Björn E Rosen, von

7 von Rosen, Björn Ericsson, son till R 6, f 25 okt 1905 i Helgesta, Söd, d 12 febr 1989 i Vårdinge, Sth. Studentex vid Lundsbergs skola, Lungsund, Värml, 13 juni 25, studier vid Carl Wilhelmsons målarskola, Sthlm, 26, vid Konsthögskolans etsn:skola där 27–28, konststudier i Frankrike 28 o i England, bl a vid Chelsea Polytechnic School, London, 28 o 30. – Fil hedersdr vid UU 27 maj 87.

G 9 sept 1934 i Nyköping, Östra, m Anna Brita Charlotta Hagström, f 1 april 1913 där, ibid, dtr till kammarskrivaren Karl Henrik H o Anna Charlotta Sandberg.

R föddes och växte upp på Rockelstads slott vid Båven i en av Sörmlands naturskönaste nejder. Det skulle ge hans konst dess inriktning och prägla hela hans liv som en av Sveriges mest personliga naturskildrare.

R inledde sin skapande verksamhet ungefär samtidigt både som författare och som bildkonstnär, vilket nog är ovanligt för ett tudelat konsnärskap. Det visar att de båda uttryckssätten var oskiljaktiga för honom redan på ett tidigt stadium. Det skulle visa sig vara en fruktbar konstnärlig symbios med livslång räckvidd.

Att R ägnade sig åt naturen var till en del betingat av känslan av utanförskap i hemmet och skolmiljön; skogen blev ett substitut för tryggheten och gemenskapen. Naturintresset fick stimulans från den auktoritative fadern, som ville att de ganska veka sönerna skulle dela hans intressen, och han sökte dana dem genom hård fostran och härdande kroppsträning.

Vad det innebar för den fysiskt föga robuste R att ha fått ett så förpliktande förnamn har han själv berättat om med fin självironi. I 13-årsåldern gjorde han en längre cykelfärd i sällskap med fadern, och de gjorde därvid ett besök hos Ellen Key (bd 21) på Strand vid Vättern. Fadern presenterade R med orden: "Min son Björrn", med kraftfullt rullande r, vilket Ellen Key senare kommenterade i brev med att hon fann R "förtjusande objörnig", ett omdöme som den virile fadern knappast uppskattade. Han ville att R skulle göra skäl för namnet, men det var egentligen först när R nått upp till jaktålder och givit ut sina första böcker som han började godkännas som karl.

R var redan tidigt inställd på en konstnärlig levnadsbana, och efter studentexamen började han sina studier vid Carl Wilhelmsons målarskola och därefter vid FrKA:s etsningsskola under ledning av Emil Johanson-Thor (bd 20) och Harald Sallberg. I omgångar studerade han i Frankrike och England.

Under studier vid Chelsea Polytechnic School i London lärde R känna grafikern Axel Fridell (bd 16) som, jämte kusinen Reinhold v R (ovan), kom att betyda mycket för hans utveckling som konstnär. R har berättat om deras inflytande i brev till litteraturvetaren Olle Holmlöv (Holmlöv, 1990). Hos kusinen lärde han sig etsningskonstens elementa, men av "Axel tog jag nog starkare intryck på djupet, i det icketekniska". R fängslades av den suggestiva svärtan som "tycktes välla fram inifrån" i Fridells grafiska blad. En viss påverkan hos R återfinns i förkärleken till det hemlighetsfullt djupsvarta i en del teckningar, inför vilka betraktaren kan känna sig sugas ner i ett tuschsvart bråddjup av täta streck.

Det drömska och elegiska stämningsläget i R:s landskapsetsningar från ungdomsåren förstärktes ytterligare av ett klart panteistiskt drag, som i det vackra bladet Självporträtt med fiskgjusar (1930), där Pan själv grinar mot ljuset bland botallens rötter. Vänstra delen av etsningen öppnar sig mot ett sydtyskt bergslandskap i Altdorfers och Hirschvogels stil. Dessa två renässanskonstnärer påverkade tidigt R:s konst (Carlsund).

Ett par år efter debuten på Ekströms konsthall i Sthlm 1933 stod det klart att R inte kunde fortsätta etsandet längre; ärftliga allergiska anlag förvärrades av ångorna från syrabaden. 1935 övergick därför R helt till teckning och akvarell. Även oljemålning var utesluten eftersom han inte tålde terpentinångorna. Vid denna tid återupptog R på allvar författarskapet, som han inlett redan 1927 med den naturromantiska diktsamlingen Den leende faunen, vilken R helst inte ville bli påmind om senare i livet.

R:s starka kynologiska intressen – främst i fråga om terrier och taxar – visade sig bl a i Terrierboken (1937). Inom hundsporten gjorde R bestående insatser, inte minst genom att han aktivt medverkade till att de förmodligen urgamla nordiska brukshundstyperna västgötaspets och jämthund godkändes som äkta raser 1943 resp 1946.

Genombrottet för R som författare kom 1940 med den uppmärksammade Gröna kammarn, en samling jakt- och naturskildringar med motiv från det sörmländska herrgårdslandskapet. Den skulle få stort inflytande på generationer av nyväckta naturentusiaster.

Sedan början av 1940-talet hade R:s allergiska astma periodvis förvärrats, och vintern 1945–46 blev han inlagd för specialistvård under fyra månader och tillståndet såg hotfullt ut. Till hans räddning bidrog den yngre brodern Carl Gustaf (R 8), nybliven överste och flyginstruktör i det etiopiska flygvapnet. Han tog med sig R till Afrika, och i den varma, torra bergsluften tillfrisknade R och återfick sin livslust, inspirerad av den exotiska naturen. Han återvände dit tio vintrar i följd under 1940–50-talen för intensiva arbetsperioder.

Vistelserna i Etiopien resulterade i Berget och solen (1949), ett rikt allkonstverk i dikt och prosa, illustrerat med teckningar, akvareller och egna fotografier av landskap, etnografika, människor och djur. En smärre jakthandbok på engelska tillkom under samma tid samt hundratals stora akvareller med motiv från etiopisk natur. Det var R:s dröm att dessa skulle kunna utgivas som ett praktverk i färg – något som tyvärr hittills (1998) inte kunnat realiseras.

R:s djurbilder skiljer sig från den samtida djurmålartraditionen där det zoologiskt exakta ängsligt brukar betonas. R ansåg det viktigt att naturtrohet inte skulle förväxlas med "skomakarrealism". Han ville skapa "synteser" av sina studier och intryck och på så vis försöka närma sig modellens karaktär. I boken Om naturtrohet ... (1968) skrev han: "Om du vill varsebli det osynliga, betrakta då mycket noga det synliga". Uppmaningen kan ses som hans konstnärliga credo. R återkom ofta till den "mystiska dimensionen", som han ansåg nödvändig för den totala naturupplevelsen. Det var en inställning som han delade med sin granne vid den sörmländska sjön Sillen, Harry Martinson (bd 25). De hade många egenskaper och konstnärliga värderingar gemensamt, och de utgav tillsammans den fantasifulla och burleska Bestiarium (1964), inspirerad av de medeltida bestiarierna, där diktade och verkliga djur beskrevs till folkets uppbyggelse.

Till R:s favoritmotiv hörde kungsfiskaren, blickstilla spanande från ett vasstrå efter en lämplig fisk. Någon har sagt att den kan uppfattas som ett självporträtt. Liksom kungsfiskaren i outtröttlig väntan på att bytesfisken skall komma inom räckhåll för att ljustras med näbbspjutet, inväntade också R tålmodigt den rätta metaforen eller en synupplevelse värd att fånga med penna eller pensel. Utan detta meditativa uppgående i naturen skulle R aldrig kunnat bli så nära förtrogen med nötväckan "Pumpan", om vilken han skrev den underfundiga boken Samtal med en nötväcka (1966), en historia berättad "rakt fram, precis som den hände". Den blev en "minor classic", som upplevt flera upplagor, och den fick ett publikt gensvar som bara kan jämföras med Gröna kammarns.

Av den långvariga och kraftnedsättande astman lärde sig R tålamod och uthållighet. Därför finns det alltid en sällsynt pregnans i det han med möda skrev och tecknade, ett sparsmakat ekonomiserande med uttrycksmedlen och en stark känsla för ordens valörer och specifika vikt.

In till slutet var R produktiv, trots starkt nedsatta krafter. Det sista han skrev och tecknade var ett bidrag om fåglar vid Båven för årsskriften Sörmlandsbygden 1990. Fiskgjusen stod i centrum, nu som i självporträttet från 1930. Artikeln avslutades i dec 1988 och endast ett par månader senare avled R.