Jenny E Nyström-Stoopendaal

Nyström-Stoopendaal, Jenny Eugenia, f 13 juni 1854 i Kalmar, Slottsförs, d 17 jan 1946 i Sthlm, Bromma. Föräldrar: folkskolläraren o slottskantorn Daniel N o Anette Eleonora Bergendahl. Elev vid Gbgs musei ritskola 68–70, vid FrKA 28 aug 73–81, konststudier i Paris 82–86, verksam i Sthlm från 86. Konstnär, illustratör.

G 24 maj 1887 i Sthlm, Ad Fredr, m MK Leonard Daniel Stoopendaal, f 22 nov 1853 i Linköping, d 14 aug 1927 i Sthlm, Ad Fredr, son till fabrikören Henrik Wilhelm S o Charlotta Amalia Pearl.

Jenny N:s familj flyttade 1863 till Gbg. Där fick hon möjlighet att studera vid Kjellbergska flickskolan och Gbgs musei ritskola. Hennes lärare var bl a Hilda Lindgren (bd 23, s 451) och den i Düsseldorf skolade Fredrik Wohlfart. N:s konstnärliga begåvning uppmärksammades, och hon fick uppmuntran och även ett visst ekonomiskt stöd till sin utbildning vid FrKA. Historiemålningen Gustav Vasa som barn inför kung Hans gav N 1881 den åtrådda K medaljen (tillsammans med Richard Hall). Året därpå reste hon till Paris för att fortsätta sina studier. Efter återkomsten till Sverige var hon fram till sin död verksam i Sthlm. N:s make var bror till konstnärerna Ferdinand och Georg Stoopendaal, och hennes enda barn sonen Curt (f 1893) blev också han konstnär.

N ansågs både av lärare och kamrater vid FrKA som en av skolans mest begåvade elever. Ett gott exempel på hur kunnigt och självständigt hon tillämpade Georg v Rosens lärdomar är oljemålningen Vingåkerskulla (1876, Kalmar läns museum). Tavlan, som föreställer en kvinna i sockendräkt stående mot en mörk bakgrund, framstår mer som en psykologisk porträttstudie än en traditionell folklivsskildring. I Paris besökte N de fria konstskolorna Académie Colarossi och Académie Julian, som bägge hade klasser för kvinnor. Hennes bästa målningar tillkom under denna tid, bla ett självporträtt i olja (1884, Kalmar konstmuseum) och pastellen Fransk bondgumma (1885, NM). Bägge ställdes ut på Parissalongen. Från denna period är också målningen Konvalescenten, även kallad Sjukbesöket, där N behandlar motivet "den sjuka flickan" som en skildring av kontrasten mellan det friska och det sjuka barnet. Under paristiden och de närmaste decennierna därefter målade N genrebilder, landskap och flera porträtt, bl a 1890 av sin välgörare Albert Ehrensvärd (bd 12) och ett självporträtt med sonen, Vi två (1895, Gbgs konstmuseum).

N undertecknade Opponenternas skrivelse 1885, och hon ställde med viss framgång ut på dessas och fram till mitten av 1890-talet även på Konstnärsförbundets utställningar. Hon tog inte, som sina sv pariskamrater, några bestående intryck av det nya franska impressionistiska måleriet utan fortsatte att bygga på de kunskaper hon tillägnat sig vid akademierna. Detta kan ha bidragit till att hon inte förmådde utveckla sitt oljemåleri i takt med en ny tids konstsyn och att detta efter hemkomsten till Sverige kom alltmer i bakgrunden. Hennes akvareller däremot rymmer mer av friluftsmåleriets ljus, luft och valörrikedom.

Ytterligare en orsak till att N övergav en karriär som målare var den inriktning som hennes konstnärsbana tidigt fick. Redan under akademitiden försörjde hon sig på illustrationsuppdrag, och sin mest bestående inmats i sv konst gjorde hon som illustratör. På bokmarknaden debuterade hon 1875 med teckningar till Viktor Rydbergs berättelse Lille Viggs äfventyr på julafton (nytr 1972), och från 1880 medverkade hon med stora helsidesteckningar i flera årgångar av Ny illustrerad tidning. En del av dessa var reportagebilder. Det var vid denna tid ovanligt att kvinnor utförde sådana. Lika ovanligt var att några utfördes i samarbete med en annan konstnär, studiekamraten Ingeborg Westfelt. På Rydbergs begäran illustrerade hon även hans dikt Tomten, publicerad i Ny illustrerad tidning (1881 nr 8). N anlitades allt flitigare som illustratör i kalendrar, tidskrifter och böcker; bl a gjorde hon teckningar till flera av C D af Wirséns diktsamlingar och till verk av August Blanche. Hon tillhörde också de konstnärer som bidrog med illustrationer till Fredrik Sanders praktutgåva av Eddan 1893. N var mycket receptiv när det gällde att lära sig nya metoder att reproducera bilder, och hon anpassade både teknik och stil efter publikationernas art och vad hon uppfattade som "publikens smak".

Sin främsta insats som illustratör gjorde N inom den sv barnlitteraturen, där hon blev epokgörande. Under 1880- och 90-talen var hon tillsammans med Ottilia Adelborg (bd 1) erkänt nyskapande och ledande på detta område. 1879 tecknade hon bilderna till I barnens verld, och med de stora litograferade färgillustrationerna till bilderboken Barnkammarens bok (1882; flera senare utg) befäste hon definitivt sin position som barnboksillustratör. I England, Frankrike och Tyskland fanns konstnärer som huvudsakligen illustrerade för barn, men i Sverige var N den första som valde denna inriktning. Hon framhåller (i brev 1884) det av henne "med största framgång odlade gebitet barnavärlden" som sin specialitet. Begreppet barnavärlden kan också förstås som hennes förmåga att teckna barn och barns värld, vilket kom att bli ett av hennes huvudmotiv. N illustrerade de flesta sv barn- och ungdomsförfattare som etablerade sig vid denna tid, bl a Laura Fitinghoff (bd 16) och J C v Hofsten (bd 19, s 191). Ett av hennes främsta verk i genren är teckningarna till Johan Nordlanders (s 388) Svenska barnboken, 1–2 (1886–87; nytr 1987). Hon tillhörde Barnbiblioteket Sagas illustratörer från dettas första år, 1899.

Ett annat väsentligt forum för illustratörer, inte minst inom barnlitteraturen, var den flora av jultidningar som började publiceras från 1890-talet. N tecknade omslaget till ca 250 sådana publikationer, bl a de påkostade Julklappen, Jultomten och Snöflingan. Hon lämnade också andra bidrag, ofta i form av helsidesplanscher i svartvitt eller färg, till de flesta av dessa tidningar. Inte minst med sina bilder av tomten och borgerligt julfirande bidrog N till att skapa och sprida föreställningar om hur en sv jul borde firas. Lika stor betydelse i detta avseende fick N:s julkortsproduktion. Även på detta område kan hon, både som introduktör och konstnär, räknas som sv pionjär. Hon tecknade sina första helgkort redan på 1880-talet och skapade sedan tusentals jul-, nyårs- och påskkort. Hennes julmotiv applicerades även på dukar, bonader, serviser, glas och diverse jultillbehör. N övergav aldrig den akademiska skolning hon fått i sin ungdom och som kännetecknas av tydlig teckning, kontur, volym, klara färger och fast rumskomposition. Hon tillägnade sig då också historiemåleriets och genremåleriets berättande känslomättade innehåll och tog med sig dessa kunskaper till illustrationen. I en artikel lovordas hon för att hon bidragit till att höja den konstnärliga nivån på den inhemska illustrationskonsten: "om man vid sidan av produktionens rent konstnärliga värde även tar hänsyn till dess rikhaltighet och mångsidighet – en synnerligen viktig synpunkt för denna populariserande, ja, demokratiserande konstart – då står J N, vad angår det första, jämsides och avsett det senare, obetingat framför övriga inhemska artister" (Nordling).

N:s bilder nådde ut till alla samhällsgrupper, och hon har som få sv konstnärer gett människor en konstupplevelse och påverkat deras konstuppfattning. Genom att den läsande publiken hela tiden breddades och förnyades förlorade inte hennes bilder sin aktualitet. N:s konstnärligt intressantaste period sträcker sig en bit in på 1900-talet. Hon skapade en stil som var anpassad till en ny publiksituation och som omisskännligt är hennes egen. Så småningom gick det dock rutin i mycket av det hon gjorde.

Intresset för N väcktes på nytt under 1970-talet; 1977 bildades Föreningen J N:s vänner. Under 1980-talet började hennes bilder nytryckas i ökande omfattning och även användas som dekor eller förlaga i skilda sammanhang, inte minst inom reklamen.