G Oscar A Montelius

1 Montelius, Gustaf Oscar Augustin, f 9 sept 1843 i Sthlm, Maria, d 4 nov 1921 där, ibid. Föräldrar: hovrättsrådet Oscar Augustin M o Clara Octavia Norin. Inskr vid UU 18 maj 61, anställd vid Statens hist mus 3 febr 63, eo amanuens där 15 dec 68, FK vid UU 14 dec 68, disp 22 maj 69, FD 31 maj 69, led av styr för Antropologiska sällsk från 71, andre amanuens vid VHAA 19 dec 71, sekr i Sv fornminnesfören 74 (ordf från 07), red för dess tidskr 75–05, förste amanuens vid VHAA 7 jan 80, red för NT från 80, profs n h o v 13 sept 88, riksantikvarie o garde des médailles 6 sept 07–28 mars 13, inspektor för h a l på Södermalm i Sthlm 07–21, led av komm ang rikets regalier juni 11–nov 13, av komm ang Lunds museer juli–nov 12, av styr för Nobelstiftelsen från 13, av styr för StH från 13. – LVHAA 77 (sekr 07–13, preses från 19), LVVS 88, LVA 95, LVS 01, LFS 10, LSA 17.

G 20 sept 1871 i Sthlm, Ad Fredr, m socialpolitikern Agda Georgina Dorothea Alexandra Reuterskiöld (M 2).

Oscar M började sina universitetsstudier i de naturvetenskapliga ämnena botanik, kemi och matematik. I samband med att han erbjöds arbete på Statens historiska museum gick han dock över till humaniora, och hans fil kand-examen inrymde mycket litet av naturvetenskap. Sin doktorsavhandling över ett arkeologiskt ämne lade M fram i historia, då arkeologin ännu ej var representerad som självständig disciplin. När M på 1860-talet inledde sin forskarbana som förhistoriker, var behovet av att åstadkomma en säker och mer detaljerad tidsindelning av det arkeologiska materialet det allt överskuggande problemet. Man hade vid denna tid inte kommit nämnvärt längre än till en grov tudelning av stenåldern och bronsåldern och en tredelning av järnåldern, och därför gavs små möjligheter att fördjupa den kulturella och samhälleliga tolkningen av den förhistoriska tiden. M såg detta problem och en lösning av det kom att bli hans livsuppgift. Blott trettio år senare fanns det, främst genom hans insatser, tillgång till det för en förhistoriker oundgängliga instrument som en detaljerad relativ tidsindelning och en pålitlig absolut kronologi utgör. I själva verket kom M:s kronologiska pionjärarbete inte bara att gälla Norden utan utsträcktes till att gälla stora delar av Europa och Medelhavsområdet.

M:s första publicerade arbete var doktorsavhandlingen Från jernåldern 1869. Den låter ännu inte klart ana hans kapacitet som forskare men innehåller dock en förtjänstfull diskussion om frågan rörande järnålderns begynnelse i Norden. En katalog över kronologiskt slutna föremålsfynd från järnåldern innehållande mynt förebådar emellertid hans kommande huvudinriktning på kronologiska problem, även om det först blev på 1890-talet som han på allvar tog upp frågan om just järnålderns tidsindelning.

Redan s å M disputerade fångades hans intresse av frågan om bronsålderns tidsindelning. På arkeologkongressen i Khvn detta år kunde han som den förste presentera en grov sortering av bronsålderns artefakter i en äldre och en yngre tidsgrupp, ett steg som den store danske arkeologen J J A Worsaae inte tog när han tio år tidigare uppdelade bronsålderns gravar i en äldre och en yngre del. M insåg mycket tidigt att den enda möjligheten att lösa problemet med en tidsindelning av förhistorien låg i att systematiskt insamla information om så gott som allt framtaget källmaterial i varje land. För egen del tog han itu med denna uppgift med en enastående energi och målmedvetenhet. Genom studier i så gott som alla museer och samlingar av betydelse i Europa kom han efterhand att bli förtrogen med allt väsentligt källmaterial för att kunna göra en allsidig bedömning av Europas bronsålderskultur. Av stor betydelse var därvid att M som Letterstedtsk stipendiat bereddes möjlighet till omfattande resor i Europa 1876, 1877 och 1879. Trots att han kom att sticka emellan med många andra forskningsuppgifter förefaller han ändå att under femton år ha varit närmast besatt av uppgiften att försöka lösa problemet med bronsålderns tidsindelning. Den långa vägen mot en slutgiltig syntes av ämnet kantas av ett tjugotal större och mindre arbeten om bronsåldern. Till dessa hör en rad tryckta föredrag hållna på de internationella kongresserna i Khvn 1869 och 1873, i Bologna 1871, i Sthlm 1874 och i Budapest 1876. Bland de större arbetena kan nämnas Bronsåldern i norra och mellersta Sverige (1872–1873), Bohuslänska fornsaker från hednatiden (1874–1880) liksom Spännen från bronsåldern (1880–1882). Inte några av dessa arbeten förebådar emellertid tydligt huvudresultatet i slutprodukten av detta väldiga forskningsprogram, som publicerades 1885 under titeln Om tidsbestämning inom bronsåldern med särskildt afseende på Skandinavien.

I Tidsbestämning presenterade M en uppdelning av bronsåldern i Norden och Nordeuropa på sex huvudperioder. Denna indelning är i dag så självklar att det finns skäl att erinra om att vissa tyska arkeologer ännu vid 1870-talets slut ifrågasatte bronsålderns existens som självständig tidsperiod och att andra ledande nordiska arkeologer som riksantikvarien H Hildebrand (bd 19), dansken S Müller och norrmannen I Undset betvivlade riktigheten av indelningen av bronsåldern ens i två tidsgrupper. Den kritik som hade riktats mot M:s arbete redan innan det förelåg i tryck tystnade dock när boken kom ut. Framställningen i Tidsbestämning var så övertygande att M:s system med de sex bronsåldersperioderna så gott som omedelbart vann anslutning i forskarvärlden. Dess resultat har alltsedan dess i stora drag om och om igen bekräftats av nytillkomna fynd. "Jag ser att de läst min Tidsbestämning" kunde därför M belåtet yttra vid framkomsten 1904 av det praktfulla gravfyndet vid Håga i Uppland, ett typfynd för M:s fjärde period.

Tidsbestämning torde också vara det enda större kronologiska arbete från denna tid i något land som i huvudsak bevarat sin giltighet ända till våra dagar, vilket naturligtvis är en spegling av att det var baserat på en sund vetenskaplig metod. Det paradoxala är emellertid att de arbeten på vilka M:s internationella ryktbarhet som forskare fr a vilar – de publicerades på främmande språk – inte på långt när har samma bestående värde som Tidsbestämning. M löste i Tidsbestämning också problemet med dateringen av bronsåldern i absoluta årtal, en sak som dittills varit höljd i största dunkel. Genom att ta fasta på just sådana kontaktfynd i vilka ingick föremål från skilda kulturkretsar lyckades M synkronisera den nordiska bronsålderns olika avsnitt med historiskt daterbara företeelser i Medelhavsområdet och Främre Orienten. Han kunde på detta sätt ange bronsålderns varaktighet till ca 1500–500 f Kr. Några år senare föreslog han t o m att bronsålderns begynnelse borde sättas till senast 1800, en datering som av de flesta betraktades som orimligt hög, ända tills den blev naturvetenskapligt bekräftad så sent som på 1970-talet. M:s arbete med att klarlägga frågan om bronsålderns absoluta datering i Tidsbestämning gav samtidigt som en biprodukt den första moderna översikten av bronsålderns tidsförhållanden i hela området mellan Norditalien och Skandinavien.

Till stenåldern vände sig M 1891 i arbetet Zur Chronologie der jüngeren Steinzeit in Skandinavien, i vilken han skisserade den ända till i dag använda indelningen av den yngre stenåldern i tre huvudfaser, var och en karakteriserad av en av de stora stenkammar-gravtyperna. Det är märkligt med vilken intuitiv säkerhet – ty här var källunderlaget verkligen tunt – M drog upp de absoluta tidsramarna för den yngre stenåldern. Han angav dess begynnelse till en så tidig punkt som 3000 f Kr, vilket länge ansågs som orimligt djärvt, ända till sent omsider C 14-dateringar visat att det i stället var en något för försiktig datering. Frågan om järnålderns tidsindelning återvände M till i Den nordiska jernålderns kronologi (1895–1897), ett arbete som dock inte omfattar hela skedet utan stannar vid ca 600 e Kr. Även om på detta område flera andra forskare verksamt bidragit till kunskapen, var detta ett utomordentligt arbete som skapade reda i den tidigare oklara helhetsbilden. Den kronologiska grunduppfattning som M vid 1890-talets mitt hade kristalliserat ut för hela den nordiska forntiden hade han i själva verket redan 1892 kort sammanfattat i uppsatsen Öfversigt öfver den nordiska forntidens perioder.

En stor del av M:s forskarmöda kom emellertid att ägnas åt Europas, Medelhavsvärldens och Främre Orientens kronologi för de sista 2500 åren f Kr. Sammanfattande kronologiska översikter gjorde han för bronsålderns del för många delområden. Här kan nämnas L'âge du bronze en Egypte, La chronologie préhistorique en France och The chronology of the British Bronze Age. Sin syn på problemen kring kopparåldern och den äldsta bronsåldern i Nordeuropa sammanfattade M i det stora arbetet Die Chronologie der ältesten Bronzezeit in Norddeutschland und Skandinavien, vari bl a de kronologiska kontaktpunkterna mellan Norden och östra Medelhavsområdét omsorgsfullt redovisas.

Genom åren kom M att ägna särskild uppmärksamhet åt den för bedömningen av central- och nordeuropas bronsålder så viktiga förklassiska metallåldern i norra och mellersta Italien. Sina mångåriga studier på detta område presenterade han bl a i ett magnifikt, hela fem band omfattande, rikt illustrerat beskrivande planschverk La civilisation primitive en Italie. Den kronologiska syntesen sammanfattade han separat i två likaså rikt illustrerade band med titeln Die vorklassische Chronologie Italiens, vari han lade fram ett tidssystem för området omfattande tolv perioder. En motsvarande undersökning för Greklands sten- och bronsåldrar utkom först efter M:s död under titeln La Gréce préclassique. Likaså postumt utkom det långt tidigare planlagda arbetet Die älteren Kulturperioden im Orient und Europa, 2. Im Orient.

M:s namn är starkt förknippat med den s k typologiska dateringsmetoden i arkeologin, vilken utvecklades av H Hildebrand och M i början av 1870-talet. Denna innebär ordnandet i en relativ tidsföljd av en föremålsforms olika typer på grundval av dess gradvisa förändring ifråga om form, storlek, dekor etc. Särskilt har M:s bronsålderskronologi för eftervärlden kommit att framstå som inkarnationen av en lyckosam tillämpning av den typologiska metoden. Intet kan vara felaktigare. Någon egentlig typologisk analys finns inte i Tidsbestämning, vilken i allt väsentligt baserades på de slutna fyndens vittnesbörd. Det torde gälla generellt för M:s kronologiska arbeten att den typologiska argumenteringen genomgående underordnades eller byggdes upp på fyndsammanhangen. Den oriktiga föreställningen om M som den store typologiske forskaren (H Hildebrand var det i långt högre grad) emanerar inte minst från M:s eget ganska oklara metodteoretiska författarskap, som detta möter oss i arbeten som Den förhistoriske fornforskarens metod och material och i de två klassiska verken Typologien eller utvecklingsläran tillämpad på det mänskliga arbetet och Die typologische Methode. I likhet med tidigare Hildebrand framställde M här den bekanta analogin mellan den kulturhistoriska utvecklingen och darwinismen, den biologiska utvecklingsläran. En närmare granskning av arkeologins utveckling under de år typologin etablerades ger dock vid handen att utvecklingsläran knappast var incitamentet till typologin som dateringsmetod, utan att den i första hand utnyttjades som en pedagogiskt slagkraftig liknelse och för att ge legitimation åt den unga arkeologiska vetenskapen. Det är också fullt klart att M likaväl som Hildebrand till fullo insåg att jämförelsen mellan den kulturella och biologiska utvecklingen i grunden var en oäkta analogi. M var förvisso starkt inriktad på kronologiska problem, men det sätt på vilket han bearbetade dessa ledde till att han samtidigt starkt uppmärksammade de internationella kulturförbindelserna i ett brett perspektiv. Han var en energisk förespråkare för åsikten att forntidens Europa kännetecknades av kontinuerliga handelsförbindelser och att det var dessa som bar upp kulturspridningen, huvudsakligen då i riktning från Orienten i sydost mot Skandinavien i nordväst. M tillhörde inte den dåförtiden talrikt företrädda skolan som tolkade markanta förändringar i det arkeologiska materialet som ett utslag av folkvandringar. Tvärtom gjorde han sig till en konsekvent talesman för uppfattningen att de skandinaviska länderna ända sedan den yngre stenåldern kännetecknades av befolkningskontinuitet. M var också under hela sin tid som forskare av den uppfattningen att kulturspridningen från söder mot norr inte skedde med stor eftersläpning utan förhållandevis snabbt.

Som forskare var M en utpräglad empiriker; någon teoretiker var han avgjort inte. Inte desto mindre var han en för sin tid ovanligt metodiskt medveten arkeolog. Hans styrka låg bl a i förmågan att på ett suveränt sätt samla information om och systematisera mycket stora och svåröverskådliga källmaterial och att sedan presentera sin analys på ett klart och övertygande sätt. Någon knappolog var han minst av allt. Sina enastående detaljkunskaper sökte han tvärtom konsekvent utnyttja för att belysa större sammanhang, och han tillät inte enskildheterna att skymma helheten. I allt vad M företog sig, vare sig det gällde praktiskt arbete eller forskning, framträdde just hans förmåga att skilja ut det väsentliga från det oväsentliga. Med tanke på den väldiga omfattningen av M:s forskningsproduktion är det för övrigt påfallande hur få vetenskapliga missbedömningar han gjorde sig skyldig till. Detta speglar givetvis i första hand hans djupa materialkunskap och säkra metodiska handlag, men här skymtar också närvaron av ett intuitivt säkert omdöme.

M var även som energisk popularisator av sin vetenskap före sin tid. Otaliga var hans demonstrationer av samlingarna i Statens historiska museum liksom hans föredrag. Under de senare decennierna reste han på föreläsningsturnéer, inte bara i Sverige, utan även i Europa och USA. 1888 fick M av VHAA uppdraget att hålla de med Bergerska donationsmedlen bekostade populärvetenskapliga föreläsningarna i arkeologi, till 1893 i StH:s lokaler, därefter i Statens historiska museum. Av stor betydelse var också hans stora populärvetenskapliga författarskap, omfattande en rad monografier och omkring 50 uppsatser. Nämnas må bland de förra Sveriges forntid, Om lifvet i Sverige under hednatiden, Sveriges hednatid, Mästerstycken i Statens Historiska Museum, bildatlasen Minnen från vår forntid samt Forntiden. M:s styrka som vetenskaplig popularisator låg i en enkel, klar och lättsam form och en framställning fri från detaljer och vetenskaplig jargong. Den innehållsliga tonvikten lade han mindre på de kronologiska problem som engagerade honom så mycket som forskare än på allmänna kultur- och samhällsperspektiv.

Genom sina vetenskapliga prestationer och i kraft av sin personlighet framträdde M efterhand som en centralgestalt inom europeisk arkeologi. Ingen nordisk arkeolog har tillnärmelsevis uppnått en sådan internationell position som M. Ett stort antal av hans arbeten översattes till eller utgavs direkt på de stora kulturspråken. Han deltog också med stor iver i det internationella forskarumgänget, han var en stor resenär (ofta tillsammans med sin hustru) och han var en välsedd gäst och föreläsare vid museer och universitet runt om i Europa. M:s stora internationella kontaktnät hade givetvis också ett samband med att han med stor säkerhet hanterade tyska, engelska, franska och italienska i såväl tal som skrift.

M tycks allmänt ha uppfattats som en helgjuten personlighet, enkel, rättfram och rätlinjig och som en relativt okomplicerad natur. Hans personliga älskvärdhet mot alla och envar är omvittnad. Ett visst mått av självkänsla och fåfänga synes ha balanserats av ett öppet och ljust lynne och av en humor som yttrade sig i att han varken tog sig själv eller sin vetenskap så högtidligt. Han var snar till skratt och skämt, en utpräglad sällskapsmänniska som ofta blev umgängets medelpunkt, inte minst i egenskap av flitig anekdotberättare. I kontrast till hans öppenhet om vardagliga ting står dock en slutenhet om djupare personliga känslor.

M var trots sin viljekraft en samarbetsmänniska som sökte undvika konfrontation, och han framträdde i många sammanhang som en utjämnande och enande kraft. Ett välkänt exempel var när M på 1870-talet lyckades överbrygga de djupa motsättningarna mellan VHAA/riksantikvarieämbetet å den ena sidan och Sv fornminnesföreningen och hembygdsrörelsen å den andra. Ett annat är hans personalledande insatser som riksantikvarie många år senare. Inte desto mindre kunde under de sista decennierna en påtaglig spänning förmärkas mellan M och några av hans äldre vänner som Hildebrand, G Retzius och C D af Wirsén. När det gällde att hävda sin vetenskapliga övertygelse var M både stridbar och konsekvent, men som meningsmotståndare synes han ha uppfattats som saklig och generös.

M uttryckte sig med stor lätthet i både tal och skrift. Sina anföranden föredrog han med kraftfull och klangfull stämma, fritt och ledigt och i regel utan manuskript. Han var överhuvudtaget en representativ natur, vilket intryck till det yttre förstärktes av hans högresta och kraftiga gestalt. M var också en väldig arbetsmänniska, gynnad av en medfödd järnhälsa, som varade ända till de sista veckorna av hans levnad, vilken slöts av en lunginflammation.

M:s hustru deltog trots egna engagemang med intresse i hans arbete och resor, och deras hem blev en mötesplats för kolleger och kulturpersonligheter från in- och utland. I politiskt avseende var M närmast gammalliberal, men han tog inte nämnvärd del i det politiska livet så när som på ett kortvarigt engagemang i försvarsfrågan vid världskrigets utbrott. Däremot kom han att engagera sig både för kvinnosaksrörelsen och för skandinavismen. Han var en hängiven skandinavist och kom som redaktör för NT under mer än fyrtio år att stå i centrum för det internordiska kulturumgänget. Oaktat ett rörligt och händelserikt liv bodde M under hela sin tillvaro i sitt födelsehus vid S:t Paulsgatan 11 på Söder i Sthlm. I detta sammanhang kan också nämnas att han 1907 avböjde ett erbjudande om att bli chef för Museum für Völkerkunde i Berlin och professor i förhistorisk arkeologi vid Berlins universitet. Han var från tjugoårsåldern till sin död knuten till en och samma institution, VHAA med riksantikvarieämbetet och Statens historiska museum.