Oscar Magnus F Björnstjerna

5. Oscar Magnus Fredrik Björnstjerna, den föregåendes broder, f. 6 mars 1819 i Stockholm, d 2 sept. 1905 därstädes. Student i Uppsala 14 juni 1836. Passerade graderna vid livgardet till häst 12 juli 1836–5 mars 1837; fanjunkare vid livregementets dragonkår 27 juni 1836; avlade officersexamen 19 dec. 1837; underlöjtnant vid nämnda kår 19 jan. 1838; ordonnansofficer hos kronprinsen 23 okt. 1840; attaché vid beskickningen i London febr. 1841–31 juli 1846; tf. legationssekreterare därstädes 6 apr. 1841; löjtnant vid livregementets dragonkår 31 juli 1845; deltog i riksdagarna 1845–66 och var därunder ledamot av riddarhusutskottet 1847–48, bankoutskottet 1850–51, 1853–54 och 1859–60, sammansatta banko- och lagutskottet 1853–54, förstärkta bevillningsutskottet och konstitutionsutskottet 1856–57, förstärkta statsutskottet 1856–57, 1862–63 och 1865–66; kammarherre hos änkedrottningen 24 juni 1846; ledamot av kommittén för utarbetande av nytt handgevärsreglemente 1847; adjutant hos kavalleriinspektören maj 1851; riddarhusdirektör 1853; adjutant hos konungen 8 nov. 1854; ryttmästare i armén 20 juni 1855; anställd som adjutant hos franske marskalken Canrobert under dennes vistelse i Stockholm och resa därifrån nov. 1855; ryttmästare vid livregementets dragonkår 2 febr. 1858; militärattaché i S:t Petersburg 7 sept. s. å.–18 maj 1861; major i armén 7 sept. 1858; tjänstfri vid hovet 1860; avsänd i särskild beskickning till Paris 12 jan. 1861; tf. chargé d'affaires i Konstantinopel 1 nov. s. å.; chargé d'affaires därstädes 29 apr. 1862; överstelöjtnant i armén 3 juni s. å.; erhöll avsked från livregementets dragonkår 13 juni s. å.; ministerresident i Konstantinopel 27 mars 1863; minister ad interim i Köpenhamn 27 febr. 1864; överste i armén 13 sept. 1865; envoyé i S:t Petersburg 31 okt. s. å.; erhöll generalmajors namn, heder och värdighet 21 nov. s. å.; generalmajor i armén 25 aug. 1871; statsminister för utrikes ärenden 17 dec. 1872; (minister för utrikes ärendena med bibehållande av statsministers namn 20 mars 1876); ledamot av första kammaren för Stockholm 1874–1901 och var därunder bl. a. ledamot av bevillningsutskottet 1882–87, av särskilt utskott 1883, 1890 och 1891, av statsutskottet 1894–95 och av hemliga utskottet 1895; erhöll avsked från utrikesministerämbetet 19 apr. 1880; envoyé i disponibilitet 30 apr. 1880; ordförande i styrelsen för Stockholms inteckningsgaranti-a.-b, 1881, i riddarhusdirektionen 8 apr. s. å. och i Svenska röda korsets förening. 1883; ledamot av riksdags- och riksbankshusbyggnadskommittén 29 juni 1883—29 nov. 1884; erhöll avsked ur diplomatisk tjänst 10 juli 1884; ordförande i serafimerlasarettets i Stockholm direktion s. å. och i direktionen för konungens hospitalsfond 1885; ledamot av konstföreningens styrelse 1886; v. ordförande i styrelsen för brand- och livförsäkrings-a.-b. Skandia 1887; v. ordförande i direktionen för veterinärinstitutet i Stockholm 1888; v. ordförande i operabyggnadskonsortiets styrelse 1889; ordförande i Allmänna försvarsföreningen 1893; ordförande i verkställande utskottet för förberedande av konung Oskar II: s regeringsjubileum 1897. LKrVA 1851; RSO 1862; KNO 1866; KmstkNO 1871; LLA 1873; LSKS s. å. (ordförande 1882–93); RoKavKMO 1874; HedLHA 1876 och dess preses vid flera tillfällen; HedLLA 1878; v. kansler vid KMO 1887; kansler vid KMO 1895; innehade dessutom ett stort antal utländska ordnar, däribland nio storkors. — Ogift.

B. åtnjöt liksom sin äldre broder i sin ungdom skolundervisning i England, och han kom såväl härigenom som genom senare långvarig vistelse i detta och andra länder att tidigt förskaffa sig. grundlig kännedom om utländska språk och förhållanden. Trogen sin släkts traditioner, valde han den militära banan. Samtidigt knöt han nära förbindelser med hovet såsom kammarherre hos änkedrottning Desideria. Han följde henne på hennes resor utom och inom landet och skötte i regel vakten på Rosersberg, B. var en stor sällskapsmänniska, han utmärkte sig som dansör och uppträdde ofta som skådespelare i sällskapsspektakel. Under denna tid knöt han nära vänskapsband med kronprinsen, sedermera Karl XV, i vars muntra fester på Ulriksdal han flitigt tog del. I konungens närmare omgivning inträdde han, då han i slutet av år 1854 kommenderades som dennes adjutant.

Det var dock varken som officer eller som hovman B. kom att utföra sin förnämsta livsgärning; det var på diplomatiens och politikens fält. Redan vid tjugutvå års ålder gjorde han sin entré på den diplomatiska banan, i det att han tack vare dåvarande kabinettssekreteraren Ludvig Manderström förordnades som attaché och sedermera som legationssekreterare i London, där fadern då var minister (1841). Snart nog avbröts väl denna gång B:s diplomatiska bana till följd av hans hovtjänst, men år 1858 kom utnämningen till militärattaché i S:t Petersburg, i vilken egenskap han under ett par år fick utveckla en energisk och framgångsrik verksamhet. Hos kejsar Alexander II, som med tillfredsställelse såg sonen till Karl Johans vän på denna post, erhöll B. en synnerligen gynnad ställning och fick därigenom tillfälle att om de ryska militära förhållandena skaffa sig en grundlig kännedom, vilken satte frukt i vidlyftiga och intressanta rapporter till hemlandet. Då platsen emellertid var dåligt avlönad och B. höll på att derangera sina affärer, sökte han avsked. Tillsvidare fick han ett för honom själv i ekonomiskt avseende fördelaktigt uppdrag, nämligen att avgå på särskild beskickning till Paris för att utreda den nyss avlidna änkedrottningens affärer (1861). Utredningen, särskilt försäljningen av en drottningen tillhörig fastighet, var ganska besvärlig och tidsödande men fullgjordes av B. med mycken klokhet. Bland resultaten av hans därpå följande diplomatiska verksamhet i Konstantinopel (1861–64) må nämnas en handelstraktat mellan Turkiet och de förenade rikena (mars 1862) samt initiativet till byggandet av nytt svenskt legationshus i den turkiska huvudstaden. Men B. kom även att i Konstantinopel spela en inflytelserik internationell roll såsom ledare för de mindre staternas representanter. Såsom en protest mot den ringaktning, varmed dessa bemöttes av Höga porten, avläto de en av B. uppsatt kollektivnot till turkiska utrikesministeriet, vari de fordrade, att ombud för samtliga beskickningar skulle få deltaga i granskningen av det nya reglementet för handelsdomstolarna, samt vägrade att erlägga de förhöjda fyrumgälder, som regeringen med enbart stormakternas medgivande ämnat pålägga. I denna démarche fingo småstatsdiplomaterna understöd av Englands och Frankrikes ambassadörer, och slutligen förenade de sig om en av B:, uppsatt slutnot angående fyrumgälderna (30 juni 1862). Samma ledande ställning inom diplomatkåren intog B., då han tog initiativet till en gemensam framställning från sändebuden, vari begärdes, att de olika ländernas, fartyg ej vidare skulle för visitering eller av andra skäl hejdas, vid utgåendet från Hellesponten och Bosporen (1863).

Då B. i slutet av 1863 befann sig hemma på permission för att deltaga i den då samlade riksdagen, erhöll han av utrikesministern Manderström en vink om att hålla sig beredd att övertaga ministerposten i Köpenhamn, för den händelse Henning Hamilton skulle draga sig tillbaka. I början av 1864, då det var beslutat, att en isolerad svensk intervention i den dansk-tyska krisen icke skulle äga rum, blev detta verklighet: Hamilton rappelierades, och B. avreste för att övertaga legationen i Köpenhamn (mars 1864). Uppdraget lämpade sig väl för B. med hans obundenhet av förhandslöften och hans nyktra politiska blick, för vilken svensk passivitet tedde sig som en bjudande nödvändighet redan på grund av vår militära vanmakt (»vi göra bäst att stanna hemma för att ej visa våra kanoner från gustavianska tiden», skrev han till brodern Karl 2 maj 1864). Icke desto mindre var uppdraget av allt annat än angenäm art, då det gällde att svara ett bestämt nej på alla danskarnas hjälpkrav och föreställningar. Särskilt påkostande var det för B. att i den yttersta nödens stund, sedan tyskarna efter vapenvilans upphörande besatt Als, nödgas avböja den danska regeringens bön om den svenska arméns och flottans ingripande till Danmarks skydd (7 juli). Rätt mycket besvär vållades också B. av de svenska frivilliga, bland vilka funnos åtskilliga tvetydiga individer, som voro i behöv av understöd och måste hemsändas, ävensom av de svenska officerare i dansk tjänst, som tillfångatagits av preussarna och som dessa visade benägenhet att behandla som fribytare. En för B. synnerligen pinsam episod var konung Karls privata ingripande, då han mitt under krisen lät sin bibliotekarie Emil von Qvanten bakom såväl Manderströms som B: s rygg till danske konungen framställa ett förslag om skandinavisk union och ordnande av dynastifrågan i sammanhang därmed (maj 1864). B., som först genom en artikel i tidningen »Flyve-posten» fick kännedom om saken och sedan på förfrågan i danska utrikesdepartementet erhöll bekräftelse därpå, kände sig med skäl sårad över konungens steg och insände genast sin avskedsansökan, men sedan han av såväl danske konseljpresidenten Monrad som konung Karl erhållit lugnande försäkringar angående planens oskadlighet och sedan Manderström genom en cirkulärnot till beskickningarna desavuerat hela intrigen, ansåg sig B. ha fått full upprättelse och återtog sin avskedsansökan. Även efter fredsslutet kvarstannade B. någon tid i Köpenhamn och blev bl. a. i tillfälle att underteckna en handels- och sjöfartsdeklaration med Danmark (jan. 1865). För det kloka och taktfulla sätt, varpå han skött sig under den ömtåliga situationen, erhöll B. livligt erkännande från den svenska utrikesledningens sida, och han hade därigenom meriterat sig för en högre tjänst inom diplomatien, nämligen ministerposten i S: t Petersburg, vartill han utnämndes på hösten 1865, just i de dagar, då representationsfrågan nalkades sitt avgörande.

Ända sedan sin ungdom hade B. tagit livlig del i det politiska livet i hemlandet; från 1845 hade han, i den mån hans övriga verksamhet tillät det, varit medlem av ståndsriksdagarna och tidigt skaffat sig en bemärkt plats såsom talare på riddarhuset och som utskottsledamot; redan som ung löjtnant nämndes han i tidningarna som statsrådskandidat. B:s politiska ståndpunkt var utpräglat konservativ; han hörde först till den av J. A. von Hartmansdorff ledda oppositionen mot den då liberala regeringen, sedermera slöt hän sig till den fraktion inom adeln, som stod under Gustav Lagerbjelkes ledning, och på riksdagen 1859–60 var han en verksam medlem i det s. k. Adliga sällskapet. B. intresserade sig även länge, jämte åtskilliga likasinnade vänner, för åstadkommandet av en konservativ tidning, en plan, som förverkligades i den 1851 under J. A. Hazelius' redaktörskap startade Svenska tidningen. I denna torde B. emellanåt ha medarbetat; bl. a. synes han ha haft andel i några artiklar, vari tidningen tog Aftonbladet och en del landsortstidningar i upptuktelse med anledning av varjehanda obehärskade uttalanden om regeringens politik i samband med Canroberts besök 1855. B:s intresse inom riksdagspolitiken samlade sig huvudsakligen kring försvarsfrågan och representationsfrågan. Vad den förra beträffar, uppträdde han till försvar för den indelta armén (1850) och för kavallerivapnets stärkande (1863). I representationsfrågan var han visserligen med om en begränsning av representationsrätten till riddarhuset till på visst sätt kvalificerade personer. (1848), och han väckte (1853) motion åsyftande möjlighet att ur adeln utesluta personer, som ej kunde anses värdiga att utöva representationskallet, men han höll starkt på adelns självskrivenhet och var sålunda en deciderad motståndare till Louis De Geers representationsförslag. Till riksdagen 1865 infann han sig också i avsikt att motarbeta detta, och han deltog i adelsoppositionens förberedande överläggningar, men innan saken kommit till avgörande, erhöll han sin utnämning till envoyé i Petersburg (31 okt. 1865) jämte upprepade anmaningar att snarast möjligt begiva sig till sin nya post. »Man skickar bort mig före avgörandet!» skriver han i sin dagbok. »Hava tidningarna rätt, som säga, att det är för att bli av med en motståndare?» Huru som helst, kom B. på detta sätt att vara borta under de händelserika decemberdagarna men fick i Köpenhamn, dit han begivit sig för att avlämna sina rappellbrev, det tvivelaktiga nöjet att »bevittna en del av de dåraktiga fröjdebetygelserna» med anledning av reformen.

Den sjuåriga verksamhet, som B. utövade såsom de förenade rikenas representant vid det ryska hovet (1865–72), är otvivelaktigt en av de betydelsefullaste insatser, som gjorts av någon svensk diplomat under 1800-talets senare hälft. Den gick i stort sett ut på att återställa ett gott förhållande till Ryssland efter den demonstrationspolitik, som mer eller mindre officiellt förts från svensk sida mot den östra grannen under de senaste decennierna. B. ägde de bästa förutsättningar för en sådan mission såsom persona gråta hös kejsar Alexander, furst Gortjakov och andra ledande personer, men även därför att han själv stått främmande för hela den ryssfientliga agitationen. Å andra sidan var B., i överensstämmelse med sin instruktion (17 nov. 1865), på sin vakt mot Rysslands planer, även om de kunde synas för Sverige ofarliga. Mer än en gång mötte han prov på rysk ömtålighet och misstro mot Sverige, särskilt för Finlands skull, t. ex. då generalguvernören i Finland greve Adlerberg påyrkade diplomatiskt inskridande med anledning av ett hälsningstelegram till Helsingfors studentkår från nordiska festen i Uppsala 1867 eller ett av en svensk officer hållet föredrag på årsdagen av slaget vid Virta bro 1868. I dessa fall vann misstänksamheten visserligen ej gehör på högsta ort, men andra tillfällen funnos, då B. måste göra sin auktoritet gällande. Ej sällan nödgades han ingripa och ställa till rätta, då svenska eller norska undersåtar utsattes för trakasserier från ryska myndigheters sida. Ganska mycken skärpa fordrades också för att av ryska staten få ut likvid för försäljningen av en del av den svenska legations- tomten i Konstantinopel (1871). Vid firandet av sekelminnet av Peter I:s födelse 1872 lyste B. med sin frånvaro för att icke nödgas bevittna upplivandet av för Sverige sorgliga och sårande minnen. En synnerlig energi utvecklade B. i Spetsbergsfrågan 1871. Med anledning av A. E. Nordenskiölds begäran om skydd för en koloni, som han ämnade anlägga på Spetsbergen i och för tillgodogörandet av en del mineraltillgångar vid Isfjorden, hade svenska regeringen med stöd av den norska planerat en annektion av ögruppen för Norges räkning och låtit sina ministrar höra sig för hos vissa makter, huruvida hinder härför mötte. B. hade vid privat förfrågan hos sakkunniga personer fått det beskedet, att Ryssland för sin del icke kunde ha några anspråk på ögruppen, och då han officiellt vände sig till regeringen, ställdes också i utsikt, att svaret skulle bli bifallande. Men då inträffade, att en rysk affärsman Sidorov, känd för sina bemödanden att uppdriva sjöfarten i Rysslands nordligaste farvatten, inom ett sällskap för handelns och industriens främjande höll ett föredrag, vari han med mycken energi hävdade Rysslands äganderätt till Spetsbergen. För att vederlägga de historiska fakta, Sidorov anfört till stöd för sin mening, företog B. en del forskningar och skrev på grundvalen av dessa en artikel, som han fick införd i »Journal de S:t Petersbourg» (24 maj 1871). Det skedde visserligen med den ryska utrikesledningens goda minne, men i själva verket hade B. förlorat spelet; under påtryckning av den allmänna opinionen, som tagit starkt intryck av Sidorovs framställning, vågade regeringen icke lämna sitt bifall till B: s begäran, utan i sitt svar gjorde den invändningar mot besittningstagandet av Spetsbergen, på grund varav hela saken å svensk-norsk sida fick förfalla. Emellertid hade saken framkallat en livlig tidningsdiskussion, varunder de nationella lidelserna i Ryssland kommo i svallning. Diskussionen vidgades till att även omfatta Varangerfrågan, dvs. frågan om de isfria hamnar, vilka Ryssland påstods ha bortskänkt vid gränsregleringen med Norge 1826; det antyddes (i Moskovskiia Viädomosti 10 maj 1871), att Ryssland borde upptaga denna fråga i samband med Sveriges propos om Spetsbergen. Dessa och andra inlagor föranledde B. att än en gång gripa till ordet, i en ny artikel i »Journal de S:t Petersbourg» (18 juli 1871), däri han redogjorde för det historiska förloppet vid den nämnda gränsregleringen 1826 och även bemöter den ryska argumenteringen i Spetsbergsfrågan. — Vid tillfälle förde B. även Danmarks talan; så sökte han under 1866 års krig, ehuru utan framgång, förmå furst Gortjakov att påverka Preussen i fråga om den schleswigska folkomröstningen. Men samtidigt var han emot allt tyskfientligt uppträdande. »Jag skulle allvarligt beklaga», yttrade han en gång till en tysk, »om vår vänskap för våra bröder i Danmark skulle avlägsna oss från våra kusiner preussarna.» Den tilltagande rysk-tyska vänskapen innebar enligt B: s uppfattning en ytterligare maning till Sverige att åt båda håll beflita sig om en korrekt hållning.

Av särskilt stor betydelse, i viss mån epokgörande var B:s arbete för utvecklandet av de merkantila och maritima förbindelserna mellan de förenade rikena och Ryssland. En rad konventioner, åsyftande samfärdselns underlättande, tillkommo under hans ministertid: postkonvention mellan Sverige och Ryssland (1868), traktat om avskaffande av passviseringsskyldigheten för resande mellan Sverige och Finland (1869), koncession åt ett danskt bolag för anläggandet av en telegrafkabel mellan Sverige och Finland över Åland (1869), deklaration angående ordnande av vinterpostföringen mellan Grisslehamn och Åland (1872). En frukt av B: s initiativ var också nedsättningen av skeppsavgiften i ryska hamnar, vilken medförde avsevärd lättnad för sjöfarten (1870). Besiktningen och rösningen av gränsen mellan Norge och Ryssland, som fullbordades 1871, hade likaså länge påkallat B: s uppmärksamhet och energi. Ett intensivt arbete nedlade B. för att bereda svenska ingenjörer anställning och svenska produkter avsättning i Ryssland. På framställning av brukspatron P. E. Lagerhjelm på Bofors gav han anvisning om lämpligaste sättet att inarbeta det svenska järnet på den ryska marknaden; ansträngningarna kröntes med framgång, och B. erhöll Jernkontorets stora guldmedalj för sitt nit för denna sak (1871). Sandvikens järnverk och Rörstrands porslinsfabrik lyckades tack vare B: s hjälp göra sina tillverkningar bekanta i Ryssland; likaså förstod han att bereda insteg åt svenska lantbruksredskap- därstädes och intresserade Lantbruksakademien för upparbetande av denna försäljning. Genom upplysande artiklar i svenska tidningar fäste han uppmärksamheten på de stora avsättningsmöjligheterna i det östra grannlandet. Sveriges hedersamma deltagande i expositionerna i S: t Petersburg 1867 och 1870 visade framgången av B:s initiativ och arbete på detta område. Inom den svensk-norska kolonien var B. synnerligen avhållen, icke minst på grund av den storartade hjälpsamhet och frikostighet, som han utövade mot dess medlemmar, höga och låga. Av S. A. Hedin, som gärna talade om gagnlösheten av vår diplomati, erhöll B. på riksdagen 1871 det vitsordet, att han utgjorde »ett lysande men fullkomligt enstaka undantag från regeln». Redan vid ministerkrisen 1871 erbjöd Karl XV B. posten som utrikes statsminister. Denne sade då nej, men då frågan vid greve B. J. E. von Platens avgång hösten 1872, strax efter tronskiftet, återkom, kunde han trots sin obenägenhet därför ej motstå anbudet, och han blev alltså utnämnd till detta ämbete, vid vars förvaltande han skulle komma att utföra sin kanske viktigaste livsgärning. Såsom ledare av vår utrikespolitik visade han i stort sett samma egenskaper, som han förut lagt i dagen på de diplomatiska poster han beklätt: nykter uppfattning av vår politiska ställning samt förmåga av på en gång taktfullt och respektingivande uppträdande vid underhandlingar och uppkommande konflikter. Redan under sitt första ministerår fick han handlägga en angelägenhet, som i hög grad satte dessa egenskaper på prov. Det var den s. k. lotsnings-frågan, dvs. den tvist, som uppstått mellan Sverige och Danmark med anledning av att Danmark, åberopande 1857 års traktat om Öresund, hävdat sin uteslutande lotsningsrätt i Sundet gentemot ett enskilt skånskt bolag, som bildats för att hålla frilotsar därstädes. Saken rörde upp mycken nationell lidelse i Sverige; hela den svenska pressen (med ett undantag: Harald Hjärne i Göteborgsposten) hävdade, att hela Sundet vore fritt vatten, där lotstvång icke borde få förekomma. Trots detta och trots det att även konung Oskar ivrigt förordade en »kraftig» politik, avslöt B. en överenskommelse (14 aug. 1873), som avvek från den svenska ståndpunkten; det blev ett slags kompromiss, enligt vilken Drogden helt skulle förbehållas åt dansk lotsning, sträckan Hven—Skåne åt svensk, medan i de delar av Sundet, där ena stranden hörde till Sverige och den andra till Danmark, lotsning med lika rätt skulle tillkomma vardera staten. För denna uppgörelse blev B. skarpt angripen, bl. a. på den därpå följande riksdagen; man sade, att »det svenska folkets rättigheter blivit kränkta i denna fråga», men B. försvarade sig (såväl i remissdebatten 24 jan. som i dechargedebatten 29 apr. 1874) med hänvisning till att Sverige, långt ifrån att uppoffra något av sina rättigheter, i själva verket fått sig tillerkänd en sådan, som förut i sekler varit bestridd, nämligen att vara likställt med Danmark i Öresund; för övrigt antydde han, att regeringen gjort vad den kunnat för att utverka rätt till lotsning även i Drogden, men att den måst böja sig för omständigheter, som han icke öppet kunde framlägga — förmodligen påtryckningar från några, av de makter, som deltagit i Öresundstraktaten 1857. Även gentemot Norge var B: s ställning vid flera tillfällen ömtålig. Riksståthållarämbetets upphävande (1873) motsatte han sig icke, då denna institution icke vidare hade någon praktisk betydelse men väckte ovilja i Norge. Å andra sidan insåg hän faran för att dylika eftergifter skulle kunna locka norrmännen till stegrade anspråk, och han fick redan samma år erfara ett prov på deras obenägenhet för samarbete, då de vägrade att biträda den mellan Sverige och Danmark 1873 avslutna myntkonventionen (först 1875 slöt sig även Norge till densamma). Under 1877–78 års rysk-turkiska krig fick B. mer än en gång tillfälle att offentligen betona vårt lands strikta neutralitet åt alla håll, bl. a. i en artikel i Posttidningen strax efter krigsutbrottet (1877) och i svaret på en interpellation av S. A. Hedin, som berört rykten om en planerad väpnad neutralitet mellan Tyskland och de nordiska rikena, åsyftande bl. a. engelska flottans utestängande från Östersjön, rykten, vilka B. energiskt tillbakavisade (20 maj 1878). Att den genom Oskar II:s resa till Berlin 1875 markerade orienteringen i mera tyskvänlig riktning stod i djup överensstämmelse med B: s uppfattning, torde få anses säkert; mer än en gång hade han under den föregående tiden uttalat sitt ogillande av den demonstrativa tyskfientlighet, som särskilt 1864 och 1870–71 kommit till uttryck i den svenska pressen, och framhållit som sin åsikt, att Sverige i Tyskland hade att se »sin bäste vän, med vilken det gällde att söka förbinda sig så intimt som omständigheterna tilläto» (depesch 15 i nov. 1871). En utrikespolitisk åtgärd, som var påkostande för B:s patriotiska sinne, var avslutandet av traktaten om ön S:t Barthélemy's avträdande till Frankrike (1877). Ett par andra mindre behagliga affärer, som B. i egenskap av utrikesminister fick syssla med, voro den bekanta Helga de la Brache's framställning om utfåendet av en pension (1873) samt de yngre bröderna Demirgians krav hos Karl XV:s danska arvingar på en penningsumma, som deras äldre broder, konungens beryktade gunstling, förskingrat, en ansökan, som B. nödgades förmedla till Köpenhamn och slutligen också lyckades få beaktad (1878).. De ekonomiska frågorna, särskilt de handelspolitiska, voro föremål för B: s nitiska omvårdnad även under hans utrikesministertid. En mängd avtal med olika makter avslötos: angående ordnandet av post-, telegraf- och sjöfartsförhållanden, ömsesidigt utlämnande av förbrytare, litterär äganderätt m. m. För konsulatväsendets omorganisation tillsatte B, en svensk-norsk kommitté (1875). — Hos riksdagen åtnjöt B. stort förtroende, vilket särskilt visade sig i den välvilja, varmed tredje huvudtiteln behandlades. Så hade han 1874 den triumfen att, i motsats till vad under de föregående åren ägt rum och mot statsutskottets yrkande, få hela ministerstaten uppförd å ordinarie stat. Såväl denna gång som vid flera andra tillfällen lyckades B. tillbakavisa Emil Keys och andra lantmannapartisters angrepp och nedprutningsförsök med avseende på hans huvudtitel. Likaså kunde han med framgång bemöta A. O. Wallenbergs kritik avförhållandena inom hans ämbetsområde (1875 och 1877). Då bonden Jonas Jonasson i Gullaboås 1874 väckte sin ryktbara motion om upptagande av underhandlingar med främmande makter i syfte att få tillstånd permanenta skiljedomstolar och avskaffa krigen, erkände B. godmodigt och välvilligt det goda syftet men avstyrkte förslaget såsom ändamålslöst och opraktiskt; det föll också genom första kammarens avslag.

I de dominerande inrikespolitiska frågorna, härordningsfrågan och grundskattefrågan, intog B. en skarpt prononcerad ståndpunkt, och han spelade i de kriser de föranledde en framskjuten roll. Han var en stark motståndare till grundskatternas avskrivning och genomdrev redan i den första statsrådsberedning han bevistade (1873) efter ett häftigt meningsutbyte med finansministern K. F. Wærn, att ett tilltänkt regeringsförslag härom inhiberades. Mot 1873 års kompromiss ställde han sig följaktligen avvisande. I härordningsfrågan var B. visserligen vän av indelningsverket, men han insåg också, att en betydande utsträckning av värnplikten var av behovet påkallad, och han var den som vid diskussionen i statsrådet i början av 1875 jämte krigs- och sjöministrarna ivrigt yrkade på och även genomdrev det rena värnpliktsförslagets framläggande för riksdagen utan samband med förslag. om grundskatteavskrivning. Redan året förut hade B. med anledning av riksdagens av honom bekämpade beslut att indraga presidentplatsen i kommerskollegium begärt sitt entledigande men på konungens och de övriga statsrådens enträgna böner kvarstannat, och han ivrade sedan energiskt för den bekanta befallningen till statskontoret att fortfarande uppföra den indragna posten på ordinarie stat, vilken ledde till den s. k; konstitutionella konflikten. Denna, i förening med värnpliktsförslagets fall och andra omständigheter, medförde 1875 en ytterst komplicerad ministerkris, varunder B. spelade en mycket betydelsefull roll. Konungen sökte nämligen efter justitieministern E. H. Carlesons avskedsansökan i mars få till stånd en ministär De Geer-Posse och anmodade B. att kvarstanna i en sådan, en anhållan, vari både Arvid Posse och Louis De Geer förenade sig. Men B., som ansåg, att ett ministärombyte icke var påkallat före dechargedebatten, vilken skulle upplysa om huru riksdagen ställde, sig till konstitutionsutskottets anmärkning mot ministären, avböjde under ett häftigt meningsutbyte med konungen denna invit, och han förklarade sig överhuvud ej vilja ingå i en ministär, vars första åtgärd skulle bli att genomföra grundskatteavskrivningen. Först sedan den nämnda kombinationen visat sig ogenomförbar, åtog sig B. att kvarstanna i en under De Geer rekonstruerad ministär: den efter »Bergsprängningen» framträdande andra De Geerska ministären. Olikheten i politisk uppfattning mellan B. och ministärens främste man var emellertid ganska betydande, och redan året efteråt (1876) kom det till en skarp kontrovers dem emellan med anledning av statsministerämbetets inrättande. B. opponerade sig häftigt mot beslutets sanktionerande och förklarade sig ämna avgå, öm så skedde, men lät genom ihärdiga påtryckningar av sina kolleger förmå sig att kvarstanna och blev genom en särskild bestämmelse förklarad berättigad att under sin fortsatta tjänstetid behålla statsministertiteln. Det var dock icke — betonar B. i sin dagbok i motsats till De Geers framställning i sina Minnen (2:192) — rangfrågan, som för honom var avgörande, utan det verkliga skälet till hans avsikt att demissionera var ovilja mot hela reformen och missnöje över att De Geer ej i förväg underrättat honom om att han ämnade i riksdagen förorda densamma. Då regeringens värnpliktsförslag 1880, för vilket B. med mycken värme uppträdde i riksdagsdebatten, föll i andra kammaren, avgick B. tillika med hela ministären och motstod av samma skäl som tidigare bearbetningen att kvarstanna i ministären Posse. I själva verket var B:s ämbetsmannabana härmed avslutad, något varöver han, som endast var sextioett år gammal och i sin fulla kraft, kände ett förklarligt missmod. Någon av de sändebudsposter, som vid avskedet ställts i utsikt för honom, blev icke ledig under den närmaste tiden, övriga poster, som erbjödos honom, såsom landshövdingestolen i Malmöhus län (1880) och statsministerämbetet efter Posses avgång, avböjde han, och 1884 erhöll han avsked som diplomat, varvid konungen betygade honom sitt välbehag över hans »synnerligen nitiska och plikttrogna verksamhet» i statens tjänst. B:s förhållande till Oskar II hade i det hela präglats av vänskap och inbördes uppskattning, ehuru friktioner ingalunda saknats och ehuru B. mer än en gång känt sig mindre angenämt berörd av konungens »oroliga lynne och benägenhet att lyssna till oansvariga rådgivare».

Under den långa, med goda själs- och kroppskrafter välsignade ålderdom, som beskärdes B., fann han rika fält för sitt verksamhetsbegär. Såsom ledamot av första kammaren tillhörde han ända till 1901 det aktiva politiska livet. Sitt huvudintresse skänkte han härunder försvarsfrågan, i vilken han även utanför riksdagen i egenskap av Allmänna försvarsföreningens ordförande under flera år framstod som en märkesman. Det Posseska härordningsförslaget fann han otillräckligt redan i och för sig och naturligtvis ännu mer i utskottsreservanternas försämrade, av andra kammaren antagna gestalt; han bidrog också verksamt till förslagets fall i första kammaren och ansågs därför på en del håll såsom den det närmast ålåg att bilda den nya ministären efter Posses avgång, vilket han emellertid avböjde. Lika energiskt som B. i det följande motsatte sig alla försök att genomföra någon avskrivning av grundskatter och indelningsverk utan vederlag i form av förbättrat försvar (så 1884 och 1890), lika varmt förordade han alla förslag i försvarsbefrämjande riktning: så vid både lagtima och urtima riksdagen 1892 och framför allt 1901; med ett varmt tillstyrkande av sistnämnda års härordningsförslag avslutade han, såsom han själv framhöll, sin trettiosjuåriga riksdagsmannabana. — Synnerligen auktoritativ var B: s ställning i unionsfrågan. Han var en varm vän av unionen, vid vars stiftande hans fader väsentligt medverkat och i vars tjänst han själv så länge arbetat, och han kände stark solidaritet med den norska högern och stor tilltro till dess unionsvänliga avsikter. Vad som hände i Norge 1884 var därför ägnat att djupt uppröra honom; han betygade telegrafiskt den genom riksrättsdomen avsatte Selmer sitt varma deltagande, och han höll huvudtalet vid en bankett å Hasselbacken, som anordnats till ära för den norske statsministern i Stockholm Kjerulf. På ett möte å Börsen under valrörelsen för omvalet till andra kammaren i början av 1885 riktade B. ett våldsamt angrepp mot S. A. Hedin, emedan denne, efter att vid det första, upphävda valet ha blivit utsedd till representant, mottagit en ar betar deputation under norska fanor. Vid decharge-debatten 1886 anställde han en skarp vidräkning med den norska vänsterregeringen för dess pockande uppträdande under det föregående årets underhandlingar med svenska regeringen angående ändring av de ministeriella ärendenas föredragning. Ännu större roll torde emellertid B. ha spelat bakom kulisserna, särskilt under 1890-talets kris. Mer än en gång blev han vid kritiska situationer tillkallad, som enskild rådgivare av de ledande männen, icke blott konung Oskar utan även excellenserna E. G. Boström och K. Lewenhaupt (1892), prins Karl i egenskap av tf. regeringens chef (1895) m. fl.; ingen svensk utanför regeringen torde ha varit så invigd i unionspolitikens hemligheter under dessa år. Hans ständigt återkommande råd var, att icke det ringaste av Sveriges rätt borde offras; hellre borde man taga risken av ministerkris eller t. o. m. revolution i Norge än fortsätta på eftergifternas väg, som ofelbart måste leda till unionens upplösning. Vid behandlingen av tredje huvudtiteln 1895 gav B. på officiell anmaning sitt kraftiga stöd åt konungen i fråga om nödvändigheten av den gemensamma utrikesrepresentationens bibehållande. I samma års »hemliga utskott» var B. medlem, och han har i sin dagbok meddelat, intressanta interiörer från dess förhandlingar; själv påyrkade han från början ett skarpare uttalande än majoriteten vågade sig, på, men han var sedan med om utformandet av ett yttrande, som, på samma gång det tillfredsställde hela utskottet, skänkte konungen försäkran om kraftigt stöd vid hävdandet av Sveriges rätt. »Flaggfrågan» 1899 och den bekanta kommunikén 1903 tedde sig för B. som steg nedför det sluttande planet, och han fick några månader före sin död uppleva händelserna den 7 juni 1905; några harmfyllda ord av klander över den svenska regeringens först visade svaghet, vilka han fällde i en tidningsintervju, voro det sista yttrande av B., som nådde offentligheten. — I den tredje.av tidens huvudfrågor, tullfrågan, var B. frihandlare; han uppträdde mot spannmålstullarna 1885 och 1886 och uteslöts ur bevillningsutskottet på majriksdagen 1887; förslaget att uppsäga våra handelstraktater och införa differentialtullar bekämpades likaledes av B. under en häftig dispyt med förslagsställaren, L. O. Smith (1886). Till åtskilliga av tidens reformkrav var B. utpräglad motståndare, t. ex. frågan om fideikommissens avskaffande (1889, 1893), skrivelseförslaget i rösträttsfrågan 1900 osv. Ett önskemål, som låg B. varmt om hjärtat, var riksdagshusets förläggning till Helgeandsholmen, en sak för vilken han genom motioner i riksdagen (1883), medlemskap av kommittéer, tidningsartiklar och föredrag var outtröttligt verksam, om det också blev en annan, P. Em. Lithander, som kom att förknippa sitt namn med förslagets slutliga realiserande.

B:s intressen och arbete begränsade sig dock ingalunda till politiken. Genom omtanke och klokhet hade han skaffat sig en ansenlig förmögenhet, och han var delägare eller ledande kraft i flera affärsföretag, bland vilka Stockholms inteckningsgaranti-a.-b. var det viktigaste. Hans praktiska begåvning och stora, arbetsförmåga togos i anspråk för en mängd stiftelser och inrättningar, särskilt av humanitär och kulturell art. Såsom medlem av Konstföreningens styrelse utarbetade han ett förslag till ny stadga, som antogs av föreningen (1891); han hjälpte verksamt till att ordna Vitterhetsakademiens, Allmänna försvarsföreningens och ordenskassornas affärer; han inlade mycken energi för att få till stånd nybyggnader åt Serafimerlasarettet (1891) och för att utverka ökat anslag åt detta (1894). Han utövade en storartad enskild välgörenhet och ett omfattande mecenatskap, som bl. a. gällde Serafimerlasarettet (1903), Röda korsets sjuksköterskehem (1892), Stockholms sjukhem (1898), Visby kyrkoruiners konservering (1883), Oskar Montelius' arbete om Italiens forntid (1901). Sitt vetenskapliga intresse hade B. redan i yngre år visat genom omfattande forskningar rörande Livregementets historia, ett arbete, som han dock aldrig fullbordade. I ett flertal akademier och lärda samfund var han ledamot eller hedersledamot, och han var vid ett par tillfällen ifrågasatt till universitetskansler. — Personligen var B. flärdfri, ridderlig, trofast och omutligt rättrådig. Dessa karaktärsegenskaper i förening med ett starkt utpräglat verklighetssinne och en osedvanlig arbetsförmåga förklara det utomordentliga anseende, han åtnjöt hos sin samtid, liksom även hans livs stora framgångar.