Olaus basatömir

Olaus "basatömir", d 19 (SRS 3:2, s 98) eller 29 mars 1234. Biskop i Strängnäs senast 19, ärkebiskop i Uppsala 29 jan 24.

När O 1219 första gången framträder i källorna hade han sannolikt redan varit biskop i några år. Han var besläktad med den erikska kungaätten och kan därför antas ha utnämnts före Erik Knutssons död 1216. När Erik dog var hans son Erik Eriksson ännu inte född, och Johan Sverkersson av den konkurrerande kungaätten kunde ta makten. Den späde kungasonens intressen tillvaratogs av hans morbror kung Valdemar II av Danmark, som drog tronföljdsfrågan inför påvens skiljedom. Trots detta kröntes Johan 1219 av ärkebiskop Valerius, assisterad av bl a O, vilket involverade det sv episkopatet i en process vid kurian. Konflikten kunde dock avvecklas genom Johans död 1222, varvid Erik Eriksson tillträdde tronen. Johannes Magnus' uppgift att det var O som genomdrev Eriks kungaval är antagligen endast en konstruktion.

Det var troligen detta tronskifte som för O öppnade vägen till ärkebiskopsstolen. Den sannolikt felaktiga uppgiften att hans företrädare ärkebiskop Valerius avlidit 1219 har dock föranlett antagandet att O utsetts redan under Johans regering men att den påvliga utnämningen låtit vänta på sig p g a processen om Johans kröning.

O krönte 1224 den unge kungen men tycks inte ha spelat någon mer framträdande roll i förmyndarregeringen, där istället biskop Bengt (bd 3) i Skara tog ledningen. En viss motsättning till usurpatorn Knut långe kan kanske anas i en krönikenotis att några dominikaner fann en fristad hos Knut på Sko sedan O förvägrat dem att grunda ett konvent i Sigtuna.

Under O:s tid fortsatte kyrkans kamp för sina privilegier. Påvebrev från 1224 och 1225 vittnar om att präster drogs inför världslig domstol och att kyrklig jord beskattades trots de privilegiebrev som utfärdats av kungarna Sverker 1200 och Johan 1219. Ett nytt privilegiebrev utverkades av kung Erik, men det var först mot seklets slut som kyrkans strävanden på detta område skulle få någon verklig framgång. De kyrkliga kraven på olika avgifter mötte också motstånd; O ansåg sig sålunda behöva påvens stöd för att utkräva sin gengärd av stiftets prästerskap, och Hälsinglands invånare vägrade ersätta honom för att han lagt ut deras andel av en påvlig skatt.

O begravdes i (Gamla) Uppsala domkyrka, där hans ben kvarlämnades när övriga ärkebiskopars kvarlevor flyttades till den nya domkyrkan i Östra Aros (Uppsala). – Betydelsen av O:s tillnamn, belagt i början av 1300-talet, är oviss.