Karl Gustav Ossiannilsson

Ossiannilsson, Karl Gustav (urspr Nilsson, Karl Gustaf Ossian), f 30 juli 1875 i Lund, d 14 mars 1970 i Rystad, Ög. Föräldrar: orgelbyggaren Rasmus Nilsson o Elise Christina Timelin. Mogenhetsex vid h a l i Malmö 6 juni 94, inskr vid LU 11 sept 94, FK där 29 maj 97, informator o lär i privatskola 97–01, ordf i Sveriges soc:dem ungdomsförb (SSU) 03–04, initiativtagare till Sagostundsrörelsen 03. Förf.

G 1) 23 juni 1905 i Tryserum, Kalm, m FK Naëmi Sofia Mariana Amman, f 29 dec 1879 i Vånga, Ög, d 5 jan 1961 i Uppsala, Domk, dtr till kh Per August A o Anna Sofia Olsson; 2) 26 sept 1961 i Rystad m Marta Vivi Maria Eklund, f 22 aug 1914 i Lund (enl fb för Ekeby, Malm) dtr till Gerda Olivia E samt fosterdtr till statdrängen Karl Fredrik E o Anna Matilda Johansdtr.

O:s debutbok, tillkommen under gymnasietiden i Malmö, bär den karaktäristiskt utmanande titeln Förteckning på i svenska språket förekommande umbärliga främmande ord och uttryck (1895). Den är O:s gesällprov för sin livslånga insats som nationens lärare och tuktmästare, ett värv i vilket hans skönlitterära produktion utgör en del. Efter akademisk examen beträdde O (namnet stavades till 1914 Ossian-Nilsson) de första stegen på denna bana i sin hemprovins Skåne, där han under en period var verksam som informator och lärare. En bidragande orsak till att O lämnade läroverkskarriären var att han, som sedan länge medverkat med smärre bidrag i den skånska pressen, fick sitt skönlitterära genombrott med diktsamlingarna Fem dikter (1900), Masker (så) och Hedningar (1901), snart följda av en rad andra poesivolymer.

O:s lyriska verk utmärkes av sin medryckande och pregnanta rytmik, virtuosa rimflätning och retoriska prakt. Han anknyter förutom till den engelska balladtraditionen till de sv 1880- och 1890-talen. Resultatet blir en aktivistisk internationell romantik med tydligt revolutionära och socialt radikala förtecken. De i samtiden förhärskande dekadenta fin-de-siéclestämningarna är O främmande. Han framträder i stället som den viljeladdade kraftmänniskans entusiastiske trubadur, en hjältedyrkare, som varken tror på eller önskar jämlikhet. O:s förkärlek för de stora handlingsmänniskorna bör dock förstås som en beundran av individen som handlar och kämpar för en idé eller som bringar massorna lycka. Som nationalist blickar O framåt: Sveriges guldålder ligger inte i dess ärevördiga förflutna utan i framtiden. Därför betraktar han utvandringen som ett fosterlandsförräderi, ett resursslöseri som det fattiga Sverige ingalunda kan kosta på sig. Hans hållning är antiklerikal – däremot ej antireligiös – och somliga strofer har rent anarkistiska toner. Men O författade också poem om de små och betryckta i samhället. Här träder den medmänskligt ömma sidan av hans diktarpersonlighet fram. Han har betraktats som en förebild och banbrytare för "proletärskalder" som Ture Nerman (bd 26), Erik Lindorm (bd 23), Ragnar Jändel (bd 20) och Arnold Ljungdal (bd 24). Många av hans dikter väckte stor hänförelse inom socialdemokratin, främst Ungdomsmarsch (tr i Fram dec 1903). O blev också snabbt en omhuldad festdagsskald som levererade elegant och medryckande tillfällighetsvers till olika officiella högtider av politisk eller kulturell art. Ett 60-tal av hans dikter tonsattes, bl a av Hugo Alfvén (t ex 'Sverges flagga') och Erland v Koch (Sverige). En summering av fyra och ett halvt decennier som lyriker ger O i sin sv poetik, Lyriken (1935).

Under inflytande av Strindbergs 1907 utgivna Svarta fanor tillkom O:s vidräkning med den socialdemokratiska rörelsen, romanen Barbarskogen, en berättelse i klasskampens tecken (1908). Den gav upphov till en stormig pressdebatt, i vilken bl a Bengt Lidforss (bd 22) kom att inta en framskjuten plats. I de följande romanerna Slätten, en berättelse från brytningstider (1909) och Havet (1910) exploateras upplevelser från 0:s tid som informator i Skåne. O närmade sig i prosan från 1911 populärmarknaden. Betydelsefull för denna sida av hans författarskap blev redaktören Alfred Hallberg, vilken erbjöd honom att medverka med följetonger i Allers Familj-Journal, ett engagemang som varade 1921–36. O hade redan i början av sin bana framträtt som författare av historiska noveller. Hans första historiska romaner var de omfångsrika Kung Karl den unge hjälte (1914) och Gustavus Adolphus Magnus (1916). Dessa följdes av en lång svit medryckande och framgångsrika historier i munter äventyrsstil, huvudsakligen med motiv från den sv historien.

Redan under skoltiden skrev O pjäser, som uppfördes av en av honom grundad gymnasistförening i Malmö. På K dramatiska teatern framfördes 1909 dramat Tigerhuden (skrivet 1897) i Gustaf Lindens (bd 23) regi. Förrädare (1911), en dramatisering av romanen Barbarskogen, skrevs då O hyste förhoppningar att via Dramaten kunna nå en större publik. En viss bitterhet smyger sig dock in i hans korrespondens med Dramaten från denna tid, eftersom beslut förhalas i åratal. O kallar dramatenchefen Tor Hedberg (bd 18) för "Cerberus i marmorsarkofagen" i en av uppsatserna i Reaktionen, en stridsskrift (1914), där O:s och andra sv författares svårigheter att få sina verk uppförda på Dramaten behandlas. Svårigheterna till trots fortsatte O att skriva skådespel, bl a treaktskomedin Donatorn (1948).

Framgångsrik uppläsare av sina egna verk under riksomfattande turnéer kunde O bevittna sina dikters popularitet. Diktsamlingarna sålde bra och även hans prosaverk nådde i allmänhet ansenliga upplagesiffror. O:s författarskap lovordades av opinionsbildare av olika politiska schatteringar, men ändå var det de nedlåtande omdömena från hans fiender Fredrik Böök och Bengt Lidforss som gjorde det största intrycket på den känslige O och fick honom att intala sig att han var förföljd av den sv kritikerkåren. Känslan av att vara "Sveriges mest hatade man", vilken i ungdomen fyllt honom med stolthet, tryckte honom alltmer. Långa perioder av sjukdom gjorde O tidvis arbetsoförmögen, trots en programmatiskt sund livsföring, varför han stundom nödgades leva på stipendier. Måhända var det sådana yttre betingelser som med tiden slipade av hans inledningsvis stormande, bullrande diktion och fick hans lyra att efter hand vekna; tonen blev ödmjukare, och hans människoskildring fördjupades.

I litterärt och allmänt kulturellt hänseende riktade O sina blickar mot Frankrike och Storbritannien. I detta sammanhang bör hans roll som översättare ses. Under en period av stiltje i sitt eget författarskap klädde han en rad engelska verk i sv språkdräkt, bl a Arnold Bennetts romaner Clayhanger och Hilda Lessways. Senare överförde O bl a Pierre Corneilles tragedi Le Cid till svenska. Han gjorde också en insats för att göra sv författare kända utomlands: Från 1923 medverkade han i tidskriften Mercure de France, där han presenterade samtida sv kollegor. Även som filmförfattare inhöstade O ett par framgångar. Redan 1919 hade Carl Barcklind regisserat en kritikerrosad version av romanen En ung mans väg och 1944 filmatiserades romanen Slätten av Gunnar Olsson under titeln När seklet var ungt med bl a Edvard Persson och Fritiof Billquist i framträdande roller.

O var politiskt synnerligen aktiv under delar av sitt liv. 1902 valdes han till hedersmedlem i den ungsocialistiska klubben i Malmö, och under de två följande åren var han ordförande i SSU:s styrelse, där bl a Per Albin Hansson och Fabian Månsson ingick. Hans anslutning till dessa organisationer kan delvis förklaras av att de väckte debatt kring frågor som låg O varmt om hjärtat, såsom allmän rösträtt, föreningsrätt, arbetarskydd, moderskapsskydd, bostadsinspektion, lagstadgad arbetstid och kamp mot fogdeväldet. O var den förste diktaren med borgerligt akademisk bakgrund som anslöt sig till arbetarrörelsen. Hans individualism, krigsdyrkan, kulturaristokratiska hållning och nationalism gjorde dock ett fjärmande oundvikligt i längden. Den konkreta anledningen till O:s uppbrott från ungdomsförbundet var Bengt Lidforss' artikel Agitationens abc (Arbetet 1904), där O gisslades såsom upphovsman till propagandabroschyren Är du nöjd med din ställning? (1904). Något brott med socialdemokratin kom dock ej till stånd efter O:s avgång eller ens efter Barbarskogens publicering 1908. Han medverkade allt framgent i socialdemokratiska tidningar och upprätthöll vänskapliga kontakter med inflytelserika partimedlemmar. I unionsdebatten 1905 slöt O upp vid sidan av de socialdemokrater och radikala liberaler som förordade en fredlig avveckling av unionen med Norge. Skälet härtill var att han entusiasmerades av norrmännens patriotism.

O:s dragning till dagsdebattens turbulentaste stormcentra – bl a drogs han in i Strindbergsfejden 1912 – resulterade i en omfattande föredragsverksamhet och inlagor i tidningar och tidskrifter liksom i en rad separat utgivna stridsskrifter. I sin egenskap av ordförande i SSU skrev O 1904 två polemiska agitationsbroschyrer, båda tillkomna i värvningssyfte och fulla av utfall mot kapitalister och militärer. I En kritik över kritici (1907) går han till räfst med recensentkåren. Han menar att endast den förstående sympatin för det skrivna gör anmälaren kompetent att bedöma det skrivna; orättvis kritik, däremot, utgör en kulturfara. Han önskar att publiken skall vara den enda smakdomaren och ingen auktoriserad kritik finnas, eftersom konstnärsindividualiteten snöps och likriktas av recensenterna. Första världskriget engagerade den ententevänlige O. I flera skrifter hävdade han att Sveriges sympatier i kriget borde gå till Frankrike, Ryssland och Storbritannien, stick i stäv mot den i Sverige eljest vanliga tyskvänligheten. Sv upprustning, försvarsvilja och uppoffring för fosterlandet var också centrala begrepp för honom.

Efter ett politiskt inaktivt decennium återinträdde O i den politiska debatten 1928, då han började en riksomfattande turné med ett föredrag betitlat I Mussolinis Italien, där han entusiastiskt redovisade intryck från en resa i Italien. Så inträdde O i Sveriges nationella ungdomsförbund och gav under sommaren en agitationskurs i förbundets regi samt höll tal inför riksdagsvalet. Engagemanget inom förbundet upphörde i och med andra världskrigets utbrott. O drog sig då definitivt tillbaka från politiken, efter att ha fått uppleva misskrediteringen av sin hjältedyrkan. Hans ideologiska profil var tidstypisk och bar spår av såväl nietzscheansk som carlylesk hjälte- och ledarkults ökande influens i seklets början.

Under flera decennier förda minnesanteckningar resulterade i volymerna O gamla klang- och jubeltid! (1945) och Under portar av sång (1946). I memoarerna skymtar visserligen glimtar av O:s liv, men huvudsakligen är det återigen läraren och tuktmästaren som träder fram och håller räfst- och rättarting med personer som påverkat hans liv.