Petrus Lagerlööf

1 Lagerlöof, Petrus, f 4 nov 1648 på Östanås, Sunne, Värml, d 7 jan 1699. Föräldrar: komministern Måns Petri Schivedius o Catharina Brun. Genomgick Karlstads skola o gymn, inskr vid UU 23 febr 65, disp 24 nov 75, informator för riksrådet Lars Flemings son 76, resa med denne till Tyskland, England o Frankrike 79—81, bibi o sekr hos Magnus Gabriel De la Gardie 28 juni 81, logices et metafysices prof vid UU 26 april 82, poéseos prof 19 aug 84, eloquentise prof 30 april 87, rikshistoriograf 5 juni 95.

G 9 dec 86 (Norrmannus likpred) m sin syssling Elisabeth Broman, f 20 maj 48 i Sthlm, begr 31 jan 49 där, Jak, dtr till superintendenten TD Erlandus Svenonis B o Elisabeth Högg samt 04 omg m generalfälttygmästaren frih Fredrik Magnus Cronberg.

Om L:s barndom o ungdom vet man föga. Två äldre bröder dog som barn. Fadern tog sitt liv 1674, då L var 25 år, o en yngre bror blev längre fram sinnessjuk. Redan under de tidigare åren vid UU uppträder L under namnet Lagerlöof, vilket motsäger traditionen om att namnbytet skulle ha skett under intryck av faderns död. Sannolikt har L med det nya namnet velat markera, att han tänkte sig en ickeklerikal bana.

L väckte redan i tjugoårsåldern uppseende som latinsk skald o vältalare. Hans första studier gällde dock främst naturvetenskapliga ämnen o geografi, som blomstrade under Rudbeck o hans lärjungar. L hade hela sitt liv nära vänner i naturvetare som Johan Bilberg, o flera av hans många dissertationer rör naturvetenskap, trots att hans professurer låg inom filosofi o filologi. Påfallande är hans ringa intresse för religiösa ämnen.

Genom studier o resor som informator för riksrådet Lars Flemings son Lars förvärvade L en omfattande o mångsidig bildning. I Holland stiftade han bekantskap med sådana lärda som N Heinsius, Graevius o Guperus. I sin korrespondens använde han gärna franska vid sidan av latin o svenska. Informatorskapet ledde till kontakt med M G De la Gardie, som var kansler för UU. Därmed öppnades den akademiska karriären för L. Så länge De la Gardie o E Lindschöld levde var de hans trogna förespråkare.

Som lärare hörde L till de mycket flitiga. Under femton år hann han presidera för 111 dissertationer. Utom naturvetenskap rörde de framför allt olika frågor i klassisk filologi men även filosofi o psykologi. I en dissertation från 97 tas upp något så nytt som kännedomen om det kinesiska riket. Ett par andra, som rör den gamla nordiska diktningen, vittnar om Rudbecks inflytande. I alla finner man förtrogenhet med de nyaste teorierna o en diskussionslust, som röjer en modern inställning. I den cartesianska striden på 80-talet tog L sansat men klart ställning för den nya filosofin o vetenskapens frihet.

Mest bestående blev L:s insats beträffande sv språket o litteraturen. Våren 85 gav han ett privatkollegium i sv metrik. Anteckningar från detta gjordes av elever o avskrevs sedan. Ett par gånger under de följande åren förefaller kollegiet ha upprepats. 87 fogade L till en inledning (Introductio ad poesin suecanam) o 92 en författarförteckning med korta kritiska omnämnanden. Alltsammans har han själv eller möjligen någon lärjunge sedan omarbetat till Dissertatio de poesin suecanam. Enl Palmskiöld har L även påbörjat en tryckning, som dock avbrutits efter tre kapitel, vilka ej blivit bevarade. Avskrifter av alla dessa redaktioner blev mycket spridda o finns nu i olika bibliotek. Att bestämma i detalj vad som har skrivits av L eller av hans lärjungar är emellertid svårt.

L:s rykte som kritiker ledde till att Haquin Spegel bad honom granska dikten Thet öpna Paradis. 92 sände L sina "påminnelser och anmärkningar" med en detaljerad kritik av verket. Dessa kan med visst fog kallas vår första recension av ett litterärt verk. Trots att Spegel endast till en liten del följde kritiken, värderade han L högt o beklagade hans tidiga död. L:s rykte som kritiker levde långt fram på 1700-talet, o ännu kritiker som Svedelius o Neikter hänvisar till honom.

L:s kritik markerar ett avståndstagande från de idéer Stiernhielm gjort sig till målsman för. Redan Columbus o Lucidor hade i uttalanden o praktik tagit avstånd på vissa punkter, men L företräder en mer konsekvent syn, som bör kallas klassicistisk. Den torde dock inte vara påverkad av den franska klassicismen i dess senare o mogna utformning utan går snarare tillbaka på äldre fransk teori (Malherbe, Vaugelas) o de därbakom liggande Quintilianus o Seneca. L framhåller bruket som norm o menar då bruket vid hovet o hos de lärde. Dialektord o vardagliga ord o former utmönstrar han, liksom föråldrade ord. Utländska termer bör ej i onödan ersättas av sv ord; purist är L inte. Språkets ändamål är klarhet (perspicuitas). Stilen måste anpassas efter ämnena. Mot de äldre sv diktarna är L starkt kritisk. Stiernhielms Hercules har förtjänster i bildspråket o det höga ämnet o får som "en half satijr" innehålla låga ord. Lucidor ges ett hårdare omdöme för sina grova skämt o svåra ordstympningar. I metriken framhåller L, att sv vers grundar sig på höjning o sänkning. Ordens naturliga uttal skall vara avgörande. Antika versmått såsom hexameter är förkastliga. — Nära samband med undervisningen i metrik har L:s skrifter om sv ortografi. Han höll sig liksom Urban Hiärne till det gamla, på historiska grunder vilande skrivsättet.

L framträdde själv som diktare men nästan uteslutande inom tillfällespoesin. Mestadels skrev han på latin, o hans latinska stil är klar o tuktad. Med klangfigurer o bilder är han återhållsam. Som romersk vältalare hör L till tidens främsta. Även hans prosastil har föga av de barockdrag, som man finner hos flera av hans samtida. Hans sv diktning består främst av bröllops- o gravskrifter. Han har även hyllat kungliga o enskilda personer med sv vers o skrivit några få psalmer. Ett par visor, främst den om Elisandra, blev omåttligt populära. Elisandravisan ger intensivt uttryck åt temat kärlekens makt, men versen är i all sin konstfullhet inte särskilt välljudande. I tillfällespoesin har L haft Lucidor o Columbus som förebilder, men han saknar både Lucidors kraft o fantasi o Columbus innerlighet o mjukhet. L har ännu långt fram en svaghet för barockens prunkande metaforer, men hans tillfällesvers ter sig dock sober o regelbunden jämfört med det mesta, särskilt efter 85, då han började följa de principer han själv lade fram. Bäst är L i gravdikterna, som präglas av en återhållsam patetik o en från Cicero hämtad dygdelära.

Det tillkom L som rikshistoriograf att skriva text till det stora Svecia-verket. Han hann med 10 kapitel av en stort tänkt inledning, där han anslår i viss mån götiska strängar.