M Gustaf Retzius

4 Retzius, Magnus Gustaf, son till R 2 i hans andra g, f 17 okt 1842 i Sthlm, Kungsh, d 21 juli 1919 där, Ad Fredr. Inskr vid UU 11 maj 60, med fil kand 30 maj 61, MK 28 febr 66 där, ML vid Kl 19 maj 69, disp vid LU 30 nov 70, doc i anatomi 23 mars 71, MD vid LU 30 maj 71, e o prof i histologi vid Kl 1 juni 77 (tilltr 1 jan 78), tf prof i anatomi vid Kl okt 88, ord 31 dec 89–31 dec 90, allt vid Kl, skattmästare o sekr i Stiftelsen Lars Hiertas Minne 81–18, red för Aftonbladet 1 okt 84–1 dec 87, led av styr för StH 88–98, av stadsfullm i Sthlm mars 90–mars 91. – LFS 78, LVA 79 (preses 00–01), LVS 82, LVVS 82, fil hedersdr vid UU 6 sept 93, LSA 01, HedLVHAA 01, led o hedersled av ett flertal uti akad:er o lärda sällsk.

G 28 nov 1876 i Sthlm, Klara, m Anna Wilhelmina Hierta (R3).

Gustaf R växte upp på Kl där fadern hade sin tjänstebostad. Dennes svenska och utländska vetenskapliga kollegor och vänner tillhörde det dagliga umgänget, och R var närmast bestämd till att gå i anatomins och den fysiska antropologins tjänst. Det finns inga direkta antydningar i hans skrifter eller bevarade brev om att någon annan bana än den medicinska och naturvetenskapliga skulle ha varit aktuell. Ungdomsvänner som Carl Snoilsky och Hans Hildebrand (bd 19) väckte dock hos honom litterära och kulturella intressen som fick betydelse för hans tänkande och åskådningssätt.

Återbördad till Sthlm efter de föreskrivna terminerna vid UU – Kl saknade ännu examensrätt – kom R i kontakt med faderns elev Axel Key (bd 21). Den något äldre Key blev intellektuell och vetenskaplig mentor för R, och under 1870-talet kröntes deras samarbete med ett flertal studier om nervsystemets och bindvävens anatomi. Främst bland dessa var det prisbelönta verket Studien in der Anatomie des Nervensystems und des Bindesgewebes (1–2, 1875–76), som gjorde dem båda internationellt kända. Verket beskrev på ett ofta uttömmande sätt nervernas, nervändorganens och hjärn- och ryggmärgshinnornas byggnad. R:s samarbete med Key fortsatte dock inte efter 1870-talets utgång, och under senare år präglades deras umgänge av viss fiendskap.

Genom bl a Keys försorg kunde R 1878 tillträda en personlig professur i histologi vid Kl, den första i sitt slag i Sverige. Tio år senare kallades han till professor i anatomi, men på denna post blev han inte långvarig. Efter en uppslitande tillsättningsstrid vid Kl 1890 avgick han från sin professur, ett beslut som väl delvis hade med misshälligheterna att göra men även skedde av vilja att kunna forska på heltid. Genom sitt giftermål hade R kommit i den unika situationen att kunna verka som privatforskare. Utlandsresor, kongresser och säsongsforskning vid Kristinebergs zoologiska station på västkusten blev därefter en del av hans årsrytm. Kontakterna med de främsta vetenskapsmännen inom anatomin och histologin utvecklade sig i flera fall till livslånga vänskaper och verkade stimulerande på R:s forskning. Med ett eget laboratorium i hemmet och frihet att själv bestämma över sin tid fick R möjligheter till en vetenskaplig produktion av gigantiska mått. Inte bara antalet uppsatser och verk är imponerande utan även bokverken i sig.

Ur bokhistorisk synvinkel tillhör R:s verk några av de finaste i sv vetenskaplig bokhistoria. Texterna är visserligen ofta torra och trista, men bilderna fascinerar med sin detaljskärpa och skönhet. Ett tränat öga kan ur dem utvinna mycken information. Verken vittnar om 1800-talets positivistiska vetenskapsideal: studierna utgjordes av detaljerade beskrivningar av organstrukturer utan märkbar vilja till syntetisk ambition och med misstro mot teorier och stora perspektiv. Kunskapsprocessen var aldrig avslutad, menade R, nya tekniker och metoder tvingade forskaren att hela tiden återgå till gamla områden för att pröva resultaten på nytt. Det var en hållning som var nödvändig inom histologin där nya färgningstekniker ständigt tillkom och ställde iakttagelseförmågan på hårda prov. Denna inställning gör också att de "bärande idéerna" och de "stora upptäckterna" saknas i R:s verk.

1890 kom den första delen av Biologische Untersuchungen (Neue Folge, 1–19, 1890–1921), ett verk av enastående omfattning som R arbetade på intill världskrigets första år. I denna serie folianter fullföljdes studier på de områden R sedan 1870-talet inmutat åt sig, bl a nervsystemets anatomi, hjärnans formförhållanden, sinnesorganens struktur och kraniets utseende. Även nya områden prövades; sålunda innehöll volymerna 12–14 ca 50 uppsatser om spermiernas struktur medan seriens senare delar dominerades av studier av protoplasmans utseende. I botten på flertalet av dessa undersökningar fanns evolutionslärans grundsats som den formulerades inom anatomin. I undersökningarna skulle utvecklingen från de enklaste formerna till de mest komplexa beskrivas och avritas för att visa hur ursprungligare strukturer levde vidare i nyare och högre utvecklingsformer. Lamarckismens lära om förvärvade egenskapers ärftlighet och den s k biogenetiska grundlagen ingick också i dessa studiers teoretiska arsenal.

Metoden var särskilt tydlig i Das Gehörorgan der Wirbelthiere (1–2, 1881–84), som gav R en rangplats bland de stora europeiska anatomerna. Verket är en av höjdpunkterna i hans produktion med sina exakta bilder av bl a innerörats hinnsnäcka, labyrinten och det Cortiska organet med sina hörselceller. Volymerna var byggda efter den jämförande metoden: alla ryggradsdjurens grupper var rikt representerade och undersökningen fördes framåt i djurserien för att avslutas med människans hörselorgan. I verket framlades exakta observationer och detaljskarpa bilder som långt in på 1900-talet inspirerade andra forskare och användes som illustrationer i läroböcker.

Bland de undersökningar i Biologische Untersuchungen som drar till sig störst intresse är R:s studier till stöd för den sk neuronteorin. Alltsedan cellärans etablering på 1840-talet hade diskussionen om hjärncellernas struktur och förbindelser varit omfattande. Någon konsensus om cellernas utseende och kontakter fanns inte. Huvudproblemet var om hjärncellerna var förbundna med varandra i ett nätverk eller om varje hjärncell med sina utskott var en individuell enhet, det som på 1890-talet döptes till neuron. Genom sina studier kunde R hävda att det senare var det troligaste, och i flera stora uppsatser polemiserade han mot anhängarna till nätverksteorin. Under R:s livstid förblev frågan oavgjord, men forskningen har senare givit neuronteorin sitt stöd.

Tillsammans med Axel Key började R på 1870-talet utge den populärvetenskapliga serien Ur vår tids forskning, som innehöll mindre verk av etablerade vetenskapsmän. Serien måste räknas som en av de förnämligaste i sitt slag. Det skulle bli ytterligare ett par sådana skriftserier under R:s ledning, allt i syfte att sprida kunskap om naturvetenskap och synliggöra det systematiska kunskapssökandets betydelse för människans bildning och samhällets utveckling. R hade den fasta övertygelsen att kulturen kunde lyftas till oanade höjder genom vetenskapligt arbete och nya framsteg. Hans eget bidrag till Ur vår tids forskning var en volym om människans äldsta historia (1873). Den vittnar om hans intresse för arkeologi, geologi och andra vetenskaper av betydelse för utforskandet av människans och jordens äldre utvecklingsskeden. Uppslaget hade kommit till honom efter en resa till förhistoriska grottor i Belgien och Frankrike. Vid samma tid deltog R tillsammans med bl a Oscar Montelius (bd 25) även i utgrävningar av sv gånggrifter.

R:s intresse för arkeologi var närmast en del av hans andra stora vetenskapliga ämnesfält: den fysiska antropologin. Studierna av människans kroppsformer och utveckling hade en central roll i 1800-talets biologiska vetenskaper. Redan fadern hade varit framstående på området, och R:s första stora antropologiska verk, Finska kranier (1878), redovisade mätningar av skallar och studier av utseendet hos Finlands finska och ryska befolkning. Syftet med dessa undersökningar var att finna rasernas mest ursprungliga och rena typer.

1870-talet var arkeologins, etnografins och antropologins verkliga genombrottstid i Sverige, och R var 1873 en av initiativtagarna till Antropologiska sällskapet, senare omdöpt till Svenska sällskapet för antropologi och geografi (1878). På sällskapets uppdrag gjorde han på 1890-talet tillsammans med Carl Fürst (bd 16) i Lund och Vilhelm Hultkrantz (bd 19) i Uppsala en omfattande undersökning av den sv manliga befolkningen genom att tabellföra 45 000 värnpliktigas huvud- och kroppsmått, ögon- och hårfärg. Resultatet redovisades i praktverket Anthropologia Suecica (1902), det mest storslagna sv försöket att rasbestämma befolkningen enligt den av Anders Retzius' gjorda indelningen av raserna i lång- respektive kortskalliga. I samma anda tillkom R:s studier över fornkranier, Crania Suecica antiqua (1899), som med utgångspunkt i arkeologiskt material sökte avgöra Sveriges äldsta rassammansättning.

R var försiktig med vilka slutsatser som kunde dras ur dessa undersökningar. Han misstrodde tillvägagångssättet att med utgångspunkt i kraniernas volym och form säga något om kulturens utveckling eller olika rasers överlägsenhet. Det är dock troligt att han, som flertalet av sina kollegor i Europa, behöll tron på en rasernas hierarki och satte den europeiska kulturen och civilisationen framför andra. Den skepsis han hyste inför försöken att utifrån rent anatomiska och biologiska kriterier rangordna individer eller yttra sig om olika samhällsklassers eller kvinnans intellektuella kapacitet var dock relativt ovanlig bland hans vetenskapliga ämnesbröder i Europa. I den stora monografin Das Menschenhirn (1896) betonade han t ex att inga särskilda strukturer var bundna till endast det ena könet; således var det inte heller möjligt att ur biologiska kriterier söka svaren på skillnaderna mellan mäns och kvinnors beteenden och samhällsroller.

R:s ekonomiskt fördelaktiga giftermål möjliggjorde inte bara ett fritt liv som forskare; genom hustrun kom R också i kontakt med tidens stora sociala, moraliska och politiska frågor. Under framför allt 1880- och 90-talen var makarnas hem en mötesplats för Sthlms etablerade vetenskapliga, politiska och konstnärliga kretsar. När paret i början av 1880-talet återköpte det av R:s svärfar grundade Aftonbladet satte sig R själv i spetsen för tidningen, samtidigt som han behöll sina uppdrag vid Kl och fortsatte sina forskningar. I tidningen förde R en politiskt liberal linje, bekämpade protektionismen i tullstriderna och förespråkade moderata reformer i anslutning till ministären Themptanders riktlinjer. Tanken har framkastats (Bernhard) att R genom den publicistiska verksamheten missade möjligheten att göra de banbrytande upptäckter inom neurohistologin som vid samma tid gjordes av spanjoren Santiago Ramon y Cajal enligt metoder som R arbetat med långt tidigare.

Verksamheten som tidningsman gav R en offentlig roll i Sveriges politiska och kulturella liv som få naturvetenskapsmän åtnjutit. Den gav honom också fiender och påhopp som de flesta kan undvara. R:s offentliga roll befästes ytterligare genom hans inval i SA. Meriterna var skrala – en diktsamling från ungdomen och ett antal populära reseskildringar från 1890-talet – men akademin dirigerades av den kontroversielle sekreteraren Carl David af Wirsén, som i R trodde sig finna en bundsförvant. R stod också ofta den i estetiska frågor konservative Wirsén nära och blev tillsammans med honom utsatt för hån och grova satirer från yngre författare och meningsmotståndare. Ironiskt nog hade R till en början knutit flera av häcklarna till Aftonbladet men av olika skäl sagt upp dem efter en tid.

R ägde den för tiden inte ovanliga kombinationen av att vara politiskt liberal och konservativ moralist. Hans och hustruns sedlighetsnit blev beryktat. Deras kampanjer mot kända och okända försyndare skapade motvilja och avsky. Det är i efterhand svårt att avgöra vad som var sant i dessa småaktiga och trista händelser. Författare som Gustaf Fröding, Oscar Levertin, Ellen Key och Selma Lagerlöf drabbades av makarnas missaktning liksom flera av R:s vetenskapliga kollegor. De drabbade var inte sena att ge igen. R:s krav på moralisk oförvitlighet och personlig välvilja gjorde att minsta felsteg tolkades som ett personligt angrepp. Raden av brustna vänskapsband blev lång. – Viljan att hålla fasaden ren hindrade också R från att djupare fundera över sin gärning. Även som vetenskapsman ville han bygga ett monument över sig själv. Det vore dock fel om detta fick skymma den storslagenhet han omgav sig med och den generositet han visade vänner och kollegor. Genom sina vid sekelskiftet inrättade fonder för främjandet av vetenskap och kultur fortsatte makarna att stödja forskning på dessa områden.

Under 50 år arbetade R oförtrutet för vetenskapen men 1916 tog det slut. Manuskript lämnades oavslutade, trötthet och sjukdom ansatte honom. I åtskilliga brev till trogne vännen Fürst utgöt han sin besvikelse över "det ohyggliga världskriget, det hejdlösa människoslaktandet och det ohyggliga hatet", som underminerade tron på att mänskligheten blev bättre och kulturen högre (17 okt 1916, LUB). Sommaren 1919 avslutade en naturvetenskaplig forskarsläkt sin imponerande krönika över kärlek till naturen och vetenskapen. I denna 200-åriga berättelse om kunskapstörst och kamp för vetenskapliga och moraliska ideals förverkligande skrev R som den siste representanten krönikans kanske mäktigaste kapitel.