Vilhelm Gödel

Gödel, Vilhelm, f 5 nov 1864 i Nora bergsförs (Ör), d 30 maj 1941 i Saltsjöbaden (Sth). Föräldrar: bergsmannen Gustaf Israelsson o Gustafva Andersdtr. Mogenhetsex vid Örebro h a l vt 86, inskr vid UU ht 86, FK 30 maj 90, FL 31 jan 95, disp pro gra-du 28 maj 97, FD 31 maj 97, allt vid UU, eo amanuens vid KB 95, tjänsteman vid KA 98—07, bibliotekarie o chef för Riksdagsbibl 9 okt 07—5 nov 31 (riksdagsbibliotekaries titel 2 sept 18, överbibliotekaries titel 1 jan 22), ordf i kommittén för ett centralförvaltningens bibi 18 okt 12—8 nov 13. — LSkS 03.

G 8 nov 98 i Sthlm (Hedv El) m Bertha Maria Carlson, f 4 dec 77 där (Jak), d 27 maj 57 där (Essinge), dtr till klädesfabrikören Adolf Fredrik C o Emilia Kristina Lyckberg.

Under studietiden i Uppsala utgav G som lärjunge till Adolf Noreen och Henrik Schück en katalog över de fomisländska och fornnorska handskrifterna vid Uppsala universitetsbibliotek, där Annerstedt då var chef (1892). Sedan han 1895 vunnit anställning vid K biblioteket, publicerade han 1897—1900 en motsvarande katalog över dess fomisländska och fornnorska handskrifter. Som dessa handskrifter under 1600-talet betraktades som några av huvudkällorna för den sv fornhistorien, utnyttjade G sin förtrogenhet med de särskilda manuskriptens innehåll och öden till ett försök till en bredare framställning i doktorsavhandlingen Fornnorsk-isländsk litteratur i Sverige, 1 (1897).

Förutom i några smärre uppsatser återvände G två gånger till denna ämneskrets. 1916 utkom Sveriges medeltidslitteratur, ett försök att översiktligt skildra texternas och de bevarade — eller förkomna — handskrifternas historia. Liksom G:s tidigare och senare arbeten har detta en rent deskriptiv karaktär. Han har ej åsyftat någon djupare analys, varför han också gjort sig skyldig till förbiseenden (förödande skarp recension av I Collijn i NTBB 1917). Boken lär väl ännu kunna tjäna som en första introduktion. Meningarna delade sig framför allt i den betydelsefulla frågan om när och var vasatidens sekreterare skar sönder de medeltida bokbanden och använde pergamentsbladen som pärmar och omslag till räkenskaper och arkivalier. G har här visat, att en stor del av denna verksamhet varit koncentrerad till tiden omkr 1620. Hans urskuldande av bokslakten såsom gjord med åtminstone en viss urskillning gendrevs på det bestämdaste av Collijn, som hävdade att vederbörande kapitel i G:s bok bort heta bokvandalism i stället för bokvård.

Kunskapen om 1600-talets antikvariska verksamhet ledde sedermera G att pröva en översiktlig skildring i boken Riksantikvarieämbetet (1930). En särskild bok, I Kungl slottets biblioteksflygel (1927), ägnade han åt ämbetets lokaler som länge delades med K biblioteket. Skrifterna tar främst sikte på den yttre, administrativa utvecklingen.

Inom K biblioteket hade G från början en medtävlare inom samma ämnesområde i amanuensen Robert Geete. Medan denne i tjänsten katalogiserade äldre sv tryck och på fritiden gav ut fornsvenska handskrifter, bearbetade G i tjänsten handskrifterna och gav på fritiden ut årskatalogen över den nyutkommande sv litteraturen (1903—12) jämte två femårskataloger (1896—1905). Samtidigt tjänstgjorde han i kammararkivet från 1898 till 1907, då han utsågs till chef för riksdagens bibliotek.

Riksdagsbibliotekets utveckling till ett centralt förvaltningsbibliotek är G:s största insats. »Självsagt» (G:s signifikativa språkbruk) har han verkat för att tillförsäkra sin egen institution så stora och självständiga uppgifter som möjligt. Hans förslag att justitiekanslerns granskningsexemplar av allt sv tryck skulle tillfalla riksdagsbiblioteket godtogs ej av riksdagen, som anvisade det till dåvarande Gbgs högskolas bibliotek. G:s förslag att tilldela riksdagsbiblioteket inflytande över bokanskaffningen i de centrala verken modifierades avsevärt, men institutionen skall från 1918 inte bara betjäna riksdagen och samla sv officiellt och utländskt parlamentariskt tryck utan också kyrkomötet, departementen, verk, styrelser och k kommittéer. Över riksdagsbibliotekets bokbestånd har G redigerat och till trycket befordrat flera viktiga kataloger.

Sin fädernebygd har G skildrat i smärre ungdomsuppsatser och i ålderdomsverket Bergsmansliv på 1870-talet (1937). Oavslutad och otryckt är hans självbiografi Från min bibliotekstid, 1—2 (Cod Holm I g 17 a, KB). G tecknar där i korta drag K bibliotekets och kammararkivets historia och ger avrundade biografier av de bibliotekarier han samarbetat med. Personskildringen är konventionell och följer i huvudsak Elof Tegnérs och E W Dahlgrens mera betydande minnen. Viktigast är G:s utförliga framställning av hur Carl Snoilsky blev överbibliotekarie, baserad främst på dennes brevväxling med ungdomsvännen H Wikblad, samt G:s detaljerade historik över behandlingen av kammararkivets arkivalieomslag, från Klemmings utplockning av våra äldsta inkunabler och Collijns betänkande till Toni Schmids forskningsuppdrag. G anlitades av kammarkollegiet som sakkunnig, och dess avvisande av Collijns förslag att befria resterna av vår medeltidslitteratur från dess roll som pärmmaterial berömmer sig G av att ha författat. Avgörande blev i själva verket Bertil Boëthius skarpa krav att reformationstidens arkivbildning borde bibehållas i sitt ursprungliga skick.

En planerad behandling av sin tid på riksdagsbiblioteket och av sin vetenskapliga verksamhet hann G aldrig utföra. Genom memoarerna går en ton av formalism och egenrättfärdighet, som inte motsäges av muntlig tradition om den storvuxne G:s person.