Johan Nordlander

Nordlander, Johan, f 25 dec 1853 i Multrå, Vnl, d 4 dec 1934 i Sthlm, Matt. Föräldrar: lantbrukaren Henrik Hansson o Brita Margareta Jansdtr. Mogenhetsex vid h a l i Härnösand 28 maj 75, inskr vid UU ht 75, FK där 24 maj 80, extra lärare o vik adjunkt vid h a l i Härnösand 80–81 o vt 83, vid Norra latinlärov i Sthlm 83–95, adjunkt i kristendom, modersmålet, hist o geografi vid Södermalms h a l där 10 april 95–19. Etnolog, historiker, språkman. – Korresp-LVHAA 08.

G 21 dec 1906 i Simrishamn m Hilda Ingeborg Elisabet Espersson, f 30 maj 1885 där, d 1 sept 1962 i Sthlm, Maria, dtr till garverifabrikör Carl Andreas E o Ingeborg Persson.

N var på både fädernet och mödernet djupt rotad i den ångermanländska folkliga kulturen och påbörjade redan i unga år sitt storslagna insamlingsarbete av traditionerna härom. Till en början var det särskilt de språkliga förhållandena som fängslade honom. Redan under gymnasieåren i Härnösand grundade han bland sina kamrater efter mönster av landsmålsföreningarna i Uppsala en folkmåls- och folkminnesförening. Stor betydelse fick att han som lärare hade den framstående språkforskaren Carl Johan Blomberg (bd 5). Utom i hemprovinsen insamlade N ett rikt dialektmaterial också i andra mellannorrländska landskap. Sålunda företog han under ferierna långa och strapatsrika resor i Härjedalen och Jämtland. Härunder hopbragtes bla en omfattande ordbok över Älfrosmålet med tillägg rörande Linsellmålet, vilken emellertid aldrig blev tryckt. N fortsatte sina studier i Uppsala, där han som lärare hade den framstående dialektforskaren Carl Säve, medan den unge docenten Adolf Noreen (s 494) ställde sig mera oförstående inför N:s insatser. Bortsett från några smärre uppsatser var N:s tidigaste självständiga skrift en undersökning med titeln Norrländska husdjursnamn (1880), den första i sitt slag i ett ämne som bevarat sin aktualitet inom forskningen (Huldén). Härpå följde en mängd uppsatser berörande främst norrländska folkminnen, till större delen tryckta i Svenska landsmål och Svenska fornminnesföreningens tidskrift. Tidigt kom N att särskilt intressera sig för vad som kallas folkdiktningens smärre genrer, dvs gåtor, ordspråk och minnesregler samt rim och ramsor. Hit hör hans mest omfattande vetenskapliga arbete Svenska barnvisor och barnrim (1886). Samlingen har sedermera (1971) utgivits i faksimil med tillägg, inledning och register av Lars Furuland. Den måste "betecknas som den i sitt slag viktigaste samling vi äger i vårt land av detta slag" (Furuland). Den innehåller 846 nummer, men medräknas alla versioner och varianter uppgår antalet till omkring två tusen. Materialet har med oändlig flit sammanförts ur äldre samlingar men också genom korrespondens med upptecknarna i olika landsdelar. "Ingen svensk samlare av barnrim har erbjudit eftervärlden ett så rikt material som N och ingen torde ha inspirerat så många senare författare, bearbetare och utgivare av sånger, rim och ramsor för barn" (Furuland). I viss anslutning till detta grundläggande arbete utgav N 1886–87 Svenska barnboken, som försågs med teckningar av Jenny Nyström och som blev mycket populär och utgick i flera upplagor. Även som barnboksförfattare har N rönt uppskattning (v Zweigbergk).

Stort intresse kom N under årens lopp att ägna åt tolkningen av de norrländska ortnamnen. Hans hithörande forskningsrön visar prov på stor uppslagsrikedom men har ofta inte visat sig hållbara vid förnyad granskning. Däremot måste mycket erkännande ges åt hans utgivning av äldre källskrifter till de norrländska landskapens historia. Han var en skicklig handskriftsläsare, och han fann i arkiven ett rikt material, som först genom hans insatser blev allmännare tillgängligt för forskningen. Dit hör t ex Fale Burmans konceptdagböcker från Jämtland, N M Nordströms Utkast till beskrifning öfver Stöde socken och flera av 1500-talets skattehandlingar från Medelpad, Västerbotten och Ångermanland. Av stort värde är den Ordbok över Multråmålet som året före N:s bortgång utgavs av Herman Geijer (bd 17) och D O Zetterholm. Denna framställning, som länge förelegat i manuskript, torde vara ett av de viktigaste bidragen till den norrländska dialektforskningen. Bland dess förtjänster anges särskilt den omsorg som ägnats åt betydelseangivningen av ordförrådet. Många av N:s lokalhistoriska uppsatser är samlade i serien Norrländska samlingar, vars utgivande fortsatte efter hans bortgång och som nu (1990) utkommit i 18 häften.

Under hela sitt liv fortsatte N att vid sidan av sitt omfattande forskningsarbete intressera sig för sin pedagogiska gärning. Han framträdde sålunda som läroboksförfattare med arbeten på modersmålsundervisningens område, vilka i flera fall utgavs i många upplagor. Han följde också skolans problem och deltog bl a livligt i diskussionen om de under hans tid framväxande kraven på ett friare förhållande till de skönlitterära inslagen i skolundervisningen. Ett stort antal recensioner, nästan alla i Pedagogisk tidskrift, visar hur omsorgsfullt N följde utvecklingen av metodiken i skolan och utgivningen av nya läroböcker. Hans rättskrivningslära med övningar (1890) upplevde ej mindre än sju upplagor. Också skolhistorisk forskning blev föremål för flera viktiga bidrag.

N var, sannolikt till följd av ungdomens umbäranden, hela livet gravt rörelsehindrad. Detta reste hinder för hans så framgångsrikt inledda Fältforskningar. Men som hans vän Wilhelm Carlgren skrev vid hans bortgång var det "en sällsynt nyttig, nära femtifemårig forskarinsats, som slöt, när den lytte, flärdlöse, av sitt lärararbete strängt upptagne bygdekännaren gick ur tiden". I Umeå instiftades 1979 J N-Sällskapet som utger en skriftserie och en tidskrift.