litterär konst. I de två senare avsnitten följer huvudpersonen en annan bana än sin författare, den som enligt dennes utsago kunde ha blivit hans egen, om han hade stannat kvar i Generaltullstyrelsen. Martin Bircks ungdom är fattig på yttre händelser – den ”skrevs på en tid då ’spänning’ gällde som det föraktligaste av alla litterära tjyvknep”, som S formulerar det i en senare kommentar till boken. Det rör sig alltså om en tankeroman. De tre stora ämnen som framför allt behandlas är religionen, litteraturen och kärleken. Martins uppgörelse med kristendomen är gripande i sitt allvar och är ett viktigt led i S:s livslånga behandling av den religion som han hade ”råkat bli uppfostrad i”. Även Martins författardrömmar blir resultatlösa; han inser att hans talang inte räcker för en framtid som diktare, och han nöjer sig med sin anspråkslösa tjänst i ”verket”. Kärlekens roll, det tredje huvudmotivet i romanen, sammanfattas i den symbolladdade och associationsrika kyss varmed romanen slutar; den rymmer både frusenhet och ängslan, men det viktigaste budskapet är hängivenhet och gemenskap.

Martin Bircks ungdom blev S:s litterära genombrott. Inom kort kunde förlaget ge ut en ny upplaga, och kritiken var övervägande välvillig. Boken kom också att medföra en oförutsedd utveckling i S:s privata tillvaro. En av hans läsare, en litterärt intresserad majorska i Skåne, Maria von Platen, skrev ett uppskattande brev. Därefter följde en brevväxling som efter hand blev allt varmare; när hon efter något år flyttade till Stockholm, inledde de ett förhållande som fick avgörande konsekvenser för både hans liv och hans författarskap. Privat medförde denna upplevelse ett genomgripande känslomässigt engagemang och efter några år en katastrof, ett dråpslag för hans redan problematiska äktenskap. Litterärt gav dramat material åt flera av hans verk, samtidigt som det vållade betydande påfrestningar på hans psykiska jämvikt och arbetsförmåga.

Samma höst som Martin Bircks ungdom utkom, fick S idén till sin tredje roman, Doktor Glas. Han har beskrivit den som ”på samma gång en tankebok och en helstöpt roman”. I september 1905 var boken färdig. När den publicerades väckte den blandade reaktioner: å ena sidan berömdes ännu en gång S:s stil, som här når en höjdpunkt i hans författarskap, i stämningskonsten, miljöskildringen och den psykologiska och intellektuella skärpan. Å andra sidan väckte handlingen ett starkt ogillande – också nu beroende på tolkningen av författarens hållning och att ett mord får passera ostraffat.

Frågan om att döda en medmänniska i något som kan beskrivas som ett tyrannmord hade S intresserat sig för redan tidigare (i recensioner av Jonas Lies roman Naar sol gaar ned 1896 och Strindbergs berättelse Tschandala 1897) och han skulle långt senare återkomma till ämnet (i ett brev till Carl G Laurin på 1930-talet). I sin recension av Gustaf af Geijerstams (bd 17) roman Nils Tufvesson och hans moder (1902), som skrevs medan han arbetade på Doktor Glas, diskuterar han en annan aspekt på ämnet: författarens sätt att förhålla sig till ett sådant stoff. I dessa tre verk fann S olika perspektiv på å ena sidan det moraliska dilemma och å andra sidan de berättartekniska problem som han nu var i färd med att gestalta. Men han refererar också till ett par av världslitteraturens klassiker i genren, Dostojevskijs Brott och straff (1866, med titel Raskolnikov) och Zolas Thérèse Raquin (1867).

Handlingen i Doktor Glas har inte mycket mer yttre spänning än de två tidigare romanerna, ändå kan den kallas en ”helstöpt roman”: en läkare som efter ingående och intensivt laddade överväganden mördar en av sina patienter för att befria dennes hustru från ett outhärdligt samliv.

Romanen speglar en rad av samtidens psykologiska, sociala och moraliska debattämnen, men den gestaltar också grundläggande tidlösa etiska problem. Det är naturligt att beskriva berättelsen som en genomtänkt analys av mördarens personlighet och av de erfarenheter och mekanismer som leder fram till gärningen. Själv betraktade S Doktor Glas som sin bästa bok och föreställde sig – i ett brev till den danske författaren Peter Nansen – att den hade förutsättningar att bli den internationellt mest framgångsrika av hans böcker.

Med tiden har Doktor Glas mött allt större uppskattning av både kritik och publik. Den har ett flertal gånger placerats bland de ”tio bästa” i omröstningar om de främsta svenska romanerna, den väckte uppmärksamhet på den engelskspråkiga litteraturmarknaden när Paul Britten Austins översättning från 1963 gavs ut i ny upplaga 2002, den valdes till ”Stockholmarnas bok” samma år; den har dramatiserats av Allan Edwall i slutet av 1980-talet och spelats med stor framgång, förutom av honom också av Sven-Bertil Taube och Krister Henriksson. Den har flera gånger bearbetats för att filmas, och två av dessa projekt har förverkligats. Som en bekräftelse av S:s bedömning har romanen också fortsatt att översättas till nya språk.

Det dramatiska förhållandet med Maria von Platen, som bröts våren 1906, inspirerade S att på sommaren bearbeta sina tankar och känslor till kärleksdramat Gertrud. Några år senare återkom han till stoffet, nu i ett större perspektiv, i sin fjärde roman, Den allvarsamma leken (1912). Den har alltså sina rötter i S:s egna upplevelser, men genom att göra den manliga huvudpersonen, Arvid Stjärnblom, till journalist gav sig S möjligheter att parallellt med kärlekshistorien ge plats åt en tidskrönika över epoken mellan Stockholmsutställningen sommaren 1897 och våren 1912. De samtida händelser som därmed kunde infogas – Dreyfusaffären, rysk-japanska kriget, unionskrisen, ”den stora kometen”, Titanics undergång m m – gav den en stark aktualitetsverkan, som med tiden har ersatts av en lika tydlig historisk atmosfär.

Huvudmotivet är kärlekshistorien mellan Arvid Stjärnblom och Lydia Stille, som möts i ungdomen, kommer ifrån varandra eftersom han inte vill binda sig, gifter sig på var sitt håll och återses tio år senare. De inleder ett förhållande, som blir problematiskt inte bara därför att båda är gifta. Lydia visar sig vara mer rastlös och bedrar Arvid med först en, därefter en annan av hans vänner. Samtidigt med att deras förhållande kollapsar havererar också hans äktenskap. Ensam och desillusionerad åtar han sig uppdraget som utrikeskorrespondent. Tack vare sitt omfattande litterära referenssystem lyckas S här av en historia som bygger på djupt personliga erfarenheter ge berättelsen allmängiltiga perspektiv och förbinda den med större litterära sammanhang. Kärleken, som är ett ofta förekommande motiv hos S, analyseras i denna roman, på samma gång illusionslöst och med bevarad insikt om dess styrka och dess prövningar.

Som alla S:s romaner orsakade Den allvarsamma leken ogillande och debatt, och den samtida kritiken var blandad. Med tiden har den blivit en älskad klassiker, värderad som den främsta kärleksromanen i svensk litteratur, både av kritiker och i läsaromröstningar, där den tillsammans med Doktor Glas ofta förekommer bland ”de främsta svenska romanerna genom tiderna”.

Romanförfattaren S är ingen epiker i traditionell mening, den yttre handlingen är inte särskilt dramatisk, spänningen rör sig på ett inre plan: den gestaltas i tankereferat och effektiv dialog. Kompositionen är genomarbetad, medvetet uppbyggd. Man kan säga att han respekterar det program som han utformade i sin tidiga litteraturkritik och tillämpar det med samma stränghet på sina egna verk som på de böcker han recenserade.

Samtidigt med brytningen med Maria von Platen 1906 upplöstes S:s äktenskap med Märta Abenius (den formella skilsmässan genomfördes dock först 1917). Sommaren 1907 träffade han en danska, Emilie Voss, som med tiden blev hans andra hustru. När de 1910 fick en dotter behövde S ta hänsyn till två familjer och delade varje år under 1910-talet sin tid mellan Köpenhamn och Stockholm, tills barnen i det första äktenskapet var vuxna. Därefter blev han helt bofast i Köpenhamn och besökte Stockholm vid endast ett par tillfällen efter 1922.

Novellisten. S beskrivs ibland som ”den korta historiens mästare”, och det förekommer att man talar om hans noveller som om de utgjorde en enhetlig produktion. Den är emellertid tydligt varierad och omfattar fem samlingar, där den tidigaste – Historietter (1898), hans andra bok – är den enhetligaste. De övriga samlingarna – Främlingarna (1903), Det mörknar över vägen (1907), Den talangfulla draken (1913) och Resan till Rom (1929) – har alla ett föga homogent innehåll, beroende på att de har tillkommit vid skilda tillfällen och först publicerats i olika tidningar och tidskrifter. Det rör sig totalt om ett 70-tal berättelser av skiftande karaktär. Där finns de tidiga skisserna – naturbetraktelser, reseintryck och miljöbeskrivningar – med den friska impressionens lätthet och snabbhet; där finns de korta men täta berättelserna om människoöden. Vissa handlar om livsavgörande ögonblick; andra är koncentrerade situationsbilder, en kategori är drömskildringar eller symboliskt dunkla historier; ytterligare några skildrar ett upprörande vardagsdrama. En annan grupp är de satiriska kommentarerna till olika företeelser i samtiden. Några är utformade som rena dialognoveller. I sina noveller ger sig S ut på vidare färder än i romanerna, både i tid och i rum. Geografiskt kan han förlägga handlingen både till den Gamla världen (Persien, Egypten och Nordafrika) och till den Nya (Stilla havet), och historiskt kan handlingen utspelas i antiken eller under franska revolutionen.

Det rör sig om ett brett register, präglat av S:s vakenhet för olika uppslag och varierande stoff, hans associationsförmåga, hans lyhördhet för skilda stämningar och intryck – allt gestaltat i en stil som smidigt anpassar sig efter innehållet. När han efter hand intresserade sig för flera historiska ämnen, behandlades de med en tydlig talang för pastischer.

Essäisten. Sommaren 1909 skrev S under loppet av några månader i Dragör en bok av ett helt nytt slag i sin produktion, Hjärtats oro. Den kan beskrivas som en syntes av dagbok, essä och debattbok. Arbetet utlöstes av några debattartiklar i Dagens Nyheter på våren och försommaren, där han kommenterade två aktuella ämnen: religionen, särskilt den s k djävulsdebatten i Dagens Nyheter, och den danska försvarsfrågan.

Själv har S beskrivit Hjärtats oro som en tankebok. Vid sidan av de nämnda aktuella debattämnena rymmer den en engagerad uppgörelse med Vitalis Norströms (bd 27) viljefilosofi. Men boken rymmer också betraktelser över den sociala situationen i hemlandet, inte minst storstrejken. Han gör också generella kommentarer till samhällsförhållandena, såsom diskussionen om rösträttsfrågan. S, som i så många frågor hade en fördomsfri och radikal uppfattning och i mycket var före sin tid, uttrycker här en negativ syn på kvinnornas rösträtt. Visserligen motiveras den med ett radikalt argument – förmodan att kvinnornas röster skulle stärka de konservativa krafterna – och visserligen uttrycker han en mer vittgående skepsis mot politiken genom att ansluta sig till Henrik Schücks (bd 31) provokativa svar när han tillfrågades om kvinnans rösträtt: ”Jag anser att det är angelägnare att avskaffa mannens.” Detta är en av de punkter där S brast i sin vanliga klarsyn; han ändrade dock uppfattning några år senare.

Dramatikern. Med ett teaterintresse som hade väckts i de tidiga tonåren och med erfarenheter som teaterkritiker under 15 år var det inte överraskande att S också framträdde som dramatiker. Sommaren 1906, efter den dubbla kraschen i äktenskapet och i förhållandet med Maria von Platen, skrev han under knappt två månader kärleksdramat Gertrud. Ett centralt tema i pjäsen är kontrasten mellan den manliga och den kvinnliga synen på kärleken. Trots den personliga besvikelse som var en viktig inspirationsfaktor eftersträvar S respekt och förståelse för den kvinnliga huvudpersonens känslor och handlingar, samtidigt som han övertygande gestaltar både äkthet och otillräcklighet i de manliga protagonisternas förhållanden till henne.

Pjäsen blev en framgång; premiäruppsättningarna från Stockholm och Köpenhamn turnerade i de skandinaviska länderna, i Finland och i Ryssland. Gertrud har därefter in i våra dagar uppförts åtskilliga gånger, både i Sverige och i utlandet (Tyskland, Frankrike, Grekland och Österrike). Den filmatiserades 1964 av Carl Theodor Dreyer.

S:s andra teaterstycke, enaktaren Aftonstjärnan (1912), utspelas på en liten krog där representanter för flera samhällsskikt är samlade och ett socialt förtryckardrama tar form. I centrum står en av servitriserna, Vivan, pressad först av sin fästman, en fattig uppfinnare som desperat beskriver sitt behov av pengar, och därefter av ”hovkamrern”, som erbjuder henne en summa pengar i guldmynt för att följa honom hem. När Vivan för fästmannens skull går med på hovkamrerns förslag, tar denne tillbaka det – en kränkning som hämnd för att hon tidigare har avvisat honom.

Första världskriget, som grep S mycket starkt, föranledde honom till polemiska inlägg mot debattörer som agiterade i försvarsfrågan, ofta med sympatier för Tyskland, men polemiken kunde också gälla synen på kriget som företeelse. Så var fallet med Fredrik Böök (bd 7), som S även i flera andra sammanhang kom i konflikt med. Böök hade i ett föredrag om Kriget och kulturen i oktober 1914 talat om krigets härdande och därmed nyttiga verkan, och S reagerade häftigt. Ett annat polemiskt inlägg gällde ett uttalande av kejsar Vilhelm II och vittnesbörd om den tyska arméns uppträdande i Frankrike. Även i en dikt, Kinesisk krigssång (1915), uttryckte han sin avsky för kriget – en drastisk kontrast till hans ungdoms nonchalanta dekadansdikter.

Medan kriget ännu pågick började S arbeta med sitt tredje dramatiska verk, som fick titeln Ödestimmen. Det är ett försök att analysera den politiska, psykologiska och ideologiska utvecklingen inför utbrottet av ett stort krig, öppet inspirerat av händelserna sommaren 1914. Samtidigt som denna bakgrund är tydlig har S velat undvika alltför uppenbara paralleller. Det viktiga för honom var mönstret och de idéer som formade detta, och som han betraktade som allmängiltiga. Ödestimmen är ett idédrama, inte en historisk återgivning.

Pjäsens klarsyn är på några punkter påfallande. Deltagarna i det olyckliga händelseförloppet – chauvinistiska militärer, en nationellt uppjagad press, karriärsugna politiker, en lättpåverkad pöbel – kunde vara hämtade på många ställen i historien, både före och efter 1922, det år då dramat gavs ut, och de paroller som kejsarens viktigaste rådgivare, den gamle historieromantikern Cassius, eldar honom med, gör ett kusligt profetiskt intryck med tanke på den nazistiska expansionismen ett decennium senare.

S förutspådde att dramat inte skulle bli någon framgång, och han fick rätt. Det hade sin urpremiär i Kristiania (Oslo) 1923. Under 1920-talet och 1930-talet diskuterades en uppsättning på Dramaten utan att förverkligas. När pjäsen slutligen spelades där på våren 1945 var det i fel tid; ett drama som troddes handla om Tysklands ansvar för ett krig verkade inte engagerande.

Religionskritikern. Sitt intresse för pastischen utvecklade S i större skala i sin första rent religionshistoriska bok, Jahves eld (1918), där han i en stil som skickligt ansluter sig till bibeltexten återger Bibelns berättelse om Moses och samtidigt granskar och diskuterar några markanta inslag: den mask som Moses anses ha burit när han i templet trädde inför Jahve och den eld som han förmådde frammana.

Ett andra avsnitt i boken, Markels försvar, innehåller en dialog mellan journalisten Markel, en av de återkommande figurerna i S:s litterära persongalleri, och två andra: ”revisor Birck” och doktor Glas. Arrangemanget fungerar som en disputation, där Markels berättelse, bibelpastischen, utgör avhandlingen och de två vännerna uppträder som opponenter. Bokens sista del är en genomarbetad notapparat, som klargör att boken byggde på vetenskapliga studier.

Under 1920-talet återvände S till skönlitteraturen med några noveller, men hans produktion var sparsam. Mot slutet av decenniet gav han ut sin andra religionshistoriska bok, Jesus Barabbas (1928), till formen en roman, till innehållet en fantasifull gestaltning av Jesus historia. Den utspelas på två tidsplan: i modern tid i Köpenhamn, där den pensionerade svenske dragonlöjtnanten Gustaf Mauritz Jägerstam berättar för sina vänner och väninnor om sina minnen från en tidigare tillvaro, då han var systerson till översteprästen Kaifas och bekant med Jesus. Med dessa relationer blir han ett samtida vittne, som med sakkunskap kan berätta om vad som ”verkligen” hände. S hade under sina omfattande studier i den religionshistoriska litteraturen upptäckt att den text i hans bibelversion (samma som Karl XII:s bibel) som skildrar mötet mellan Jesus och Pilatus (Matt. 27:11–26) inte är den äldsta, utan att det fanns en äldre avskrift med en delvis annan text, enligt vilken denne fånge egentligen hette Jesus Barabbas.

S hade under hela sin författarbana vållat upprepade debatter, polemiker och upprördheter, med sina romaner, noveller, dramer och artiklar. Med Jesus Barabbas nådde dessa reaktioner sin starkaste intensitet, dock snarare framkallade av den lätt frivola stilen i boken än av den källkritiskt motiverade justeringen av namnet och, som en följd av denna, det radikala ingreppet i kristendomens grundläggande föreställning: idén att Jesus inte korsfästes. Den har dock lanserats av flera internationella forskare, både före och efter S:s hypotes.

S lät sig inte tystas av dessa reaktioner. Han övergav den skönlitterära formen och skrev en rent vetenskapligt anlagd undersökning, som blev den omfångsrikaste volymen i hela hans produktion. 1932 gav han ut Den förvandlade Messias, med undertiteln Jesus Barabbas II. Här avstod han helt från den sortens raljanta attityder som under hela hans författarskap hade roat åtskilliga läsare men också förargat många. Han valde en nykter, vetenskaplig prosa. Han rör sig med en omfattande litteratur av svenska och utländska källor, åberopar, värderar eller ifrågasätter deras resonemang och resultat. Läsaren upptäcker redan från början att S har gått till verket med ett allvarligt uppsåt, inte bara genom stilen utan i hela sin attityd, inriktad på att utreda sammanhangen så väl som möjligt. Samtidigt tvekar han inte att pröva egna teorier och hypoteser.

I Den förvandlade Messias fann S också utlopp för sitt språkliga och språkhistoriska intresse, som går tillbaka till 1890-talet då han som ung litteraturkritiker bedömde böckerna efter deras stil, och som i olika former hade inspirerat honom till analyser och debattinlägg. Under 1930-talet fortsatte han detta tema i flera artiklar.

Politisk debattör. S:s mest intensiva engagemang under detta decennium gällde dock utvecklingen i Tyskland. Redan före Hitlers makttillträde i januari 1933 uttryckte han oro för framtiden, och mycket snart förutsåg han kriget. Om den tyske diktatorn hade han inga illusioner, och han formulerade sina tankar om honom i sina privata anteckningar (utgivna som en del i samlingen Makten, visheten och kvinnan, 1946), i brev till familjen, vänner och förtrogna och i engagerade artiklar. Denna vaksamhet medförde att han bl a intensivt intresserade sig för det spanska inbördeskriget, som han såg som en direkt förövning för det kommande stora kriget.

Under sina sista år sammanställde S ett antal artiklar, de flesta från 1930-talet, till en bok som skulle ges ut postumt, Sista boken. Betraktad vid sidan av hans tidigaste verk ger den inte bara en tankeväckande bild av hans utveckling som författare utan också en verkningsfull påminnelse om den epok som blev hans. Här möter man både kontrast och kontinuitet: skillnaden är stor mellan världens villkor 1888 och 1941, men ändå kan man följa de viktigaste ledmotiven i hans författarskap, från tidiga noveller och artiklar till böcker och perspektivrika översikter.

När andra världskriget hade brutit ut i september 1939 och katastrofen därefter, i november, förvärrades genom det sovjetiska överfallet på Finland, följde S vinterkriget med tilltagande oro. Han hade redan som gymnasist uttryckt sin avsky för kriget som företeelse, i en tid då det fanns opinioner som i olika nyanser kunde försvara det som en ”härdande” eller ”nationellt samlande” kraft, och drevs nu av sitt engagemang för Finland att förorda ett aktivt svenskt ingripande på dess sida mot Sovjetunionen. Det kan tolkas som en ändrad uppfattning, men handlar helt enkelt om accepterande av ett försvarskrig.

Ännu mer påverkades S av den tyska ockupationen av Danmark, som innebar ett personligt hot. Han hade varit deprimerad och arbetshämmad under första världskriget; nu återkom hans förtvivlan, och våren 1941 tog den överhanden. Han gjorde ett halvhjärtat självmordsförsök men hämtade sig snart. Slutet var ändå nära: på hösten samma år fick han en hjärnblödning och avled på Kommunehospitalet den 14 oktober 1941. Två dagar senare begravdes han på Vestre Kirkegård i Köpenhamn.

Forskningen kring S:s författarskap inleddes strax efter hans bortgång med Herbert Friedländers omfattande bibliografi över hans tryckta skrifter (1944), men det dröjde till 1960-talet innan den satte igång på riktigt, vilket säkert berodde på hans först långsamt växande popularitet. Naturligt nog hade de första studierna en utpräglad biografisk karaktär, som till exempel Bo Bergmans minnesteckning (1951). De kulminerade med Bure Holmbäcks biografi, Hjalmar Söderberg: ett författarliv (1988). Men redan under de föregående decennierna lade Holmbäck grunden till detta sitt livsverk genom flera studier av enskilda aspekter av S:s författarskap. Hans insats, omfattande ett tiotal monografier och en mängd artiklar, präglade uppfattningen om S under ett halvsekel. Bland andra forskare blev S:s stilistik ett självklart föremål för intresse, som i Peter Cassirers Stilen i Hjalmar Söderbergs ”Historietter” (1970). Ett återkommande tema har varit jämförelsen mellan S och Strindberg som ägnats flera uppsatser. Fr o m 1970-talet florerade analyser av enskilda verk, först och främst av romanen Doktor Glas, med bidrag av Tom Geddes, Lars O Lundgren, Nils O Sjöstrand, Andrea Bressanelli m fl.

Detta följdes av flera tematiska undersökningar, inte minst utomlands. Massimo Ciaravolo undersökte i Den insiktsfulle läsaren (1994) S:s litteraturkritik och i En ungdomsvän från Sverige (2000) det tidiga mottagandet av hans verk i Finland, liksom Elena Balzamo i Den engagerade skeptikern (2001) behandlade hans politiska engagemang. Bland motivstudier av svenska experter märks Bure Holmbäcks Hjalmar Söderberg och passionerna (1991), Nils O Sjöstrands Viljans frihet och mordets frestelse (2003) och Göran Lundstedts Hjalmar Söderberg: makten, kärleken och sanningen (2012).

Senare forskning inriktade sig särskilt på relationen mellan liv och verk, bl a S:s förhållande till kvinnor och dess återspegling i hans litterära produktion, vilket i sin tur riktade uppmärksamheten mot kvinnorna i hans liv, som Per-Olof Swartz’ Hjalmar Söderbergs danska familj (2005), Kurt Mälarstedts Ett liv på egna villkor: om Maria von Platen (2006) eller Johan Cullbergs och Björn Sahlins Märta och Hjalmar Söderberg (2014). De nya insikterna på detta område skapade behov av en förnyad biografisk skildring: ett försök att fylla denna lucka blev Jesper Högströms Lusten och ensamheten (2017).