Nils Nilsson

Nils Nilsson, begr 22 maj 1664 i Sthlm (Nikolai LIal:29), trol i Jak. Rådman i Sthlm 19 april 43, installerad 6 maj 43, borgmästare i Sthlm 10 aug 48 (kansliets utg diarium) – dec 51, antagen på rådstugan 1 sept 48, deltog i riksdagarna 49 o 50 samt i utskottsmötet 51 (talman 49–51), assessor i Svea hovrätt från 2 juli 55.

G 1) 7 jan 1644 i Sthlm, Nik, m Margareta Gudmundsdtr, begr 6 jan 1656 där, Jak (Nikolai LIal:22), 2) 10 okt 1656 där, Nik, m Catharina Israelsdtr, d senast 22 maj (Nikolai LIal:37, s 26), begr 28 okt 1672 där, Jak (Nikolai LIal:37, s 17), dtr till Israel Pedersson o Elisabet Larsdtr, samt senare omg m häradshövdingen Johan Svan, adlad Svanehjelm.

N.s ursprung är inte bekant. Inget närmare är heller känt om hans studier, vilka dock sannolikt varit omfattande och inkluderat vistelse på kontinenten. Elgenstierna förmodar dock, oklart på vilka grunder, att N är identisk med den Nicolaus Nicolai Angermannus som skrevs in vid UU i okt 1624. Att N besökt Italien är bekant genom ett uttalande av Per Brahe i riksrådet 1650. I N:s konceptskölde-brev, uppsatt i sept 1651, anges också i en formelartad formulering att N bredvid sina studier besökt åtskilliga länder och övat sig i "bokliga konster och främmande nyttiga tungomål".

N antogs till rådman i Sthlm på justitieborgmästaren Peder Gavelius' (bd 16, s 761) förslag. Inget tyder på att han tidigare haft sysselsättning i staden. N verkade de första åren som bisittare i ämbetskollegiet. 1646 förordnades han som rådman till assistent åt kämnärerna på Norrmalm. Året därpå satt N i justitiekollegiet och 1648 var han åter i ämbetskollegiet. I juni detta år avled en av de fyra borgmästarna, preses i byggningskollegiet Mattias Tröst. N utsågs till dennes efterträdare och satt i byggningskollegiet under hela sin tid som borgmästare. 20 dec 1648 valdes N att representera Sthlm på den kommande riksdagen. Det var sed att en av huvudstadens borgmästare valdes till borgarståndets talman, liksom att stadssekreteraren i Sthlm — vid denna tid Nils Skunck — fungerade som ståndets sekreterare. Vid de två riksdagarna 1649 och 1650 jämte utskottsmötet 1651 utsågs följaktligen N och Skunck till borgarståndets talman respektive sekreterare, och som sådana ledde de borgerskapets och de ofrälses offensiv mot adeln i den uppflammande ståndsstriden. Det är emellertid svårt att urskilja N:s personliga insats liksom att avgöra hur långt borgerskapets inflytande sträckte sig i förhållande till de två övriga ofrälse ståndens. Bedömningen kompliceras av att källmaterialet till övervägande delen härrör från andra grupper än borgarståndet. Som talman förde emellertid N i de flesta situationer ordet för ståndet. Det är heller ingen tvekan om att adelns vrede i första hand riktades mot N och i viss mån mot Skunck och att N såväl av ridderskapet som av riksrådet uppfattades som den främste och farligaste oppositionsledaren.

Vid riksdagen 1649 var tronföljdsfrågan den mest brännande. Drottning Kristina ville få hertig Karl Gustav erkänd som tronföljare och arvfurste utan att binda upp sig med löften om äktenskap, medan såväl riksrådet som ständerna försökte driva igenom deras giftermål. Successionsfrågan förelades inte ständerna in pleno utan diskuterades endast under tysthetslöfte inom ett på ständernas eget initiativ bildat utskott. Borgarståndet, vars talan fördes av N, var från början enigt med adeln om det förkastliga i att Karl Gustav valdes till arvfurste. N uppträdde som ivrig försvarare av arvriket. Han framhöll dess överlägsenhet över valriket och faran med flera regenter samt "repeterade med många ord arvföreningens fundament" (AdRP 4, s 225). När borgarutskottet till slut framlade sitt skriftliga svar på propositionen hade emellertid enigheten med adeln brutits. Utskottet antydde att det nu kunde tänka sig att acceptera Karl Gustav som tronföljare. Borgarståndets ändrade uppfattning innebar att en spricka uppstod mellan adeln och de ofrälse, eftersom prästeståndet och förmodligen allmogen redan tidigare gått med på drottningens förslag. Frälsets reaktion blev mycket negativ, varpå N i ett hetsigt replikskifte inför drottningen och riksrådet framhöll att borgerskapet var ett eget stånd och fritt att fatta sina egna beslut. Finge det inte framföra sin egen uppfattning vore vidare överläggningar med frälseståndet meningslösa. Ordväxlingen var så hätsk att borgarståndet fann det bäst att följande dag (1 mars) skicka upp en delegation på riddarhuset för att ursäkta N:s uppträdande, som de förklarade med de pikar borgarutskottet fått under rådsmötet. Något medgivande i sakfrågan gjorde de emellertid inte. Slutet av riksdagen präglades av misstänksamhet mellan frälse och ofrälse, vilket späddes på då underrättelsen om Karl I:s avrättning i London nådde Sthlm i början av mars. Vid riksdagens avslutningshögtid framhöll sedan N i sitt och borgarståndets avslutningstal med en rad exempel monarkins överlägsenhet jämfört med ett aristokratiskt statsskick. Några anspelningar på den aktuella situationen gjorde han inte, men syftet var klart nog.

Om således borgarståndet genom N redan vid 1649 års riksdag markerat sin självständighet gentemot adeln skulle detta gälla i ännu högre grad vid ständermötet året därpå. De tre lägre stånden gick här till hårt angrepp mot frälset. De krävde omedelbara lindringar i pålagorna och en reduktion av de avsöndrade godsen. Allmogen drev ihärdigt denna fråga med de två andra ståndens stöd och ledning. Olika åsikter om vilket stånd som var drivande har framförts i forskningen, men som de ledande oppositionsmännen tycks främst de två stockholmarna N och Skunck jämte inom prästeståndet uppsalaprofessorn Johannes Terserus ha framträtt. Även ärkebiskopen (bd 22), som i de flesta fall förde sitt stånds talan, önskade reduktion. Mycket tyder emellertid på att N uppfattades som den främste och farligaste ledaren i ståndsstriden. Hassleprästen Jonas Petri uppger i sin dagbok att några adelsmän sagt till honom att N borde steglas, och vid ett annat tillfälle nämner han att guvernören i Riga Anders Eriksson Hästehufvud (bd 19) hävdat att N bedrog och förförde prästerskapet. Det går emellertid att spåra vittgående kontakter såväl inom riksdagsoppositionen som mellan denna och de mot riksrådsaristokratin kritiska kretsarna kring Karl Gustav, pfalzgreven Johan Kasimir och den alldeles före riksdagen avlidne Karl Karlsson Gyllenhielm (bd 17). Ett ofta nämnt exempel är hertigens forne lärare Bengt Baaz Ekehielm (bd 12) som under riksdagens två första månader ännu var underståthållare i Sthlm och alltså i praktiken N:s närmaste överordnade. Denne ersattes som underståthållare efter halva riksdagen av Reinholt Leuhusen (bd 22, s 595), son till en stockholmsborgare, bror till rådmannen i staden Willem Leuhusen (bd 22, s 596), som själv deltog i riksdagen, samt vid denna tid gift med dottern till förre rådmannen och storköpmannen Peter Grönenberg (bd 17). Vidare var Skunck gift med en protegé till Gyllenhielm och hade erhållit sin tjänst som stadsskrivare på rekommendation av denne. Terserus var släkt med huvudstadens justitieborgmästare Johan Westerman-Lilliecrantz (bd 23, s 24) och bodde under riksdagen förmodligen hos denne. Arnold Johan Messenius (bd 25) påstod senare att han vid ett tillfälle träffat Terserus och N hemma hos Westerman.

De ofrälse ståndens agerande på riksdagen kulminerade med den sk protestationens överlämnande i början av okt. Denna uppsattes av allt att döma av bl a N och Terserus, men den slutliga versionen tycks ha författats eller åtminstone redigerats av Skunck. Protestationen kan ses som de ofrälse ståndens programförklaring och skriften har kallats en av de mest betydelsefulla i Sveriges historia (Lövgren). Reaktionen i riksrådet blev mycket stark och föranledde den normalt måttfulle rikskanslern att utbrista att "ferrum, det är det endaste consilium".

Det omedelbara resultatet för de ofrälse stånden av såväl protestationen som riksdagen i sin helhet har emellertid betraktats som förvånansvärt magert. Borgarståndet vann främst en skattelindring genom att städernas kontribution avskaffades och ersattes med en fördubbling av accisen, som även drabbade de icke burskapsägande stadsinvånarna. Möjligen siktade borgarståndets ledare främst på att undanröja hindren för de juridiskt skolade ofrälse ämbetsmännens karriärmöjligheter och inte på städernas förkovran. Att detta låg väl i linje med ståndsstridens udd mot adeln är uppenbart. Samtidigt visar den följande utvecklingen att N och Skunck knappast agerade utifrån egna personliga intressen.

Även vid utskottsmötet i Sthlm på hösten 1651 representerade N huvudstaden, nu tillsammans med den befullmäktigade Skunck. Det förefaller som om regeringen före mötet försökt förhindra N:s deltagande genom att erbjuda honom adelskap och posten som v president vid Åbo hovrätt. Han hade dessutom redan under våren i donation erhållit några hemman på Svartsjölandet och i Värmland. Ett sköldebrev i koncept uppsattes för honom i sept där han kallas v president i hovrätten (posten innehades dock sedan ett år av I Lagerfeldt, bd 22, som tillträtt så sent som i mars). Regeringens förhoppning måste ha varit att få bort N såväl från borgarståndet som från Sthlm. N accepterade emellertid inte erbjudandena och kunde följaktligen uppträda som borgarståndets talman när utskottsmötet inleddes i början av okt. Detta möte dominerades av frågan om den impopulära kvarntullens återinförande, men såväl prästeståndets som borgerskapets deputerade vägrade att frånta riksdagen bevillningsrätten. N uttryckte till adeln sin förvåning över att en fråga som borde avhandlas på en riksdag lades fram inför utskottsmötet. Någon bevillning gavs heller inte utan frågan uppsköts till nästkommande riksdag.

Innan det långa mötet nått sitt slut och beslutet skrivits under 15 dec fick emellertid regeringen ett gyllene tillfälle att oskadliggöra N. Både denne och Skunck drogs nämligen in i processen mot de två Messenierna, som inleddes 14 dec. I den paskill som A Messenius (bd 25) skrivit och sänt till Karl Gustav påstods bl a att K M:t ville tvinga på N adelskap och förflytta honom till Åbo. Vid förhör hävdade författaren att fadern sagt detta och att hela staden talade därom. Den äldre Messenius namngav N och Skunck som fientliga mot regimen, och N påstods ha önskat att hertigen ville ta makten. N arresterades och ansattes hårt. Uppenbarligen hölls han fängslad då mötesbeslutet underskrevs, eftersom Skunck, som tydligen inte ansågs lika komprometterad, fick skriva under för Sthlms räkning. N nekade dock till alla beskyllningar trots flera konfrontationer med Messenius och släpptes mot skriftlig förbindelse att inte avvika från staden. Enligt den franske ministern Picques, vars utsagor dock inte alltid är trovärdiga, tvingades man fördubbla vakten både på slottet och i staden samt upprätta en speciell vaktstyrka på Södermalm då N skulle gripas, eftersom man fruktade oroligheter bland borgerskapet pga dennes stora popularitet. Även om N inte formellt fälldes, artade sig processen mot Messenierna till en bred uppgörelse med oppositionen från 1650. Riksrådet försökte pressa fram angivelser mot så många som möjligt; Terserus anmodades att inställa sig, Messenius' förbindelser med Ekehielm efterfrågades och Bengt Skytte, som för tillfället befann sig utomlands, anklagades och förhördes vid sin hemkomst. Aktionerna hade uppenbarligen åsyftad verkan. Visserligen avkunnades domar endast mot de två Messenierna, vilka avrättades, men hela processen var en tydlig varning. Johan Ekeblad (bd 12) skriver i slutet av jan 1652 att var och en vid hovet "sig väl omser, förr än han något säger, av den varnageln de av Messenii död fattat hava". Såväl N som Skunck avsattes från sina ämbeten i staden. Stadsskrivaren utnämndes till assessor vid Äbo hovrätt (dock utan att tillträda) medan N inte tycks ha fått någon ny tjänst. Den danske residenten P Juel uppger i mars att N blivit forordnad till v president i Göta hovrätt, men detta kan vara en missuppfattning. Magistraten uppvaktade sista febr drottningen med en supplik där den bönföll att N skulle återinsättas i sitt ämbete, då han var väl insatt i stadens ärenden, var älskad av borgerskapet och behövdes som ledare av byggningskollegiet. Följande dag var en delegation från staden i riksrådet i samma ärende. Drottningen lovade ta saken i övervägande, men uppenbarligen utan resultat. Även Skunck begärde några dagar senare i en supplik att få behålla sin tjänst i staden men nekades detta. Bägge behöll dock sin lön av staden ämbetsperioden ut. N hade genom avsättningen förlorat sin politiska plattform och var inte längre farlig. Trots detta erhöll han inte någon ny tjänst förrän efter drottningens abdikation. 1655 förordnades såväl N som Skunck till assessorer i Svea hovrätt.

N kan ses som representant för en ny och framåtsträvande klass i det sv stormaktssamhället: de välutbildade och juridiskt skolade ofrälse ämbetsmännen, vilka inte var beredda att acceptera adelns förstarangställning. Av allt att döma var N en mycket duglig borgmästare som dessutom gjorde sig anmärkningsvärt omtyckt bland stadens borgerskap. Hans agerande som talman i borgarståndet visar att han uppenbarligen var orädd och mån om såväl sin som ståndets integritet. Att det inte enbart var den egna ambitionen att komma sig upp som drev honom antyder hans sannolika vägran att motta adelskap och vicepresidentpost. Det mesta tyder på att adeln och regeringen betraktade N som den farligaste av de ofrälse ledarna. I processen mot Messenierna var N den av oppositionsmännen som ansattes hårdast, och sannolikt var det i första hand N som rikskanslern hade i åtanke när han jämförde de ofrälses uppträdande på riksdagen med ett myteri i Lennart Torstensons armé, vilket kunde stillas först sedan ledarna avrättats. Per Brahe i sin tur betecknade dem som skrev under protestationen som "de illvilligaste". Uttalandet speglar väl rådsaristokratins uppfattning om de ofrälse oppositionsmännen.

Söner till N var justitieborgmästaren och riksdagsmannen Gustaf Holmström (1648–1705) och skalden Israel Holmström (bd 19).