Axel W Lundegård

2 Lundegård, Axel Wilhelm, bror till L 1, f 17 dec 1861 i V Sallerup, Malm, d 20 dec 1930 i Sthlm, Sofia. Mogenhetsex vid h a l i Helsingborg 6 dec 79, inskr vid LU ht 81–vt 83, vid STH 83–86, vid univ i Khvn 86-89, red o utg i Gbg av tidn Vilden 96 (utg:bevis 9 nov)–97, ordf i Sveriges författarefören 30. Förf. – Samf De nios pris 29.

G 1 nov 1893 i Gbg, Domk, m Jane (Jeanie) Caroline Hughina Mac Dowall, f 13 aug 1870 i Glasgow, District of Anderson, d 8 dec 1946 i Sthlm, Engelbr, dtr till vinhandlaren Hugh Shaw Mac D o Agnes Sawers.

Axel L reagerade i tjugoårsåldern med trotsig radikalism mot den kristna och auktoritära andan i sin uppväxtmiljö och kom i djup och långvarig konflikt med fadern, som från 1881 var kyrkoherde i Hörby i Skåne. Efter avbrutna universitetsstudier i Lund begav sig L till Sthlm som fri litteratör och fick kontakter med Det unga Sverige – "den litterära vänsterns Hetsporr" har David Sprengel kallat honom. Efter ett par år flyttade han till Khvn; han skrev i Politiken och sände litterära korrespondenser till sv tidningar.

En viktig händelse i den unge L:s liv var den förtroliga bekantskapen med postmästarfrun i Hörby Victoria Benedictsson. Hon fäste sig vid L:s "brinnande hat emot dogmer och former, hans okuvliga frihetsbegär" (L:s utg av V Benedictssons Dagboksblad o brev, 1, s 222). Båda hade författarambitioner, och ett fruktbärande litterärt kamratskap uppstod, ett "fostbrödraskap" kallade hon det. L var en ivrig anhängare av 80-talets religiösa, moraliska och estetiska värderingar. Han framträdde med artiklar och föredrag på den radikala sidan i den sedlighetsdebatt som uppstod med anledning av H Jaegers Fra Kristiania-Bohêmen. V B delade inte L:s mer extrema ståndpunkter, men deras vänskap höll trots slitningar. I Khvn kom L in i kretsen kring bröderna Brandes och förmedlade hennes bekantskap med Georg Brandes. Då hon gick in i sin sista stora kris, stod L till slutet trofast och ridderligt vid hennes sida.

L:s och V B:s litterära samarbete resulterade bl a i det samhällskritiska dramat Final. Efter hennes bortgång fullbordade L med fint sinne för författarens intentioner hennes roman Modern och hennes självbiografiska tragedi Den bergtagna. V B hade i sitt testamente anförtrott L att förvalta hennes otryckta litterära kvarlåtenskap. Härav utgav han 1890 ett urval, som senare utbyggdes till en mer fullständig levnadsteckning, byggd på dagböcker och brev. Trots att denna utgåva inte är vetenskapligt tillfredsställande, är den av betydande intresse och har kallats 80-talets stora självbiografi vid sidan av Tjänstekvinnans son (Werin). Till forskningens gagn deponerade L senare V B:s manuskript i LUB.

I L:s debutbok I gryningen ingår novellen Lycka, som handlar om V B:s sjukdomstid och äktenskap. Den är byggd på meddelanden från henne själv. Till novellen Uppgörelse fick L uppslaget under den tid i Hörby då "manusbladen flögo fram och tillbaka mellan prästgården och postkontoret". I gryningen är ett verk med markerad 80-talsprägel. Författaren vänder sig mot en rad av den äldre generationens ideal, han är skeptisk, desillusionerad, ja utmanande. I novellen Bubblor låter han en student ge uttryck åt sitt tvivel på kristendomens kärlekslära, i andra hyllar han den nya "frigjorda" kvinnotypen.

Under köpenhamnstiden fick L uppdraget att översätta Strindbergs Fadren för Casinoteatret. Han slöt nära vänskap med Strindberg och var honom behjälplig vid omarbetningen av Marodörer, som med sitt nya, lyckliga slut fick titeln Kamrater. Om Strindbergs förtroende för L vittnar också att han bad den yngre vännen bli verkställare av hans "sista vilja". Snart uppstod dock misshälligheter mellan de båda, men L behöll alltid sin beundran för Strindberg som diktare och stod senare på dennes sida i Strindbergsfejden. Vid hans död skrev L: "Käre, sinnessjuke felfinnare, mycket av min egen ungdom gick i graven med dig" (L, Några Strindbergsminnen, 1920, s 138).

V B skrev i sin dagbok om L: "Under den brutala ytan döljer sig hans verkliga jag, känsligt och fint" (Dagboksblad ... 1, s 226). I debutboken skymtar också bakom den programmatiska attityden av frän sanningssägare en vekt idealistisk sida hos den unge L. Vid slutet av 80-talet inträder en öppen kris i hans livsåskådning och litterära syn. Han tar avstånd från mycket i naturalismens ideologi, framför allt socialt-politiskt. Dokumentet om frontförändringen är Röde prinsen, ett ungdomslif i stämningar (1889). Till sin uppläggning är boken, i vars utformning V B haft del, en bildningsroman av då vanlig typ. Den handlar om en ung mans utveckling, delvis parallell med L:s egen. Troligen påverkad av Brändes Nietzscheavhandling ger L uttryck åt en aristokratisk människosyn. Huvudpersonen reagerar mot råheten och opportunismen hos tidens radikaler liksom mot den ibsenska moralismen och den gråtrista realismen. "Nu längta vi efter ljusning och dager, längta efter majsol och solsken i dikt och liv. Vi skola sjunga hymner till livsglädjen." En liknande paroll skulle strax efteråt möta i Heidenstams Renässans.

Under sthlmstiden hade L stiftat bekantskap med Heidenstam och Levertin. Sedan han 1903 flyttat till Gränna, fördjupades vänskapen, särskilt med Heidenstam, och L var tidvis dennes gäst på Naddö. Men till 90-talet som litterär falang slöt han sig inte. Politiskt tycks L ha förblivit vänstersinnad, och han blev med tiden kritisk mot den osunda personlighetskult han tyckte sig finna hos 90-talisterna. Under en tids bosättning i Gbg startade han tidningen Vilden, Veckoblad för intelligens och kultur. Titeln anspelade på att tidningen skulle vara litterärt partilös, och i sin anmälan skrev L att Vildens program var "en krigsförklaring emot kotteriandan i vår litteratur och konst". I Vilden recenserades positivt verk av såväl Wirsén som Strindberg och Per Hallström. Själv anmälde L starkt beundrande första delen av Heidenstams Karolinerna.

I sin ymniga produktion under 90-talet höll L fast vid den resonerande berättarstilen och den realistiska grundsynen. Men den tendentiösa polemiken blir mindre framträdande. L berättar nu lätt och underhållande, och han vann en stor läsekrets med romaner i högrestånds- och herrgårdsmiljö och med en ofta känslosam kärleksskildring. Hit hör Titania, som handlar om en älsklig och begåvad kvinnas kärlek till en underlägsen, karaktärslös man. Till den adlige poeten Eric Lindenow, "skönhetens och den hedniska livsglädjens härold", har Heidenstam tydligen stått modell.

I anslutning till en för tiden typisk genre gav L gärna sina samtidsberättelser ett inslag av nyckelroman. Så är fallet med Prometheus. I denna skildring av ett konstnärsöde tar L avstånd från naturalismen som estetiskt program liksom från den emanciperade kvinnotypen. I kritikern Sören Wiegeland, "de fria tankarnas tyrann", tecknar L en lätt identifierbar kritisk bild av Georg Brandes.

Ett speciellt intresse erbjuder La Mouche som den första sv dokumentärromanen i modern mening. Den handlar om Heines sista levnadsår och hans kärlek till Camille Selden och bygger på autentiska dokument, ibland direkt citerade. Heinedikter i L:s översättning är infogade i texten. L:s verklighetssinne var större än hans fantasibegåvning, och han tog ofta upp biografiskt verklighetsstoff till litterär behandling. I Elsa Finne återvände han till V B:s levnadsöde. Bokens första del ger i novellistisk form en skildring av hennes barndom och ungdom, medan fortsättningen, till större delen i jag-form, återger hennes passionshistoria. Här har L använt sig av hennes egna dagboksanteckningar i Stora boken, som i långa stycken direkt avskrivits. L:s tillägg är bl a angreppen på kyrka och prästerskap. Vilka förebilderna till bokens huvudpersoner var tedde sig uppenbart för de initierade. Brandes blev förbittrad över vad han ansåg som ett personligt angrepp från L.

L:s romaner i samtidsmiljö vann i allmänhet inte kritikens bevågenhet. Kring sekelskiftet vände han sig till ett annat ämnesområde, det historisk-romantiska. Intresset för äldre tider i nordisk historia låg i tiden under denna period. Levertin torde ha bidragit till att väcka L:s intresse for rokokotiden och dess kultur. Detta framträdde i romantrilogin om Struensee med dess breda, färgrika panorama över danskt 1700-tal. Verket vilar på en aktningsvärd kunskap om de historiska källorna och en stark inlevelse i tidsatmosfären. Stilen är livfull och romantisk, spänningen skickligt vidmakthållen och människoskildringen genomarbetad om än inte djupgående. Verket om Struensee är L:s mest betydande bidrag till sv historisk romankonst.

Mindre fast är det konstnärliga greppet i L:s andra stora romansvit, i vilken skildras tre drottningar från den nordiska unionstiden, Margareta, Filippa och Cilla. Romanerna är en driven yrkesförfattares verk, och åt många scener och episoder har L lyckats ge något av medeltidskrönikans färg och åskådlighet. Språket har lätt arkaiserande inslag. Inflytandet från Heidenstam är påtagligt; denne var vid samma tid sysselsatt med sina medeltidsromaner. Men medan Heidenstam är den med sin fantasi skapande diktaren är L den lärde berättaren, som lite tungt och högtidligt rör sig med det svårhanterliga stoffet. Det är sannolikt att L i stor utsträckning försett vännen med det historiska och kulturhistoriska material som ligger till grund for Folkungaträdet. "Den artistiska självständigheten och originaliteten var hos Heidenstam ojämförligt starkare, men i fråga om analytisk reflexion och sakkunskap hade L mycket att ge" (Böök 1946, s 239).

L utgav också ett par diktsamlingar. Ofta omtryckt som läseboksdikt blev Fosterlandet med sin nyktra patriotism: "Ej med stora låter och starka ord / skall du visa kärlek till hemmets jord." I tävlan med de mer betydande författare som han i många fall stod personligen nära måste L:s stora och brokiga produktion komma i skuggan. Hans viktigaste insats förblir vad han gjorde för Victoria Benedictsson och hennes litterära eftermäle. Han tillhörde både 80- och 90-talen men kände sig inte varaktigt hemma i någotdera. I sitt sista skönlitterära arbete, Den stora dagen (1911), var han bitter mot den samtida litterära situationen i Sverige och närmade sig åter sin ungdoms 80-talsideal.