Baltzar J E Platen, von

3 von Platen, Baltzar Julius Ernst, son till P 2, f 16 april 1804 i Näs, Skar, d 20 mars 1875 i Sthlm, Jak o Joh. Jungman på briggen Maria 19 maj 18–23 okt 20, underlöjtn vid Örlogsflottan 9 okt 21, andre styrman på fregattskeppet Fortuna 8 okt 23–8 nov 24, underlöjtn i engelsk örlogstjänst 25–27, adjutant hos chefen för Storamiralsämb:s tredje avd 27, deltog i riksdagarna 28–66 (led av allm besvärs- o ekonomiutsk o av förstärkta KU 34–35 urt, av statsutsk 40-41, av särsk utsk 53–54, ordf i riddarhusdir 14 mars–11 nov 57), led av FK 67–73 (ordf i särsk utsk 70), adjutant vid flottans generaladjutantsexp 29, premiärlöjtn vid flottan 1 juli 30–16 mars 38, tjänstg kabinettskammarherre 5 okt 44–2 juni 49, statsråd o chef för Sjöförsvarsdep 27 april 49–5 jan 52, kommendör i flottan 27 april 49–12 jan 52, ordf i Göta kanaldir 55–57, envoyé extraordinaire o ministre plenipotentiaire vid brittiska hovet 23 okt 57–26 aug 61, konteramiral samt statsråd o chef för Sjöförsvarsdep 12 juli 62–4 juni 68, led av Uppsala läns landsting 63–71, v ordf där 63–68 o 70, statsminister för utrikes ärendena 10 nov 71–17 dec 72. – LLA 43, HedLÖS 49, LKrVA 49, HedLLA 52, LSkS 52, LYA 54 (preses 57), HedLFrKA 56, HedLVS 56, serafimerriddare 28 jan 67.

G 7 aug 1832 i Löfsta, Upps (Post- o Inrikes-Tidn:ar 1832, nr 200), m frih Sofia Eleonora Charlotta De Geer, f 6 aug 1813 i Sthlm, Jak o Joh, d 8 juni 1888 där, ibid (enl db för Vendel, Upps), dtr till excellensen o lantmarskalken, greve Carl De G (bd 10) o frih Ulrika (Ulla) Sofia Sprengtporten.

Baltzar v P gick i skola i Linköping. Vid 14 års ålder seglade han som jungman på ett sv handelsfartyg i Medelhavet och Svarta havet. P inträdde som underlöjtnant i engelsk tjänst 1825, vilket kom att få stor betydelse för hans intresse för engelska förhållanden och senare även leda fram till hans livslånga engagemang för sjöförsvarets struktur och utrustning. Vid sin hemkomst anställdes P som adjutant hos sin far.

Genom sitt giftermål fick P tillgång till en av de största förmögenheterna i landet, vilket gav honom möjlighet att engagera sig i politiska frågor. Han kom därvid på ett naturligt sätt i kontakt med de kretsar inom den högadliga liberala oppositionen som träffades hemma hos svärfadern Carl De Geer under den oroliga riksdagen 1840. Vid denna utmärkte sig P genom ett flertal debattinlägg. Det har visats (Hornwall) att P vid denna riksdag tillhörde den s k oppositionen och att han inte så sällan i debatterna hamnade i motsatsställning till den konservative partichefen A v Hartmansdorff (bd 18) och lantmarskalken Carl Otto Palmstjerna (bd 28).

Under riksdagen 1840 motionerade P för första gången om sjöförsvarets ordnande och uttalade offentligt de åsikter som han höll fast vid under hela sitt liv. Under debatten framhöll han att linjeskeppen hade spelat ut sin roll och förordade ett inre skärgårdsförsvar. Han menade att man inte borde fästa sig vid ropen om Sveriges ära och storartade historia eftersom "Sveriges självständighet, och med detsamma dess sanna ära består däruti, att Sverige vet att klokt begagna sig av de fördelar det äger, att styrelsen vet att klokt använda de medel, folket sammanskjuter" (adelsprot 1840, 6, s 584).

Kung Oscars trontillträde 1844 medförde att den forna riddarhusoppositionens ställning förändrades, och P utnämndes till kabinettskammarherre. Även under riksdagen 1844–45 fortsatte P att förfäkta liberala åsikter i ekonomiska och konstitutionella frågor. Han uppträdde visserligen mot det vilande representationsförslaget men förordade i stället F Åkermans motförslag, då han menade att "Sveriges välfärd icke ovillkorligen" fordrade "representationens bildande efter ... ståndsprincipen" (adelsprot 1844 o 1845, 8, s 282), som framförts i Hartmansdorffs förslag, vilket gick ut på att det skulle finnas fem stånd, de fyra gamla samt ett nytt, fördelade på två kamrar, de äldres och de yngres. Åkermans förslag innebar en övre och en nedre kammare som skulle utses genom valkorporationer liksom valda ombud för adel och kungen. För övrigt uppträdde P vid denna riksdag med inlägg mot tullhöjningar och för liberala reformer.

Inför riksdagen 1847 sökte P i samarbete med R v Kraemer (bd 21) och med kung Oscars goda minne bilda ett regeringsparti på riddarhuset för att motverka Hartmansdorffs inflytande och för att möjliggöra de radikala reformer kungen ville åstadkomma på strafflagens område. Detta lyckades dock endast delvis, och det blev svårt att på sikt hålla samman partiet. Där återfanns i övrigt moderat-liberala adelspolitiker som W F Tersmeden, J A Gripenstedt, A C och C A Raab och C A Mannerskantz. För att möjliggöra en representationsreform enligt sina intentioner etablerade den moderat-liberala adelsfraktionen under P:s och Tersmedens ledning Sällskapet de elva i febr 1848. Detta öppnade också sina dörrar för medlemmar av andra stånd. Programmet, som i huvudsak utformats av Gripenstedt, tog förutom representationsfrågan upp punkter som uppmuntran av kommunal verksamhet, skattereglering, lagreform och förord för en undervisningsreform.

Den förändrade politiska situationen gjorde Sällskapet de elvas medlemmar till attraktiva statsrådskandidater, och efter att i april 1848 avböjt inträde i statsrådet som konsult, tackade P ett år senare ja till posten som sjöminister. I statsrådet förde han med full kraft fram sina åsikter i sjöförsvarsfrågan. I den av P signerade proposition K M:t lade fram inför 1850–51 års riksdag redovisade han sin syn på försvarsfrågan: Lantförsvaret måste vara huvudbeståndsdelen i Sveriges försvarssystem. Sjöförsvarets huvuduppgift skulle vara att i samverkan med lantförsvaret hindra fientlig landstigning och understödja arméns operationer. För detta syfte var flottans aktuella organisation olämplig. P gav en mörk bild av linjeskeppen som omoderna och i dåligt skick. Flottan borde, för att kunna lösa sina uppgifter, organiseras i lättare skärgårdsfartyg och ett starkt kustförsvar. Vissa indragningar av befäl och manskap skulle därigenom kunna genomföras.

Förslaget väckte stor uppmärksamhet och rönte häftig kritik såväl från konservativt håll som från den "unga flottans män". Det fanns ett kompakt motstånd mot reformen i både adels- och prästestånden och förslaget föll, vilket fick P att lämna statsrådet i jan 1852.

P deltog livligt i riksdagarna 1853–54 och 1856–58 och var en framträdande debattör inom adelsståndets moderat-liberala grupp. Han röstade bl a 1853 mot det vilande förslaget om en representationsreform, då han ansåg att även detta i alltför hög grad vilade på ståndsprincipen. Han tillstyrkte vid samma riksdag tullned-sättningar och frihandel, och menade att andra länder bevisat, att "den friare handeln skapar ... låga priser och icke monopoler" (adelsprot 1853–54, 4, s 145 f). I brännvinsfrågan, som var central vid denna riksdag, deltog P livligt, bl a som ledamot av det särskilda brännvinsutskottet.

Inför riksdagen 1856 förberedde sig adelsståndets moderat-liberaler återigen för att söka bryta den konservativa majoriteten. Även denna gång spelade P en central roll som initiativtagare och symbolperson. Utskottsvalen gick dem emot, men de återkom och organiserade sig i jan 1857 som Lantadelns sällskap. P och Tersmeden ledde förhandlingarna och Mannerskantz var partiorganisatör. De hade vissa framgångar men mot sommaren upplöstes sällskapet och i okt utnämndes P till svensk-norsk minister i London. Där fann sig P, med sina intressen för handel och sjöfart, väl tillrätta och spelade enligt samtida vittnesbörd en viktig roll i det diplomatiska livet; bl a utsågs han till hedersdoktor i Oxford.

Vid den ombildning av ministären i mer reformvänlig riktning som genomfördes under Louis De Geers ledning kallades P 1862 ånyo till chef för Sjöförsvarsdepartementet. Som sådan fick han till riksdagen 1865 återigen tillfälle att framlägga ett detaljerat förslag till omorganisation av flottan i huvudsak enligt de tankar och idéer som han tidigare presenterat. Riksdagen biföll nu hans förslag, vars huvudtanke var att sjöförsvaret skulle delas i flottan och skärgårdsartilleriet (kustartilleriet). Dessa skulle ha olika uppgifter och manskapet därmed erhålla olika utbildning. Skärgårdsartilleriet skulle närma sig lantarmén, medan flottan skulle utgöras av mindre och mera lättrörliga enheter. De förordade reformerna hann dock inte helt genomföras förrän de undergick vissa justeringar, och 1873 upphävde riksdagen tudelningen, vilket föranledde P:s utträde ur FK. Som helhet innebar dock P:s statsrådstid en väsentlig upprustning och effektivisering av sjöförsvaret.

I egenskap av liberalt statsråd spelade P även en huvudroll i slutstriden om representationsfrågan 1865. Han framhöll i slutdebatten 6 dec att ståndet måste komma till ett avgörande i denna för nationen så viktiga fråga: Förr eller senare måste förändringen komma "för befordrandet av det liv och den utveckling av samhällets krafter, som såväl behövas för att i alla händelser hävda våra rättigheter såsom ett oberoende folk" (adelsprot 1865–1866, 1, s 323). Han vädjade framför allt till de osäkra att besinna sig och att rösta för det vilande reformförslaget, som han ansåg väl uppfyllde de krav på balans som många efterfrågade, "det vore oklokt förkasta detsamma för någonting obekant, möjligen lika omöjligt att vinna" (s 322–326). Han pekade också på möjligheten att kungen vid ett nej skulle utnämna ett tillräckligt antal nya adelsmän så att reformen ändå slutligen kunde gå igenom. Tre år efter det att P för andra gången lämnat Sjöförsvarsdepartementet återkom han i konseljen som utrikesminister. Han kvarblev dock bara ett år då han inte ansåg sig kunna sitta kvar i en ministär som, på den nye kungen Oscar II:s initiativ, förberedde väsentliga förändringar i den reform han genomfört som sjöförsvarsminister.

P ägde en stor förmögenhet, bl a i form av jord i Uppland, Södermanland, Ångermanland och Östergötland, vartill kom hans hustrus ännu större besittningar. Han uppmuntrade och gav generösa bidrag till utövare av vetenskap och konst.