Karl Nordlund

1 Nordlund, Karl, f 16 febr 1871 i Gävle, d 27 maj 1935 i Sthlm, Kungsh. Föräldrar: lektorn Karl Peter N o Sigrid Charlotta Gyllander. Mogenhetsex vid h a l i Gävle 7 juni 89, inskr vid UU 17 sept 90, FK där 25 maj 92, eo amanuens vid UUB jan 93–jan 94, FL vid UU 31 jan 98, lärarförordnanden vid Södermalms h a l 99–04, disp vid UU 28 maj 00, FD där 31 maj 00, lärarförordnanden vid Wallinska skolan 00–04, vid Åhlinska skolan 01–04 o vid H lärarinnesem läsåret 03–04, alla i Sthlm, lektor i historia, geografi o modersmål vid Uppsala h a l 7 juli (tilltr 1 sept) 04–vt 07, lär vid Uppsala h a l för flickor läsåren 04–07, ordf i Vänsterfören i Uppsala 06–07, led av stadsfullm där 07, rektor vid h a l i Hudiksvall 4 juni (tilltr 1 juli) 07–30 juni 13, led av stadsfullm där 08—12, av Gävleborgs läns landsting 10–12, rektor vid Östermalms h a l i Sthlm 28 mars (tilltr 1 juli) 13–18, sakk i läroverksöverstyr 14, ordf i Pedagog sällsk i Sthlm 14–24, led av nykterhetsundervisn:komm okt 17–okt 18, av dir för Sällsk för folkundervisn:s befrämjande från 18, v ordf där från 23, förste folkskoleinspektör i Sthlm från 31 maj (tilltr 1 aug) 18, led av yrkesskolenämnden 18–19, av mantalsnämnden från 18, av stadsfullm 19–april 20, allt i Sthlm, led av styr för sv avd av fören Norden från 19, av komm ang underbefäls befordran till officer febr 19–jan 20, ordf i Sthlms hjälpskolefören 20–34, i religionsfrihetskomm april 21–dec 22, led av 1924 års skolsakk juni 24–febr 26, även led av bl a Städernas folkskoleinspektörsförb o Nord hjälpskoleförb.

G 15 aug 1900 i Västland, Upps, m Elsa Augusta Fredrika Nordquist, f 12 juni 1871 i Helga Trefaldighet, Upps, d 14 jan 1951 i Sthlm, Bromma, dtr till kontraktsprosten Lars Gustaf N o Fredrika Teresia Reinius.

Med sin bakgrund i ett progressivt lärarhem tycks N tidigt ha varit inställd på en bana som läroverkslärare. Fadern Karl Peter N (1830–1909) hade genom uppmärksammade insatser som matematikpedagog och läroboksförfattare utan disputation lyckats uppnå lektorstjänst i Gävle. På 1880-talet stod han nära den av Anna Sandström och kretsen kring den nystartade tidskriften Verdandi inspirerade pedagogiska reformrörelsen. Karl P N ansåg att lärarens huvuduppgift var att aktivera elevernas självständiga tankeverksamhet och kreativitet, ett synsätt som emellertid till en början mer påverkade matematikundervisningen nedanför läroverksstadiet. Helt uppenbart är dock att sonen Karl N via fadern tog starka intryck av tidens förnyelseströmningar inom delar av lärarkåren.

Efter studier i Uppsala i historia, statskunskap, nordiska språk och matematik disputerade N för Harald Hjärne (bd 19) på en avhandling i historia om reformationstidens statsrättsliga utveckling. Även om N därefter lämnade den akademiska karriären, ägnade han sig även senare sporadiskt åt författarskap och föredragsverksamhet på det historiska området. Under och efter studietiden var han aktiv i Gästrike-Hälsinge nation.

I Hjärnes historiska seminarium blev N tidigt nära vän med Nils Edén (bd 12). Både N och Edén orienterade sig under 1890-talet gradvis mot en liberal politisk uppfattning och hörde knappast till sin lärares intimaste umgängeskrets. Regeringen Staaffs fall på rösträttsfrågan 1906 ledde till bildandet av Vänsterföreningen i Uppsala med N som förste ordförande. Då han följande år utnämndes till rektor i Hudiksvall efterträddes han av Edén.

Speciellt i rösträttsfrågan företrädde N en radikal linje men gick samtidigt på statsrättslig grund emot den i frisinnade landsföreningens program lanserade tanken på ett folkomröstningsinstitut. Ett arv från Hjärne var däremot troligen både N:s och Edéns för liberalerna ovanligt försvarsvänliga hållning. I unionsdebatten 1905 intog N i skriften Den svensk-norska krisen en utpräglat antinorsk hållning. Hans tal i Forssa våren 1912 om "försvarsfrågan och partierna" i samband med pansarbåtsinsamlingen blev mycket uppmärksammat och trycktes i broschyrform.

Som kommunalpolitiker i Uppsala, Hudiksvall och Sthlm synes N främst ha betraktat sig som en förespråkare för skolväsendet. Tydligt är detta i debatterna i Sthlms stadsfullmäktige 1919 om stadens omorganisation och den nya borgarrådsinstitutionen, där N talade för förvaltningsapparaten och yrkeskompetensen gentemot vad han såg som risker för en "amatörmässig" politisk styrning även av sakfrågorna. Troligen via personliga påtryckningar på statsminister Eden lyckades N få igenom ett tillägg till den av K M:t fastställda instruktionen för det nya stadskollegiet, som något stärkte förvaltningschefernas ställning.

N:s allmänna syn på relationen tjänstemän-politiker och ställning som förvaltningschef föranledde honom att redan våren 1920 lämna stadsfullmäktige, varefter han inte innehade något formellt politiskt uppdrag. Politisk förankring i kombination med obestridd saklig kompetens hade emellertid gjort honom, speciellt för regeringen Eden, till ett givet namn för tyngre allmänna utredningsuppdrag.

Under 1910-talet genomfördes flera utredningar på nykterhetsupplysningsområdet. När 1917 års sakkunniga tillkallades med N som ledamot, skedde detta mot bakgrunden av att tidigare förslag ansetts för passiva. Resultatet kom helt att följa utredningen i och med att huvudansvaret för nykterhetsupplysningen genom riksdagsbeslut 1919 flyttades från socialstyrelsen till den nya skolöverstyrelsen och i skolan till det blivande ämnet samhällslära. Senare medverkade N även i handböcker för skolbruk.

1921 utsågs N till ordförande efter Knut Kjellberg (bd 21) i 1918 års religionsfrihetsutredning, där hans uppgift i praktiken blev att avsluta utredningen med ett relativt marginellt förslag om borgerlig begravning. Kluven i sitt förhållande till religionen betraktade han ändå kyrkan som en betydande andlig kraft och var 1919 en av initiativtagarna till debattskriften Det andliga nutidsläget och kyrkan. De övriga var rektor Manfred Björkquist (bd 4) och docent Torsten Bohlin (bd 5). Skolans kristendomsundervisning såg han främst som ett medel för etisk fostran.

Vid tre tillfällen synes N ha förts på tal som ecklesiastikminister – vid Edéns regeringsombildning hösten 1919, vid Louis De Geers (bd 10) opolitiska regeringsbildning 1920 och till C G Ekmans (bd 13) första frisinnade ministär 1926. Följande år var hans namn aktuellt vid chefsbytet i skolöverstyrelsen.

Liksom i några andra större städer var folkskoleinspektionen i Sthlm kommunal och förvaltningen under den politiskt utsedda folkskoledirektionen väsentligen anförtrodd förste folkskoleinspektören. Samtida intervjuer visar att N lockades till tjänsten av den debatt kring folkundervisningen som framkallats av regeringen Edens och då särskilt den socialdemokratiske ecklesiastikministern Värner Rydéns intensiva reformarbete. Detta berörde yrkesskolor, högre folkskolor och kommunala mellanskolor men kulminerade framför allt i 1919 års undervisningsplan för folkskolan. Samtidigt förstärktes folkskoleinspektionens ställning.

N:s första stora uppgift blev att på den nya allmänna grund som lagts avge förslag till ny undervisningsplan för folkskolorna i Sthlm. Så skedde också hösten 1920. Början av 1920-talet präglades för övrigt i hög grad av debatten i den s k bottenskolefrågan. I enlighet med direktiven gick den s k Rydénska skolkommissionen, tillsatt i dec 1918 och dominerad av liberaler och socialdemokrater, i sitt betänkande 1922 på linjen att av bl a sociala skäl helt ersätta det faktiska parallellskolesystemet med sexårig folkskola som grund även för studier vid läroverk.

Redan 1913 hade N i ett debattinlägg tagit ställning för en samlad skolöverstyrelse för såväl läroverken som folk- och yrkesskolorna. Helt uppenbart såg han en sådan lösning, förverkligad med ingången av 1920, som garanti för en enhetlig och professionell ledning liksom för en ökad öppenhet för pedagogisk nyorientering. Trots att N var positiv i princip till ett enhetsskole-system ansåg han inte folkskolan ännu mogen uppgiften som obligatorisk bottenskola. Det pedagogiska reformarbetet borde gå före det organisatoriska.

I skriften Bottenskoleproblemet gick N redan 1920 i polemik mot den sittande skolkommissionen och återkom i samband med att betänkandet utkom på våren 1922, bl a i en uppmärksammad artikelserie i Sthlms-Tidningen. I den hetsiga presspolemiken fick N stark kritik från vänsterhåll liksom från folkskollärarkåren. Hans uppfattning dikterades med säkerhet av att han priorite- rade största möjliga svängrum för individens förutsättningar och möjligheter – "personlighetens skola" – framför mer generella önskemål om snabb social utjämning.

Den splittrade politiska opinionen kring skolkommissionens förslag gav högerregeringen Trygger motiv att tillkalla en ny utredning, 1924 års skolsakkunniga, i vilken N ingick. Även om direktiven sedermera begränsades till att vidga beslutsunderlaget utan principiell omorientering, prövades även alternativet med tidigare differentiering efter tre eller fyra årskurser, en tanke som bl a N lanserat efter dansk förebild. Riksdagsbeslutet 1927 medgav också dessa alternativa anknytningsmöjligheter folkskola-läroverk.

Vidareutvecklingen av folkskolans arbetsformer i riktning mot att "skapa en aktivitetens skola, en vilje-, handlings- och intresseskola i stället för den gamla, i huvudsak passiva kunskapsskolan" (Bottenskolepro-blemet, 1920) anslöt däremot väl även till den Rydénska skolkommissionens arbete. Tidigt drev N önskemålet om bl a obligatorisk slöjdundervisning. Denna "arbetsskolans" idé utvecklade N tillsammans med två medförfattare systematiskt i skriftserien Arbetssättet i folkskolan. På denna punkt var N sannolikt inspirerad av de "Arbeitsgemeinschaften" som han hade mött i skolväsendet i Hamburg. Vid sidan av den tyska nyskolerörelsen följde han den pedagogiska debatten främst i Danmark och USA. För liknande försök biföll K M:t 1930 en av N initierad framställning från Sthlms folkskoledirektion att friare få disponera lektionstimmar till mer samlad undervisning, i praktiken en form av koncentrationsläsning.

Redan under N:s första år i ledningen för Sthlms folkskolor hade inrättats kommunal mellanskola och yrkesinriktade högre folkskolor, likaså särskilda klasser för hörselskadade och ett externat för s k bildbara sinnesslöa. För barn med lindriga skolsvårigheter genomfördes senare under 1920-talet försöksverksamhet med särskilt anpassade s k B-klasser. Speciellt angelägen var N att främja utvecklingen av hjälpklassundervis-ningen, som nu koncentrerades i större enheter under pedagogiskt bättre ledning. Han tog initiativ till Sthlms hjälpskoleförening och ledde bl a det nordiska hjälpskole-mötet i Vendelsberg 1925. N intresserade sig också för yrkesrådgivning och arbetsförmedling i skolan.

Helt naturligt engagerade sig N starkt i skolans historieundervisning, speciellt läroverkens, och han kom med ett första debattinlägg redan i Pedagogisk tidskrift 1898. Med sin allmänna syn på skolans intellektuellt fostrande roll betraktade N historiestudiet främst som ett medel att "vidga elevernas andliga synkrets" och göra dem bättre rustade att självständigt reflektera över samhällets utvecklingsmöjligheter. Hans krav på källstudium men framför allt övning i källkritik på vissa fördjupningsavsnitt måste anses som för tiden långtgående. Nära N:s tankar om historieundervisningens betydelse låg ett intresse för populärvetenskap på hembygdsområdet. Den länge kontroversiella hembygdskunskapen i folkskolan som introducerats genom 1919 års undervisningsplan stödde han aktivt.

På läroverksöverstyrelsens uppdrag genomförde och publicerade N 1914 studier kring den äldre gymnasieorganisationen och speciellt linjedelningsproblematiken, ett ämne till vilket han även senare återkom. Trots en aktiv medverkan vid tillkomsten 1920 av Föreningen för svensk undervisningshistoria torde han ha betraktat studier av äldre skolformer mer som erfarenhetsfond för den aktuella pedagogiska debatten än som kulturhistoria i sig.

Genom åren deltog N flitigt i mötesverksamheten inom såväl folkskollärar- som läroverkslärarkårerna och tycks ha sett dessa sammankomster som tillfällen att testa nya pedagogiska idéer. Inte minst i skriften Läraren och lärarens gärning (1922) uttryckte han kravet på läraren att vara öppen för det nya men framhöll också den svåra balansgången mellan plan och frihet. Han var angelägen om lärarnas pedagogiska standard och engagerade sig gärna i olika typer av fortbildning, bl a i kurser för hjälpklasslära-re och i Anna Sandströms 1928 startade lärarkurser.

Många har betraktat N som viljemänniska, vital och dominerande i kraft av sin professionalitet. Andra har hellre velat se det sökande och "oroliga" draget, problemorienteringen och benägenheten att ständigt skönja nya alternativ, något som troligen försvårade hans ambition att verka samlande och pådrivande i pedagogiska utvecklingsfrågor. Trots en ömsesidig stark respekt var hans relationer till lärarkåren till en början inte helt okomplicerade, speciellt i den intressepräglade debatten om folkskolan som bottenskola.

Redan på 1920-talet introducerade eller understödde N med stor kraft fortsatt utveckling av yrkesutbildningen, stöd till svag-presterande barn, "arbetsskolans" idé och former för sk samlad undervisning, vilket allt först under 1950- och 1960-talens förnyade reformarbete skulle få fullt genomslag. Hans engagemang och högt ställda mål kunde inte undgå att skapa en viss känslighet för kritik från lärarhåll. Samtidigt såg han lärarnas pedagogiska medvetenhet och inte organisatoriska förändringar som i grunden avgörande för varje positiv utveckling på skolområdet.