Eberhard Z Munck af Rosenschöld

2 Munck af Rosenschöld, Eberhard Zacharias, före adl Munck, son till M 1 i hans andra g, f 3 aug 1775 i Lund, d 17 maj 1840 i Khvn (enl db för Lund). Inskr vid LU 22 jan 76, ex theologicum 89, ex stili pro gradu vt 91, ex philosophicum ht 91, allt vid LU, studier vid Det Kgl Frederiks hospital o vid univ i Khvn aug 92–april 93, disp pro gradu vid LU 5 juni 93, mag 21 juni 93, ex medicum vt 94, disp under J H Engelharts (bd 13) presidium vt 94, MD 12 juni 94, adjunkt vid med fak 15 nov 94, allt vid LU, led av collegium medicum 21 mars 96, adl 16 nov 99, deltog i riksdagarna 00, 10 urt, 12 urt, 15 urt, 17–18 urt, 23, 28–30 o 34–35 urt (led av KU 15 urt, 17–18 urt o 23, av förstärkta statsutsk o förstärkta allm besvärs- o ekonomiutsk 15 urt, av första särsk utsk 17–18 urt, av förstärkta statsutsk o förstärkta stats- o banko-utsk 28–30), kir mag i Sthlm 17 maj 00, tf prof i prakt medicin vid LU vt o ht 02 (konstit 12 jan 02), prof i teor medicin vid LU från 19 sept 05 (tjänstl 27–28 o från 7 nov 32), ord intendent vid Ramlösa brunn 16 aug 08, intendent o läkare vid alla bad- o brunnsinrättn:ar vid Helsingborg 10 sept 10, rektor vid LU juni 12–juni 13 o juni 25—juni 26, biträdde sundhetskoll vid utarb av förslag ang ökad vaccination mot koppor 16. – LPS 01, PS:s medalj 01, HedL av collegium medicum 15 juli 12, K M:ts vaccinationsmedalj i guld 12 jan 14, LFS 15, LVA 17. – Ogift.

Eberhard M, som hade stor läslust och ett mycket gott minne, undervisades som ung av Gustaf Sommelius, kom efter påverkan av morfadern, professorn i medicin Eberhard Rosén-Rosenblad, att ägna sig åt medicinska studier och fick även följa med i dennes praktik och föra journalerna vid Ramlösa brunn, där morfadern arbetade som intendent och läkare. Vid 15 års ålder kunde den som förlägen och närmast folkskygg betraktade M, som också skaffat sig betryggande kunskaper i både antika och moderna språk förutom i filosofi och teologi, framgångsrikt på latin försvara sin första medicinska avhandling De rheumatismo acuto. Han var mycket intresserad av att resa och företog studieresor förutom till Khvn också till England 1808-10, Tyskland 1811–12 och 1830 samt till Frankrike (Paris) 1828.

I maj 1801, då M hört att man i Khvn haft goda erfarenheter av den av Edward Jenner införda metoden ympning med kokoppor i kampen mot de fruktade smittkopporna, for han dit och övertygades om metodens värde. I okt så fick han tillgång till "säker ympnings-lymfa". M ansåg själv att smittkopporna överfördes genom kontaktinfektion, och som den förste i Sverige införde han kokoppympning. Den första vaccinationen uppges ha skett 23 okt 1801 på två barn till regementsfältskären, sedermera stadsfysikus i Malmö Gottfrid Beijer, vilka dock senare lär ha drabbats av allvarliga smittkoppor. Till Sthlm kom vaccinationen mot smittkoppor genom H Gahn (bd 16), som under sin engelska studieresa i London umgåtts med Jenner. Gahn hade fått lämplig lymfa från M och gjorde den första lyckade vaccinationen i Sthlm 17 dec 1801.

I dec 1802 hade M ympat 2 000 barn och äldre. Han hade också redan 1801 hunnit författa skriften Til allmänheten om kokoppor, et säkert förvaringsmedel emot menniskokoppor. Denna propagandaskrift lovade M gratis utdela till "var och en invånare i Skåne" som ville ha den. Året därpå utgav han en ny skrift för att stimulera till kokopp-ympning, Förslag till hämmande af den på flere orter nu härjande koppfarsoten ...

Metoden med kokoppympning spred sig och utövades i Sverige av såväl läkare som präster och klockare relativt allmänt från 1810. Den blev 1816 genom lag obligatorisk för alla barn under två års ålder.

M:s grundliga medicinska utbildning bidrog till att han ställde sig skeptisk till många av tidens gängse medicinska lärosystem. Det gällde John Browns i Edinburgh lära om steni och asteni (kroppens förmåga att med tillräcklig kraft reagera mot retningar och livets uppehållande genom ständig irritation av nervsystemet). Det gällde också fransmannen Broussais' uppfattning om gastroenterit (magtarmkatarr) som dominerande grundsjukdom och dennas behandling med åderlåtningar liksom den i Tyskland på basis av Schellings naturfilosofi utvecklade spekulativa medicin som i Sverige skulle få en hängiven representant i I Hwasser (bd 18). Vid en del nervsjukdomar kunde M däremot gå med på behandling med s k animal magnetism, för vilken han "icke saknade förtroende". Erfarenheterna från Ramlösa brunn, där han var verksam som läkare från 1803, gjorde troligen också, att han hade "mycken tillit till de naturliga mineralvattnens botande förmåga".

M, som gärna förlitade sig på egen erfarenhet och läkarintuition, ansågs som en mycket framstående diagnostiker. Vid sjukdomsbehandlingen synes han i sant hippokratisk anda ha varit försiktig och återhållsam, ehuru han någon gång kunnat ta till "hästkurer". Dietetiken ansåg M mycket betydelsefull, och han förfäktade kraftfullt åsikten, att det är lättare att söka bevara hälsan än att återställa den när den gått förlorad. Av sina patienter möttes M med ett utomordentligt fortroende och hade tidvis den största praktiken i södra Sverige. Det sades om honom, att han genom kraften av sin personlighet fick "ett oinskränkt herravälde" över sina patienter.

1799 blev M liksom sina syskon adlad, vilket medförde att han fick säte på riddarhuset, där han representerade oppositionspartiet. M:s politiska intresse var mycket stort och ansågs till och med menligt ha inverkat på "hans håg för vetenskaperna och läkekonsten". Han engagerade sig för ekonomiska frågor och problem kring ämbetsmännens utövning av sin verkställande makt. Han ivrade också för reformer beträffande folkundervisning och ungdomens fostran och tog upp allmänhygieniska frågor förutom vaccinationen. Han var en av föregångsmännen i kampen mot brännvinsmissbruket.

Efter påtryckningar deltog M i underhandlingar till förmån för Fredrik VI av Danmark i samband med tronföljarvalet efter Karl Augusts (bd 20) plötsliga bortgång 1810. När den danske kungen antagit de uppställda villkoren, reste M omedelbart till riksdagen i Örebro men anlände dit just som valet höll på att avgöras till förmån för den av M mycket beundrade Bernadotte.

Hörnstenarna i M:s sociala grundsyn säges ha varit "juridisk rätt, politisk frihet, meningstolerans och humanitet" (Biogr lex). Utan att vara parlamentariskt talangfull spelade han vid flera tillfällen en ingalunda oviktig roll. Med ett överdrivet rättssinne drevs emellertid M in i ett flertal rättegångar. Han stod i ett spänt förhållande till en del kolleger och hade periodvis ekonomiska svårigheter trots professorslön och betydande praktikinkomster.

M var en i många avseenden komplicerad personlighet. Ehuru temperamentsfull och intellektuellt rörlig förblev han till det yttre lugn och behärskad. "Hans allvarliga uppsyn och sträva baryton tycktes kräva mer undergivenhet än de tydde på välvilja". M hade en reslig gestalt och en genomträngande blick. Det låg något imperatoriskt över hans framträdande, vilket inte minst kom till uttryck när han som universitetsrektor deltog i processioner.

Som akademisk lärare har M karakteriserats som ojämn i fråga om undervisningen, vilken synes allt mindre ha intresserat honom, allteftersom han fick offentliga uppdrag och företog studieresor utomlands. "Hans egentliga vetenskapliga verksamhet har blivit olika uppskattad", säger försiktigt en minnestecknare, som dock också påpekar, att M särskilt i början av sin lärargärning var mycket flitig med att föreläsa och "försummade ingalunda sin vetenskap". M:s bristande uthållighet i sina olika verksamheter anses ha medverkat till att han ej nådde "det anseende och den ära", som kunnat tillkomma honom. Hans största insats var införandet i Sverige av vaccinationen mot smittkoppor. M avled plötsligt under ett besök i Khvn.