Tillbaka

A C Erik Hedén

Start

A C Erik Hedén

Folkbildare, Journalist, Litteraturkritiker

Hedén, Abraham Carl Erik, f 7 juli 1875 i Sthlm (Maria), d 23 okt 1925 där (Engelbr). Föräldrar: kh Karl Oskar H o Anna Maria Charlotta Ramsten. Mogenhetsex vid N latinlärov i Sthlm vt 93, inskr vid UU vt 94, FK där 29 maj 97, korrespondent vid SvD 02—05, FL vid UU 15 april 09, disp pro gradu där 30 mars 12, FD 31 maj 12, led av Samf De nio 13, medarb i Soc-Dem 10—17 o 19—25, i Folkets dagbl Politiken 17—19.

G 18 nov 11 i Össeby-Garn (Sth) m folkskollär Eva Hilda Maria Cederlund, f 7 jan 82 i Gbg (Karl Johan), dtr till sjökaptenen Adolf Christian Walentin C o Maria Schöldström.

Erik H föddes på Långholmen i Sthlm, där fadern då var fängelsepräst. Familjen flyttade 1879 till Tegelsmora och 1883 till Össeby-Garn 5 mil nordöst om Sthlm, vars prästgård blev H:s huvudsakliga uppväxtplats. Fadern var i kyrkliga och politiska frågor konservativ och samtidigt en man med utpräglat sinne för rättvisa och känsla för socialt förtryck. Han var temperaments-full, men andan i hemmet var inte auktoritär. Eva Hedéns minnesbok, byggd på talrika brev, ger bilden av ett hem med gott och frimodigt förhållande mellan föräldrar och barn. H kom tidigt att dela sin fars klassiska intressen, och de diskuterade gärna politiska och sociala frågor, som aktualiserades av sekelskiftets sociala oro. Han var från ungdomen klen och måste ofta avbryta studierna för infektioner. En tidigt framträdande hörselsvaghet utvecklades med tiden till besvärande dövhet. Som gymnasist övervägde han att bli teolog, hjälpte också fadern att predika några somrar, men valde till sist klassiska studier. I februari 1894 började han studera i Uppsala. Han läste klassiska språk, litteraturhistoria, filosofi, historia och nordiska språk till kandidatexamen 1897. H deltog också flitigt i studentlivet och dess intellektuella debatter. Med några nära vänner, bl a kusinen Olof Östergren, Bengt Hesselman och Ruben G:son Berg, bildade han en estetisk diskussionsklubb, Rimfaxe. Framför allt blev han dock under Uppsalaåren alltmer politiskt engagerad. Han gick in i Verdandi men bröt 1908 med liberalerna där och hade redan 1899 gjort sig känd som socialistsympatisör. 1902 ombads han att gå in i den nygrundade Laboremus, en sammanslutning för studenter och arbetare, som i hög grad genom H:s insats snabbt radikaliserades och efter ett par år formellt anslöts till socialdemokratiska partiet. 1905 skrev H in sig i Uppsala arbetarkommun.

Under studieåren började H skriva litterära artiklar i tidningar och tidskrifter och var 1902—05 Svenska Dagbladets korrespondent i Uppsala. Efter licentiatexamen 1909 flyttade han till Sthlm och anställdes som kultur- och utrikesredaktör vid Social-Demokraten, där han tidigare skrivit enstaka artiklar. 1912 disputerade han på avhandlingen Homerische Götterstudien, en undersökning av de religiösa föreställningarnas utveckling i Iliaden och Odysséen. En andra del av undersökningen förblev otryckt. I mera populär form behandlade H antika ämnen också i bl a Ord och Bild 1912 och 1913 och i Vår Tid 1916. På förslag av Ellen Key och John Landquist invaldes han 1913 i Samfundet De Nio, redigerade från 1918 dess årsbok Vår Tid och var en uppskattad deltagare i diskussionerna om samfundets litterära pris.

Fastän H från ungdomen var politiskt verksam inom socialdemokratin, kom han inte att göra den insats man väntat. Delvis berodde det på dövheten, som försvårade hans deltagande i debatter och konferenser, trots att han var en mycket uppskattad, slagfärdig och skicklig debattör. Men han var också mera en de stora visionernas, idéernas och idealens man än praktisk och taktisk politiker. Allmänt uppmärksammat blev hans framträdande under första världskriget. H var försvarsvän och tillhörde i grunden socialdemokratins högra flygel. Gentemot de ortodoxa och radikala marxisterna hävdade han vid upprepade tillfällen en revisionistisk, reformistisk och tveklöst demokratisk hållning. Under intryck av den aktivistiska propagandan 1915 och 1916 närmade han sig emellertid partiets radikala flygel. Flera socialdemokrater, Otto Järte, Yngve Larsson och Gustaf Steffen, blev 1915 kända som aktivister. Ff medverkade på hösten till att de uteslöts ur partiet och skrev i februari 1916 en artikel i Stormklockan: Klart till storstrejk!, med underrubriken: Nu måste vi handla — eller gå i krig. Branting tog avstånd från H:s "nervösa särpolitik", men vid ett möte i Sthlms arbetarkommun, där både Branting och Ff deltog, antogs ett av H framlagt resolutionsförslag, där man beklagade partistyrelsens oförstående hållning till aktivistfaran. 18 och 19 mars sammanträdde en "arbetarfredskongress", där uppmärksammade inlägg gjordes av Z Höglund, Ivan Oljelund och H om "utomparlamentariska maktmedel mot kriget". De tre debattörerna åtalades vid Sthlms rådhusrätt, häktades omedelbart, och 3 maj dömdes H till ett års straffarbete och förlust av medborgerligt förtroende. Domen överklagades. 26 juni förklarade Svea hovrätt, att de anklagade inte kunde fällas som landsförrädare men väl för straffbar ohörsamhet mot laga myndigheters beslut under synnerligen försvårande omständigheter. H:s straff nedsattes till nio månaders straffarbete, men målet gick vidare till Högsta domstolen, som 6 sept helt frikände honom. Han fick samma dag lämna rannsakningsfängelset och hyllades 10 sept vid ett medborgartåg "för yttrandefrihet och församlingsrätt" i Sthlm.

H:s handlande hade dikterats av uppriktig oro för att Sverige skulle drivas in i kriget på Tysklands sida. "Förräderiprocessen" medförde nu hans anslutning till vänstersocialismen. I början av 1917 medverkade han flitigt i Stormklockan, och då Socialdemokratiska vänsterpartiet i maj bröt sig ut, lämnade han Social-Demokraten och blev ordinarie medarbetare i Folkets dagblad Politiken och Stormklockan. I juni 1918 invaldes H i det nya partiets arbetsutskott, tillhörde därmed dess centrala ledning och författade som sekreterare i riksdagsgruppen åtskilliga motioner vid 1918 och 1919 års riksdagar. Men hans vänsterradikala engagemang blev kortvarigt. H trodde inte på världsrevolutionen, vägrade att fördöma "imperialisterna" på både entente- och Tysklandssidan som i lika mån ansvariga för kriget och hävdade vid partikongressen i juni 1919 demokratiska och humanistiska synpunkter gentemot majoritetens proklamation om "proletariatets diktatur": "Kampen mellan humanism och bolsjevism är icke blott en kamp mellan humanitet och brutalitet utan även en kamp mellan dogm och den nya fria tanken." Strax därefter lämnade han vänsterpartiet och återvände i augusti till Social-Demokratens redaktion, där han till sin död var en produktiv kulturskribent.

Det var som kulturkritiker och folkbildare H kom att göra sin mest bestående insats och efterträda Bengt Lidforss som socialdemokratins främsta kulturkraft under åtskilliga år. Litteraturpolitiskt polemiserade han ivrigt mot det konservativa lägrets ledande kritiker, Fredrik Böök. Dock hyste han i grunden ganska likartade värderingar. Liksom Böök visade H sympati för realistiska skildringar av handlingsmänniskor. Han skrev omkring 1920 med stor förståelse om borgerliga tiotalister som Ludvig Nordström, Elin Wagner och Hjalmar Bergman. Han kunde spydigt kommentera Hjalmar Söderbergs och hans lärjungars beskrivningar av "kräks själsliv", mot vilka han satte upp en "vetenskaplig, social och framtidstroende" nutidsroman (om Ludvig Nordström 1924). Givetvis efterlyste och uppmuntrade han arbetardiktning. Av arbetarberättarnas första generation hälsade han både Ossiannilssons sociala romaner (trots den delvis antisocialistiska tendensen), Martin Kochs förbrytarskildringar och Hedenvinds visionsdiktning med glädje och förståelse, likaså Dan Anderssons och Lindorms lyrik. Med påtaglig entusiasm skrev han också om Vilhelm Ekelund och en Ekelundanhängare som Ivar Conradson. I det förra fallet var det hans klassiska orientering som spelade in, i det senare troligen en i unga år grundad kärlek till sv romantik, framför allt Atterbom. Men H:s sympati för handlingsinriktad realism och hans klassiska traditionsbundenhet gjorde honom oförstående för estetiska experiment. Han framhöll visserligen "stil och skönhet" som avgörande för konstverkets värde och brukade också avsluta sina recensioner med pedagogiskt upplagda karakteriseringar av författarens stil, språk, metrik etc. Men mot vad han uppfattade som formexperiment för experimentets skull riktade han gärna spydiga sarkasmer. Lagerkvists första böcker, särskilt Ordkonst och bildkonst, ogillade han bestämt. Han följde sedan Lagerkvist med en sorts motvilligt intresse och bemödade sig att göra honom rättvisa. Men H röjde här en brist i sin kritiska utrustning som hade kunnat bli ödesdiger, om han fått verka längre fram på 1920-talet.

Munter stridsiver, kvickhet och sarkasm, i regel utan elakhet och alltid utan långsinthet eller tendens att gå in på person, utmärker H.s litteraturkritik och polemik. Han visade alltid en anmärkningsvärd vilja till rättvisa och generositet även gentemot meningsmotståndare. I kultur- och bildningsfrågor var han med sin klassiska förankring i många avseenden konservativ. Hans humörfriska sarkasmer om kvinnan, om folk-och landskapslynnen etc, liksom vissa reflexioner om den "ariska" rasens överlägsenhet i "historisk kulturbetydelse" gör stundom ett fatalt reaktionärt intryck. Delvis rörde det sig här om arv från Lidforss' generation med dess starka förankring i tysk kultur, fastän H själv hyste betydligt större sympati för engelsk kulturtradition. Liknande reflexioner präglar också hans bedömning av Levertins kritik och Schücks litteraturhistoriska insats. Han hyllade dock båda som betydande vetenskapsmän, och han avvisade bestämt beskyllningar för antisemitism.

Också som populärföreläsare gjorde H en viktig insats. 1907—25 besökte han nästan varje sommar Brunnsvik, 1912—23 höll han för ABF:s räkning över 400 föreläsningar och anlitades också flitigt av Folkbildningsförbundet. Han föreläste i politiska och sociala frågor, om socialism och om äldre och nyare litteratur. Han talade oftast utan koncept, fängslande och livfullt, stödd på sina omfattande kunskaper och ett utomordentligt gott minne. Både som skribent och som föreläsare behärskade han uppenbart kons- ten att vara pedagogisk utan nedlåtande övertydlighet. Av sina kritiska artiklar sammanställde H två urval, Eros och Polemos (1916) och Eris och Himeros (1917). Ett mer omfattande urval ingår i hans av Landquist redigerade Valda skrifter. Betydande är också H:s stora monografi: Strindberg. En ledtråd vid studiet av hans verk (1921). Den är ett pionjärarbete. Den psykologiska och estetiska analysen har, som åtskilligt av H:s litteraturkritik, vissa brister. Men som biografisk översikt har H:s bok ännu idag inte ersatts av någon likvärdig sammanfattande och utförlig framställning.

De sista åren plågades H av en njursjukdom. Efter nyår 1925 tog han ledigt och reste några månader i Italien och Grekland. Vid hemkomsten skrev han en rad resekåserier i Social-Demokraten, men efter 50-årsdagen i juli förvärrades hans sjukdom och i okt avled han. Samtida har vittnat om H:s vinnande, ljusa och älskvärda väsen. Trots dövheten var han en omtyckt och stimulerande sällskapsmänniska och umgängesvän med aptit på människor och eftersökt för sin kvickhet och sitt muntra lynne. Idealitet, ridderlighet och rättvisa är, liksom temperamentsfull häftighet, ord som ofta återkommer i omdömen om honom.

Hans Levander


Svenskt biografiskt lexikon