Sverker den äldre

1 Sverker den äldre, d 25 dec (Lindquist) 1156 i Västra Tollstad, Ög (Ericus Olai). Far: Kol, se Sverkerska ätten. Kung i Sverige från 1130-talets första hälft.
G 1) senast 1134 (Saxo) m Ulfhild, d 1141 (Messenius), tidigare g m kung Nils Svensson av Danmark, dotter till den norske stormannen Håkon Finnsson (Thjottaätten); 2) m Rikissa (bd 30), f 12 april 1116, d tidigast 1156, tidigare g m Magnus Nilsson (bd 24) o med furst Volodar av Minsk (Gallén), dotter till hertig Boleslaw III av Polen o Salomea av Berg.

Under medeltidens första århundraden hade kungamakten betydande svårigheter att göra sig gällande i Svealandskapen. Det gällde även när S var kung – hans ätt hade stora jordegendomar i Götalandskapen och även större delen av sin politiska bas där. I och med att S i början av 1130-talet valdes till kung avslutades en orolig period, ett halvsekel av kortvariga kungar, hedniska reaktioner och uppror. Då han 1156 mördades efter ett kvartssekel som kung var rikspolitiken åter på väg in i ett våldsamt skede. Åtskilligt hade dock hänt där emellan. En domkyrkobyggnad hade slutförts i anslutning till Liunga ting (nuvarande Linköping) strax söder om Sverkerska ättens stamort Kaga och ett kyrkostift hade börjat ta form under biskop Gisle (bd 17). Därtill hade cistercienserna under S:s regering grundat kloster i Alvastra, Nydala och Varnhem och förbindelserna med påvestolen hade i någon mån formaliserats. Att kungamakt och kyrka så tydligt avancerade i sydöstra riksdelen är ett signum för S:s regering under vilken en kyrkovänlig politik bedrevs som var lyckosam både för honom och för påvekyrkans svenska etablering.

Enligt Västgötalagens kungakrönika var S den elfte kristne kungen sedan Olof ”skötkonung” (bd 28). Han kallas S den gamle (”Swærkir konongær gambli”) och var östgöte. Hans tillträde ska ha föregåtts av ett interregnum då landskapet styrdes av en god lagman ”oc waru þa allir tryggir”. Denne lagman har av flera identifierats med den i krönikan hyllade Karle av Edsvära (bd 20). Utöver detta omtalar krönikan de omständigheter under vilka S dog och att han själv påbörjade uppbyggnaden av det kloster där han ligger begravd. Krönikan har daterats till 1240-talet och är den äldsta inhemska källa vi har angående S. I den hundra år äldre Roskildekrøniken figurerar S som svensk kung i samband med händelser 1135.

S:s ursprung är höljt i dunkel och om hans förfäder finns endast sporadiska och svårtolkade uppgifter (se Sverkerska ätten ovan). I Saxos danska krönika från 1200-talets början framställs S som en man av lågt ursprung, varmed antagligen menas att han inte kunde påvisa kunglig härkomst. Han ska dessutom i hast ha valts till kung i stället för den danske tronpretendenten Magnus Nilsson, något som inte uppskattas av Saxo. Inte heller uppskattar han det faktum att S redan före danske kungens död 1134 ska ha lockat dennes hustru Ulfhild att överge sin make och gifta sig med honom istället.

Det var antagligen i början av S:s regering som ett avtal om medverkan vid ledung slöts med gutarna. Enligt Gutasaga skedde detta först när dessa helt anammat kristendomen och skaffat sig biskop och präster. Avtalet stipulerade att de skulle följa sveakungen i utlyst ledung med sju skepp (s k snäckor) mot hedniska länder, men inte mot kristna. Om ledungen var rätt utlyst så hade gutarna att välja mellan att inställa sig med snäckor och åtta veckors proviant, ej mer, eller betala 40 mark penningar följande år. Denna avgift kallades ledungslame och omvandlades senast under 1200-talets andra hälft till en fast årlig skatt. Åtminstone ett exempel på ledungståg är belagt under S:s regering. År 1142 kom nämligen svearnas ”furste” tillsammans med en biskop och 60 snäckor till Novgorod och drabbade samman med främmande handelsmän (”gäster”) som kommit från andra sidan havet i tre skepp. Svearna ”uppnådde intet” och fick dessutom 150 av sina män ihjälslagna. Om den svenske fursten (”Sv’iskei knjaz’”) är identisk med S så är det högst troligt att den medföljande prelaten var linköpingsbiskopen Gisle.

Uppgifter om ytterligare krigshändelser under S:s regering finns hos Saxo och i Knýtlinga saga. Saxos berättelse är smyckad med så många berättartekniska element från klassisk litteratur att den i detaljer knappast är trovärdig. Ett exempel är att den danske kungen nyttjade ett kvinnorov som förevändning för ett hämndkrig mot Sverige. S:s son Johan (Jon jarl, bd 20) hade utfört rovet av två halländska kvinnor besläktade med den danska kungaätten. Detta måste ha hänt omkring 1153 då den påvliga legaten Nicolaus Breakspear före sin återresa till Rom förgäves skall ha avrått danskarna från att genomföra krigståget. S var nu gammal och utan kamplust, varför han efter att utan framgång ha sänt delegationer till danske kungen för att säkra freden flydde till en avsides ort och lät undersåtarna försvara sig själva. Danskarna inväntade vintern för att kunna utnyttja tillfrusna sjöar och mossar. Då den kom hade de till en början framgång men dukade sedan under för en blandning av skarp vinterkyla och småländska krigslister. Saxo byggde antagligen sin berättelse på numera förkomna kväden av de isländska skalderna Einarr Skúlason och Halldor skvaldre. De ska, enligt Skaldatál, ha besjungit både S och sonen Johan. Enligt Knýtlinga saga var Skúlason på besök i Danmark och Norge vid denna tid och skrev bl a ett kväde till den danske kungen som dock underlät att belöna honom för detta.

Det arbete S bedrev för att tillsammans med kyrkan konsolidera sin maktposition koncentrerades till Götalandskapen; en enstaka uppgift om att han 1138 skulle ha lagt grunden till Uppsala domkyrka har visat sig bygga på en förfalskad källa (Janson). En påvebulla daterad 27 maj 1133 som är adresserad till den svenske kungen anmodar denne att lyda ärkebiskopen i Hamburg. Denne kung har antagits vara identisk med S (LagerBring). Flera bullor av liknande lydelse till mottagare i de nordiska kyrkoprovinserna som utfärdades samma dag sätter in bullan till S i ett större kyrkopolitiskt sammanhang. Påven Innocentius II inskärpte i dessa att biskopsdömet i Lund lagts under Hamburgs ärkestol samt att biskopar och andra skulle visa den lydnad de var skyldiga honom och inte, som tidigare, med förakt underlåta detta. Bakgrunden var att Lund sedan 1104 varit ärkebiskopsäte till följd av att biskoparna i Hamburg-Bremens kyrkoprovins stött den tyske kejsaren i dennes konflikt med påvestolen. Bullorna utgör några av de eftergifter Innocentius gjorde till tyske kejsaren Lothar III för att med dennes hjälp kunna återföras till Rom och där ta upp kampen med motpåven Anacletus II. Beslutet efterföljdes inte och biskopen i Lund fortsatte kalla sig ärkebiskop. Frågan om de nordiska ländernas kyrkliga indelning kom därefter att bero fram till 1152–53 då den påvliga legaten Nicolaus Breakspear kom på besök och först lyckades avskilja ett norskt ärkebiskopssäte i Nidaros, nuvarande Trondheim.

I Sverige samlades ett kyrkomöte i Linköping där en diskussion togs upp med S, rikets stormän och prelater om var ett svenskt ärkesäte skulle placeras. Saxo berättar att svearna och götarna varken kunde enas om var biskopsstolen skulle placeras eller vem som skulle bli ärkebiskop. Legaten ansåg inte Sverige moget att bilda en egen kyrkoprovins och processen drog därför ut ytterligare ett drygt decennium innan biskopen i Gamla Uppsala utsågs till svensk ärkebiskop, med cisterciensmunken Stephanus (bd 33) från det av S grundade klostret i Alvastra som förste innehavare av det nya ämbetet.

Det uteblivna ärkestiftet utgjorde alltså ett bakslag för S:s kyrkopolitiska strävan. Flera andra viktiga beslut fattades dock vid mötet i Linköping. Kyrkans frihet från lekmannaingripande fastslogs, liksom rätten för svenska biskopar att, p g a avståndet till Rom, döma i mindre mål. Därutöver reglerades frågor angående äktenskap, rätten att bära vapen och gåvogivande till kyrkan. Ett beslut som blev bestående fram till reformationen var det att införa den årliga skatt direkt till Rom som kom att kallas Peters­penningen.

Redan 28 nov 1154 utfärdade påven Anastasius IV två bullor där S och alla svenska stormän (”S. regi et vniuersis proceribus Swechie”) uppmanas att årligen överlämna Peterspenningen till biskoparna, vilka i sin tur fick motsvarande uppmaning att samla in skatten i sina stift och sända den till Rom (ST 38–39). Dessa bullor och ytterligare fem är bevarade i avskrift i Linköpings domkyrkas arkiv. Åtminstone två av dem är varken adresserade till linköpingsbiskopen eller rör förhållanden i stiftet. Orsaken till att de ändå hamnat där är antagligen att söka i det faktum att de medeltida kungarna saknade egna kanslier och istället nyttjade kompetensen hos domkapitlen och klostren och den skriftkultur som fanns där. Denna sedvana, som under S:s regering alltså endast kan anas, fortfor under de båda linköpingsbiskoparna Kol, antagligen kung Knut Erikssons (bd 21) kansler, och Karl Magnusson (bd 20), med all säkerhet kung Johan Sverkerssons kansler (bd 20) (Winroth 2002). Myntfynd i Lödöse har hävdats ha S som myntherre (Jonsson), något som mötts med tveksamhet. Då de har dubbelkors istället för härskarbild har även skarabiskopen framhållits som tänkbar myntherre.

S:s sista år var turbulenta. Sonen Johan, som enligt Saxo varit orsak till det danska infallet i Småland, slogs ihjäl av en uppretad tingsmenighet en tid efter händelsen. Linköpingsmötet var ett annat bakslag då man inte lyckades placera ärkesätet i staden. När den danske prinsen Knut Magnusson reste till Sverige för att fria till S:s dotter erbjöds han och hans släkting Valdemar, med förbigående av S:s egna barn, även att bli dennes arvingar. Knut var styvson till S. Hans mor var Rikissa, tidigare gift med S:s forne antagonist Magnus Nilsson. Även om uppgiften kommer från den i sammanhanget partiske Saxo så har S varit i behov av stöd och allianser. Det faktum att bevarade källor låter ana en opposition under framväxt har av forskningen sammanställts med uppgiften i flera svenska annaler att en av S:s efterträdare, Erik den helige (bd 14) vid sin död varit kung i tio år (Westman 1954, jfr dock bd 14, s 249). Det har tolkats så att Erik med bas i Västergötland, i opposition mot S tagit sig kunganamn redan omkring 1150. Konflikter under 1150-talets första år kring Varnhems kloster faller också in i mönstret av politisk turbulens. Enligt Vitskølberättelsen grundades det av S och drottning Ulfhild på Lurö mitt i Vänern strax norr om Kållandsö men flyttades tidigt till Varnhem utanför Skara. Redan då hade rollen som fundator, grundare av klostret, övertagits av en kvinna med kopplingar till Erik den heliges släktkrets.

Vitskølberättelsens uppgifter om S:s klostergrundande i Västergötland är de enda som tyder på att han innehaft jord i landskapet. Hans ekonomiska bas står annars att finna i trakten runt Linköping och områdena runt Omberg och Tåkern samt på Visingsö (Tollin). Eventuellt kan stora delar av det östgötska häradet Kinda också knytas till S (Berg). Tecken tyder på att han utanför Östergötland haft domäner i Småland och på Öland (Linderholm, Det medeltida Sverige).

Ett påvebrev från 1208 (DS 135) uppger att S blev mördad av sin kammartjänare och antyder dessutom att hans efterträdare Erik den helige var ansvarig för dådet. Även Saxo uppger att S, medan han sov, mördades av den tjänare som hade ansvaret för hans sovrum. Mordet ska ha anstiftats av tronpretendenten Magnus Henriksson (bd 24). Västgötalagens kungakrönika uppger att S blev mördad av sin hästesven (”hans hæstæ swen myrði han”) när han skulle fara till julottan i kyrkan. Han begravdes i Alvastra klosterkyrka, enligt Ericus Olai (bd 14) under en stor gravsten nära högaltaret (”sub lapide magno circa summum altare”; s 65) och enligt en 1500-talskälla vid högaltaret på norra sidan där man går in i klostret (D 18).