J Georg O Rosen, von

4 von Rosen, Johan Georg Otto, son till R 3, f 13 febr 1843 i Paris, d 3 mars 1923 i Sthlm, Klara. Elev vid FrKA:s lärov 22 febr 54–61, v prof i teckn vid FrKA 74, kammarherre 1 dec 79, prof i figurteckn o måln vid FrKA 18 nov (k fullm 23 dec) 80–31 okt 08, FrKA:s dir 28 maj 81–87 o 93–98. – Agré vid FrKA mars 65, LFrKA 72, fil hedersdr vid UU 31 maj 00, LSA 9–26 juli 03 (avsade sig led:skapet). – Ogift.

Georg v R tillbringade sina första år i Paris men familjen tvangs lämna den franska huvudstaden i samband med februarirevolutionen 1848. Minnen av dessa händelser följde R livet igenom och redan som barn sökte han i enkla teckningar skildra sina upplevelser. Denna håg för tecknande avsatte också en rad studier efter antika ruiner tillkomna under en resa till Grekland tillsammans med föräldrarna.

R:s konstnärsambitioner stärktes efter hand och i Sthlm sattes han i lära hos överstelöjtnanten och hästmålaren John Arsenius (bd 2). Endast elva år gammal skrevs han in vid FrKA:s principskola. Efter att två gånger ha erhållit en jetong vann han 1855 tillträde till lägre antikskolan och fortsatte tre år senare i högre antik- och modellskolan. Studietiden kom att utmärkas av lovord och medaljer och på högtidsdagen 1857 omnämndes R som den främste i elevkullen. 1860 erhöll han belöningar inte mindre än sju gånger samtidigt som han debuterade på akademins utställning. Akademiundervisningen, vars tyngdpunkt låg på teckning, kompletterades med studier i måleri för Carl Plagemann. Under sommarledigheten medföljde R fadern på resor under vilka han fick tillfälle att studera det europeiska måleriets långa tradition.

1861 reste R till Leipzig där han studerade akvarellmåleri för Carl Werner, och påföljande vinter besökte han den nybildade konstskolan i Weimar. Under ett besök på världsutställningen i London 1862 tog han starka intryck av den belgiske historiemålaren Hendrik Leys arbeten. Tre år senare företog R en resa till Orienten och besökte Egypten, Palestina, Turkiet och Grekland. Under resan utförde han en mängd skisser som efter hemkomsten bildade underlag för minutiöst utförda akvareller. Dessa väckte uppmärksamhet på den skandinaviska konstutställningen i Sthlm 1866. Lorentz Dietrichson (bd 11) betecknade då R som en "genialisk akvarellist".

Som akademins resepensionär anträdde R 1866 en ny utlandsresa. Den förde honom till Italien, ett land vars jord han enligt egen utsago tidigare "icke ansett sig mogen att beträda". I Rom umgicks han med den sv målaren Gotthard Werner men utförde också studier efter levande modell för den skicklige genremålaren A Simonetti. R tvangs dock lämna staden, som utsatts för en koleraepidemi, och via Neapel kom han 1867 till Paris. Förutom den pågående världsutställningen besökte han där Courbets separatutställning, som han dock tog kraftigt avstånd från. Den franske målaren betecknade han som "den krassaste materialismens apostel". R fortsatte till Bryssel och hyrde där 1868 en egen ateljé, inhämtade råd från Jean Portaels och Leys samt utförde kopior efter van Dyck. I ett brev till FrKA:s sekreterare attackerade han Alfred Stevens uppmärksammade konst. R imponerades av dennes briljanta teknik men fann "en förvånande andefattigdom och platthet i valet av framställningsämne" och klassificerade målningarna som "rå ögonfägnad". Den avslutande stipendietiden tillbringade R i München men företog också en kortare resa till Venedig innan han 1871 bosatte sig i Sthlm.

Våren 1880 reste R åter till Paris och studerade då Leon Bonnats historiemåleri och kopierade på Louvren. Han fortsatte till Madrid, och efter att ha sett Velézques' målningar modifierade han sin tidigare linjära stil till förmån för en friare penselföring och ett mer intensivt ljusstudium. 1901–03 företog R ytterligare en resa till Orienten.

När R utsågs till ledamot av FrKA innebar det inledningen till en framgångsrik karriär som lärare och administratör. Efter att ha varit vice professor i teckning utsågs han 1880 till professor i figurteckning och målning. Hans undervisningsmetoder uppskattades av eleverna. Georg Pauli (bd 28), som annars var kritisk till lärarna på akademin, menade att R var en kunnig och framstående lärare. Följande år valdes R till akademins direktör, en befattning som han omvaldes till. Med sina krav på disciplin kom han dock efter hand i konflikt med eleverna. Efter att ha tilldelats en varning lämnade Anders Zorn 1881 akademiundervisningen och följdes året efter av Bruno Liljefors (bd 23). Konflikten kulminerade med bildandet av opponentrörelsen och dess protestskrivelse till akademin 1885. Två år senare efterträddes R av August Malmström (bd 25) men återkom som direktör 1893.

R kan betraktas som en av de främsta och ivrigaste företrädarna för ett sv historiemåleri under 1800-talets andra hälft. Han ifrågasatte aldrig historiemåleriets primat, och hans starkt framhållna krav på att idéinnehållet måste överordnas den konstnärliga tekniken gav hans strävan en idealistisk riktning. Hans ämnesval från Sturarnas och Vasakungarnas tid vittnar om en nationell syftning. Då denna parades med en djup förtrogenhet med det samtida europeiska historiemåleriets stilutveckling kom hans verk också att spegla en mer allmän europeisk strävan. Redan under sin tid som akademielev tränades R i historiemåleriets praktik. 1861 gav akademin eleverna det från Anders Fryxell (bd 16) hämtade tävlingsämnet Allmogen som under sorg och klagan återfinner och upptager Engelbrekts blodiga lik och förer det till Mellösa kyrka. R var ende deltagare men professorerna betecknade hans målning som "icke nog fulländad för att kunna ifrågakomma till belöning". När R på världsutställningen i London 1862 kom i kontakt med Leys' där utställda verk erfor han enligt egen utsago "den stora vändpunkten". Leys menade att historiemålaren förutom att söka rekonstruera det skildrade tidevarvet också borde arbeta i den konstnärliga stil som då var förhärskande.

1863 hämtade FrKA åter ett tävlingsämne från Fryxell: Sten Sture den äldre, som, efter slaget vid Brunkeberg, intågar såsom segrare i Sthlm, mottages med glädje av sin maka Ingeborg och Sthlms borgare. R utförde sitt bidrag utanför akademins skolor men erhöll ändå 1864 den k medaljen för detta. I målningen syns Sten Sture ridande på en vit häst medan han slår ut med armarna, en gest som kan tolkas som en visuell alludering på Kristusgestalten. De många figurerna i tidstypiska dräkter och den detaljerade skildringen av arkitekturen skänker bilden ett oroligt och sammanpressat uttryck. Då R använt starka lokalfärger och omslutit föremål och figurer med kraftiga svarta konturer har en mosaikartad verkan uppkommit som av samtiden uppfattades som en anspelning på medeltida glasmåleri. Tillkomsten hade delvis skett under överinseende av Leys och resultatet speglar läromästarens arbetssätt. När målningen visades på Stockholmsutställningen 1866 menade Dietrichson att den var utförd "i gammaltyskt maner" men röjde en "mästares hand".

I egenskap av FrKA:s resestipendiat påbörjade R under ett uppehåll i München i febr 1870 en stor målning med motivet Erik XIV, i vilken kungen i en dramatisk scen skildras sittande på golvet omgiven av Jöran Persson och Karin Månsdotter. Målningen innebar ett stilskifte för konstnären och svårigheterna under arbetets gång avspeglas i en intressant brevväxling med fadern. Först sedan R i dec 1871 återvänt till Sthlm, där Karl XV upplåtit utrymme i Slottet, kunde arbetet slutföras. Redan i en bevarad skiss bildar figurerna tre starka färgackord och den slutliga målningen utmärks också av en långt driven förenkling. R hade i brev uttalat sitt förakt för Münchenskolans historiemåleri men uppenbarligen ändå tagit vissa intryck därav. Liksom K T v Piloty och hans elever skildrade R ett begränsat antal personer i ett emotionellt laddat spel inför en dramatisk och ödesdiger situation. När målningen visades i Sthlm väckte den entusiasm hos de yngre målarna medan några kritiker menade att de historiska personerna inte skildrats på ett trovärdigt sätt. Redan 1872 införlivades målningen med NM:s samlingar.

R återkom till Vasatiden i den 1881 utförda målning som visar Karin Månsdotter hos Erik i fängelset. Inriktningen på det psykologiska skeendet finns kvar från den tidigare målningen men rumsskildringen har erhållit en mer diffus och målerisk karaktär. För ett lotteri till förmån för StH utförde R 1885 en målning med motivet Den förlorade sonen. Leys' doktriner var inte längre aktuella och R iscensatte den bibliska händelsen i en nordisk medeltida vintermiljö. Landskapsskildringen tycks också tillkommen under intryck av den då aktuella friluftsrealismen. 1899 utförde R en väldig målning med motiv från en dansk folkvisa: Drottning Dagmars uppväckelse i Ribe domkyrka. Förutom koncentrationen på figurernas emotionella uttryck ägnade R här den komplicerade ljusskildringen särskild uppmärksamhet. Under en period av tjugo år, mellan 1887 och 1907, arbetade R på en målning i monumentalt format med ett sfinxmotiv. Själv menade han att den var utförd "som en hyllningsgärd åt mitt kära möderneland". Motivet var dock vanligt i tidens konst och kan sägas anknyta till sekelslutets symbolistiska stämningar. Så sent som 1917 signerade R en skildring av Sthlms blodbad. Det dramatiska skeendet har flyttats till målningens bakgrund och de agerande personerna har ersatts av en ylande hund.

R var en framstående och efterfrågad porträttmålare. Redan 1868 utförde han i Bryssel ett av samtiden beundrat porträtt av fadern. Denne framträder här pälsklädd mot en mörk bakgrund. C R Nyblom (bd 27) menade att R tagit intryck av det italienska renässansmåleriet och ville räkna målningen "bland de yppersta porträttbilder i vårt land". I ett ovalt självporträtt från påföljande år har R framställt sig självmedvetet blickande ut mot betraktaren. Nyblom betecknade det som "karakteristiskt och slående" och det skänktes 1877 till FrKAsom receptionsstycke. Efter hemkomsten fick R i uppdrag att utföra ett postumt porträtt av Karl XV. Kungen är framställd i helfigur och räcker handen mot en tänkt betraktare. Genom den vävda tapeten med allegoriska figurer i bakgrunden hänsyftas på kungen som konsternas beskyddare. Porträttet följdes två år senare av ett av Oscar II. Denne är skildrad i amiralsuniform och den marina anknytningen har förstärkts genom marinmålningen som syns vid hans sida. R kom också att bli en framstående skildrare av 1800-talets högre borgerlighet. Generaler, professorer, direktörer och ministrar passerar revy i ett nyktert redovisande måleri som tar fasta på modellens själsliga uttryck. I ett porträtt av ingenjören och konstsamlaren J A Berg från 1889 har R åter gripit tillbaka på italienska förebilder, vilket kan tyckas lämpligt i ett porträtt av en konsternas beskyddare. En särställning bland porträtten intar den märkliga bilden av Adolf Erik Nordenskiöld (bd 27, s 267). R har placerat den berömde upptäcktsresanden bland tornande isblock och med Vega i bakgrunden. Målningen väckte stor uppmärksamhet och när den 1886 visades i Gbg skrev Karl Warburg att porträttet "är en bild av människoanden, bunden av naturen och dock segrande däröver". Den danske kritikern Julius Lange menade att det var "et Heltemaleri, der saa godt som noget andet kan faa en svensks Hjerte til att banke".

En mer intim uppfattning karakteriserar porträtten av konstnärskamraterna. Det av samtiden mycket beundrade porträttet av G W Palm (bd 28) utmärks av en avskalad enkelhet och en fokusering på den åldrade målarens resignerade ansiktsuttryck. R fick också uppleva äran att med sitt självporträtt se sig representerad i Uffiziernas berömda samling. Till skillnad från Zorn och Carl Larsson som i sina porträtt för samma samling valde att alludera på sina konstnärskap har R framställt sig i en aristokratisk pose klädd i en elegant svart bonjour och brun sammetsväst. Det kraftiga underperspektivet medverkar till att öka det imposanta uttrycket.

R var flitigt verksam som tecknare. Några resebilder från Orienten återgavs i Ny illustrerad tidning. I andra blad visar sig R influerad av Alfred Rethels konst som i den vanitaspräglade teckningen Målet från 1874. Med den minutiöst utförda teckningen Oden, som R utförde 1886 för N F Sanders utgåva av Eddan, tyckte Karl Wåhlin att R "med siarens kraft frammanat ett av de mäktigaste anletena ur vår urtidssaga". R tycks ha hyst en särskild förkärlek för akvarelltekniken och framställde tidigt detaljerade arkitekturmotiv med romantiska staffage i F W Scholanders art. Han utvecklade sin teknik under ett besök hösten 1861 hos Carl Werner i Leipzig. På den skandinaviska utställningen i Sthlm 1866 visade han en större samling akvareller. I ett blad från 1869, kallat Blomstermarknad i Brabant på 1500-talet, blandas intryck från Leys' arkaiserande stil med den detaljrika precision som R anammat hos Werner. Under de senare resorna tillkom akvareller i en lättare teknik. En venetiansk nattbild från 1892 är utförd med vått i vått varvid formerna kommit att omslutas av ett diffust mörker.

R var också en betydande grafiker. Den i München 1870 utförda etsningen Flandrisk krogscen är närmast en parafras på nederländsk 1600-talskonst. I Paris tillkom det mer idylliska motivet Dopet som 1875 infördes i Dietrichsons Tidskrift för bildande konst och konstindustri. En särskild plats i konstnärens produktion intar en rad glasraderingar. Denna teknik, som speglar tidens strävan att utplåna gränsen mellan originalkonstverk och reproduktion, innebar att motivet tecknades på ett pigmentförsett glas som på fotografisk väg överfördes till en litografisk plåt varifrån bilden sedan trycktes. Resultatet blev ett tryck vars verkningsmedel ligger pennteckningens synnerligen nära. Det troligen första försöket av R i denna teknik utfördes och trycktes i Bryssel 1868. I bladet som skildrar hur Göran Persson från ett fönster betraktar Nils Stures skymfliga intåg i Sthlm knyter R åter an till Leys' arkaiserande stil medan kompositionen går tillbaka på ett Hieronymusblad av Dürer. Ett annat mer realistiskt intryck ger en scen från ett arabiskt kaffehus från s å. Liksom de samtida målarna J L Gérome och E Fromentin har R skildrat den orientaliska miljön med etnografisk noggrannhet. Påföljande år visade R ett blad med motivet Herr Ture Jönsson återvänder från riksmötet i Västerås Johannis 1527. Det inköptes av Konstföreningen i Sthlm och delades ut som medlemsblad 1869. En blyertsteckning i NM visar att R utförde detaljerade förstudier i samma format som trycket innan han tecknade på glasskivan.

R framträdde på FrKA:s utställningar mellan 1860 och 1887 och bidrog också flitigt till Konstföreningens utiottningar. R deltog på den skandinaviska utställningen 1866 och på de nordiska utställningarna i Khvn 1872, 1883 och 1888. Han var representerad på Världsutställningen i Paris 1878 och i Chicago 1893 och erhöll medalj på en utställning i München 1891. Han deltog även på Sv konstnärernas förenings utställning 1901, på Baltiska utställningen 1914 och i många andra sammanhang. I Konstakademin anordnades 1918 en stor retrospektiv utställning, och 1943 visade SAK en omfattande minnesutställning.