Sverkerska ätten,

Sverkerska ätten, eftervärldens benämning på den släkt ur vilken åtminstone fyra svenska kungar hämtats under perioden 1130–1222: Sverker den äldre (S 1), Karl Sverkersson (bd 20), Sverker den yngre (S 2) och Johan Sverkersson (bd 20). Ättens genealogi är svårutredd då flera av källorna till dess historia inte är samtida och dessutom är bevarade i avskrifter vars tradering är svårbedömd.

Uppgifter om de äldsta leden saknas helt i samtida källor. De omtalas först i en senmedeltida genealogi över denna ätt och Folkungaätten (bd 16) som nedskrevs i Stockholm 1489 av franciskanbrodern Johannes Petri. Som underlag anges både utdrag ur gamla böcker i Varnhems kloster och uppgifter eventuellt samlade av Magnus Sverkersson (d 1495), custos för franciskanernas Linköpingsdistrikt och föreståndare för deras konvent i Söderköping. Genealogin är bevarad i avskrifter av Olavus Petri (bd 28) och Johan Bure (bd 6). Enligt denna härstammar släkten från en hedning vid namn Kettil känia; binamnet är oförklarat, men har t ex associerats med det östgötska häradsnamnet Kinda (Messenius) och sockennamnet Kärna (Ahnlund 1945, s 343). Dennes son Kol hade en son som i Västgötalagens kungakrönika kallas ”Cornubæ”. Hans namn är enligt nordisten Ivar Lindquist korrupt i Olavus Petri och Bures avskrifter där det skrivs ”Karnuka” respektive ”Kornike”. Även namnet Cornubæ har uppfattats som en feltolkning. Antagligen är det en förvanskning av ”Corn-Colæ” där förleden är ett binamn med den ungefärliga betydelsen ”den sädesrike” och efterleden en sidoform av namnet Kol. Denna tolkning stöds av att sonen Sverker skrivs med patronymikonet Kolsson såväl i Fagrskinna och Langfeðgatal som Skáldatal, nedtecknade på Island under samma period. Kol ska ha låtit bygga kyrkan i Kaga utanför Linköping och där låtit döpa och begrava sin far. Tidsmässigt styrks detta av att dendrokronologiskt daterade träprov från kyrkans kor och långhus visar att bygget antagligen fullbordades på 1120-talet (Eriksson). Att byggherren tillhört ätten stöds dessutom av att patronatsrätten till kyrkan tillhörde hans ättlingar ännu under 1200-talets andra hälft.

Kol blev far till kung Sverker den äldre (se nedan) och med honom står ättens genealogi på mera säker mark. Döttrar till honom var Ingegerd (d 1204), under 40 år priorinna i Vreta kloster, och en till namnet okänd kvinna som gifte sig med danske kungen Knut Magnussen, dödad 1157. Sverkers son Johan (Jon jarl, bd 20) blev far till Kol (bd 21) och Burislev samt en i övrigt okänd Ubbe ”fortis” (den starke).

En annan son till Sverker den äldre var kung Karl, som blev far till kung Sverker den yngre (se nedan). Med dennes son kung Johan torde ätten ha utslocknat på manssidan. Johans halvsyster Helena (bd 18) blev i äktenskap med Sune Folkesson (bd 34) av Folkungaätten mor till Katarina (bd 20), kung Erik Erikssons (bd 14) drottning.

Senare släktskapsuppgifter tyder på att även Kristina, gemål till hertig Henrik Borwin II av Rostock (d 1226), och Margareta (d 1232), gemål till furst Witzlaw I av Rügen, var döttrar till kung Sverker.
I den norske kung Sverres saga framträder en i övrigt okänd Karl Sverkersson som var gift med Sverres utomäktenskapliga dotter Ingeborg och stupade 1198. I två av fyra bevarade medeltida handskrifter av sagan anges han vara ”son Sørkvis konungs” (Sverris saga, s 231). I de övriga två kallas han endast ”Karl Saurkuis s(on)” (Eirspennil), och uppgiften att fadern var kung saknas. Det har varit ovisst huruvida uppgiften att Karl var kungason är att betrakta som ett senare inskott eller om den fanns i ursprungshandskriften och vid avskrift har överhoppats. En utredning om handskrifternas inbördes förhållande gör dock troligt att uppgiften att han var kungason utgör den ursprungliga versionen. Karl är svår att kronologiskt infoga som son till såväl Sverker den äldre som den yngre. Förslagsvis var han en frilloson till Sverker den yngre som denne då som mycket ung fick under sin tid i dansk landsflykt.

En ytterligare son till Sverker den äldre var, enligt den danske kungen Valdemar II:s jordebok, Burislev (bd 6). Om honom vet man endast att han överlevde sin far och saknade bröstarvingar. Via sidoarv hamnade hans svenska egendomar hos den danska kungaätten och så småningom till stora delar i Svantepolk Knutssons (bd 34) ägo. Av äldre forskning har han sammanblandats med sin brorson och namne.

Uppgiften i ättens senmedeltida genealogi att Sverker den äldre haft en son vid namn Sune Sik saknas i äldre källor än denna. Han ska ha varit far till Ingrid ylva (bd 16, s 261 f, 264), och därmed morfar till Birger jarl (bd 4). Äldre forskning (t ex Beckman, Lundberg och Gardell) har betvivlat hans existens medan framför allt Nils Ahnlund återlanserade honom som historisk person; ännu i modern forskning betraktas han som sådan (t ex Berg, Lindberg och Tollin). En gravsten i Vreta klosterkyrka har använts som stöd för hans existens. Den är lagd över ”Sune Sik, son av Sverker” (”Swercheri natus Suno Sych jacet hic tumulatus /.../”) och har daterats till 1200-talets slut (Lundberg, Gardell). Ett argument som framförts för att texten är äldre än gravhällen, och att den tillkommit i samband med klostrets återinvigning 1289 efter en brand, är inte övertygande (t ex Ahnlund och Lindberg). Dessutom har framhållits att en Sune Sik i ett brev daterat i Vreta 1297 stadfäste en tidigare gjord donation till klostret (Beckman m fl). Denna person kan alltså på namnmässiga, kronologiska och geografiska grunder knytas till gravhällen. Han förde en lilja i vapenbilden och har antagits vara stamfader för ätten Lillie (bd 23). Under Johan III:s tid har vasakungarnas genealog Rasmus Ludvigsson (bd 29) låtit hugga in Sverkerska ättens vapenbild på stenens övre del. Forskningen har uppfattat genealogin och gravstenen som två av varandra oberoende källor till kungasonen Sune Siks existens. Detta förutsätter att den östgötabaserade custos Magnus Sverkersson saknat vetskap om gravstenen, vilket måste betraktas som osannolikt. Då risken alltså är stor att stenen utgjorde en av källorna till genealogin och dess inskrift inte ger Sverker kunganamn, är dess källvärde begränsat.

Det faktum att kung Valdemar Birgersson enligt ett brev från 1272, tillsammans med Johan Filipsson (Aspenäsätten, bd 2) och dennes svärfar Svantepolk Knutsson, var innehavare av patronatsrätten till Kaga kyrka har ibland betraktats som ett stöd för genealogins riktighet då arvslinjen antagits gå via Valdemars farmor Ingrid ylva (Berg, Lindström, Line). Av ett tidigare brev från 1251 framgår dock att Valdemars jord i Kaga socken snarast var möderneärvd då han på inrådan och i samtycke med både sin far Birger jarl och mor Ingeborg Eriksdotter (bd 20) donerade jord i socknen (”cum consilio & consensu karissimj patris nostrj ac matris nostre”, DS 388). Att båda föräldrarna gav sitt samtycke vid en jordtransaktion betyder regelmässigt att det var fråga om mödernejord, till skillnad från om det var fädernejord då endast faderns samtycke inhämtades. Detta gör det troligt att patronatsrätten ingått i arvet efter Valdemars mödernesläkting Burislev, Sverker den äldres son (se ovan). Både Valdemar och Svantepolk härstammade i tredje led från Burislevs mödernehalvsyster Sofia (d 1198). Arvslinjen är väl belagd i Kung Valdemar II:s jordebok.