Johan M Nordin, af

1 af Nordin, Johan Magnus, före adl Nordin, f 15 juni 1746 i Sthlm, Livgardets till fot norra bat, d 15 mars 1823 i Valbo, Gävl. Föräldrar: kh TD Carl Magnus Nordin o Margareta Stecksenia. Inskr vid UU 20 sept 63, teol ex 9 dec 63, försvarade en avh i juridik 4 juni 66, auskultant i Svea hovrätt 8 juli 66, eo kanslist vid kriminalexp 23 juli 66, eo notarie 28 febr 67, eo fiskal 27 april 68, v notarie 20 dec 68, allt vid Svea hovrätt, konstit landssekr i Gävleborgs län 18 mars 70, ord landssekr 14 aug 70, häradsh i Gästriklands domsaga 31 dec 74, lagman i Västernorrlands lagsaga 19 febr 77–90, adl 24 jan 88, tf landsh i Gävleborgs län 20 okt 88, deltog i riksdagarna 89–10 (led av bl a bevilln:utsk 00 o 10, allm besvärs- o ekonomiutsk o exp:utsk 09–10, lagutsk 09–10 o 10), landsh i Kopparbergs län 29 okt 90–19 nov 12, tf landsh i Gävleborgs län samt ståth över Gävleborgs slott o Gävle stad 21 dec 91, revisor över riksbanken o riksgäldskontoret 00, frih 14 juni 00.

G 1) 6 aug 1772 i Sthlm, Nik, m Sara Lucia In de Betou, f 11 dec 1748 där, ibid, d 4 okt 1787 i Valbo, dtr till politieborgmästaren Johan I (bd 19, s 774) o Vendla Wiesendorff, 2) 24 febr 1801 i Stora Tuna, Kopp, m Beata Charlotta Rosenborg, f 14 nov 1765 i Husby, Kopp, d 9 juli 1840 i Sthlm, Klara, dtr till krigsrådet o bruksägaren Anders R o frih Christina Charlotta Funck samt tidigare g m majoren Carl Silfverstråle.

Johan af N synes ha tillbringat sin uppväxt huvudsakligen i Sthlm och Bygdeå. Med sin ende till vuxen ålder överlevande bror Carl Gustaf (N 2) var han förenad i en nära och bestående vänskap.

Efter ackordsavtal med landssekreteraren i Gävleborgs län Jacob Marschell jan 1770 (Aske 1:d:1), ingånget under överinseende av landshövdingen där, hattpolitikern och sedermera riksrådet C Sparre, blev N s å Marschells efterträdare. Denna utnämning kom att ingå bland mössornas anklagelsepunkter mot rådet vid riksdagen 1771–72; en mer meriterad sökande ansågs ha blivit åsidosatt. Gustav III:s statsvälvning 19 aug 1772 undanröjde emellertid detta hot mot N:s karriär. Efter att genom tjänstebyte ha utsetts till häradshövding blev han 1777 en av rikets få lagmän av ofrälse börd.

Som domare knöt N kontakter med landshövdingen N P Gyldenstolpe (bd 17), som blev hans och broderns mångårige beskyddare. Ekonomiskt och genom sina förbindelser hjälpte N 1774–75 sin senare mer inflytelserike bror att vinna striden om en lektorstjänst i Härnösand. 1776 verkställde han syn av ett överstelöjtnantsboställe, som innehafts av mösspolitikern F Gyllensvaan (bd 17), och ålade denne omfattande reparationer. Gyllensvaan besvärade sig, men kungen gick på N:s linje. Denne användes i särskilda förtroendeuppdrag; bl a avdömde han 1788 en gränstvist mellan Sthlms och Södermanlands län, och 1790 rannsakade han över uppbördsverket i Hallands län. Viktigare var dock att han hösten 1788, på förslag av G M Armfelt (bd 2), fick i uppdrag att upprätta en militär frikår i Gävleborgs län; den politiskt oppositionelle landshövdingen F A U Cronstedt (bd 9) sköts härvid åsido. N utnyttjade väl detta tillfälle att göra sig bemärkt. Kungen förklarade sig mycket nöjd (”fort content”) med hans arbete med frikåren, som oppositionen befarade var avsedd för inrikes bruk. Sedan N vid 1789 års riksdag gjort Gustav III ytterligare tjänster, utsågs han året därpå till landshövding i Falun; företrädaren J Beck-Friis (bd 3, s 1) förflyttades mot sin vilja till Gbg.

N var en ovanligt duglig och företagsam landshövding, vilket vitsordats också av hans politiska motståndare, t ex H Järta (bd 20) och A G Mörner (bd 26). Han tog initiativ till storskifte i länet (K M:ts beslut 1802, igångsatt 1803) och till förbättrad linodling. N beskrivs dock som högmodig och därför mer respekterad än omtyckt. Åldrad och drabbad av ekonomiska bekymmer avgick han 1812, sedan den blivande efterträdaren H Järta erbjudit honom ett gynnsamt ackord.

Som politiker arbetade N helst i det fördolda; liksom brodern uppfattades han som en intrigmakare. Till sin åskådning var han dock principfast: han önskade en stark kungamakt. Även häri liknade han sin bror, med vilken han hade ett nära politiskt samarbete. När denne under 1780-talet kommit i beröring med huvudstadens ledande kretsar bereddes marken för N:s politiska genombrott. Hans uppdrag som frikårsorganisatör är ett bevis på politiskt förtroende, liksom hans deltagande i den rojalistiska pamflettspridningen. Under statsledningens diskussioner i sept 1788 om riksdagens inkallande nämndes han som en lämplig sekreterare i bondeståndet.

N:s uppgift under 1789 års riksdag blev emellertid att uppträda som kungens agent hos den viljesvage lantmarskalken C E Lewenhaupt (bd 22). Efter flera upprörda sammanträden på det huvudsakligen oppositionella riddarhuset inlämnade denne 16 febr en protest mot att adeln ej visat honom tillbörlig aktning. Denna skrivelse hade ”retoucherats” av N, som dock tycks ha förespråkat en försiktigare avfattning än den fick sedan även kungen granskat den. Inlagan blev en förevändning för Gustav III att i plenum med alla stånden 17 febr hålla ett strafftal till adeln och lova de ofrälse en utjämning av privilegierna; detta var ett förspel till genomdrivandet av förenings- och säkerhetsakten 21 febr. N hade också i uppdrag att bland adelsmännen samla in namnunderskrifter till stöd för lantmarskalkens inlaga. Han uppges ha författat det uppmärksammade tacksägelsetal till kungen som bonden Nils Svensson höll på rikssalen 17 febr. I ridderskapets debatter tycks han ej ha framträtt; inom ståndet var han hatad och beskylldes för att tillhöra förenings- och säkerhetsaktens upphovsmän.

N ingick nu i den till G M Armfelt knutna rådgivarkrets som omgav Gustav III under hans sista år. Våren 1789 och hösten 1790 uppges han ha biträtt vid statsförvaltningens omorganisation (Hochschild) och han var bland dem som avrådde kungen från det planerade kriget mot det revolutionära Frankrike. N deltog i konseljen 18 nov 1791, där ett preliminärt beslut fattades att nästa år hålla riksdag i Gävle, men var inte närvarande när det slutgiltiga beslutet togs en vecka senare. Han författade ett utkast till riksdagskallelse, som dock kraftigt reviderades av kungen. Med brodern samarbetade han för att påverka riksdagsmannavalen inom präste- och bondestånden. Framförallt fick han emellertid huvudansvaret för de praktiska arrangemangen vid riksdagen; ordinarie landshövdingen F A U Cronstedt skaffades ur vägen genom att sändas till Pommern i särskilt uppdrag.

Till N:s uppgift hörde bl a att leda uppförandet av en rikssal och att kontrollera riksdagsmannen genom en tillfällig spion- och poliskår med personal inlånad från stockholmspolisen. Riksdagsmannen fick inte välja logi själva – inkvarteringen organiserades av N. Han var värd vid en av de tafflar som kungen bekostade. Även N:s vedersakare (t ex H E Charlotta, O Wallquist) medgav, att han med framgång löste sin grannlaga uppgift som värd och övervakare; han vann härigenom ”en oförmodad allmän approbation” (Schröderheim). N:s insats som politisk rådgivare vid riksdagen tycks främst ha bestått i att han, jämte flera andra, förmådde kungen att avstå från att ta in förenings- och säkerhetsakten i riksdagsbeslutet. N och andra i rådgivarkretsen fruktade för följderna av en ny sammanstötning mellan kungen och den adliga oppositionen, kanske även för sin personliga säkerhet.

Efter Gustav III:s död upphörde N:s politiska inflytande på central nivå. Den reuterholmska regimen misstänkte honom för stämplingar. Sommaren 1792 sändes den unge H Hierta (Järta) till Dalarna för att spionera på N och sprida propaganda för förmyndarregeringen. Enligt hans rapporter fanns inget stöd hos dalkarlarna för ett eventuellt upprorsförsök; dessutom var N alltför klok för att ställa sig i spetsen för en sammansvärjning. När G M Armfelts statskuppsplaner avslöjades 1794, återfanns bland dennes papper ett projekt till ny regering, vari N skulle ingå som statssekreterare för inrikesärendena. Detta föranledde dock inga åtgärder mot honom. Ej heller drabbades han vid regimens undersökning av på stådda oegentligheter i samband med kronans köp av hans avlidne svärfaders hus (”Indebetouska huset”) i Sthlm, varvid N varit ombud för arvingarna. Under de reuterholmska åren klarade han sig bättre än de flesta gustavianer i jämförbar ställning utan att fördenskull inleda något i vännernas ögon komprometterande samarbete med regimen (Ehrenström).

Vid riksdagen 1800 framstår N som helt accepterad av sina ståndsbröder. Han var en av de mera betydande medlemmarna av J C Tolls regeringsvänliga ”hovparti” och invaldes i bevillningsutskottet. I adelns debatter yttrade han sig om taxeringen av bruksegendomar och till försvar för utskottets betänkande om bevillningens fördelning.

Omedelbart efter antagandet av regeringsformen 1809 började rojalistiska politiker, i samarbete med Karl XIII, planlägga en författningsändring, som syftade till att stärka kungamakten och återinsätta Gustav IV Adolfs son i hans tronföljdsrättigheter. N ansågs, liksom brodern, äga kännedom om Gustav III:s sista planer på en författningsrevision. I okt 1809 sändes därför sonen Carl Johan (N 3) till honom med personligt bud från kungen att han genast skulle resa till Sthlm för att bistå i författningsarbetet. I vilken utsträckning N deltagit i detta är inte känt; två nästan likalydande projekt har dock sparats genom hans försorg (Aske 1:b:4; Palmstierna; Waller 1953). I och med att dessa planer misslyckades var N:s politiska roll i stort sett utspelad. Inför 1812 års riksdag skall han av Karl XIII ha föreslagits till lantmarskalk. Förslaget föll dock, sedan det framhållits att han ej kunde franska, vilket var nödvändigt för samarbetet med kronprins Karl Johan (H E Charlotte).

Från 1773 arrenderade N fideikommissdelen av Forsbacka bruk i Valbo, vars främsta produkt var stångjärn. De närmast följande åren förvärvade han återstoden av bruket, men först 1797 blev han ägare också av fideikommisset. Vid N:s tillträde var företaget i dåligt skick. Han förbättrade emellertid utrustningen; en masugn anlades, vilket minskade beroendet av inköpt tackjärn. Investeringarna var dock kostsamma. 1785 sålde han bruket till grosshandlaren George Seton, för att i stället arrendera det av denne på goda villkor. Sedan Seton följande år avlidit, återköptes det dock av N till ett pris som var lägre än hans eget försäljningspris; dödsboet var tydligen i behov av reda pengar. I den gustavianska tidens goda brukskonjunkturer fortsatte Forsbackas expansion. Mot slutet av N:s tid var det ett betydande bruk, som årligen framställde 450–500 ton stångjärn jämte en del andra varor, varav den viktigaste var brännstål, som börjat tillverkas på hans initiativ. Ett försök fr o m 1803 att skapa ett stort brukskomplex i Dalarna strandade däremot på grund av motståndet från Stora Kopparbergs bergslag.

Som framgångsrik ämbetsman och företagare gav N prov på kraft och duglighet, vilket också hans ovänner erkände. Hans ärelystnad och fallenhet för intriger ledde inte till omkastningar i hans politiska hållning; han förblev en trogen anhängare av en stark kungamakt.