Christopher Eichhorn

Christopher Eichhorn, f. 26 okt. 1837 i Stockholm (Ad. Fredr.), d. 3 dec. 1889 där (Maria). Föräldrar: bryggaren Melchior Johan Eichhorn och Agneta Carolina Malmgren. Intogs vid Klara h. lärdomsskola 3 febr. 1846, vid Stockholms gymnasium 1851; student vid Uppsala univ. 18 maj 1855; kansliex. där 27 maj 1864; e. o. amanuens vid K. biblioteket 23 juni s. å.; e. o. kanslist i Ecklesia-stikdep. exp. 15 juli s. å.; andre amanuens vid K. bibliotieket 27 okt. 1865; amanuens där 7 dec. 1877; erhöll stipendium från Svenska akademien 7 juli 1864 samt reseanslag från K. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien 17 juli 1868; förordnad att verkställa inventering av Nationalmusei samlingar av konst- och konstindustriföremål 12 aug. 1881; sekr. i Svenska autografsällskapet 25 mars 1876–28 april 1885; en av stiftarna av Svenska fornminnesföreningen och dess v. ordf.; en av instiftarna av Föreningen för grafisk konst, styr.-led. där; medarbetare i Aftonbladet 1864–69, i Stockholms dagblad 1870–85, i Nya dagligt allehanda 1872 samt i flera tidskrifter, bl. a. Ny Illustrerad Tidning, Framtiden och Nu.

G. 27 april 1873 i Stockholm (Kat.) m. Emma Charlotta Grundberg, f. 2 sept. 1849, d. 12 okt. 1934 i Stockholm (Osk.), dotter av lantbrukaren Carl Gustaf Grundberg och Christina Hellström.

E:s förfäder voro länge sämskmakare och saffiansfabrikörer (se släktart.), men hans fader bröt denna yrkestradition. Han lämnade Kungsholmen, där det Eichhornska garveriet var beläget, och inköpte 1829 en fastighet på Norrmalm i hörnet av Repslagaregatan, och Adolf Fredriks södra kyrkogata, där han inrättade ett bryggeri. När änkan två år efter hans död gifte om sig med bokhållaren i bryggeriet Oscar Schedin, innebar detta en djupgående förändring av förhållandena i hemmet. E. kom inte överens med styvfadern och förlät aldrig modern det nya äktenskapet. Han vantrivdes hemma och vistades helst hos sin släkting på mödernet, garvaren och samlaren Jacob Westin på Kungsholmen.

Från skoltiden i Klara har en samtida iakttagare skildrat E:s svårighet att finna sig till rätta bland kamraterna, från vilkas lekar han var utestängd genom sin klumpiga kroppsbyggnad och bristande rörlighet, men framhållit, att hans begåvning i gengäld anvisade honom platsen som primus. Terminsbetygen verifiera detta; det var med de yppersta vitsord E. lämnade Stockholms gymnasium för att fortsätta studierna i Uppsala.

Några djupare impulser av den akademiska undervisningen, synes E. under sin nioåriga vistelse vid universitetet ej ha mottagit. Han besökte B. E. Malmströms föreläsningar om fosforismen och anslog två terminer att åhöra professor J. H. Schröders föreläsningar i svensk fornkunskap, av vilka E. lika litet som någon annan av åhörarna tycks ha haft nämnvärd behållning. Vissa drag hos den originelle Schröder, som av E. framdragits, tyda emellertid på att han i denne kan ha funnit en befryndad lärdomstyp. E. omnämner hans vakna fosterlandskänsla, hans samlingar av böcker och konstverk. E. uppger även, att han ansåg sig särskilt gynnad av Schröder,. då han, »ehuru helt nybakad, fick begagna Palmsköldska samlingen».. En första förtrogenhet med historisk forskning hade E. förvärvat, redan under skolåren. En minnestecknare uppger, att hågen för litterära och kulturhistoriska forskningar vaknat mycket tidigt hos. honom och att han vid sammanträffandet med studentkamraterna i Uppsala redan var »så bevandrad på dessa fält, att han snart fick anseende av att vara en auktoritet». Mer än miljön i bryggarhemmet, där bouppteckningen efter Melchior E. utom det materiella kulturgodset endast upptar »en liten samling böcker» och »en bättre d:o musikalier», betydde samvaron med Jacob Westin. Redan 1853 hade denne i brev till E. berört frågor i samband med bokauktionerna, och 1856 tackar han den yngre forskaren för hans upplaga av Columbus: »Utom det värde det för sig själv äger skall det alltid vara mig dyrbart såsom förstlingen av Din litterära verksamhet. Jag-gratulerar Dig att hava beträtt denna bana på ett så lyckat och hedrande sätt och tillönskar Dig hälsa och krafter att till svenska lärdomshistoriens gagn länge därpå fortgå». Westins mål som samlare, att förvärva sådant, som kunde kasta ljus över Sveriges hävder, land och folk, forna och nuvarande utveckling, torde också ha bestämt E:s nationella inriktning, vilken endast ytterligare befästes i 1850-talets av sengötiska idéer genomsyrade Uppsala.

Sina studier bedrev E. länge utan någon examensnyttig organisation. P. Hanselli uppmanade honom 1858 att ta itu med sin examen, »utan avseende på gentil eller ogentil examen, ty betyg göra för dig ingenting till saken men diplomet är av vikt» och rådde honom att avlägga gradual- eller kansliexamen och att under tiden »abstrahera från alla andra griller, vare sig antiqua eller hodiema». Det var emellertid först på 1860-talet, som E. gjorde allvar därav efter att en tid ha haft för avsikt att lämna universitetet, pressad av skulder, sedan familjens tidigare goda ekonomiska ställning blivit undergrävd. I ett brev till B. von Beskow 1864 omtalar C. W. Böttiger, att E., trots mycket solida kunskaper även i de gamla språken och ehuru i det närmaste färdig att taga graden, nu inskränkt sig till kansliexamen för att fortare komma in i K. biblioteket.

Den senare perioden av E:s Uppsalavistelse präglas framför allt av hans ledamotskap i Namnlösa sällskapet, där han 24 april 1861 invaldes som den åttonde i kretsen och på hösten s. å. utsågs till ordförande. Inom detta sällskap hörde E. avgjort till de smärre poetiska talangerna. Hans diktning har en tidstypisk efterklangsprägel, där gängse inslag av Runeberg och elegiska tonfall från Stagnelius och Malmström blandas med mera burdusa effekter i von Brauns stil. På utgivandet av medlemmarnas alster i kalendern »Isblomman» och »Sånger och berättelser af Nio Signaturer» nedlade E. ett uppskattat arbete. I Namnlösa sällskapet framstår han, såsom Henry Olsson påpekat, närmast som en avläggare av den stockholmska typ av ordensbroder, som utformats i »Gröna stugan» och liknande sällskap. E:s materialistiska läggning, som bl. a. yttrade sig i en anmärkningsvärd svaghet för bordets njutningar, synes också ha varit fullt utbildad före Uppsalatiden och utgjorde i Namnlösa sällskapet ett omtyckt mål för kamraternas skämt liksom hans rykte som erotisk konnässör, vilket bl. a. grundade sig på översättningen av Decamerone. L. Dietrichson har meddelat sitt intryck av E. från denna period såsom »en underlig Blanding av en virkelig laerd Bibliograf og en tilgjort let Bon-vivant».

Efter återkomsten till Stockholm och inträdet i K. biblioteket grävde E. alltmera ner sig i arbete, driven av sin rastlösa forskariver och sin dåliga ekonomi med eftersläpande skulder från Uppsala och nya kreditorer väntande utanför biblioteket vid. månadsskiftena. Redan 1867 påtalar G. Snoilsky »den fördärvliga ensamhet», vari E. inlåtit sig, och efter hand utformades en arbetsordning, som väsentligen måste ha bidragit till att undergräva E:s hälsa, då han efter några få timmars sömn brukade stiga upp mitt i natten och till gryningen arbeta på sina uppsatser vid ett stearinljus. På biblioteket var E:s tjänstgöring under 1870-talets slut förlagd till utländska avdelningen, där han bl. a. ordnade facken »Skön konst», »Arkeologi», »Paleografi», »Teater» och »Musik». De första åren på 1880-talet tjänstgjorde E. som föreståndare för läsesalen och låneexpeditionen; under årtiondets senare del tvangs han av en ögonsjukdom till långvariga tjänstledighetsperioder. Vid sidan av biblioteksarbetet uppehöll E. ett forcerat författarskap som recensent i dagspressen av konst, litteratur och teater förutom den mängd uppsatser och arbeten i kulturhistoriska ämnen jämte översättningar han strödde omkring sig.

Denna utslitande publicistik var priset, som E. betalade för att tillfredsställa sitt samlarbegär. »Under hela sin livstid», skriver F. von Dardel, »var mannen ständigt harcelerad av kreditorer; huru han vigilerade, omsatte sina lån och åter kunde uppträda som köpare vid nästa auktion, är ofattligt». Dardel uppger, att E. under några och tjugu års tid hopbragt sina samlingar. Av E:s anteckningar, som L. Looström begagnat för sin översikt av de Eichhornska samlingarna i Bukowskis auktionskatalog, framgår, att de tidigaste förvärven gjordes redan under studentåren. De katalogiseringsarbeten E. senare utförde åt Chr. Hammer och Bukowski bidrogo mäktigt att stimulera hans egen verksamhet som samlare. Vad som förlänade E:s samlingar deras egenart var den svenska linje han följde vid förvärven till sin bostad i Ebba Brahes palats vid Götgatan. Målningsgalleriets porträttavdelning sträckte sig från Gustav II Adolfs tid till 1800-talets mitt, genre-, landskaps- och historiemåleriet från senare delen av 1600-talet till 1700-talets slut. Handteckningssamlingen räknade över 2,000 nummer och innehöll bl. a. värdefulla originalritningar med uppmätningar, fasader och detaljer av svenska slott. Härtill kommo biblioteket med tyngdpunkten på de äldre svenska författarna samt bokbandssamlingen, som innehöll en betydande mängd franska band.

E:s samlargärning får ses i samband med hans vetenskapliga forskningar. Sin tidigaste insats gjorde han som litteraturhistoriker och bibliognost med utgivandet 1859 av »Upptäckta svenska pseudonymer och homonymer». Ett vidare rykte medförde återupptäckten av Asteropherus' drama Tisbe, som E. 1862 uppspårade i en antikvarisk bokhandel i Stockholm och följande år utgav »på ett för den tiden i det hela ganska förtjänstfullt sätt, även om ej så få felläsningar och tryckfel insmugit sig i hans text» (Meyer). Av huvudsakligen bibliografisk karaktär är också undersökningen »Prosadikten i Sverige under frihetstiden», vars diskretion beträffande dokumenteringen kan sägas vara kännetecknande för E:s publiceringsmetoder i allmänhet. Hans uppsatser i Ny Illustrerad Tidning med ämnen från Bellmans tid betecknades 1879 av H. Schück såsom nästan det enda av värde, som på historisk väg dittills gjorts för kännedomen om skalden. Bland de editioner av svenska författare, som E. utgav, innehåller hans Bellmansupplaga mestadels förut outgivna skrifter. E:s Bellmansdyrkan uppkallade honom till protest mot Fryxells subjektiva framställning av Bellman som människa. Såsom medhjälpare åt Hanselli deltog E. i den mycket onöjaktiga redaktionen av äldre svenska författares arbeten samt författade en stor mängd biografier i nya följden av Svenskt biografiskt lexikon.

Ojämförligt större betydelse fick emellertid det konsthistoriska författarskap, som E. från 1860-talet och framgent nästan uteslutande kom att ägna sig åt. Jämte C. G. Brunius, Hans Hildebrand och N. M. Mandelgren framstår E. som en av föregångsmännen för en historiskt inriktad konstvetenskap, varvid han bedrivit både föremålshistoriska, miljö- och personhistoriska forskningar. E:s känsla för den svenska konsten spirade delvis ur samma jordmån som A. Hazelius' gärning. Hur E. sökte utjämna motsatserna mellan den folkliga kulturen och högkonsten framgår av .ett yttrande! texten till Mandelgrens »Samlingar till svenska konst- och odlings-historien», där han framställde konstens stora utbredning fordom i Sverige såsom ett bevis på det folkliga konstbehovet. I uppsatsen »Om forskningen för Sveriges äldre konsthistoria» klarlade E., i viss mån i motsättning mot C. G. Estlander, mängden av väntande forskningsuppgifter och hävdade vikten av planmässigt bedrivna fältarbeten och arkivstudier, varvid han särskilt framhöll räntékammarböckernas och de övriga i Kammararkivet förvarade räkenskapernas betydelse för kännedomen om renässansens konst. Inom denna periods porträttkonst faller också huvudparten av E:s egna forskarinsatser, varigenom vi veta namnen, säger K. E. Steneberg, på »icke blott Erik XIV:s hovkonstnärer utan även några målare, som under 1500-talets slut och in på Gustav II Adolfs tid varit sysselsatta inom porträttfacket». Bland de namn E. ur handlingarna lyckats framdraga må nämnas Cornelius Arendtson, Laurentius Platz, Jacob van Doordt och Jacob Henrik Elbfas. På komparativ väg lyckades E. bestämma tidpunkten för David Becks och Sébastien Bourdons Sverigevistelse. Ett värdefullt uppslag, som en senare tids barockforskning kunnat fördjupa, var studierna över Karl XII: s estetiska intresse, vilka Strindberg i »Det nya riket» hänsynslöst förlöjligade. Ett urval av sina uppsatser i konst-, litteratur- och kulturhistoria samlade E. i »Svenska studier» och »Nya svenska studier». I företalet till det förra verket angav han den fosterländska synvinkel, varunder de vitt skilda ämnena sammanhöllos. Även i det flertal broschyrer, där E. påyrkade de Hammerska samlingarnas bevarande inom landet såsom grunden för ett konst- och slöjdmuseum, vädjade han till de nationella känslorna. Den som ej vid tanken på förevisandet och försäljningen i utlandet av namnkunniga svenskars tillhörigheter »erfar en känsla av vemod och blygsel, hans fosterländskhet måtte åtminstone vara av det något lugna slaget», skrev han 1874 i »Frågan om ett konst- och slöjdmuseum inför riksdagen».

De rikaste frukterna av E:s konsthistoriska vetande kommo Meyers »Allgemeines Künstlerlexikon» och Nordisk Familjebok till godo, där hans artiklar i största utsträckning grundade sig på primärforskning och där E. öste ur de samlingar av autografer och excerpter han sedan sitt adertonde år hopbragt. I sitt slutliga skick omfattade de handskrivna eller av urklipp bestående samlingarna i bibliografi, svensk konst och odlingshistoria, biografi, svensk vitterhet m. m. omkr. 10,000 blad, innehållande uppgifter om målare, bildhuggare, kopparstickare och konsthantverkare. Uppgifterna inledas med biografiska notiser, sammanställda ur arkivens material, »Utdrag ur riksregistraturet, hovkassoräkningar, passprotokoll, outgivna brev m. m. avlösa varandra i snabb följd», säger C. D. Moselius, som grundligast genomgått denna samling. Biografierna avslutas med ceuvreförteckningar, vid vilkas utarbetande E. utnyttjat den förtrogenhet med föremålen han erhållit som katalogförfattare åt Bukowski. Moselius har erinrat om den betydelse E:s anteckningar haft för verk som G. Göthes Sergelmonografi och O. Levertins arbete om N. Lafrensen d. y.

Från E:s verksamhet som recensent i dagspressen ge hans konsthistoriska artiklar ett intressant bidrag till kännedomen om den framstående konstforskarens smak, när han ställdes utan traditionens stöd. Redan Olof Granberg påpekade E:s brist på förmåga att bedöma det nyare, av Paris påverkade måleriet. Den obundenhet han i övrigt visade gentemot halvrealismens konstteori gällde inte den moderna konsten, där han stod på den Vischerska estetikens grund. Varken det düsseldorfska eller det franska inflytandet fann han tilltalande; närmast motsvarade den gryende realismen hos Edv. Bergh och P. D. Holm hans krav på en nationell konst.

Efter E:s död såldes hans samlingar på en serie auktioner, med undantag för vissa grupper av föremål och handlingar.