M E Constans Pontin, af

2 Pontin, Magnus Erik Constans, son till P 1, f 23 april 1819 i Sthlm, Klara, d 30 sept 1852 i Kalmar. Inskr vid UU 10 juni 36, jur fil ex där 11 dec 38, eo kanslist i hovkanslersexp o UD, kammarjunkare 7 jan 40, auskultant i Svea hovrätt 11 jan 43, v notarie i Sthlms kämnärsrätt 7 april 43, sekr i Bildnings-Cirkeln i Sthlm från 30 sept 49, red för tidn Nya Synglaset 49, för tidn Morgonbladet 49–51, kammarherre o v ceremonimästare från 26 mars 52. Förf. – Ogift.

Constans P spelade i Uppsalas studentliv rollen av välklädd dandy, inriktad på att skaffa sig ståndsmässigt umgänge i den förnäma och lärda världen. Med sin exhibitionism och utpräglade aristokratiska klasskänsla fick han många fiender bland studenter av lägre börd och blev ofta föremål för deras gyckel. Dessa konflikter hade i viss mån en politisk sida eftersom P var Karl Johanstidens politiska system varmt tillgiven och avskydde den studentrabulism som förekom vid universitetet. En viss respekt vann han dock genom att till svenska översätta de första tre delarna av Alexis de Tocquevilles La démocratie en Amérique (Om folkväldet i Amerika, 1–3, 1839–40). Tocquevilles stora arbete var vid denna tid kronprins Oscars politiska favoritläsning och för sin bedrift belönades P av Karl XIV Johan med en kam-marjunkaretitel. Som blott 20-årig student fick han därmed högre rang än samtliga universitetets professorer.

Med drömmar om en lysande ämbetsmannakarriär återvände P till Sthlm där han konfronterades med de obefordrade statstjänstemännens usla villkor. Resultatet blev några stapplande steg in i den lägre byråkratin och en välskriven pamflett, Embetsverkens ställning till talangerna (1846), där slentrianen, generationsförtrycket och det tröstlösa rutinarbetet i verken gisslades. Inom kort återfanns P i de föga ansedda stockholmslitteratörernas krets. Där utvecklade han särskilt under åren 1846–48 ett mångsidigt skönlitterärt författarskap, främst inriktat på romaner och reseskildringar, men övergick sedan till publicistik och dagsdebatt.

P:s litterära produktion röjer en tidstypisk påverkan från franska sensationsromaner men anknyter också till en inhemsk, idylliskt-realistisk tradition. Som författare brukar han ofta kopplas samman med Karl af Kullberg (bd 21), en litteratör något äldre än P men med likartad livshållning och social bakgrund. Ur litterär synpunkt har P:s vittra arbeten knappast funnit nåd inför eftervärlden. Däremot utgör de, inte minst genom den okomplicerade människoskildringen, goda vittnesbörd om den aristokratiska opinionens reaktioner inför 1840-talets sociala och politiska problem.

En slående tendens i P:s författarskap är hans strävan att uppliva patriarkaliska och aristokratiska ideal. Dessa ställs ofta mot borgerlighetens grunda materialism, så t ex i Förr och nu i Vadstena (1846), där stadens skamfilade slott ger författaren anledning till långa betraktelser över samtidens ringa förståelse för adelns gloriösa mission. Den nära nog outhärdliga vetskapen om att adelns ekonomiska position höll på att gå förlorad gav P:s adelsromantik en närmast svårmodig prägel. Mot den förmögna borgerligheten formulerar han inte sällan ett våldsamt hat. I romanen Lydia (1847) porträtteras en liberal brukspatron som på det mest cyniska sätt ger uttryck åt sin borgerliga maktsträvan, en grov nidbild av oppositionsledaren Thore Petré (s 162). Samtidigt vurmade P för de breda lagren – dock utan att komma i någon verklig kontakt - och lät gärna sina romanhjältar utöva en sentimental filantropi. I P:s bild av världen var kapitalisterna "hänsynslösa exploatörer av fattiga människor, till vilkas beskydd ädla aristokrater uppträda" (Kjellén 1950, s 262).

P:s sociala och politiska skrifter har rönt större uppskattning än hans litterära. Han utgav bl a en detaljrik men ur källkritisk synpunkt ej till alla delar pålitlig skildring av oroligheterna 1848, Februari-revolutionen i Paris och mars-imitationen i Stockholm (1848). Tendensen är här extremt rojalistisk. P ser bataljerna i Sthlm som ett verk av republikaner och synes också överbetona det antisemitiska inslaget (Almquist). En klart liberal syftning hade däremot hans arbeten till förmån för de sv judarnas emancipation. I artiklar och broschyrer, de senare utgivna i samarbete med en judisk förening i Sthlm, visade han på det berättigade och statsnyttiga i att judar inte blott gavs valrätt till riksdagen utan även tilldelades en med sina kristna landsmän på alla områden likvärdig ställning. Detta var reformkrav som tillmötesgicks först genom emancipationsbeslutet 1870.

När folkbildningen under 1840-talet tog fart genom tillkomsten av sk bildningscirklar blev P en av dessa strävandens mest hängivna anhängare. Om hans motiv därvidlag har skilda åsikter yppats. Kritiskt lagda betraktare har framhållit att han inträdde i Sthlms bildningscirkel på Oscar I:s uppmaning med uppgift att söka avpolitisera verksamheten och stärka cirkelns kungatrogna falang (Ragnerstam). I den radikala pressen förlöjligades också P:s engagemang för arbetarnas bildningssak. Samtidigt synes han ha gjort en betydande och framgångsrik insats som föreläsare och organisatör; det har bl a tillskrivits hans ansträngningar att ett antal arbetare gavs möjlighet att besöka industriutställningen i London 1851. Vid cirkelns sammankomster kunde P använda ett mycket radikalt språkbruk, så t ex vid föreningens femårsdag 27 okt 1850 då han inför ett tusental åhörare fördömde industrialismen och statarsystemet, "det vita slaveriet", och uppmanade arbetarklassen att sluta sig samman. I ett tidningsreferat sades P ha argumenterat med "en grundlighet som hade kunnat anstå den mest på djupet gående socialist" och anförandet har även senare uppfattats som en socialistisk pionjärinsats (Henriksson-Holmberg, s 162 ff).

Det är föga förvånande att blickarna föll på den skrivkunnige hovmannen P när Oscar I efter den revolutionära stormvågen 1848 sökte motverka den radikala propagandan genom understöd till regeringsvänliga konkurrenttidningar. P var den egentlige redaktören, men aldrig ansvarige utgivaren, för Nya Synglaset och dess efterföljare Morgonbladet, framträdande bulvanorgan, d v s av hovkretsar styrda tidningar med folklig framtoning. På uppdrag av ett konsortium, där bl a fadern ingick, men också med inspiration från kronprins Karl och hans stridslystet konservativa omgivning bedrev P här med grov hand en systematisk kritik av socialistiska och kommunistiska åskådningar och de kretsar som predikade dem. Parallellt med dessa varningar för röd radikalism, och även för falsk liberalism, riktades till tänkta arbetarläsare konservativt moraliserande och förmanande påbud, fyllda av välvillig förståelse för deras politiska krav.

De av P redigerade tidningarna hade en lätt stil och brett innehåll. Slagfärdig, polemisk och ungdomligt uppkäftig blev särskilt Morgonbladet under sin kortvariga levnad en av den konservativa sidans mest lästa och uppmärksammade publikationer. Ur redigeringssynpunkt gjorde tidningsmannen P dessutom en pionjärinsats genom att som den förste i sv press införa s k fashionable news. För dessa rapporter från soaréer, baler, middagar och andra tillställningar där societeten rörde sig fick han utstå mycket smälek, särskilt i den radikala pressen. Avdelningen upphörde efter publiceringen av en fiktiv och förlöjligande middagsrevy från Gbg, författad av Viktor Rydberg.

P:s ideologiska ombytlighet och extravaganta livsstil verkade i hög grad provocerande på många av hans samtida. En liberal koryfé som L J Hierta (bd 19) fann i honom "en av våra största narrar" (Anderson, s 9) och oppositionsveteranen, häradshövding J G Richert, hos vilken P en gång skall ha praktiserat, sade sig hellre tåla "att en rasande käring eller hamnbuse kastar smuts på mig, vore det ock inför hela svenska allmänheten," än han processade med Morgonbladets redaktör (Warburg, 2, s 320). Samtidigt står det klart att P särskilt inom Sthlms bildningscirkel vann vänner även långt utanför aristokratins led. I minnesorden över honom framhålls inte minst hans vänfasthet och fördomsfrihet i umgänge. – P:s hektiska bana fick ett tvärt och tragiskt slut. På hemväg från Tyskland blev han livsfarligt skadad sedan en damejeanne med svavelsyra sprungit läck och dess frätande innehåll runnit ner genom taket i hans hytt på ångfartyget Lennart Torstenson. Den blott 33-årige P landsattes svårt medtagen i Kalmar, där han avled följande dag.