Otto V A Frödin

2 Frödin, Otto Vilhelm Andreas, bror till F 1, f 20 febr 1881 i Uppsala (Domk), d 14 aug 1953 i Lidingö (Sth). Mogenhetsex vid Uppsala h a l 25 maj 1899, inskr vid Uppsala univ 1 sept s å, fil kand där 27 maj 1903, eo amanuens vid Statens hist museum 3 okt 1905, fil lic vid Uppsala univ 27 maj 1909, förest för Statens hist museums avd för sten- o bronsåldern o antikvarie vid VHAA 1 nov 1911–28 febr 1946, disp pro gradu vid Uppsala univ 15 mars 1919, fil dr där 31 maj s å, föredragande i museiärenden hos riksantikvarien 1926–35, ordf i Lidingö kyrkofullm 1947–51. – RNO 1925.

G 4 juli 1907 i Rättvik (enl vigselbok för Nik, Örebro) m Elsa Johanna Fagergren, f 9 mars 1879 i Karlanda (Värml), d 15 maj 1942 i Lidingö (Sth), dtr till godsägaren Carl Arvid F o Hulda Charlotta Ajaxson.

Under ledning av Oscar Almgren, som 1897 utnämnts till docent i nordisk och jämförande fornkunskap, fick Otto F en mycket god utbildning i detta ämne. I F:s utomordentligt stora noggrannhet i allt som rör hans forskning och troligen även i hans starka engagemang i frågor, som han ansåg orättrådigt behandlade, kan man spåra Almgrens inflytande. När han avlagt sin kandidatexamen, fick han i uppdrag att utföra arkeologiska fältarbeten i Bohuslän. Emil Eckhoff hade 1879 utarbetat en plan för en omfattande inventering av landskapets fornlämningar och fornfynd. F:s uppgift blev att tillsammans med Gustaf Hallström taga hand om stenåldersboplatserna. Vid Ånneryd i Skee sn fann de en strandboplats med stora skalbankar och företog där en utgrävning. F:s geologiska utbildning kom väl till pass, och den uppsats han 1906 publicerade i Ymer om denna boplats visar, hur klart han såg de problem, som är förknippade med strandlinjeforskningen, och inte minst de svårigheter och den osäkerhet som rådde och ännu råder, då det gäller strandlinjernas förhållande till fornlämningarna, en fråga som diskuterats sedan 1700-talets mitt. När F 1912 publicerade Bohusläns stenåldersboplatser, hade han fått ett fastare grepp om dessa frågor.

F fick 1909 i uppdrag att ta hand om undersökningen av en stenåldersboplats, som påträffats vid Alvastra i Dags mosse. Det var den sedermera bekanta träskbyn, den s k »pålbyggnaden». Från denna tid skulle F:s forskning i stort sett bli helt knuten till Alvastra. Mellan åren 1909 och 1919 och i en slutundersökning 1928–30 genomförde han utgrävningen av denna säregna boplats, som var anlagd på en stockbädd ute i kalkgyttjan nära stranden av den dåtida sjön. I den uppsats han redan 1910 publicerade i Fornvännen om dessa undersökningar, finner man, att han klart insåg, att han funnit en boplats, som kanske som ingen annan skulle kunna ge oss upplysningar om den yngre stenålderns bondebefolkning och dess näringsfång. F var redan vid den tiden en skicklig fältarkeolog, och han förfinade nu efter hand sin grävningsmetodik. Han var således den förste i vårt land som utförde lodfotografering av ett helt grävningsområde från ett för detta ändamål konstruerat, flyttbart fototorn. I Alvastra har ett stort antal yngre forskare fått sin första och grundläggande praktiska utbildning i fältarkeologiskt arbete. Man kan erinra om att F alltid för de yngre starkt betonade det ansvar inför kommande forskningsgenerationer arkeologen har, då han genom sin undersökning förstör en fornlämning. Allt, även sådant som kunde synas oväsentligt, måste noga iakttagas och registreras. Vid en gravundersökning bröt man alltid ett insegel, som aldrig mer kunde slutas, brukade F framhålla.

F hade fram till 1916 helt ägnat sig åt förhistorien, men i ett för den sv medeltiden så centralt område som Alvastra-Vadstenatrakten kunde han med sina starka historiska (och litterära) intressen ej undgå att komma in på medeltida problem. År 1916 började han sina utgrävningar av »Sverkerskapellet» vid stranden av Vättern, förmodligen anlagt på eller nära den plats, där Sverker d ä blivit ihjälslagen julnatten 1156. F fann ruinerna av ett rektangulärt kapell med åtminstone 3 gravkistor av kalksten. Dessa har stått helt synliga ovan jord som sarkofager, en i övrigt från 1100-talet helt okänd gravform. Byggnaden visar de cisterciensiska munkarnas typiska huggstensteknik och har säkerligen byggts av hantverkare från Alvastra kloster som gravkapell för Sverker och hans släkt. I en av gravarna fanns en blyamulett med namnet Benedicta, vilket gör det troligt, att Sverker d y:s drottning är en av de personer, som gravlagts i kapellet.

Ett tillfälligt fynd av en ornerad kisthäll på en åker upp mot Omberg förde till upptäckten av den s k »Sverkersgården», ruinerna från en byggnad av åtminstone delvis kyrklig karaktär (troligen en krypta) från 1100-talet. Debatten om byggnadens ursprungliga konstruktion och dess användning blev mycket livlig. År 1921 började F utgrävningen av Alvastra kloster och ännu vid hans död var den inte avslutad. Grävningen utfördes med samma noggrannhet som F:s undersökningar av förhistoriska minnesmärken. Intresset för arkitekturen fick inte enbart vara avgörande utan alla iakttagelser av lagerföljder i förening med ett studium av föremålsfynden gav viktiga upplysningar om klostrets historia och det dagliga livet inom dess murar. Det är säkerligen den omsorgsfullast genomförda undersökningen av ett medeltida byggnadsverk i Sverige. De klagomål, som understundom hördes, att F tillämpade samma detaljerade metodik vid klostergrävningen som i pålbyggnaden, vilket ansågs helt överflödigt, visar att F var före sin tid och tillämpade metoder, som i dag är allmänt erkända inom medeltidsarkeologin.

Sedan F:s intresse fångats av det medeltida Alvastra kom han aldrig att helhjärtat återvända till stenåldern. Undersökningen av den del av pålbyggnaden han utvalt – en stor del sparade han för kommande undersökningar, då han var övertygad om att följande generationer skulle använda bättre grävningsmetoder – slutfördes visserligen 1928–30, men någon publikation utarbetade F aldrig.

Som ett mellanspel i F:s vetenskapliga verksamhet kan man betrakta de utgrävningar han tillsammans med professor Axel W Persson ledde vid Asine i Grekland åren 1922, 1924, 1926 och 1930. Att F, som inte tidigare ägnat sig åt klassisk arkeologi, kom att bli den ene av ledarna för de sv expeditionerna till Asine stod i samband med hans ställning till Oscar Montelius. Vid dennes död förelåg ett så gott som tryckfärdigt arbete, »La Grèce préclassique». Montelius tog löfte av F, att han skulle företaga slutredigeringen och sörja för att verket blev tryckt. Men utslagsgivande var dock säkerligen behovet av en erfaren och skicklig fältarkeolog på dessa expeditioner, och en sådan saknades vid den tiden bland de klassiska arkeologerna. Att det kom till vissa svårigheter då F tillämpade sin noggranna grävningsteknik på klassisk mark är inte. förvånande, och det uppstod ibland allvarliga motsättningar inom expeditionen. Men i Asine har under F:s ledning en hel generation klassiska arkeologer fått den fältmässiga träning, som var förutsättningen för de följande decenniernas stora sv insatser på detta forskningsområde. – F:s vetenskapliga produktion är inte omfattande men dess kvalitet är genomgående hög. Den kännetecknas av klarhet i tankegångar och uttryckssätt och präglas av en knapp och elegant stil.

Utöver sin forskning hade F stora botaniska intressen, och han nedlade mycket arbete på att rekonstruera Alvastra klosters gamla kryddträdgård. I övrigt var det de historiska och litterära intressena som dominerade och dessa förde honom i nära kontakt med Verner v Heidenstam och Ellen Key, som bodde vid Alvastra och ofta besökte utgrävningarna. Heidenstam bestämde, att F skulle vara ledamot av styrelsen i Stiftelsen Övralid. I den nedlade han ett betydande arbete under komplicerade förhållanden 1941–53.

F var inte särskilt lättillgänglig, och han kunde vara mycket skarp och bitskt ironisk. Han sade ofta sin mening rent ut och ingrep ej sällan mycket bestämt, då han ansåg, att någon orättvisa var begången. Ett typiskt uttryck härför är hans våldsamma, men säkerligen mycket berättigade angrepp på professor Hartman 1913 i skriften »En sakkunnig». När man lärde känna F närmare, var han ingalunda otillgänglig och sträv; de som arbetade med honom minns hans vänliga inställning, hans utpräglade humor och framför allt hans vänfasthet.