Valdemar G Langlet

2 Langlet, Valdemar Georg, son till L 1, f 17 dec 1872 i Lerbo, Söd, d 16 okt 1960 i Sthlm, Matt. Elev vid Norra latinlärov 82— 86, vid h a l i Uppsala 86, mogenhetsex där vt 90, inskr vid UU ht 90, FK 30 maj 94, medarb i tidn Fyris, Uppsala, 94—97, i Sthlms Dagbl 1 aug 98—05, studier i Tyskland, Schweiz o Österrike 05—06, led av styr för Folkbildn:förb 07—10, sekr där juni 07—juni 08, sekr i Sv turistfören 07— 09, led av styr där 08—11, sekr i UD:s heml presstjänst 07—09, politisk souschef i SvD juni 09—okt 14, led av styr för PK 13—15, andre red för AB nov 14—april 21, red:sekr för Det nya Sverige 15—22, red där 23, red för Sv handelstidning nov 23—27, sekr i svenska Fören Norden 24—28, univ:lektor vid univ i Budapest 32—44, konsulatssekr o kanslist vid sv generalkonsulatet i Budapest 33—38, anställd vid beskickn där 38—45, ledare för Sv röda korsets verksamhet i Ungern 44—45. Förf, översättare.

G 1) 3 aug 99 i Åbo, Sv förs, m Signe Paulina Blomberg, f 1 maj 76 där, d 26 dec 21 i Sthlm, Engelbr, dtr till grosshandl Karl Evert B o Paulina Grosskopf; 2) 10 mars 25 i Sthlm, Joh, m Nina Nikolajevna Borovco, f 25 aug 96 i S:t Petersburg, dtr till bibliotekarien Nikolaj Afrikanovitj B o Antonia Szalko-Gzaikowska.

När Valdemar L efter avslutade akademiska studier 1898 inträdde i Sthlms Dagblads redaktion, hade han bakom sig erfarenhet från uppsalapressen som medarbetare i tidningen Fyris, o 96 hade han tillsammans med Elof Ljunggren, SSUH:s förste ordf, grundat nykterhetstidningen Polstjärnan. Först på våren 09 erhöll L en ledande journalistisk ställning, då Helmer Key gjorde honom till huvudansvarig för ledaravdelningen o bitr politisk redaktör i SvD, där Key kort förut återinträtt som huvudredaktör. Under den tidiga keyska epoken betraktades SvD närmast som frisinnad o kulturliberal men drevs genom försvarsdebatten 11 gradvis mot det konservativa lägret, även om tidningen aldrig stod högerledningen nära. I sina ledare var L starkt försvarsvänlig, o han företrädde också tidningens industriprotektionistiska linje i viss motsättning till traditionella godsägar- o lantmannaintressen. 12 uttalade han sig klart mot den staaffska propositionen om kvinnlig rösträtt. Han bidrog dock till tidningens intresse för socialpolitiska frågor o för en förbättrad folkbildning — enligt honom "vår största sociala fråga".

Att L strax efter krigsutbrottet 14 måste lämna SvD berodde sannolikt på att han då var mera tyskvänlig än tidningens ledning i övrigt. Han övergick omedelbart till det mer oreserverat centralmaktsvänliga Aftonbladet som andre redaktör under Harald Sohlman. Särskilt uppmärksammad blev Sohlmans o L:s energiska aktivism o lyhördhet för tyska synpunkter under finlandskrisen vintern 17— 18. Parallellt med arbetet i AB påtog sig L medredaktörsskapet för den av Adrian Molin grundade starkt konservativa månadstidskriften Det nya Sverige, som främst inriktade sig på social-, försvars- o utrikespolitik men också tog energiskt ställning mot författningsrevisionerna 18—21. Förutom Molin o L bestod kretsen kring tidskriften av Otto Järte, Rudolf Kjellén o Yngve Larsson. I början på 20-talet lämnade L fast journalistisk verksamhet men bidrog med kulturartiklar o korrespondenser i bl a SvD o DN samt nordiska o tyska tidskrifter. Några år redigerade han Sv handelstidning, som koncentrerade sig på industri- o exportfrågor, sjöfart o finanspolitik.

Som PK:s hiertastipendiat hade L 05—06 besökt univ i Schweiz o Österrike samt Heidelberg, där han hört föreläsningar i journalistik o studerat historia, samhällsvetenskap o nationalekonomi. Resultatet blev ett engagemang för journalistutbildningen bl a i broschyrform. Han kritiserade de unga tidningsmännens osäkra anställningsförhållanden o dåliga utbildning liksom tidningarnas låga värdering av kvalitetsarbete. Han ville hävda pressens uppgift inte bara som nyhetsförmedlare utan även som pedagog o folkbildare. Sina ambitioner i journalistyrket fick han utlopp för inom PK som medlem av styrelsen o som organisatör av utländska pressbesök. Han deltog också i organiserandet av UD:s presstjänst.

Redan i mitten på 90-talet gjorde L sin första långa resa genom Ryssland, Mindre Asien o Östeuropa, som han beskrev i resebrev till GHT o danska Nationaltidende o även i bokform. Senare företog han en rad resor i Europa, Asien o Afrika o besökte särskilt Ryssland före o efter revolutionen vid många tillfällen. Hans intresse för natur o folkliv resulterade, förutom i reseskildringar, i praktiskt arbete inom Sv turistföreningen o Föreningen Norden. Som författare drogs L tidvis mot sina gamla språkintressen från uppsalaåren o skrev bl a om språkriktighetsfrågor o särdrag i finlandssvenskan. Efterhand förvärvade han avsevärda språkkunskaper o var flitig översättare, särskilt från tyska, ryska o ungerska. Han var ivrig esperantist som sin andra hustru. L:s intresse för särskilt öst- o centraleuropeiska samhällsförhållanden ledde till böcker om revolutionsrörelserna i Ryssland 05—06 o krigshändelserna i Europa närmast före o under första världskriget.

Mest känd för en bredare allmänhet blev L för sitt hjälparbete i Budapest under andra världskrigets slutskede. En längre vistelse 31 för att samla material till en reseskildring hade fått honom att slå sig ned i Budapest som sv universitetslektor. Snart engagerades han också som tjänsteman vid sv konsulatet o beskickningen. Efter den tyska ockupationen av Budapest i mars 44 började L organisera en egen hjälpverksamhet i samförstånd med Svenska röda korset. Vid Budapests fall i jan 45 lyckades L etablera ett drägligt förhållande till den ryska ockupationsmakten. Genom hans ansträngningar kunde Sv-ungerska sällskapet i april ersätta Sv röda korset som huvudman, varigenom arbetet kunde drivas vidare. — I maj 45 avreste L o hans hustru till Sverige. I en bok följande år skildrade han ingående sitt hjälparbete i Budapest o inledde samtidigt en insamling för stadens befolkning.

L har uppenbart känt stark sympati för den ungerska synen på Trianonfördraget 20 som orättfärdigt o ansåg att Ungerns närmande till Mussolinis Italien under 30-talet var en följd av västmakternas bristande intresse för den ungerska frågan. Framför allt vårdade sig emellertid L om de kulturella förbindelserna mellan Ungern o Sverige o tog initiativet till de "svenska dagarna" i Budapest i april 43. I bl a DN bidrog han med artiklar om Ungern. Efter kriget engagerade han sig i den ungerska föreningsverksamheten i Sverige.

L brukade signaturerna L., V. L-t, Var jag, Don Juan o Amiko.