P Gabriel Ahnfelt

2. Paul Gabriel Ahnfelt, den föregåendes broder, f. 25 mars 1803 i Gullarp, d 11 okt. 1863. Genomgick Lunds läroverk; student i Lund 23 juni 1817; disp. 18 nov. 1820 (De defensione sui, pres. Er. Cederschiöld); avlade filol. kand. examen 19 dec. 1821 och fil. kand. examen 21 maj 1823; disp. 23 maj s. å. (De veterum Suecorum et Gothorurh praecipuis, quse remp. spectant institutis, pres. E. S. Bring); fil. magister 23 juni s. å. Docent i praktisk filosofi 26 aug. 1826; erhöll patronell kallelse till Bosarps och Strö församlingar 24 juni 1830; prästvigd 10 dec. 1830; avlade pastoralexamen 19 dec. 1832; kyrkoherde i Bosarps och Strö församlingar genom domkapitlets fullmakt 27 mars 1833; prost 14 juli 1837; kyrkoherde i Farhult och Jonstorp 2 nov. 1849 (tillträdde 1850).

Gift 25 mars 1832 med Hedvig Sofia Ekstrand, f. 24 aug. 1810, t 12 apr. 1900, dotter till grosshandlaren Sven Ekstrand i Karlshamn.

A:s betydelse ligger icke på det pastorala området. Det ohälsosamma läget av Bosarps prästgård gjorde honom för hela livet till en värkbruten man, som föga kunde handlägga de rent prästerliga göromålen. I stället blev han en pennans man. Såsom sådan var han alltid den borne journalisten, vare sig han ägnade sig åt pressen eller åt tyngre vägande författarskap. Han har en synnerligen lättläst och behaglig stil, är starkt subjektiv i sina omdömen och utan större djup, synnerligen underhållande, med förkärlek för det pointerade och pikanta, alltid orädd, även när det gäller att värdesätta dem, för vilka han hyste ringa eller ingen sympati. Av hans skriftställarskap får man en förträfflig inblick i tidsförhållandena, blott man kommer ihåg, att han ser sin samtid med färgade glasögon. Händelser och personer betraktade emellertid A. icke blott från synpunkten av personliga sympatier. Ideal, för vilka han hela sitt liv kämpade, och det med mycken framgång, voro ävenledes bestämmande för hans uppfattning.

Under studenttiden tog A. starka intryck av H. Schartau, men dennes strikte utlagda vägar passade ej hans oberoende och obundenhet älskande sinne. Av avgörande betydelse blev den intima vänskapen med P. Wieselgren och J. H. Thomander. Nykterhetsintresset vann i honom en ivrig förkämpe, och i tal och skrift verkade han energiskt vid den store nykterhetsapostelns sida. Nykterhetsfrågan blev en sprängkil bland forna teologiska vänner i Lund. Föreningsväsendet och nykterhetslöftena voro något nytt för svensk kyrklig tradition, och många betvivlade deras överensstämmelse med lutersk åskådning. Med utgångspunkt härifrån upprullades vittgående kyrkopolitiska spörsmål om större frihet inom svenska kyrkan. Centralfiguren i de kyrkliga reformsträvandena blev i södra Sverige jämte H. B. Hammar den geniale, kraftfulle Thomander, men han sekunderades tappert av A., varvid dennes stora begåvning och betydande skriftställartalang gjorde den gemensamma saken stora tjänster. Thomander och Reuterdahl, genom Theologisk quartalskrift nära förbundna, gingo nu åt skilda håll. Med den senare följde så småningom bl. a. E. G. Bring. När krafterna på denna sida sedermera, efter nya teologiska impulser, konsoliderade sig och man genom Svensk kyrkotidning med Bring, A. N. Sundberg och V. Flensburg såsom redaktörer gjorde en kraftig framstöt, blev striden het. A. ställde sig mitt i stridens vimmel. Hans kärlek till frihet och obundenhet, hans städse ogrumlade tro på fria folkmötens reformerande kraft, varigenom de på folkdjupet bundna krafterna skulle bryta fram — i åtskilligt gav framtiden honom rätt — kommo honom att betrakta Svensk kyrkotidnings kamp mot lekmannapredikan m. m. med odelad antipati. Han med sitt program »allt för, med och genom folket» fann i det motsatta blott insnörd prelatensisk högkyrklighet. När A. N. Sundberg i en anonym recension i Svensk kyrkotidning mycket hårdhänt behandlat en av A. utgiven broschyr med titeln »Statskyrka eller frikyrka» och därvid bl. a. gjort gällande, att det inre troslivet och det osynliga föreningsbandet mellan troende själar icke kunde bära en församling, utbrister A. i sin svarsskrift: »vilken krass objektivitet, vilken köttslig uppfattning av nåden, vilken död, mekanisk och andefattig kyrkolära», och giver redaktionen rådet att driva ut tjänstekvinnans son, recensenten. För Brings personliga religiositet hade A. sedan gammalt stor aktning. Men han skriver dock i en tidning efter ett i Lund avlagt besök på slutet av 1850-talet: »Man märker, att det ej finnes någon levande och livgivande källa i den torra prelatensiska jordmån, vari Bring hämtar näring åt de unga teologerna».

A. fick den glädjen att se sin gamle vän Thomander stiga upp på Lunds biskopsstol, som så många år innehafts av den av A. och hans vänner mycket häcklade och på sin ålderdom utan tvivel loje och något avsigkomne Vilhelm Faxe. Denna omständighet svalkade något hans iver att i svenska kyrkan införa presbyterialförfattning. Liksom Thomander intresserade sig A. för skandinavismen och stod i livlig förbindelse med danska kyrkomän, bland dem Grundtvig, för vilken han hyste stora sympatier. Vid en sammankomst i Farhults prästgård uppstod tanken på de fria skandinaviska kyrkomötena.