P Fredrik S Nordin

1 Nordin, Per Fredrik Stanislaus, f 7 maj 1852 i Västkinde, Gotl, d 8 april 1920 i Vänersborg. Föräldrar: skollär Johan Petter N o Maria Carolina Gahne. Mogenhetsex vid h elementarlärov i Visby 9 juni 71, inskr vid UU sept 71, lär vid blindavd vid Allm inst på Manilla, Sthlm, vt 73, vid dövavd där ht 73–vt 78, FK vid UU 13 sept 76, sekr i Sv dövstumlärarsällsk 77–08, ordf där o i dess centralstyr 09–17, lär vid Skånes anst för dövstumma i Lund ht 78, förest o förste lär vid Läroanst i Skara för överåriga dövstumma o sekr i dess direktion 1 jan 79–31 dec 91, sekr i Västergötlands fornminnesfören 83, intendent för fören:s saml:ar 16, led av stadsfullm i Skara 84–91, sekr i Fören för medverkan till Skara domkyrkas återställande 86–91, förest för fjärde dövstumskoledistns skola i Vänersborg 1 juli 91–1 juli 17, sekr i dess styr 1 jan 92, led av stadsfullm i Vänersborg 92–15, led av styr för Vänersborgs h a l för kvinnlig ungdom 07–13, av styr för arbetareinst o folkbibl där 10–15, sakk för frågan om statsbidr till uppehållande av för dövstumma avsedda lantbruksskolor sept–okt 12, inspektör för dövstumundervisn i riket från 1 febr (fullm 24 jan) 13, sakk ang dövstumundervisn sept 13–juni 15, ordf i folkskolestyr i Vänersborg 14–15. – KorrespLVHAA 83, LVHAA 10.

G 5 jan 1879 i Sthlm m dövstum- o blindpedagogen Elisabeth Anrep (N 2).

Redan under sin studietid undervisade Fredrik N vid Manilla döv- och blindinstitut och fortsatte efter avlagd fil kand-examen vid Skånes dövstumskola i Lund. 27 år gammal utsågs han till föreståndare för den nyöppnade läroanstalten för överåriga dövstumma i Skara.

Under sin tid som dövpedagog och skolledare hade N många uppdrag och tog initiativ som kom att få stor betydelse för dövundervisningen och för döva i samhället. Då organisationen av undervisningen av döva skulle planläggas i enlighet med den av riksdagen fastställda lagen och läroplanen 1889, tillkallades N som sakkunnig i fjärde dövstumskoledistriktets beredningskommitté. På grund av sin där visade stora duglighet och arbetsförmåga valdes han 1891 till föreståndare för den då inrättade dövstum-skolan i Vänersborg, där han verkade till sin pensionering.

Under 1880-talets ibland ganska hetsiga strider om undervisningsmetoder för dövstumma hade N deltagit, men han hade inte varit bland de mest aktiva. Till dem som utövat stort inflytande på honom hörde den stridbare förkämpen för talmetoden gentemot teckenmetoden Jehubba Blomkvist (bd 5) och ledaren för dövstuminstitutet i Fredericia i Danmark, professor Georg Jørgensen. När N blev föreståndare i Vänersborg, hade han så gott som uteslutande sysslat med teckenundervisning. Även om N när han tillträdde tjänsten inte hade någon helt färdig uppfattning om vilken metod som skulle tillämpas, kom han snart att bekänna sig till talmetoden. Han ansåg dock att för de dövstumma sinsemellan teckenspråket var lättast och naturligast.

I frågan om internat eller externat för eleverna förespråkade N internat under undervisningens fyra första år, medan eleverna under de återstående fyra åren borde leva i den mer verklighetsnära miljö ett privat hem erbjöd. Han framhöll även fördelen med stora skolenheter framför små. De förra kunde tillhandahålla de resurser som en rationell undervisning fordrade; kostnaden per elev ansågs också bli mindre. N lade stor vikt vid undervisningens praktiska inriktning. Även i den teoretiska delen fanns denna som mål. I linje med detta låg N:s strävan att skaffa praktikplatser utanför skolan åt sådana elever som önskade yrkesundervisning som inte kunde ges där.

Som en av de första insåg N vikten av tidig stimulans och språkträning för döva barn. För att uppmärksamma behovet lät han 1898 trycka och utge skriften Förskolor för döfstumma barn. Den ledde till att N med medel ur Carnegieska fonden 1902 i Gbg kunde grunda den första förskolan för döva i Sverige. Denna var länge den enda i sitt slag. Fondmedlen överläts till Sällskapet för bildande av småbarnsskolor i Gbg, som drev förskoleverksamheten för döva till 1982, då den uppgick i den allmänna barnomsorgen.

N blev 1913 inspektör för dövstumundervisningen i landet. I denna egenskap var han anställd av skolöverstyrelsen och hade bl a till uppgift att yttra sig över till styrelsen ställda ansökningar m m rörande dövstum-undervisningen. Sina inspektioner utförde N med grannlagenhet och respekt för lärares integritet och olika skolors val av undervisningsmetod. N var mellan 1912 och 1915 sakkunnig i två utredningar rörande döv-stumundervisningen. Han kom härigenom bl a att påverka den omorganisation av un- dervisningen som blev verklighet efter hans död.

Sv dövstumlärarsällskapet stiftades 1877 med N som en av initiativtagarna, och han var dess förste sekreterare och blev senare ordförande. Sammanslutningen var dels en intresseförening som drev frågor som gällde undervisningen av döva, dels fungerade den som eget fackligt förbund ända till 1965, då den delen av verksamheten övergick till Sveriges lärarförbund. Sv dövstumlärarsällskapet var landets första fackliga sammanslutning av lärare. Intresseföreningen finns fortfarande (1990) under namnet Sv sällskapet för hörsel- och dövundervisning.

N tog också initiativ till att nämnda sällskap 1880 började utge Tidskrift för döfstumskolan, fr o m 1898 Nordisk tidskrift för döfstumskolan. Han var under lång tid redaktör och huvudredaktör för tidskriften. Den utges fortfarande (1990) under namnet Nordisk tidskrift för dövundervisningen. N var en betydande skriftställare med eminenta språkkunskaper, och flera av hans uppsatser och artiklar på det dövpedagogiska området publicerades i facktidskrifter i andra länder.

Även inom arkeologin gjorde N väsentliga insatser. Han var ej arkeolog av facket, men sedan han 1874 genomgått en arkeologisk kurs för O Montelius (bd 25) genomförde han 1876 med anslag från Sv fornminnesföreningen sin första grävning på Gotland. Han fick senare under flera år av VHAA bidrag till arkeologiska undersökningar. Av särskild betydelse har hans undersökningar av Gotlands bildstenar varit, om vilka han bla publicerat uppsatsen Till frågan om gotländska bildstenarnas utvecklingsformer. Ett större arbete på detta område, som han förberedde i samarbete med G Gustafson, utgavs i två band 1941–42 av S Lindqvist (bd 23) under titeln Gotlands Bildsteine. N utförde också topografiska och arkeologiska forskningar i Västergötland och Dalsland. Han innehade ledande poster i Västergötlands fornminnesförening och Vänersborgs museum.