Llewellyn Lloyd

Lloyd, Llewellyn, f 27 juli 1792 i London, d 17 febr 1876 i Vänersborg. Föräldrar: bankiren John L (of Dolobran) o Elizabeth Corbyn. Jägare, fiskare o förf. – Ogift.

L, som kom från en välbeställd brittisk godsägarfamilj av walesiskt ursprung, skall tidigt ha intresserat sig för jakt. De rika möjligheterna till jakt och fiske i Skandinavien lockade honom att 1823 bege sig till Sverige, där han bosatte sig i Norra Råda sn i Värmland. Under sina första år reste L runt i praktiskt taget hela Sverige; han besökte Norge, Danmark, Finland och kom ända upp till ryska gränsen.

Bosättningen i Värmland sammanhängde med L:s intresse för björnjakt. Här bodde nämligen hovjägmästare Herman Falk (bd 15), som vid årsskiftet 1823–24 introducerade L i björnjakten och lät honom delta i ett par björnskall. Dessa första jakter tillsammans med Falk var lyckosamma för L, som nu gjorde sig hemmastadd i den bondgård där han hyrt in sig. Snart lärde han sig att åka skidor och kunde sedan oförhindrad bege sig ut i skogarna. Det var björnjakten som skulle göra hans namn känt i Sverige.

En jaktmetod som L använde sig av var att vintertid, tillsammans med en eller ett par medhjälpare, leta upp björniden och sedan skjuta de ur idet uppskrämda björnarna, när de kom ut i dagsljuset. Denna metod, en traditionell allmogejakt, gjorde L till en sport för herremän. Han skulle senare under 1800-talet få många efterföljare, som i likhet med honom själv var villiga att betala dem som uppspårat och "ringat" björniden för att få överta rätten till jakten vid dessa.

När L 1830 i London publicerade sitt första verk, Field sports of the north of Europe, begränsade han texten till att i huvudsak omfatta personliga upplevelser under ett par års tid. Boken innehåller till större delen spännande skildringar av olika björnjakter i Värmland och Dalarna, men även vargjakt, tjäderjakt, fiske m m beskrivs. L:s övertygelse var att många brittiska sportjägare snart skulle bege sig till Skandinavien, när kommunikationerna förbättrades. Han såg själv sin bok som en till dem riktad presentation av Skandinavien och införde därför i boken en rad mer allmänna fakta om Sverige-Norge av intresse för främmande resenärer.

Delvis är boken ett kompilat. Med eller utan angivande av källa citerar L bl a centrala verk i den sv jaktlitteraturen och Sven Nilssons Skandinaviens fauna, som då var under utgivning. Nilssons uppgifter kommenterar L f ö utifrån sin egen erfarenhet och upplysningar han inhämtat från ett stort antaljägare ur olika samhällsklasser. Kommentarerna fungerar ibland som värdefulla korrigeringar, eftersom flera samtida zoologers uppgifter om olika djurarters vanor och beteenden var mer eller mindre skrivbordsprodukter. För sv läsare var L:s uppgifter delvis välkända, men för den utländska publiken blev nu många av våra zoologer och jaktförfattare bekanta namn.

S å som Field sports utkom översattes den till svenska. I både England och Sverige blev boken en stor framgång, och nya upplagor utkom i bägge länderna redan 1831. I L:s bok "lever den svenska vildmarken på ett vidunderligt och demoniskt sätt. Skogarna vimlar av mordiska djur", skriver Gunnar Ahlström (s 66), som menar att det antagligen finns ett samband mellan L:s skildringar och Selma Lagerlöfs Gösta Berlings saga, där läsaren möter Värmland som ett veritabelt björnland.

L blev genom sin första bok en vida känd person. När han några år senare, i jan 1835, under en björnjakt vådasköt en av sina följeslagare, värmlandsfinnen Jan Svensson, spreds denna händelse genom ett skillingtryck så. Själv berättar L senare om händelsen i sin Scandinavian adventures.

1831 flyttade L söderut och slog sig ner på herrgården Rånnum invid Göta älv och Vänersborg. Här fanns rika möjligheter till bl a laxfiske. Avståndet till björnjakternas Värmland och Dalarna var inte avskräckande långt, och kanalvägen var Rånnum förbundet med både Gbg och Sthlm. Vistelsen vid Rånnum gav L möjlighet att på nära håll skaffa sig kunskap om de fiskemetoder och redskap som bondebefolkningen och fiskarna använde. Av hans bevarade brev och av brev han citerar i sina böcker framgår det också tydligt, vilka omfattande kontakter han vid den här tiden hade med sv naturforskare som A W Malm, vilken f ö uppkallade en sikform efter L, Coregonus Lloydii, engelska fiskare och jägare på resor i Skandinavien och, inte minst, med den engelska kolonin i Gbg. Där fanns bland industrimännen både fiskforskare som Alexander Keiller (bd 21) och hängivna sportfiskare. En tid var L också bosatt i Gbg och hade då nära till skärgården, där han bl a ägnade sig åt andjakt.

När L berättar om tjädern i Field sports, beklagar han att denna fågel, som vid den här tiden var utrotad i England, inte åter blev inplanterad där. Några år senare arrangerade L själv tjäderns återkomst till England. Mot ersättning lyckades han få bönder att fånga levande tjädrar i snaror. Han lät sedan i två omgångar överskeppa sammanlagt 49 tjädrar till Skottland, närmare bestämt till Taymouth Castles ägor. På 1860-talet uppskattades antalet tjädrar till mer än 1 000, och de hade då spritt sig över stora områden i de skotska högländerna. Dagens tjäderstam i dessa trakter härrör helt från L:s sändningar på 1830-talet.

I Scandinavian adventures (1854) publicerade L än en gång medryckande skildringar av olika jaktäventyr. Här nämner han även att han dittills varit "med vid 102 björnars död eller fångst" (s 185 i sv uppl, del 1), de flesta tagna av honom själv. I det rikt illustrerade verket ägnas emellertid större utrymme åt dels fågelfaunan, dels Sveriges insjöfiskar och flodvandrande fiskar. De fiskemetoder L beskriver är av stort intresse för vår kunskap om äldre tiders fiske. Precis som i Field sports blandar han litteraturuppgifter med egna erfarenheter och uppgifter han fått muntligt eller brevledes från ett stort antal forskare och fiskande personer ur alla samhällsklasser. Själv menade L att han åstadkommit en tämligen fullständig beskrivning av insjöfiskarna och hur dessa fångas. Av de bland allmogen använda fiskemetoderna nämner L spinnfisket i Vänern, som han själv skall ha infört. Laxfisket skildras utförligt, med tanke på den engelska läsekretsen, och ett antal älvar och andra vattendrag i Sverige och Norge presenteras. Av intresse är också det omfattande avsnittet om Skandinaviens ornitologi, ett försök till en fullständig förteckning över Skandinaviens fåglar. Även här åberopas, vid sidan av egna iakttagelser, brev och litteraturuppgifter. Med Scandinavian adventures befäste L inte bara sin ställning som skildrare av jaktäventyr; han intog nu också en plats bland 1800-talets zoologer.

1867 publicerade L sitt sista stora verk om Skandinaviens fauna och jakt, The game birds and wild fowl of Sweden and Norway, som aldrig översattes till svenska, trots att det är av samma intresse för sv läsare som L:s övriga verk. Han fortsätter här i viss mån texten i Scandinavian adventures och redogör för de delar av faunan som inte togs upp där. Huvuddelen ägnas åt hönsfåglar och deras jakt, Västkustens sjöfåglar och fiskar samt salarna.

Redan på 1850-talet hade L gjort omfattande anteckningar kring folktraditioner om årshögtider, folktro m m, som han först 1870 lät gå till tryckning under titeln Peasant life in Sweden. Trots titeln återges även traditioner ur andra samhällsklasser än böndernas t ex flera sagotexter. Han redogör dessutom i korthet för bl a skolväsendet, krigsmakten och rättsväsendet. I boken relaterar L egna erfarenheter och ger ymnigt med uppgifter ur bl a olika topografiska verk. Arbetet mötte emellertid inte ett lika positivt gensvar som hans jakt- och fiskeskildringar. Man menade att L:s beskrivning i flera avseenden var föråldrad. Inte minst gällde det L:s kritiska synpunkter på domstolsväsendet som var "mer än lovligt antikverade" (H Wieselgren).

I The game birds berättar L hur han i en liten båt brukade färdas längs Västkusten. Dagarna ägnades åt fågelfångst, äggsamlande och fiske, då och då avbrutet av ett bad. Nattkvarter togs på närmsta skär och under bar himmel. "My most constant companion on these occasions was Charles John Anderson, the now celebrated African traveller, then a youth in his teens", skriver L (s 357). Detta är det första omnämnandet han gör av sin egen son (bd 1, s 705). Under sina många år i Sverige fick L en rad barn med olika kvinnor. C J A:s mor födde honom troligen ytterligare två barn. I dagens Värmland finns ett oväntat stort antal bärare av namnet Lloyd. L höll också kontakt med flera av sina barn. Några av dem hjälpte han även ekonomiskt. L:s brevväxling vittnar om hans stolthet över C J A:s upptäcktsresor i Afrika, och efter dennes död där 1867 sökte han få olika tidningsmän att införa minnesartiklar. L utgav även ett par av sonens verk. Tre döttrar, alla troligen med olika mödrar, bodde tidvis hos fadern i Vänersborg.

L rörde sig till synes obesvärat och utan större problem i alla samhällslager. Han knöt kontakter med värmländska bönder, torpare och pigor, herrskap på olika herrgårdar och samtidens naturforskare. Säkerligen väckte L många gånger respekt, men det är också omvittnat hur han genom ett burdust sätt kunde råka i konflikt med t ex bönder ifråga om deras traditionella fiskerättigheter. Hovmannen F v Dardel, illustratör till ett par av L:s böcker, tyckte att L med tiden blev en "bra ledsam typ ... Karlen är dessutom ogrannlaga och saknar takt." När Herman Hofberg bad L om biografiska uppgifter för sitt biografiska handlexikon avböjde L och sade sig vara en blott obetydlig person (brev i GUB).

För sin samtid var L, som man skrev i Jägarförbundets tidskrift 1875, under en hel mansålder Sveriges utan tvekan mest kände och omtalade jägare, berömd för sin skjutskicklighet och jaktlycka. För en sentida läsare framstår hans skrifter som ett mångsidigt pionjärverk om allmogens jakt- och fiskemetoder och därtill som en presentation av Skandinaviens fauna, allt grundat på omfattande litteraturstudier och lång personlig erfarenhet.