Anna C Hamilton Geete

1 Geete, Anna Charlotta Hamilton, f 2 mars 1848 på Blomberg, Husaby (Skar), d 24 febr 1913 i Borås. Föräldrar: landshövdingen greve Adolf Ludvig Hamilton o Johanna Agnes Geijer. – Översättare o författare.

G 2 sept 1876 i Uppsala m provinsialläkaren Gustaf Wilhelm Geete, f 17 febr 1841 i Sthlm (Hedv El), d 1 maj 1916 på Salvarp, Asby (Ög), son till krigshovrättsrådet Sten Porse G o Johanna Helena Charlotta Juliana Elgenstierna.

Anna G var dotterdotter till Erik Gustaf Geijer. Traditionen och det andliga arvet efter denne kom att behärska hela hennes liv. Hon växte upp i Västergötland på ett av släkten Hamiltons gods, »den lilla urgamla gula slingerrosövervuxna träbyggnaden på Blomberg», och mottog där starka intryck. Hon beundrade »den rika, förunderliga naturen vid Kinnekulle» och av besökare i föräldrahemmet mindes hon mödernefränden Uno Troili med sitt »stora skratt» och sina »outtömliga historier» samt Thekla Knös och Gunnar Wennerberg, som då var Skaralektor. Hennes mor, Agnes Geijer, sjöng morfaderns sånger i skymningen om vinterkvällarna.

G fick en vårdad uppfostran, huvudsakligen inriktad på språk och litteratur. Sedan fadern blivit landshövding i Uppsala 1862, flyttade familjen dit följande år. G sändes emellertid redan 1866 till den kända familjen Nonnen på Degeberg (Vg) och där lärde hon känna de engelska klassikerna, »Shakespeare först och sist», Scott, Byron, Bums osv, »en hel ståtlig, gammaldags, förtjusande värld, som jag levde i, utan begrepp om, att allt detta var vad man kallade litteratur». Återbördad till hemmet på slottet i Uppsala läste hon särskilt Dickens.

I Uppsala trädde G i nära beröring med C R och Helena Nyblom – den senare blev livet ut hennes närmaste vän. I den edition av brev mellan de båda väninnorna, som Helenas son Holger utgivit, framstår visserligen Helena som den mera framstående epistolära författarinnan, men samlingen innehåller också många intressanta uttalanden av G, ibland spirituella, ibland gripande. Helena N säger om henne, att hon var ej vacker och klädde sig illa, men var utmärkt begåvad, kvick och underhållande. Hon hade en outtömlig fond av humor och de lustigaste infall.

Som helt ung förälskade sig G i läkaren Gustaf G. De gifte sig 1876 och därmed begynte vad hon kom att kalla sin andliga förvisning. Gustaf G var provinsialläkare och stationerad i Delsbo, Skellefteå, Hjo och från 1893 Borås. Äktenskapet var barnlöst. En ständig längtan till det intellektuella gemenskapslivet i Uppsala gjorde tillvaron stundom nästan outhärdlig för henne. Därtill kom, som brodern Hugo skriver, att hon »i vissa hänseenden och under vissa tider av sitt liv ej var normal och kunde då begå de underligaste handlingar». De Geijer-Lilljebjörnska ättlingarnas psykopatiska belastning fanns också hos henne och visade sig bl a i kleptomani (Klara Johanson).

G:s begåvning som ung tog sig i första hand konstnärliga uttryck. Uno Troili lärde henne rita; sedan undervisades hon också av Egron Lundgren. Men hennes konstnärsbegåvning hade sina särskilda lagar – vad hon kunde var att »rita ur minnet»; genom undervisningen däremot gjorde hon knappast några framsteg. I sina teckningar återgav hon träffande och något karikerat människor ur umgänges- och vänkretsen.

Vistelsen i Delsbo betecknar G som »3 år i vildmarken under många underliga öden», och föga bättre trivdes hon i Skellefteå, Hjo och Borås. För brödfödans skull började hon tidigt att översätta och härvid fick hon god hjälp av sina stora språkkunskaper och sin litterära bildning. Särskilt värde satte hon själv på, att hon genom översättningar introducerade amerikanska författare som Bret Harte och Mark Twain. Hon påpekade, att hon »i förtid» nämnt författare som George Elliot och Kipling såsom lämpliga att översätta – det var över huvud mest anglo-sachsisk litteratur hon intresserade sig för.

G hade själv ärvt viktiga Geijerska papper, och de Geijerska minnena kom med tiden att engagera henne mest. Så framlade hon sin skildring av den åldrande morfadern under titeln »I solnedgången» i tre delar 1910–12. Del 4 utgavs efter hennes död av hennes frände E G Lilljebjörn. Hennes arbete mottogs med hänförelse. Sv akademin tilldelade henne 16 mars 1911 ett pris av 1 000 kr för arbetet, vilket gjorde henne stor glädje. Framställningen bäres av hennes inlevelse i ämnet, av hennes gränslösa pietet för morfadern och den litterära Uppsalakretsen och av en levande och fängslande om också ibland väl ordrik stil.

Först småningom har kritiska röster börjat höras. Ofta anger G ej årtal och data för de anförda dokumenten. Vad värre var: det visade sig, att hon broderade ut ämnet på fri hand (Willers, Afzelius). Arbetet måste sålunda läsas med vaken blick och kan endast med största varsamhet begagnas – redan Lotten Dahlgren förstod detta i sin nekrolog över G i PHT 1913. Värdelöst är det emellertid inte. Det åstadkom en renässans för Geijerminnet och Geijergestalten och ger i varje fall anvisningar till materialet, som nu till vissa delar direkt framlagts. Morfadern och allt vad som rörde honom såg G enbart i ljusskimmer. Klara Johanson har ett roande exempel. Hon säger (Brev, s 203), att G i brev till henne »lidelsefullt och utförligt förnekade att Geijer någonsin snöt sig i fingrarna». Klara Johanson tillfogar: »Saken är ju bevittnad och för resten så sannolik att man kunde tänkt ut den själv. Ännu aldrig har jag sett en värmlänning som inte hade ett stycke bonde i kroppen. Anna Hamiltons reaktion ger lustigt ett mått på hennes historiska objektivitet». Klara Johanson fäller även det träffande omdömet, att Solnedgångsböckema egentligen bör betraktas som G:s egna memoarer: »de innehåller hennes verkliga liv och umgänge».