Carl J G Snoilsky

Snoilsky, Carl Johan Gustaf, f 8 sept 1841 i Sthlm, Klara, d 19 maj 1903 där, Hedv El. Föräldrar: justitierådet greve Nils S o statsfrun frih Sigrid Fredrika Juliana Baner. Elev vid Klara högre lärdomsskola, Sthlm, aug 50–juni 57, vid Lyceum där ht 57–vt 60, studentex vid UU 18 maj 60, inskr där 21 maj 60, kansliex där 27 maj 64, e o kanslist i Finansdep 20 juni 64, vistades i Italien o Spanien 64–65, attaché vid sv legationen i Paris 17 juni 65, andre sekr vid UD i Sthlm 27 sept 66, förste sekr 6 mars 74, chargé d'affaires i Khvn aug–nov 75, exp:sekr o chef för politiska avd 10 mars 76, kansliråd 8 nov 78 (tjänstl från 5 juni 79), avsked ur tjänsten 11 juli 79, allt vid UD, arkivarie vid K M:ts orden 29 april 76–24 nov 79, vistades i Florens 80–82 o i Dresden 82–90, överbibliotekarie i KB från 10 okt 90, ordf i Sveriges förf:fören 93–01. – LSA 76 (led av dess Nobelkomm från 00), fil hedersdr vid UU 6 sept 93, HedLVHAA 95, HedLVVS 96.

G 1) 20 nov 1867 (-79) i Sthlm, Jak o Joh, m grev Hedvig Charlotta Amelie Piper, f 6 dec 1847 där, Livg till häst, d 16 nov 1882 där, Hedv El, dtr till majoren greve Tomas Henrik P o grev Johanna Hedvig Ulrika Lagerberg; 2) 5 febr 1880 i Marseille (enl vb för Sthlm, Jak o Joh) m frih Ebba Fredrika Eleonora Ruuth, f 25 sept 1844 i Strövelstorp, Krist, d 12 sept 1917 i Lidingö, Sth (enl db för Solna, Sth), dtr till underlöjtnanten frih Erik Fritz Emil R o frih Fredrika Vilhelmina Palmqvist samt 1864 g m greve Carl Tomas Fredrik Piper, d 1869.

Ett porträtt av Carl S vid tio års ålder visar ett vackert pojkansikte med djupt liggande, drömmande ögon. Porträttet är tecknat av hans artistiska och sensitiva mor, med vilken S hade närmare kontakt än med den stränge fadern. S växte upp i Klara, men hans barndomsår färgades också av vistelser på släktens gods i Sörmland och på Rosersbergs slott, där modern tidvis var tjänstgörande statsfru hos änkedrottning Desideria.

S:s sju år i Klara högre lärdomsskola var inte lyckliga. 1857 skrevs han in i Sthlms lyceum, där han trivdes bättre och fick utlopp för sina litterära intressen i skolklubben Fratres Amicitiae Verae. Från denna tid stammar flera av dikterna i debutsamlingen Smådikter af Sven Tröst, som kom ut i en liten upplaga 1861. Senare skulle S ta avstånd från dessa ganska osjälvständiga litterära försök, men de fick betydelse genom att de meriterade honom till inval i Namnlösa sällskapet hösten s å. I detta, som stiftats 23 febr 1860 av norrmannen Lorentz Dietrichson (bd 11), samlades en rad unga uppsaliensare med litterära och filosofiska intressen. Dit hörde bl a kritikern och skalden Carl David af Wirsén, Peter August Gödecke (bd 17), som senare blev känd för sin översättning av Eddan, och Karl Ludvig Östergren, som publicerade sig under namnet Fjalar. Dit hörde också filosofen Pontus Wikner. En av S:s närmaste vänner blev författaren Edvard Bäckström (bd 7), som varit hans kamrat redan i Klara skola.

Sällskapets mål var en förnyelse av den sv litteraturen. Man kritiserade Tegnérepigonernas ytliga fraser och siktade på enkelhet och natur. Programmet var ganska obestämt, och för S betydde nog den otvungna stämningen i den litterära vänkretsen mest. Hans egen diktning flödade nu rikare: han deltog i kalendern Isblomman 1861 och utgav samlingen Orchidéer 1862. Per Hallström (bd 18) har i sin levnadsteckning över S vittnat om samtidens entusiasm för dikten Rouget de l'Isle med dess stormande uttryck för de ungas frihetslängtan.

Friheten blev ett centralt tema i den unge S:s diktning. I jan 1863 utbröt det polska frihetskriget, som engagerade Europas ungdom. Man krävde det polska rikets återupprättande, men stormakterna ingrep inte och upproret slogs ner av ryssarna med våld. S hade redan i Noch ist Polen nicht verloren!, som trycktes i Isblomman, visat sin sympati med det polska folket. I Namnlösa sällskapets kalender Sånger och berättelser af nio signaturer infördes 1863 en rad dikter, där S förde Polens talan. När frihetskampen misslyckats uttryckte han sin upprörda besvikelse över omvärldens likgiltighet i På Polens graf: "Och därför ligger Polen centner-tungt / På tidens sjuka, skuldmedvetna hjärta." Kanske än starkare berördes S av den dansk-tyska krisen 1863–64. I samband med det skandinaviska studentmötet i Khvn 1862 gjorde han bekantskap med den danske diktaren Christian Winther och dennes maka Julie. S beundrade Winthers poesi, och i Julie fann han en förstående väninna. Bekantskapen med Winthers och ledande danska opinionsbildare som Carl Ploug fördjupade S:s engagemang i Danmarks olyckliga krig. Med dikten Vid Dannevirkes fall tog han kraftfullt ställning för skandinavismens sak.

Genom sin djupt kända tidsdiktning var S nu ett namn, inte bara i Sverige. Georg Brandes vittnar i sina självbiografiska anteckningar om det starka intryck som "den unge Gudernes Yndling Carl Snoilsky" gjorde vid det skandinaviska studentmötet.

1864 avlade S kansliexamen. Han var 23 år gammal, studierna var avslutade och innan han sökte en anställning ville han uppleva Södern. Till Italien och särskilt till Rom med dess stimulerande konstnärsliv sökte sig vid denna tid en mängd nordbor. Över Khvn, där han återsåg sina vänner Winther, Tyskland och Schweiz nådde S i sept Italien. I Padua tillkom hans Inledningssång, som i dansande rytmer uttrycker S:s känsla av att alla tyngande band brustit: "Mitt unga lejon, tag nu ut språnget / Och slå med tassen omkull din bur." Färdvägen gick sedan över Venedig, Florens och Livorno till Rom, som blev S:s hem under vintern och den tidiga våren. En utflykt förde honom till Neapel och Sorrento, där han upplevde en kort kärlekssaga med en ung italienska. I slutet av april 1865 tog han avsked från Sorrento. Från Neapel gick resan vidare med båt till Marseille och Spanien.

På äldre dagar såg S sin Italienvistelse i ett förklarat skimmer. I sin monografi över S har Henry Olsson (bd 28) dock visat att denne ibland kunde se mörkt på tillvaron i ett vintrigt Rom. Men umgänget i de skandinaviska kretsarna var uppfriskande och här gjorde S värdefulla bekantskaper. Dit hörde den finske målaren Severin Falkman, som på en teckning porträtterade S i Rom, och inte minst Henrik Ibsen, en självklar ledare i Skandinaviska föreningen. Långt senare, i ett tal vid Ibsens besök i Sthlm 1898, vittnade S om dennes inflytande: Det var Ibsens politiskt radikala hållning som en gång i Rom hjälpte de unga att bevara sina ideal och inte fastna i det konventionella.

Vännerna i Sverige kunde snart konstatera att S:s Italienresa var poetiskt fruktbar. Merparten av de italienska sångerna blev kända genom Sånger och berättelser af sju signaturer, som kom ut till julen 1865. Mottagandet var entusiastiskt. I en recension av Anders Flodman (bd 16, s 208) i NDA kunde man läsa att S plötsligt blivit en av Sveriges mest populära sångare.

I några av dikterna är stämningsläget dämpat. Så i Grafven utan namn, där S vid Keats grav mediterar över hur snart poetens verk kan drabbas av glömskan. Men oftare känner läsaren sig förflyttad till den brokiga, varma Södern. Det sprittande folklivet sjuder i Saltarello i Trastevere och i La bella Sorrentina klingar flickans tofflor i gränden. Det är som om Afrodite blivit återfödd då hon stiger ur badet – här skrev ju S inte om sydländsk lycka i allmänhet utan om något personligt upplevt.

Men i dessa påveväldets sista dagar fanns mycket som upprörde den frihetsälskande skalden. I Neros gyllene hus, som tillägnats Henrik Ibsen, riktar S ett våldsamt angrepp mot påvens styre och förutser en nära framtid då Sankt Peter med suckan lämnar sin Vatikan. S blev sannspådd: hösten 1870 tvingades påven överlämna Rom i det enade Italiens händer. Dikten På romerska campagnan ger påveväldet skulden för att slätterna vid Rom förvandlats till en förpestad ödemark, bebodd av bleka, febersjuka spöken.

Med sin Inledningssång gav S ett program för sina italienska sånger. De skulle inte handla om det förgångna utan om det levande nuets Italien: "Jag sjunger endast vad jag fått pröva / Med mina sinnen, de sunda fem." I ett brev till vännen Herman Wikblad från Sorrento (29 april 1865) säger han sig vara den förste som haft mod att uttala "en rent realistisk åskådning av själva idealernas land". Han medger att påståendet är djärvt, och när det gäller dikternas tematiska innehåll var han starkare påverkad av den Italia-romantiska traditionen än han väl själv var medveten om. Han hade många förebilder till den melankoliska stämningen i Venezia, till porträtten av de sensuellt sköna folktyperna i En familj, till angreppen på påveväldet liksom till de soliga tavlorna från Syditalien. Att Goethe, Byron och Heine haft betydelse för S:s Italiendiktning har påpekats av Henry Olsson. Ändå känner läsaren av tidens Italienpoesi att man står inför något nytt. Det ligger i den ungdomliga entusiasmen, i de ständigt varierade suveräna rytmerna och kanske än mer i S:s förmåga att med en färgstark, sinnligt iakttagen bild fånga en stämning, en situation, ett solbelyst landskap. Avskedet från Italien blev för S på sätt och vis ett avsked från ungdomen. Tonläget i hans liv och diktning förändras. Resan i Spanien var ambitiöst upplagd, och han hade en god reskamrat i skalden och konsthistorikern Nils Fredrik Sander (bd 31). I slutet av maj 1865 var han i Barcelona, två dagar senare kom han till Zaragoza och därifrån till Madrid. Resan gick vidare med tåg till Cordova och Sevilla, från Cadiz sjövägen dll Malaga. En stark upplevelse blev Granada och den moriska borgen Alhambra. Över Toledo kom han åter till Madrid och till Burgos, där han beundrade den gotiska katedralen. San Sebastian blev den sista anhalten på den spanska resan.

Av allt att döma var S en flitig turist, som inte missade de stora sevärdheterna. Men han besvärades av sommarhettan och en vacklande hälsa. Det förändrade stämningsläget märks i hans diktning, som fålen mer sluten, formell karaktär än de italienska sångerna. I Paris, där S på sin onkel utrikesminister Ludvig Manderströms (bd 25) initiativ tillträdde en plats som attaché vid den sv legationen, sammanställde han sonettcykeln Espafia. Att han valde sonetten som form visar hur nära han följde det som hände i den samtida franska litteraturen. 1857 utkom Baudelaires Les Fleurs du mal; sonetten brukades också av Théophile Gautier i hans spanska dikter och av Parnasskolan, som gav ut den första delen av Le Parnasse Contemporain 1866. 14-radingens stränga formkrav passade väl för S:s nu mer behärskade uttrycksvilja. Han skriver om Velasquez' och Murillos målningar i Pradomuseet, om spanska folktyper och om den sköna Venus, som krossar hjärtan på tjurfäktningen i Sevilla. Flera av dikterna vittnar om hans oro för att inspirationen håller på att slockna. I Escorial, där Filip II en gång hållit sin fot på folkets bröst, härskar nu bara minnet. I dikten Alhambra lyssnar poeten till stegen av de besegrade morerna. Liksom herren till Alhambra, som förlorat sitt rike, bär han själv på en saknad: "Mitt var fantasiens rike - / Nu är jag en fallen kung!"

Tjänsten vid legationen i Paris var inte betungande och S hade gott om tid att ägna sig åt societetslivet och att orientera sig i världsstadens kulturella utbud. Nu grundlades hans livslånga intresse för fransk kultur. I dikten Pariser-interiör nämner han med namn tre av de franska diktare han mest beundrade: Pierre Jean de Béranger, den politiska visans mästare, och kärlekslivets tolkare Alfred de Musset och George Sand.

I Paris stannade S ett år. Han utnämndes i sept 1866 till andre sekreterare vid UD i Sthlm, och i nov 1867 ingick han äktenskap med den 19-åriga Hedvig Piper. Äktenskapet blev inte lyckligt. Hedvig var vacker och behaglig men saknade förståelse för S:s diktning och litterära intressen. Efter de omtumlande reseåren och den stimulerande vistelsen i Paris vidtog nu den kanske dystraste perioden i S:s liv. Arbetet i UD var monotont och han fann det påtvungna societetslivet i Sthlm ytligt och tidsödande. Ett positivt avbrott i tristessen blev ett vikariat 1875 vid legationen i Khvn, där S återknöt vänskapen med paret Winther och blev närmare bekant med den inflytelserike Georg Brandes.

1869 utgavs ett urval av S:s ungdomspoesi i Dikter, som fick ett positivt mottagande. Men under de deprimerande omständigheter i vilka S nu levde fick han sällan inspiration till att skriva något nytt. Han ägnade sig åt boksamlande och numismatik. I bibliofila frågor blev han något av en auktoritet och hans myntsamlande resulterade 1873 i den initierade avhandlingen Ett svenskt myntkabinett.

Under S:s vistelse i Varberg sommaren 1871 återvände plötsligt inspirationen. Samlingen Sonnetter, som utkom s å, innehåller 50 nummer. Flera handlar om tidens politiska frågor. Kriget mellan Tyskland och Frankrike engagerade naturligtvis S, som hade sina sympatier på den franska sidan och ger en hatisk bild av det nya Tysklands maktpretentioner. I Världsskymning vidgas perspektivet: Det som nu händer i ett brinnande Paris varslar om kulturskymningen i en framtid, då vetenskapen uppfunnit nya bomber. I andra sonetter behandlar S diktandets problem. Benvenuto Cellini hyllar den italienske guldsmeden, som offrat allt för att nå "helgjutenheten" i sitt verk. Den ofta citerade Gammalt porslin erinrar med förrädisk humor om att den föraktade konsten överlever våldets hantlangare.

Sina egna känslor håller S i bakgrunden. Sonettsamlingen inleds av Noli me tangere, rör mig icke, som kan ses såsom ett program, inte bara för diktandet utan också för livet: "Jag torgför ej mitt hjärtas lust och kval". Att det inte handlade om känslokyla utan om en mask att hålla upp för världen framgår av sonetten om alprosen, där S liknar sig vid blomman, som bjuder på "rosor under snön".

1876 gav S ut en översättning av Goethes ballader. S å invaldes han i SA. I ett brev till G E Klemming 18 sept 1879 skriver S: "Jag stod ej längre ut med att leva ett liv av halvhet och lögn - ett fegt, eländigt liv". Det var, fortsatte han, absurt av honom att tänka att han skulle kunna leva ett vanans liv i vårt "förstelnade, fördomsfulla samhälle". När S 1879 ansökte om skilsmässa och våren 1880 ingick ett nytt äktenskap var det inte bara fråga om att bryta upp från ett olyckligt förhållande. Den som alltid talat frihetens sak kunde inte anpassa sig till ett konventionellt samhälles begränsningar. Han tog avsked från sin tjänst och reste utomlands - till Sverige skulle han återkomma först tio år senare. I den begåvade Ebba Ruuth fick han en förstående livskamrat. Bröllopet stod i Marseille, och från Sydfrankrike reste paret till Afrika: Alger, Biskra och Tunis. Efter ett besök i Sorrento och en tid i Pyrenéerna kom de till Florens, som blev deras hem till hösten 1882.

1881 utkom Nya dikter, som bl a innehöll 13 dikter i avdelningen I Afrika och 12 Svenska bilder. I flera av de afrikanska poemen möter man i mer koncentrerad form greppet från Italienska bilder att fånga situationer och landskap i färgstarka bilder. Här finns också mer eftertänksamma dikter: i Trappisten visar S sin förståelse för den som sökt och funnit frid från världens ytlighet.

Med diktsviten Svenska bilder, som under de följande årtiondena utökades med nya bidrag, blev S en i vidare kretsar känd poet. Genom skolupplagorna fick generationer av elever här en första kontakt med sv dikt. En viktig inspirationskälla för den fosterländskt sinnade S var Anders Fryxells (bd 16) historia. Bland de i Nya dikter tryckta finner man den effektfulla Stenbocks kurir. I Herr Jans likfärd frammanas minnet av Sveriges stormaktstid genom Johan Banér. Genom modern var S själv släkt med fältherren. Men kontrasten mellan furstarnas glansfulla liv och det enkla folkets situation understryks i dikten Kristina, där barnen som vill hylla sin drottning bara hör ett skärande skratt från resvagnen.

Dikter, tredje samlingen, utkom 1883. Här ingick sex nya Svenska bilder, däribland den folkkära På Värnamo marknad. I Garibaldis död hyllar S än en gång en frihetens förkämpe. Mer vägande är de dikter där S problematiserar sin situation som poet. I ett brev till förläggaren Joseph Seligmann, daterat Firenze 12 mars 1882, förebådar han ett antal lyriska stycken, som behandlar en mängd företeelser i "vårt moderna liv". Han känner att han inte längre vill isolera sig i en förgången värld, i sagor och syner – han måste söka "verklighetens nya friska flöden" i det liv som levs idag. I hans sociala diktning, som ingående analyserats av Fredrik Böök (bd 7), vävs nu två frågekomplex samman. Dels handlade det om S:s medkänsla med folket och hans indignation över motsättningen mellan de privilegierades och de arbetande klassernas situation. Dels gällde det diktarens möjlighet att komma bort från en exklusiv esteticism och låta poesien göra medborgartjänst genom att visa på samhällets orättvisor.

S:s nya syn på diktens uppgift uttrycks i Michel Angelo: Den store mästaren gjorde en viktigare insats med de barrikader han byggde för fädernestadens försvar än med sina berömda konstverk. Dikten I porslinsfabriken prisar arbetaren som skapar enkla bohagsting, värdefullare än furstetaffelns sköna vas. "O, den som kunde skänka dikten så / Den enkla form, som tusenden förstå". Med den fyrledade dikten Savonarola visade S baksidan av den renässanskultur som för många av hans samtida stod som konstens triumf över den platta vardagligheten. Medicéernas skönhets- och njutningsliv byggde på utsugning av det enkla folket, som var utestängt från patriciernas olympiska samkväm. Men ställningstagandet var inte lätt för den i grunden aristokratiske esteten S, som inte lyckas dölja sina sympatier för Lorenzos odödliga skönhetsrike.

Hösten 1882 flyttade paret S till Dresden. Söderns värme hade blivit för svår för intellektuellt arbete. Den sociala och estetiska problematiken fortsatte att sysselsätta S. I Den tjänande brodern uppmanar han den socialt gynnade att begrunda vad som ligger bakom överklassens behagliga liv och att i den tjänande anden se "en like och vän". Ett än starkare uttryck för S:s sociala samvetskval ger Afrodite och Sliparen, inspirerad av ett besök i Uffiziernas berömda sal Tribuna, där skönhetsgudinnan Afrodite stod sida vid sida med den groteske slaven, som slipar sin kniv. S uppmanar henne att stiga ner från sin förnäma marmorhöjd: Sänk dig med kärlek till din broder, torka svetten från hans panna och vrid dolken ur hans hand. Bakom S:s nya program låg inte bara estetiska överväganden utan också en oro för vad tidens sociala motsättningar kunde leda till.

S:s biograf Karl Warburg framställer åren i Dresden som de lyckligaste i S:s liv. Hans popularitet som diktare var nu som störst, och han hade ett stimulerande umgänge med tyska kulturpersonligheter. I sitt trivsamma hem mottog han ofta gäster från Sverige, och hans omfattande korrespondens vittnar om hur han tog del av tidens stora politiska, sociala och litterära frågor: förhållandet till Norge, försvarsfrågan, Giftas-åtalet mot Strindberg och Heidenstams uppträdande på den litterära scenen.

Till tiden i Dresden efter tredje samlingens utgivande hör flera av S:s mest fängslande dikter. Nya Svenska bilder tillkommer. Vita frun tecknar verkningsfullt förhållandet mellan den bistre hertig Karl och hans förtroendefulle lille son, den blivande Gustav II Adolf. Den i sju sånger avdelade Aurora Königsmark ger en gripande, fast ohistorisk, skildring av den åldrade Aurora, som avvisad av Karl XII ändå djupt begråter dennes öde. Till dikterna från Dresden hör också den märkliga verssagan Den nya Cendrillon, där S än en gång ger en åskådlig bild av de privilegierades ytliga skönhetsvärld. Mot dem står de grova kolarna, som krossar esteternas paradis men ändå inte finner den undflyende friheten. Konstens roll i samhället var och förblev ett trauma för S. I dikten om Poesiens vandring avvisar de nödlidande med ett hånskratt hennes välmenta men onyttiga rosor. Som Böök påpekat har S här lämnat den optimistiska syn på poesiens samhälleliga uppgift som han fyra år tidigare uttryckt i Michel Angelo.

1885 besökte S efter sex års frånvaro Sverige. I Uppsala deltog han i Namnlösa sällskapets 25-årsfest och sammanträffade med många vänner, däribland Viktor Rydberg (bd 31). Resan gick vidare till Norge, där han umgicks med Dietrichson och Ibsen, och till Finland, där han gästade sin vän litteratur- och konsthistorikern Carl Gustaf Estlander och besökte den gamle Zachris Topelius. – 1886 utgavs en samling Svenska bilder, omfattande 25 nummer. Dikter, fjärde samlingen, utkom 1887.

Hänsyn till barnens uppfostran bidrog till att hos S väcka tanken på att återvända till Sverige. En mer direkt anledning var att tjänsten som överbibliotekarie i KB skulle tillsättas. S var en framstående bokkännare men han hade inte någon erfarenhet av bibliotekstjänstgöring. Med starkt stöd av Oscar II, som var hans vän, utsågs S dock till överbibliotekarie. De liberala kretsarna upprördes av ärendets behandling, men i riksdagens konstitutionsutskott bekräftades utnämningen. I ett brev till Estlander 2 juni 1891 beklagar S sig över att nu bli angripen av den allmänhet, där han, "naivt nog", hade trott sig finna sitt främsta stöd. "Jag hade trott", skriver han, "att jag betydde något härhemma, men vet nu, att jag betydde intet." Emellertid trivdes han med arbetet på biblioteket, där han gjorde en insats bl a genom en katalog över dess samlingar av historiska planscher.

S som en gång framstått som en förgrundsgestalt i sv kultur kände sig utanför. Hans fosterländska sympatier i den norska frågan förde honom bort från det liberala lägret. Han drog sig tillbaka från offentligheten till familjelivet och sitt bibliotek. Vänskapen med Viktor Rydberg hjälpte honom att komma över besvikelserna. Som poet hade han inte helt tystnat. Vid sidan av ett antal tillfällesdikter tillkom under 1890-talet några nya Svenska bilder, däribland Svensksund. Med Frun på Salshult satte han 1897 punkt för sina poetiska tolkningar av Sveriges historia. Femte samlingen av hans Dikter utkom 1897 och 1901 publicerades nya Goethe-översättningar. Hans sista dikt torde vara den år 1900 skrivna Nattviol, ett gripande uttryck för den trötte poetens längtan efter frid.

Enkelhet och naturlighet skulle enligt Namnlösa sällskapets program prägla dikten. S förblev på denna punkt trogen sina ungdomsvänners ideal. Hans insats innebar inte något brott mot traditionen. Till hans förebilder hörde Tegnér och Runeberg, Goethe, Byron och Heine. I sin diktning höll han sig till beprövade former och favoriserade den strofiska, rimmade versen. Någon gång lekte han med tanken att pröva dramatikens och prosaberättelsens möjligheter men gav upp projektet. "För mig", skriver han i ett brev till Gustaf Retzius 4 mars 1885, "har versen rent ut blivit den medfödda uttrycksformen; jag kan ej komma därur."

Inom dessa ramar förnyade S ständigt sin diktning. Han förvånades själv över den stora klyftan i "utveckling, känslo- och uttryckssätt" mellan ungdomslyriken och hans senare verk (brev till Hugo Geber 30 jan 1888). Spontaniteten och den ungdomliga nyfikenheten i de italienska bilderna följdes av sonetternas behärskning och stränga formspråk. I den sociala och politiska diktningen stod ansvaret och problemdebatten i centrum. Svenska bilder levandegjorde det förflutna i konkreta situationer men dolde inte det personliga engagemanget. Dresden-tidens allegoriska sagor fascinerar genom sin undflyende mångtydighet.

Från publiceringen av Dikter 1869 till nittiotalisternas genombrott framstod S vid sidan av Viktor Rydberg som den ledande sv poeten. Han fick erkännande både från konservativa kritiker som Wirsén och från tongivande radikala som Brandes och Ibsen. Strindberg utnämnde 1886 i Lettres de Stockholm S till "Poeten framför andra i det nutida Sverige". Själv var S många gånger osäker om värdet i det han skrev och överhuvudtaget om poesiens uppgift i ett modernt samhälle. Han som i I porslinsfabriken prisade den "enkla form, som tusenden förstå" kände som sin huvudbrist, att han aldrig levt folkets liv: Liksom de flesta av hans kolleger saknade han förmågan att tala till de djupare folklagren på ett språk som de kunde begripa (brev till Magnus Lagerberg 10 mars 1883).

Under sina sista år kände S bittert att han betraktades som passerad. Men till de många sympatiska dragen i hans personlighet hör hans intresse för och erkännande av sina diktarkolleger. Det gällde inte bara dem som själsligen stod honom nära utan också dem vars hållning på flera sätt var honom främmande. Till Strindberg hade han naturligt nog en ambivalent inställning, men han beundrade Röda rummet och den kraftfulla skildringen av skärgårdslivet i Hemsöborna. Den nya diktarskara, som höll på att växa upp och som skulle detronisera honom, betraktade S utan animositet. När Heidenstams Vallfarts- och vandringsår kom ut 1888 lyckönskades han av S i ett brev för sina målande bilder från Österlandet. Med samma positiva inställning såg S på Frödings, Karlfeldts och Per Hallströms framträdande på den litterära scenen.

Svenska bilder innebär inte längre (2005) för skolornas elever det första mötet med sv poesi. Mycket av det som S skrev verkar nu alltför tidsbundet. Hans sociala diktning har kritiserats som präglad av hans oförmåga att lämna sin aristokratiska ståndpunkt och se de vanlottades situation inifrån, som en verklighet. Men den som nu läser hans Samlade dikter instämmer gärna i Henry Olssons slutomdöme: "Hans poesi är alltför personligt engagerad och alltför artistiskt fullödig för att kunna bli vad han själv befarade, 'ett förstummat strängaspel' – ett instrument som ingen lyssnar till."