Lotten Dahlgren

4. Eva Charlotta Carolina (Lotten) Dahlgren, de båda föregåendes syster, dotter till D. 1, f. 23 apr. 1851 i Stockholm. Åtnjöt undervisning i mamsell Augusta Eggerts skola i Stockholm; studerade språk i Geneve 1878—79. Meddelade enskild undervisning; tjänstgjorde i Aftonbladets redaktion 1888—90; redigerade Fredrika-Bremer-förbundets tidskrift Dagny 1891—1907 (erhöll utgivningsbevis 7 dec. 1895); sekreterare i Sällskapet Nya Idun 1901—06. Erhöll medaljen Litteris et artibus 1921.

Under åren 1891—1907 redigerade L. D. Fredrika-Bremer-förbundets tidskrift Dagny, vars fylliga och påpassliga litteraturavdelning ger uttryck åt hennes personliga intressen. 1905 vann hon stor litterär framgång med sin första Ransätersbok, vilken på ett år utgick i tre upplagor. Dessa släktinteriörer från 1830-talets Värmland och Uppsala fängslade med makten av ett nytt stoff, ty vår efterromantiska kultur var vid denna tid så gott som bortglömd. L. D. var från barndomen förtrogen med de människor, vilkas brev och dagböcker hon anförde, och på ett försynt sätt förstår hon »att förflytta läsaren mitt in i den tid som skildras». »Ransäter» har också gett impulsen till en rad liknande memoarverk, varav Anna Hamilton Geetes »I solnedgången» blev det förnämsta. Själv har L. D. utgivit en hel serie nya släktböcker, vilka väl icke äga samma stämningsrikedom som förstlingsverket men varav flera till gengäld fått en mer mångsidig dokumentering. Högst i detta avseende står kanske tvåbandsverket om Nordenfeldtarna på Björneborg (1922—24). Helst bearbetar L. D. värmländska släktminnen, men hon har också behandlat andra kulturmiljöer; sålunda ge de på Svedbom-Limnellska familjepapper grundade böckerna »Norrländska släktprofiler» (1911) och »Lyran» (1913) karakteristiska interiörer från Härnösand och från Stockholm på 1870-talet. Att L. D. fått sig anförtrott så många intima släktpapper beror tydligen utom på hennes väl dokumenterade förmåga att personligt leva sig in i gamla tider även på hennes aldrig svikande taktfullhet. Personligen har L. D. föga framträtt, men en av dem som stått henne närmast förklarar, att »hennes sirligt värdiga uppträdande maskerar en humor, som hör till hennes värmländska släktklenoder», och att hon äger »ett rent av studentikost tjuvpojkslynne». Denna sida av hennes väsen lär särskilt ha framträtt i hennes tillfällighetsdiktning i Nya Idun.